Sekundsnabbt möte.

Nu har jag varit här sedan i söndags och jag är utled på allt som har med olympiska spelen att göra. Det är affischer, dekorationer, olympiska ringar, affärer av de mest skiftande slag skyltar "olympiskt" för att inte tala om souvenirer... Och det är nästan tre månader tills spektaklet drar igång. En i vanliga fall mycket måttfull restaurang här i närheten skyltade med Olympic Menue - det var en meny med fem små rätter som var för sig skulle symbolisera Grekland, Ryssland, Kina, USA och Storbritannien. Jag undrar hur olympiska de rätterna var? Jag har lånat ut lägenheten under spelen, så jag behöver inte bekymra mig, men det är lite oroväckande att en i normala fall ganska sansad stad tycks ha blivit alldeles galen.

Jag hade svårt att somna igår kväll. Tidigare på dagen var jag runt på stan och letade efter ett par mjuka och lätta seglarskor, lämpliga att använda på båten. Gympaskor är lite krångligare att ta sig i och ur. Jag kom gående på Oxford Street och skulle just gå över på övergångsstället som är mitt för Regent Hall och kolla om Clarks på andra sidan gatan hade några lämpliga skor.

Då får jag se en kvinna som jag är övertygad om är min mamma, korsa övergångsstället i andra riktningen. Nu har jag inte sett henne på 35 år, men hon var så oerhört lik min mormor. Jag blev så överraskad att jag behövde tänka till ett par sekunder och sen var hon borta i vimlet. Hur hade hon reagerat? Hade hon sagt "ni tar fel på person" eller hade hon blivit överrumplad och inte vetat vad hon skulle säja eller göra eller hade hon t o m blivit glad. Kanske inte äkta glad men lite artigt glad.

Hur skulle jag ha reagerat i samma situation? Det sista minnet jag hade av mitt barn, det var en tandlös sexåring och nu är barnet plötsligt en vuxen kvinna. Nu är det ju inget trauma för mig att min mamma gav sig iväg med sin nya kärlek till Kanada, det där kom jag över rätt snart, jag hade världens bästa pappa. Om jag någon gång skulle känna bitterhet så är det för att hon gjorde min mormor så bedrövad.

Det kanske inte alls var hon, bara en person som var väldigt lik min mormor, men nu får jag inte veta. Hon borde vara 68 år nu. Jag vet att hon bodde i Toronto 1996, när min pappa dog, men all kontakt skedde via hennes advokat och jag vet att jag står med som anhörig i hennes kanadensiska personakt så hon borde ju vara i livet fortfarande. När jag kom hem, så googlade jag på hennes namn, jag vet att hon hette Elvy Vaugh 1996, men efternamnet kan ju ha ändrats sen dess. Det fanns ingen med det namnet, men rätt många Elvie Vaugh men det kunde inte vara någon av dem. Då försökte jag med hennes andra förnamn, Kristina och ändrade till Christine. Inget napp. Lite nyfiken är jag nog... trots att jag inte alls brydde mig i förrgår. Och sen har jag ju något att fundera på - OM det hade varit hon, hade det lett till något positivt. Förmodligen inte.

Intetsägande rapport

Nej, här har det inte hänt något särskilt, vädret har varit rätt trist med en hel del regn och jag har faktiskt mest hållit mig inne och sett på tv. Varje kanal med självaktning har minst ett trädgårdsprogram om dagen och sånt är ju alltid trevligt att se på. Några dagar framåt skall det vara uppehållsväder och jag hade ju planerat för en tur till Kew Gardens men - det får faktiskt vara tvåsiffrigt på termometern om det skall vara värt besväret! Jag tror att jag antingen styr stegen till Victoria & Albert Museum eller kanske British Museum. Lite bildning är aldrig fel. E#n höjdare är att stanna vid Rosettastenen på British Museum och vänta på att höra den klassiska kommentaren "Va, är den SÅ liten!"


Jag följer förstås med spänning de långtidsprognoser som finns tillgängliga på internet. Det är rätt samstämmigt om att det inte kommer att bli något riktigt fint vårväder lördag - onsdag, till och med en del regn. Sen ser det bättre ut. Om man nu vågar tro på prognoser som sträcker sig så långt fram som 20 dagar?

På upploppet!

I dag lär det vara den sista dagen med riktigt fint väder, en regnig vecka väntar. Om jag skall tro prognoserna så kommer det att vara lite bättre väder i London, men inte lika varmt.

Vi hade ett riktigt trevligt 100-årskalas igår, mormor firades med sång både på italienska, franska och engelska.

Nu skall jag ta itu med den sista finputsen i huset och när jag har packat, så skall jag hänga och lägga in mina kläder i källarförrådet så att mina gäster har plats för sitt pick och pack. De skall ju tillbringa en hel månad här. Det är bara att hoppas att de får fint väder.

Jag åker från Locarno kvart i nio i morgon och om allt går enligt tidtabellen så landar jag på Heathrow fem över fyra på eftermiddagen. Nu skall jag inte göra som förra gången, ränna omkring på stan så jag får skavsår på fötterna. Jag tänkte åka ut till Kew Gardens en dag, det är det enda som jag har planerat. Lördag morgon åker David och jag upp till Braunston för att göra iordning båtarna, de andra kommer söndag eftermiddag.

Nästa gång vi hörs blir det från London.

Barn av regnbuen

När jag slog på de tyskspråkiga nyheterna igår kväll så inleddes de - utan någon föregående kommentar - med att 40 000 människor stod i regnet på Youngstorget och sjöng Barn av regnbuen. Det var så överraskande och så mäktigt. Idag finns det t o m ett videoklipp på CdT:s hemsida.
"Folla intona inno odiato da Breivik. Oggi a Oslo 40 mila persone hammo cantato Children of the rainbow" Så nu har Lillebjörn Nilsen fått sitt internationella genombrott. Men från början var det väl Pete Seegers sång?

En himmel full av stjerner.
Blått hav så langt du ser.
En jord der blomster gror.
Kan du ønske mer?
Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror.
Små barn av regnbuen
og en frodig jord.

Noen tror det ikke nytter.
Andre kaster tiden bort med prat.
Noen tror at vi kan leve av
plast og syntetisk mat.
Og noen stjeler fra de unge
som blir sendt ut for å sloss
Noen stjeler fra de mange
som kommer etter oss

Si det til alle barna!
Og si det til hver far og mor:
Ennå har vi en sjanse
til å del e et håp på jord.

Det är märkligt hur sångerna har förenat det norska folket. Mitt lille land, Til ungdommen och nu Barn av regnbuen. Om jag förstod det rätt så presenterade kulturministern ett förslag om mer allsång i Norge igår, ett förslag som fanns på pränt redan innan de spontana sångdemonstrationerna över hela Norge igår. När man diskuterar straff för Breivik, så tror jag att om han tvingades att se allt som tv sänt av folkliga manifestationer, uppläsningen av namnen med bilder på de dödade, minneskonserten i domkyrkan, vanligt folks och kungafamiljens tårar och de överlevandes berättelser så skulle det vara psykisk tortyr för honom. Han skulle gott kunna få genomlida det innan han låstes in för gott. Och så skulle han få se allt igen varje årsdag.

Och när jag upptäckte vilken dag det var idag, så var det en helt annan årsdag, värd att fira. Min mormor skulle ha fyllt 100 år idag. Jag blev alldeles kall när jag insåg att det varit risk för att jag skulle missa det. Så jag ringde runt och bjöd hit mina vänner på "svensk smörgås" och gräddtårta ikväll. Det där med svensk smörgås blir en halvmesyr. Man kan köpa mjukt tunnbröd här, det smakar inte riktigt som det svenska men det får duga. Jag skall köpa rökt kött och göra pepparrotsgrädde och servera dessa exotiska rullar tillsammans med ägg- och sillsmörgås (lyckligtvis hade jag två små burkar senapssill i kylen) och så blir det födelsedagstårta på svenskt vis med hallonsylt och vaniljkräm mellan, grädde och jordgubbar ovanpå. Hoppas att jag hittar några goda jordgubbar. Jag skall strax åka iväg till affären och inhandla nödvändiga tillbehör för kvällens festligheter.

Hjärtliga gratulationer på 100-årsdagen min högt älskade mormor! Jag tror att du kan få lov av de himmelska vaktmästarna att glänta lite på förlåten och se när vi firar dig. Jag skall ställa fram fotografiet som togs till din 75-årsdag så att du känner att du verkligen är med!

Oväntat besök igen!

I går var jag på fest i Bellinzona. En av våra vänner, Valentina som är fysioterapeut flyttade först till Basel för  snart tre år sedan och så länge som hon var kvar i Schweiz, hade vi kontakt med varandra. Sedan värvades hon till en rehabiliteringsklik i Denver. Nu dök hon upp, hennes morfar fyllde 100 i tisdags och sen, innan hon skulle resa tillbaka ville hon träffa oss. Det är konstigt hur jag "glömmer bort "de som flyttar iväg, om de själva inte hör av sig. Det är en av mina svagheter, det erkänner jag villigt.

Valentina var mycket entusiastisk för sitt nya jobb och sitt nya land. Hennes lön var närmast astronomisk i våra ögon, men när sånt som man t o m i Schweiz får via skatten är betalt, så var väl inte summan lika imponerande. Men hon lever gott där och har inga planer på att återvända inom de närmaste åren. Så nu har jag en inbjudan till Denver, en plats där jag aldrig varit och aldrig haft en tanke på att besöka.

Här har vi haft ett riktigt varannandagsväder den gångna veckan och det lär bli likadant den kommande. Jag är nästan klar med mitt sista uppdrag, räknar med att skicka iväg det på tisdag. Sen måste jag städa här, Davids släktingar och deras vänner kommer hit första maj och jag reser till London den 29 april. Sen är det bara en vecka kvar till den efterlängtade kanalfärden. Vi skall nog vara tacksamma för att vi valt maj som resmånad, det säjs att England kommer att uppleva en riktig torksommar, och då kan det bli vattenbrist i kanalerna. Den kanal som drabbas först, brukar vara Kennet & Avon som går mellan Themsen och Bristol. Men torksommaren får gärna inledas lite försiktigt i maj, det har vi inget emot.

Nu skall jag strax gå upp till Regula. Marlene och D&P kommer dit också. Vi har ingen studiecirkel på  gång längre, men vi har ändå ett behov av att samlas en stund på söndag. Sen bjuder Regula på lunch och egentligen så hade vi tänkt att köra upp till den märkliga kyrkan i  Monte Tamaro. Arkitekten är den internationellt välkände Mario Botta och han har också ritat en lika häftig, synnerligen annorlunda och modern kyrka i Mogno, långt uppe i Vallemaggia. Den har vi sett, men inte den i Monte Tamaro (som ligger betydligt närmre Locarno). Men vägen dit är knappast farbar just nu, så Santa Maria degli Angeli får vi ta med på vår lista över planerade utflyktsmål.


Nu skiner solen, så vi får väl hitta på något annat att göra i eftermiddag. Utflykter upp i bergen är inte helt problemfria ännu, vägarna rasar här och där .

Lite av varje

Sen jag skrev något här sist, så har det regnat och jag har jobbat. Jag fick plötsligt ganska mycket att göra, Och så fick jag oväntat besök i fredags, Marit och Björn var på väg ner till Italien för ett fotojobb. Marit jobbar heltd som Björns assistent numera. De skulle fotografera norskt badmode för en semesterbilaga till någon av de stora dagstidningarna i Norge. Det var lite sent påkommet av redaktionen, men Björn hoppades att de skulle klara av det trots att väderutsikterna inte är de allra bästa. Fotograferingen skall ske på den klippiga kusten söder om Ancona, d v s på Italiens östkust. De stannade tills igår, modellerna skulle komma från Norge på torsdag så de har ett par dagar på sig att reka lämpliga platser. Det är kul att de får uppdrag i Italien ibland, då kommer de och hälsar på. Sen de blev av med nästan hela sin utrustning på flyget Oslo - Aten  för ett par år sedan, så kör de helst själva numera.

Just nu skiner solen här, men prognosen för återstoden av veckan och för nästa vecka... inte alls bra. Men växtligheten mår bra av regnet, vinrankorna och kiwin på min terrass har slagit ut. David hade kollat någon engelsk tidning som brukar lägga ut fyraveckorsprognoser, och det såg inte så tokigt ut för inledningen av vår resa. Enstaka regndagar men däremellan sol. Vi har ju haft otrolig tur med vädret när vi varit ute på kanalerna, hoppas att den turen håller i sig även i år.

Behöver jag ta en liten paus från jobbet, så städar jag. När det skall komma främmande människor och bo har i fem veckor, så har jag faktiskt ett behov av att framstå som ordningsam och renlig...

Jo, det har hänt en spännande sak här. Marlenes f d särbo som för ett år sedan krävde att hon omgående skulle flytta ur hans lägenhet men sen inte visat sig i Ascona, dök upp här förra veckan. Det där med särbo kräver förstås en förklaring, han är styrman på ett kryssningsfartyg med hemvist i Florida och de har tidigare mest träffats där och de senaste 2-3 åren inte alls. Naturligtvis så trodde Marlene att han skulle använda eller avyttra lägenheten eftersom det var så bråttom att hon skulle ut. Marlene var nu förvarnad av hans grannar att han hade kommit hit, så hon blev inte överraskad när han klev in på hennes jobb. Däremot blev hon mer överraskad av att han kom in för att fråga var munstycket till centraldammsugaren fanns... Sen dess har ingen sett till honom.

Annandag påsk.

Påsksupén hos D&P blev en mycket lyckad tillställning med 22 inbjudna plus värdfolket. Vi fick leta påskägg och små påskharar (av plast) och efter maten såg vi en film från Påskön och så var det trevlig samvaro fram till en stund efter midnatt. Leo, Stephan och Julia var förstås med och de berättade att de hade hyrt en båt från en uthyrningsfirma i Rugby två veckor kring månadsskiftet juni-juli. Den har plats för sex och det blir förutom L&S och Julia  tre av deras släktingar som skall följa med. De planerar att köra Warwickshire ring inklusive Ashby Canal, hundra slussar och 130 miles enligt Leo.

I går var vi ute med båten ett par timmar, gjorde strandhugg i Brissago och Vira innan vi gav upp för det var för kallt ute på vattnet. Sen åkte vi (Regula, D&P och jag) upp till Orselina och åt upp resterna av maten från påskaftonen. Marlene var hos sin mamma i Bellinzona, hon hade ordnat med släktkalas. Familjen är så genuint och konservativt katolsk att Marlene  inte känner sig så hemma med släkten längre. Hon har en morbror och en kusin som är präster här i Ticino och en kusin som är nunna, men hon bor någonstans i Italien. Marlenes mamma har naturligtvis talat om för släkten att hennes dotter fått underliga griller och umgås med folk med anknytning till den underliga sekten Esercito della Salvezza...

I dag har det varit ganska fint väder, men den här veckan kommer att kännetecknas av regn, regn och åter regn. Jag har att göra så det är ok att stanna inne, men nog känner man sig bättre till mods när solen skiner och det är så varmt att man kan ha fönstren öppna.

GLAD PÅSK!

Den här veckan har vädret varit rätt bedrövligt, regn, högst måttliga temperaturer och nyckfulla vindar. Det har varit trist väder i hela Schweiz och i torsdags skulle alla köra mot sol och värme, vilket resulterade i enorma bilköer vid Gotthard.

Men vädret har inte hindrat de som i olika grupperingar brukar gå runt i Ascona för att påminna om Jesu lidande. En del av de här processionerna är helt okej, de är inte så påkostade och känns äkta. Sen finns det andra som skulle passa bättre som triumfatoriska uppståndelseprocessioner på påskdagen, om man undantar korsbäraren.

Den här veckan har jag arbetat flitigt, mycket flitigt. Jag hade två uppdrag (som var beräknade för full tid under återstoden av april) och  så dök det upp ett till. Det är ju inte helt fel med lite extra inkomster när jag skall vara  ledig 5-6 veckor i maj-juni.

I kväll blir det påsksupé uppe i Orselina, vi kommer nog att bli cirka 20 personer, Pierre började laga mat redan igår och David var här och lånade uppläggningsfat och fyra stolar för en stund sedan. Om vädret tillåter, så skall vi ta en tur med båten i morgon. Men då gäller det att klä på sig ordentligt; vinterjacka, halsduk och mössa och varmt på fötterna... Sen ser man ut som en utomjording om vi gör strandhugg i någon liten trevlig stad på "vår" sida av Lago Maggiore där solen värmer skönt mot bergssidorna.

Men nu skall jag nog ta och jobba en stund till. Gåbortkläderna är framtagna och bilen är nytvättad.

Hemma igen!

Mitt tåg från Zürich var, som alla schweiziska tåg, punktligt i Locarno kvart över sju, men det var verkligen touch and go i Zürich eftersom mitt plan var 40 minuter försenat.

Här är allt sig likt, förutom att alla vårens blommor har vissnat och  det krävs en insats för att det skall se prydligt ut runt huset. Och då har jag bara morgondagen på mig, sen skall det bli regn 3-4 dagar.

Lotta, Dwight och Rickard reste till Norge på förmiddagen. De skall stanna i Oslo två dagar innan de reser vidare till Geilo för att fira påsk där.

Jag har fått två uppdrag det ena skall vara klart senast den 15 april och nästa skall vara levererat den 25 april. Sen skall jag vara ledig hela maj, vi skall ju ut på kanalfärd.

Det blev bara detta, jag har ingen skrivklåda idag.

Reunion - är det så lyckat egentligen?

Sen jag skrev här sist, har jag haft fullt upp. Weekenden tillbringade jag i Saffron Walden. Margaret och Kevin hade lagt allt arbete åt sidan för att ha ledigt. Det behöver de, företaget går lysande och de har nyligen rekryterat två mycket skickliga trähantverkare från Litauen för ett stort renoveringsprojekt på ett förfallet herresäte, inköpt av en rysk affärsman (vad annars?). De har genomfört två sådana projekt och nu tycks kunskapen om deras kompetens sprida sig bland förmögna östeuropeer. De har t o m fått tacka nej till ett par projekt. Förutom trevlig samvaro, så var det italiensk marknad. Jag var väl inte så imponerad, men det är väl det här med att bjuda bagarbarn på bröd...

Margaret berättade att Wendy, mamman i vår grannfamilj, där jag tillbringade mycket tid under min uppväxt, att hon skulle fylla 70 år den 27 mars. Margaret har fortfarande många kontakter i Manchester så hon ordnade fram telefonnumret så att jag kunde ringa på tisdag och gratulera.

Måndagen ägnade jag åt att nöta trottoarer och skor i London och tisdag morgon tog jag tåget ner till Southampton och Pierres mamma. Hon hade återhämtat sig rätt bra efter operation och influensa, men det är klart att sånt tar på krafterna när man är 80+. Under dagen ringde jag till Wendy, som milt uttryckt blev överraskad. Jag har inte varit i Manchester på 6-7 år och när sedan ett julkort returnerades med uppgift om att hon hade flyttat, så har jag helt enkelt struntat i att ta kontakt. Jag är en sån där "out of sight, out of mind". Nu ville hon absolut träffa mig så jag åkte upp till Manchester onsdag förmiddag och kom hem sent igår kväll. Wendy hade bjudit hem de av mina gamla kompisar som hon i all hast fått tag på - det var sju stycken - men tyvärr kunde hennes dotter Sarah, som  bor i Aberdeen inte komma. Sarah och jag var bästisar i många år.

Många från vårt gamla tonårsgäng har flyttat, några till London, ett par jobbar i Bryssel, en i Moskva (!) och Tim och Linda bor på Nya Zeeland. Det var jätteroligt att träffa dem som Wendy fått tag i, men jag tror inte att samtalsämnena och engagemanget från någon av oss skulle räcka till för någon ytterligare kontakt.
Jag talade med Sarah via Skype igår och tyvärr, vi hade inte så mycket att säja varandra men det var roligt att "se" varandra via webbkamera. Vi var väldigt artiga och sa att "du har inte förändrats alls" vilket definitivt inte var sant. Sarah berättade om sina tre barn och sin man som jobbar inom oljeindustrin och jag försökte ge lite bilder från mitt liv i Ascona.

Det är märkligt, men jag fick mycket bättre kontakt med Wendy och vi hade mycket att prata om. Hon tyckte att det var riktigt roligt att David, Pierre och jag hade så nära kontakt. Hon hade känt Davids föräldrar väl och kände till Pierres - naturligtvis.

Idag och i morgon skall jag ut och shoppa. Engelska kläder är mer i min stil och nu finns det nästan bara vår- och sommarkläder i butikerna. Jag reser hem söndag halv tolv från Heathrow, räknar med att vara i Locarno kvart över sju på kvällen. Det skall faktiskt bli skönt att komma hem, även om väderprognoserna för nästa vecka ser minst sagt dystra ut, det är mycket regn på gång.