Oväntat besök igen!

I går var jag på fest i Bellinzona. En av våra vänner, Valentina som är fysioterapeut flyttade först till Basel för  snart tre år sedan och så länge som hon var kvar i Schweiz, hade vi kontakt med varandra. Sedan värvades hon till en rehabiliteringsklik i Denver. Nu dök hon upp, hennes morfar fyllde 100 i tisdags och sen, innan hon skulle resa tillbaka ville hon träffa oss. Det är konstigt hur jag "glömmer bort "de som flyttar iväg, om de själva inte hör av sig. Det är en av mina svagheter, det erkänner jag villigt.

Valentina var mycket entusiastisk för sitt nya jobb och sitt nya land. Hennes lön var närmast astronomisk i våra ögon, men när sånt som man t o m i Schweiz får via skatten är betalt, så var väl inte summan lika imponerande. Men hon lever gott där och har inga planer på att återvända inom de närmaste åren. Så nu har jag en inbjudan till Denver, en plats där jag aldrig varit och aldrig haft en tanke på att besöka.

Här har vi haft ett riktigt varannandagsväder den gångna veckan och det lär bli likadant den kommande. Jag är nästan klar med mitt sista uppdrag, räknar med att skicka iväg det på tisdag. Sen måste jag städa här, Davids släktingar och deras vänner kommer hit första maj och jag reser till London den 29 april. Sen är det bara en vecka kvar till den efterlängtade kanalfärden. Vi skall nog vara tacksamma för att vi valt maj som resmånad, det säjs att England kommer att uppleva en riktig torksommar, och då kan det bli vattenbrist i kanalerna. Den kanal som drabbas först, brukar vara Kennet & Avon som går mellan Themsen och Bristol. Men torksommaren får gärna inledas lite försiktigt i maj, det har vi inget emot.

Nu skall jag strax gå upp till Regula. Marlene och D&P kommer dit också. Vi har ingen studiecirkel på  gång längre, men vi har ändå ett behov av att samlas en stund på söndag. Sen bjuder Regula på lunch och egentligen så hade vi tänkt att köra upp till den märkliga kyrkan i  Monte Tamaro. Arkitekten är den internationellt välkände Mario Botta och han har också ritat en lika häftig, synnerligen annorlunda och modern kyrka i Mogno, långt uppe i Vallemaggia. Den har vi sett, men inte den i Monte Tamaro (som ligger betydligt närmre Locarno). Men vägen dit är knappast farbar just nu, så Santa Maria degli Angeli får vi ta med på vår lista över planerade utflyktsmål.


Nu skiner solen, så vi får väl hitta på något annat att göra i eftermiddag. Utflykter upp i bergen är inte helt problemfria ännu, vägarna rasar här och där .

Lite av varje

Sen jag skrev något här sist, så har det regnat och jag har jobbat. Jag fick plötsligt ganska mycket att göra, Och så fick jag oväntat besök i fredags, Marit och Björn var på väg ner till Italien för ett fotojobb. Marit jobbar heltd som Björns assistent numera. De skulle fotografera norskt badmode för en semesterbilaga till någon av de stora dagstidningarna i Norge. Det var lite sent påkommet av redaktionen, men Björn hoppades att de skulle klara av det trots att väderutsikterna inte är de allra bästa. Fotograferingen skall ske på den klippiga kusten söder om Ancona, d v s på Italiens östkust. De stannade tills igår, modellerna skulle komma från Norge på torsdag så de har ett par dagar på sig att reka lämpliga platser. Det är kul att de får uppdrag i Italien ibland, då kommer de och hälsar på. Sen de blev av med nästan hela sin utrustning på flyget Oslo - Aten  för ett par år sedan, så kör de helst själva numera.

Just nu skiner solen här, men prognosen för återstoden av veckan och för nästa vecka... inte alls bra. Men växtligheten mår bra av regnet, vinrankorna och kiwin på min terrass har slagit ut. David hade kollat någon engelsk tidning som brukar lägga ut fyraveckorsprognoser, och det såg inte så tokigt ut för inledningen av vår resa. Enstaka regndagar men däremellan sol. Vi har ju haft otrolig tur med vädret när vi varit ute på kanalerna, hoppas att den turen håller i sig även i år.

Behöver jag ta en liten paus från jobbet, så städar jag. När det skall komma främmande människor och bo har i fem veckor, så har jag faktiskt ett behov av att framstå som ordningsam och renlig...

Jo, det har hänt en spännande sak här. Marlenes f d särbo som för ett år sedan krävde att hon omgående skulle flytta ur hans lägenhet men sen inte visat sig i Ascona, dök upp här förra veckan. Det där med särbo kräver förstås en förklaring, han är styrman på ett kryssningsfartyg med hemvist i Florida och de har tidigare mest träffats där och de senaste 2-3 åren inte alls. Naturligtvis så trodde Marlene att han skulle använda eller avyttra lägenheten eftersom det var så bråttom att hon skulle ut. Marlene var nu förvarnad av hans grannar att han hade kommit hit, så hon blev inte överraskad när han klev in på hennes jobb. Däremot blev hon mer överraskad av att han kom in för att fråga var munstycket till centraldammsugaren fanns... Sen dess har ingen sett till honom.

Annandag påsk.

Påsksupén hos D&P blev en mycket lyckad tillställning med 22 inbjudna plus värdfolket. Vi fick leta påskägg och små påskharar (av plast) och efter maten såg vi en film från Påskön och så var det trevlig samvaro fram till en stund efter midnatt. Leo, Stephan och Julia var förstås med och de berättade att de hade hyrt en båt från en uthyrningsfirma i Rugby två veckor kring månadsskiftet juni-juli. Den har plats för sex och det blir förutom L&S och Julia  tre av deras släktingar som skall följa med. De planerar att köra Warwickshire ring inklusive Ashby Canal, hundra slussar och 130 miles enligt Leo.

I går var vi ute med båten ett par timmar, gjorde strandhugg i Brissago och Vira innan vi gav upp för det var för kallt ute på vattnet. Sen åkte vi (Regula, D&P och jag) upp till Orselina och åt upp resterna av maten från påskaftonen. Marlene var hos sin mamma i Bellinzona, hon hade ordnat med släktkalas. Familjen är så genuint och konservativt katolsk att Marlene  inte känner sig så hemma med släkten längre. Hon har en morbror och en kusin som är präster här i Ticino och en kusin som är nunna, men hon bor någonstans i Italien. Marlenes mamma har naturligtvis talat om för släkten att hennes dotter fått underliga griller och umgås med folk med anknytning till den underliga sekten Esercito della Salvezza...

I dag har det varit ganska fint väder, men den här veckan kommer att kännetecknas av regn, regn och åter regn. Jag har att göra så det är ok att stanna inne, men nog känner man sig bättre till mods när solen skiner och det är så varmt att man kan ha fönstren öppna.

GLAD PÅSK!

Den här veckan har vädret varit rätt bedrövligt, regn, högst måttliga temperaturer och nyckfulla vindar. Det har varit trist väder i hela Schweiz och i torsdags skulle alla köra mot sol och värme, vilket resulterade i enorma bilköer vid Gotthard.

Men vädret har inte hindrat de som i olika grupperingar brukar gå runt i Ascona för att påminna om Jesu lidande. En del av de här processionerna är helt okej, de är inte så påkostade och känns äkta. Sen finns det andra som skulle passa bättre som triumfatoriska uppståndelseprocessioner på påskdagen, om man undantar korsbäraren.

Den här veckan har jag arbetat flitigt, mycket flitigt. Jag hade två uppdrag (som var beräknade för full tid under återstoden av april) och  så dök det upp ett till. Det är ju inte helt fel med lite extra inkomster när jag skall vara  ledig 5-6 veckor i maj-juni.

I kväll blir det påsksupé uppe i Orselina, vi kommer nog att bli cirka 20 personer, Pierre började laga mat redan igår och David var här och lånade uppläggningsfat och fyra stolar för en stund sedan. Om vädret tillåter, så skall vi ta en tur med båten i morgon. Men då gäller det att klä på sig ordentligt; vinterjacka, halsduk och mössa och varmt på fötterna... Sen ser man ut som en utomjording om vi gör strandhugg i någon liten trevlig stad på "vår" sida av Lago Maggiore där solen värmer skönt mot bergssidorna.

Men nu skall jag nog ta och jobba en stund till. Gåbortkläderna är framtagna och bilen är nytvättad.

Hemma igen!

Mitt tåg från Zürich var, som alla schweiziska tåg, punktligt i Locarno kvart över sju, men det var verkligen touch and go i Zürich eftersom mitt plan var 40 minuter försenat.

Här är allt sig likt, förutom att alla vårens blommor har vissnat och  det krävs en insats för att det skall se prydligt ut runt huset. Och då har jag bara morgondagen på mig, sen skall det bli regn 3-4 dagar.

Lotta, Dwight och Rickard reste till Norge på förmiddagen. De skall stanna i Oslo två dagar innan de reser vidare till Geilo för att fira påsk där.

Jag har fått två uppdrag det ena skall vara klart senast den 15 april och nästa skall vara levererat den 25 april. Sen skall jag vara ledig hela maj, vi skall ju ut på kanalfärd.

Det blev bara detta, jag har ingen skrivklåda idag.

Reunion - är det så lyckat egentligen?

Sen jag skrev här sist, har jag haft fullt upp. Weekenden tillbringade jag i Saffron Walden. Margaret och Kevin hade lagt allt arbete åt sidan för att ha ledigt. Det behöver de, företaget går lysande och de har nyligen rekryterat två mycket skickliga trähantverkare från Litauen för ett stort renoveringsprojekt på ett förfallet herresäte, inköpt av en rysk affärsman (vad annars?). De har genomfört två sådana projekt och nu tycks kunskapen om deras kompetens sprida sig bland förmögna östeuropeer. De har t o m fått tacka nej till ett par projekt. Förutom trevlig samvaro, så var det italiensk marknad. Jag var väl inte så imponerad, men det är väl det här med att bjuda bagarbarn på bröd...

Margaret berättade att Wendy, mamman i vår grannfamilj, där jag tillbringade mycket tid under min uppväxt, att hon skulle fylla 70 år den 27 mars. Margaret har fortfarande många kontakter i Manchester så hon ordnade fram telefonnumret så att jag kunde ringa på tisdag och gratulera.

Måndagen ägnade jag åt att nöta trottoarer och skor i London och tisdag morgon tog jag tåget ner till Southampton och Pierres mamma. Hon hade återhämtat sig rätt bra efter operation och influensa, men det är klart att sånt tar på krafterna när man är 80+. Under dagen ringde jag till Wendy, som milt uttryckt blev överraskad. Jag har inte varit i Manchester på 6-7 år och när sedan ett julkort returnerades med uppgift om att hon hade flyttat, så har jag helt enkelt struntat i att ta kontakt. Jag är en sån där "out of sight, out of mind". Nu ville hon absolut träffa mig så jag åkte upp till Manchester onsdag förmiddag och kom hem sent igår kväll. Wendy hade bjudit hem de av mina gamla kompisar som hon i all hast fått tag på - det var sju stycken - men tyvärr kunde hennes dotter Sarah, som  bor i Aberdeen inte komma. Sarah och jag var bästisar i många år.

Många från vårt gamla tonårsgäng har flyttat, några till London, ett par jobbar i Bryssel, en i Moskva (!) och Tim och Linda bor på Nya Zeeland. Det var jätteroligt att träffa dem som Wendy fått tag i, men jag tror inte att samtalsämnena och engagemanget från någon av oss skulle räcka till för någon ytterligare kontakt.
Jag talade med Sarah via Skype igår och tyvärr, vi hade inte så mycket att säja varandra men det var roligt att "se" varandra via webbkamera. Vi var väldigt artiga och sa att "du har inte förändrats alls" vilket definitivt inte var sant. Sarah berättade om sina tre barn och sin man som jobbar inom oljeindustrin och jag försökte ge lite bilder från mitt liv i Ascona.

Det är märkligt, men jag fick mycket bättre kontakt med Wendy och vi hade mycket att prata om. Hon tyckte att det var riktigt roligt att David, Pierre och jag hade så nära kontakt. Hon hade känt Davids föräldrar väl och kände till Pierres - naturligtvis.

Idag och i morgon skall jag ut och shoppa. Engelska kläder är mer i min stil och nu finns det nästan bara vår- och sommarkläder i butikerna. Jag reser hem söndag halv tolv från Heathrow, räknar med att vara i Locarno kvart över sju på kvällen. Det skall faktiskt bli skönt att komma hem, även om väderprognoserna för nästa vecka ser minst sagt dystra ut, det är mycket regn på gång.

Ömma fötter.

Nu är jag i London, kom hit sent i tisdags kväll. Det är försommar i London, påskliljorna i Hyde Park har sett sina bästa dagar, kamelior och olika slags prydnadkörsbär står i full blom. Jag tog på mig jeans och jeansjacka med en t-shirt under när jag begav mig ut i vimlet i förmiddags. Det räckte mer än väl.

Jag gjorde som jag brukar, när jag kommer hit, i onsdags irrade jag runt på stan, skulle kolla ALLT och på kvällen hade jag rejält ont i fötterna, t o m skavsår. I går städade jag av lite och sen höll jag mig i grannskapet vilket inkluderade ett besök hos Boots för att köpa skavsårsplåster. I dag kände jag mig mogen för nya strövtåg, det blev Oxford Street och gatorna intill mellan klockan elva och halv tre (inklusive lunch) och sen sa min kropp och mina fötter ifrån så det var bara att ta bussen hem igen.

I morgon åker jag upp till Saffron Walden för att hälsa på Margaret och Kevin. På söndag är det Italian Market där, det skall bli kul att se vad det är för något. Tisdag reser jag ner till Southampton för att hälsa på Pierres mamma. Hon är lite krasslig, men ville gärna att jag skulle komma.

Vårvärme och vägfunderingar..

Just nu är termometern som är placerad på husets nordsida uppe på imponerande +7.Det kan bli +10 i eftermiddag! Nu har det varit milt väder och sol så många dagar att snön har försvunnit på taken. Men tro nu inte att det är slut med snöfall för i år. Det kommer mera.  Men nu njuter jag av solskenet och värmen - nästa vecka blir det snö och regn om vartannat men fortfarande plusgrader. Men då är jag i London.

Jag hörde om den hemska bussolyckan i Valais på radion och då måste jag naturligtvis kolla vad de schweiziska tidningarna rapporterar om den. Det tycks vara en viss förvirring om var olyckan inträffade, var det i den östra tunnelmynningen vid den långa tullen vid Sierre eller den korta tunneln vid Sion? Jag har kört den vägen ett antal gånger och då funderar man över var det hände och varför det hände. Var det vid Sierre så kan knappast föraren ha somnat, den tunnelmynningen ligger nära nedfarten från Val d´Anniviers där ungdomarna varit på sportlov och det är inte särskilt långt mellan Sierre och Sion heller.

Det har varit en del diskussioner om att utrusta tunnelmynningarna med "dynamiska" avbärare, d v s sådana som viker sig och tar första stöten när någon kör på dem. Det påstås också att oskyddade tunnelmynningar är "självmordsvapen". När man diskuterar något i Ticino eller på den italienska sidan av gränsen, så kommer det fram åsikter som knappast kan anses riktigt rumsrena. Det var en politiker med ansvar för trafikfrågor som menade att det var bättre at ha oskyddade tunnelmynningar, för annars skulle sjä'lvmordskandidaterna köra med full fart in i mötande långtradare och det skulle drabba föraren av denna. Det är förstås sant på sätt och vis, men kan knappast vara ett argument för oskyddade tunnelmynningar där vanliga olyckor ofta får svåra konsekvenser.

Nu har jag börjat fundera på hur det ser ut här i Norge. En sträcka med många tunnlar, där jag kör några gånger varje år, är Fv 50 från Hol till Aurland. Där är det minst ett halvdussin tunnlar när man skall ner från fjället till Sognefjorden. Jag har ingen aning, är tunnlarna helt oskyddade eller finns det avbärarräcken? Jag får nog kolla det till sommaren. Och hur ser det ut i värstingtunneln (24,5 km) mellan Aurland och Laerdal?

Vägarna i Norge är ett kapitel för sig. Jag inser att det är svårt att bygga vägar här, men kan de i Schweiz, varför kan man inte förbättra vägnätet till acceptabel standard i det här rika landet? Sen gör man så mycket korkade saker. Man bygger en gigantisk bro över Hardangerfjorden, planerar för en lång tunnel under Hardangervidda men när vägen, den hårt belastade och olycksdrabbade Rv 7, passerat Haugastöl så finns det inga pengar till förbättringar. Anslår man några miljoner till en rondell i en olycksdrabbad korsning så presenteras detta som en stor och glädjande nyhet. Och så har vi bron över Fv 40 vid Svene som är så smal att man inte kan mötas på den.

Men idag tänker jag inte ens starta bilen. Jag skall sätta mig i solen, förhoppningsvis räcker det med ett linne på överkroppen,  kanske t o m ta ut solsängen? Benen får nöja sig med solbränna på tub när det blir så dags.
----------------

Nu vet jag bättre, det var i tunneln vid Sierre och det var inte i tunnelmynnningen, utan i en av de nödutgångar som finns inne i tunneln. De här nödutgångarna sticker ut som stora klippblock och skyddas inte av avbärare och jag har faktist reagerat på att de ser rätt otäcka ut.

Sol över Geilo.

Cilla och Ingrid kom hit i söndags kväll och reste hem lördag morgon. De var här för att åka skidor och det var bara för mig att hänga med. Det blev ett välkommet uppehåll i åkningen på onsdag, det snöade ymnigt då. Det är bra när man har några med sig, då utnyttjar man möjligheterna bättre än om man skall ge sig ut på egen hand. Nu åkte vi mest i Vestlia, men hann med ettpar pass på Geilotoppen också.

Nu har vädret slagit om och är riktigt vårlikt, just nu +3 på nordsidan. Nätterna är kalla, så föret i Vestlia som ligger åt norr, påverkas inte nämnvärt, men på Geilotoppen, som är exponerad för sol nästan hela dagen, kan det bli väldigt isigt. Nu skall jag ta det lugnt ett par dagar och låta min åldrande kropp återhämta sig.

Jag åker till London den 20 mars och stannar månaden ut. Det har varit lite fram och tillbaka hur länge Andreas skulle stanna, men nu har han bokat biljett till på lördag. Han är redan klar med sina kurser och behöver inte göra om någon tenta. Sen har jag redan fått förfrågan om jag kan hyra ut lägenheten 1 oktober - 10 november.. Det är en kompis till Andreas som skall vara med om något EU-projekt inom arkitektur. Det skall väl gå bra. Kompisen är tydligen medlem i Alliansmissionen, hoppas att de beter sig civiliserat inom den frikyrkan.

Tvättmaskinen styr just nu min tillvaro. När den har stannat, så skall jag åka ner till Geilo och proviantera. Sen skall jag sätta mig i solväggen och läsa. Jag har lite kvar av "Vi skal arve vinden" av Gunnar Staalesen - kvarlämnad av Rickard - han är ett Varg Veum-fan. Sen ligger det en bok här som heter "Nådens omkrets". Enligt baksidestexten så hittar man ett lik i Virginia och ett i Trondheim och de skall ha något slags förbindelse med Johannesboken, ett urgammalt pergament. Vi får se om den är läsvärd. Spänningsromaner med ockult och historiskt tema finns det 13 på dussinet av.

Sol på fjället.

Jag kom fram till Geilo välbehållen i går eftermiddag, tåget var försenat, men inget att bli upprörd över. Jag var lite orolig för hur det skulle se ut när jag kom hit upp - Rickard hade ju haft ett styvt jobb innan han kunde ta sig in - men här har snön smält bort vid husväggarna där solen kommer åt. Rickard hade ställt termostaten på +12, men när jag kom in så var det betydligt varmare tack vare att det varit solsken några dagar. Det fanns mat här, så jag har klarat mig, men nu skall jag snart köra ner till Geilo och handla.

Här skiner solen, det är redan +5 ute, men det blåser lite. Det syns en del moln borta i väster, men skall man tro på YR så lär de hålla sig där. Det var allt för idag.