Och så hamnar jag på Ashby Canal igen...

Nu har det varit några dagar med sol och jag har varit mycket disciplinerad, arbete 0830-1230 och sen har jag ”tagit ledigt” på eftermiddagen. Men nu blir det omslag i väderleken, från fredag regn minst en vecka framöver och successivt sjunkande temperatur. Jag hoppas att få riktigt mycket gjort under den här perioden.

I eftermiddag har jag tagit en tur bort till Hakkesetstölen och sen finns det en liten turslinga där, det tog två och en halv timma. Solen skiner, det är hela +15 och måttlig vind. Perfekt turväder och jag skall nog ta en tur till innan det blir kväll. Då blir det kanske upp på Ökle, en 1000 m hög topp strax väster om min hytte. Man har en fin vy mot Hallingskarvet och över Geilo där. Jo, 1000 m låter högt men enligt tomtkartan så ligger mitt hus 823 m ö h. Det är alltså ingen prestation att ta sig upp dit, men bitvis är terrängen rätt besvärlig.

I Ascona håller sig termometern på +30 och kanske lite däröver om dagarna och Marlene har åkt på en riktigt rejäl förkylning, air condition är på för fullt ös på hennes arbetsplats. David sitter isolerad någonstans i närheten av Zermatt, de har fått ett något udda uppdrag, man skall undersöka skidturismens påverkan på några högt belägna sjöar. Han hade berättat för Marlene att det mest påtagliga beviset hittills på skidturismens påverkan hade varit några avbrutna skidstavar och omslagspapper till choklad och energy bars... Pierre är fullt sysselsatt i Glarus – konstigt att inte hela den kantonen har rasat ihop redan – där finns hur mycket rasrisker som helst att kartlägga.

Regula är just nu i Dordogne och där lär det vara minst lika varmt som i Ascona. Regulas ex-svägerska är ett stort fan av Jean Auel och nu skulle hon ha sällskap på något slags vallfärd till platserna som finns omnämnda i de två sista böckerna i serien om Ayla. Och som sagt, Marlene jobbar.

David har hört av sig angående en liten kanaltur i slutet av september. Han kan få låna båten i slutet av september, hämta den någonstans på Trent & Mersey Canal och sen ta den via Coventry och North Oxford Canal till Braunston. Då skulle man utan problem hinna med Ashby Canal t o r på 7-8 dagar. Det låter lockande, Lotta och Dwight följer gärna med. Få se om jag har tid. Det är detta med Ashby Canal som lockar och nu lär vägen där kanalen skall gå efter att den någon gång i framtiden blivit helt restaurerad, vara markerad som vandringsled. Sylvia och Andrew har väl kört de här sista sträckorna fram till Braunston från olika väderstreck så många gånger att de gärna tar sig dit med alternativa färdmedel.

För den som nu inte förstår min besatthet av Ashby Canal, så kan jag berätta att det är en slussfri kanal som slingrar sig norrut från Coventry Canal och som var en viktig transportled för kolgruvorna i området. Det var planerat att Ashby Canal skulle passera Ashby de la Zouch och sen vidare till Trent & Mersey Canal, men den kom aldrig längre än till en plats som heter Moira. När koltransporterna upphörde, så förföll kanalen och den norra delen drabbades av sättningar, förorsakade av ras i de övergivna gruvorna. Nu slutar kanalen i Snarestone, där man nu börjat restaureringen. Den södra halvan av den 50 km långa kanalen har under många år varit en populär plats för båtfolket och där finns bl a Bosworth Battlefield där Rickard III lär ha stupat (A horse, a horse, my kingdom for a horse!)

För den som vill veta mera:

http://www.leics.gov.uk/index/environment/countryside/environment_management/ashbycanal.htm

Under den här värmeböljan så har det inträffat ovanligt många trafikolyckor i Ticino. Förarna blir trötta och ouppmärksamma av värmen, men dessutom så blir asfalten mjuk och mycket hal där solen värmer allra mest. Här har det inträffat en del trafikolyckor därför att asfalten längst ut på vägbanan är underminerad på grund av allt regn, om det nu inte är så att det blir stenras eller jordras på vägen efter allt regn...

Regn på Geilo, sol i Ascona

Lotta, Dwight och Rickard körde till Bergen på förmiddagen och här sitter jag ensam och allena och försöker att vara produktiv. Jo, det går ganska bra, men så måste jag ta paus ibland, som jag gör nu.
Jag har kommit igång riktigt bra med mitt uppdrag, har tvingat ut de andra tre på både fotturer och bilturer för att få lite arbetsro. De räknar med att vara tillbaka på onsdag och sen reser Lotta och Dwight till Gotland på fredag och Rickard reser hem till Biel. Sen infinner sig (förhoppningsvis) lugnet och arbetsron här. Då skall det jobbas! Jag stannar här tills Rickard kommer och hämtar sin bil  - och mig, det blir nog inte förrän i månadsskiftet september-oktober. Jo, lite längtar jag nog hem till Ascona, där är det +30 och strålande sol - men hur mycket jobb blir det gjort då???

Här regnar det, men i morgon och på måndag och tisdag skall det inte regna. Vi får hoppas att det inte regnar så mycket att höstfärgerna på fjället regnar bort - det händer ibland och då blir alla så besvikna.

Jag var inne och kollade på några armésidor förut, bland annat  Blod & Eld, som jag faktiskt trodde hade lagts ner. Men den fanns kvar, ävenom aktiviteten inte verkar vara så hög. Där fanns det en intressant rubrik "Skeppargatan 82" och en FB-grupp för de som har gått eller bott där. Nu är jag inte på FB, men jag kunde ju faktiskt ha anslutit mig till den, jag har bott på Skeppargatan 82 - men efter det att den anrika byggnaden fick en mer profan användning, som hotell Karlaplan.

Jag skulle till Stockholm för att träffa folk på förlaget och Erik hade bokat rum åt mig. Nog blev jag förvånad när taxin stannade utanför "William Booths minne" och det var med en viss vördnad som jag gick in där. Pierres mamma har alltid hävdat att jag skulle ha blivit en utmärkt officer så jag fick ringa henne och berätta "I´ve entered training" och då blev det alldeles tyst i luren. Minns jag rätt så varade min krigsskoletid fyra nätter.

Jag kanske skall skriva något om detta på B&E??? Det var länge sen jag skrev något där. Men först måste jag jobba lite mer... har ett rätt intressant stycke om råvarubörserna att ta tag i.

The worst of Norway!

Igår kväll kom vi hem från vår rundtur. Rickard hade utlovat att det skulle bli ”the worst of Norway” och han hade lyckats med att plocka in en hel del nervkittlande inslag under vår resa.

Vi började med att köra från Geilo till Aurland, såg först andra sidan av Hallingskarvet och sen började den långa serien av tunnlar med Geiteryggstunneln, där är ”worst” ett helt okej omdöme, 3,2 km, trång och mörk. Sen kommer en ganska kort, ännu mörkare tunnel, men därefter är tunnlarna ner mot Aurland mycket ljusare och bredare. Sen körde Rickard, utan föregående varning in i den 24,5 km långa Laerdalstunneln. Vi stannade till i en av ”salarna” för fotografering och om nu Lotta och Dwight hade trott att dagens prövningar var över, så körde Rickard - efter fika och lite sightseeing i idylliska Laerdal - tillbaka via Aurlandsvegen över fjället och sen den hisnande nedfarten mot Aurland, inklusive utsiktsplattformen Stegastein. Efter kort promenad ner till fjorden i Aurland, och lunch där så körde vi vidare till Flåm. Inget kryssningsfartyg i hamnen, så vi kunde i lugn och ro studera turistfällan där. Sen blev det Flenjatunneln 4 km och en avstickare till lilla gulliga Undredal – men ingen av oss är någon vän av getost så vi nöjde oss med att insupa miljön. Gudvangatunneln 11 km och sen upp genom Neröydalen och ”bakvägen” via tunnlarna till Hotell Stalheim där vi skulle övernatta.

Dag två inleddes med att Rickard körde nerför Stalheimskleivane (vägen är numera enkelriktad) och sen tillbaka genom tunnlarna tills vi kom dit där vi tog av mot hotellet. Sen var det en tur uppför och nedför Vikafjellet och efter en glass i Vik så gjorde vi ett besök hos Fridtjof den frökne på Vangsnes. Den enorma statyn väcker alltid munterhet hos besökarna och Rickard kunde hela historien om Kaiser Wilhelms årliga besök vid Sognefjorden. Men sen kom första världskriget och historien tog en annan vändning. Men Fridtjof och de båda fejkade gravhögarna över honom och hans Ingeborg finns kvar i Vangsnes, en verklig pseudohändelse för turister. Och dessutom är Fridtjofsagan en svensk ”uppfinning”. Men det känner norrmännen inte till – tror jag.

Vi åkte färja över till Dragsvik, fortsatte uppför hårnålskurvorna på Gaularfjellsvegen, beundrade Stakaldefossen och körde norrut via Skei, den vackra Våtedalen och Byrkjelo. Sen var det uppför och nerför via de branta backarna till den bedrövligt dåliga vägen längs Innviksfjorden till Loen, där vi skulle övernatta på hotell Alexandra. Men innan det var dags att sova, så gjorde vi en tur in till Bödal, där det inträffat två stora rasolyckor med många dödsoffer när Ramnefjell släppt ifrån sig stora delar av sin sin norra sida. Rasmassorna hamnade i sjön och åstadkom stora flodvågor. Vid det första raset 1905 omkom 65 människor och vid det andra, 1936 omkom 74 människor. Det uppges att flodvågen då var 70 meter hög.

Nästa morgon körde vi via Stryn och Strynefjellet och den makalöst vackra utsikten från Videseter och via turistvägen mot Breidalen och sedan längs Otta fram till Lom. Fikapaus och kort promenad i Lom och sen fortsatte vi via Böverdalen och då anade jag var vi skulle ta vägen. Nu blev det uppför och uppför och uppför på en bedrövligt dålig väg, upp till Juvvasshytta. ”Worst of Norway” sa Dwight upprepade gånger när vi tvingade oss uppför grusvägen där mycket av vägbeläggningen hade försvunnit nu när det regnat så mycket. Vi fick belöningen, en sen lunch, såg mot toppen av Galdöpiggen och den makalösa utsikten mot Jostedalsbreen innan det bar iväg utför igen. Att åka utför var mycket intressantare än när vi körde uppåt. Nu kunde vi se de olika höjdskillnaderna, små blå sjöar på olika nivåer och framför allt, utsikten mot Jostedalsbreens glashav följde oss en god bit på väg ner mot Böverdalen.

Vi fortsatte sedan via Sognefjellsvegen med den mäktiga utsikten mot Hurrungane och Fannaråken och så började nerfarten från 1434 m ö h till O – d v s havsytan. Det står ”Low gear” på flera skyltar men ändå ligger ovana bilister och slirar på bromsen i de branta utförsbackarna. Vi såg fyra bilar där man tåligt fick vänta på att bromsarna skulle kallna – om det nu inte inträffat ännu större katastrofer. Vi körde sedan den vackra vägen längs Lustrafjorden ner till Solvorn där vi övernattade på Norges äldsta hotell, Walacker.

Igår körde vi sedan via Sogndal och färjan Fodnes - Mannheller och den ovanligt breda och ljusa tunneln till Laerdal. Jag undrade förstås vilken väg vi skulle ta tillbaka till Geilo, Hemsedalsfjellet eller via Aurland. Det blev det senare och ännu en tur via turistvägen uppe på Aurlandsfjellet och alla de branta backarna ner. Vi stannade till och åt lunch på det trevliga kaféet i Aurland och då sa Dwight något om att det var skönt, nu är det väl slut på alla tunnlar. Rickard och jag hade svårt att hålla oss för skratt. Jag vet inte om de var så övermätta på upplevelser, men det var inte förrän vi skulle in i den första tunneln, där det är trafikljus, som Dwight och Lotta plötsligt förstod att nu skulle vi köra uppåt genom alla tunnlarna.

Ja, dom överlevde det med och tyckte till och med att det var ganska kul att åka genom tunnlarna och se hur miljö och växtlighet förändrades, ända tills vi kom till Geiteryggstunneln, då sa Lotta ”Finns det ingen alternativ väg?”

Nu är det onsdag och Lotta och Dwight får väl försöka smälta intrycken från den här rundturen. Nu skall vi ner till Geilo och handla och sen skall vi bara ta det lugnt...

Friidrott på tv

- och nu hejar vi på spjutkastaren Thorkildsen.

Vi kom till Gardermoen som planerat tisdag förmiddag och åkte med flygtåget in til Oslo S. Vi såg på tidningarnas första sidor att det hade varit skyfall i området mellan Drammen och Kongsberg, så Rickard köpte en tidning. Väl framme på Oslo S så fick vi besked om att Bergensbanan hade råkat ut för ett ras vid Hokksund och därför skulle tåget gå en annan väg. Vi hade några timmar på oss i Oslo och låste in vårt bagage och gav oss ut på stan. Det regnade lite av och till, men inte mer än att Dwight kunde komma så nära höyblokken som det gick och fotografera huset och omgivningarna. Sen lyckades vi hitta en restaurang som serverade varm mat mitt på dagen – det är knepigt hur nistepakkekulturen lever kvar, trots att det är en storstad med många turister sommartid. Kafeterior och ställen som serverar uppvärmd paj och sallader finns det gott om.

Tåget gick enligt tidtabellen men vi fick åka norrut, mot Roa och sen till Hönefoss, där vi kom in på ”rätt” väg. Vi hade förberett oss på förseningar, men vi var faktiskt framme i Geilo mindre än en halvtimma efter tidtabellen – vilket nästan är normalt även när tåget kör den vanliga vägen via Drammen.

Det var riktigt kallt när vi kom upp till hytta och förutom att vi skruvade upp värmen så fick vi elda i öppna spisen. Mysigt! Idag har det kommit lite regn, men vi har skymtat solen också, maxtemp på 13-14 grader. Vi har varit nere i Geilo och provianterat och kollat alla bygg- och anläggningsarbeten som de håller på med. Sen gick vi en tur häruppe, det händer saker hela tiden och man kan undra när området här uppe, särskilt då på andra sidan Skurdalsvegen, blir färdigbyggt. I morgon skall Dwight köpa en fleecetröja, han tycker det är kallt här. Men vädret ser ut att successivt bli stabilare och lite varmare. Rickard har planer på en rundtur ett par, tre dagar, om det blir fint väder.. Ja, inte till fots utan med bil. Han planerar för en tur som han kallar ”Det värsta av Norge".

Men tills dess att han drar oss med ut på smala serpentinvägar och tunnlar med ytterst sparsam belysning så är vi här uppe på Kikut och tar det lugnt.

Snabba beslut!

Lotta ringde för en halvtimma sedan och talade om att de hade bokat biljetter med morgonflyget till Oslo på tisdag. Planet lyfter klockan sju på morgonen och det medför att vi får övernatta på Radisson på flygplatsen, men även detta var fixat, liksom tågbiljetterna till Geilo. Tågbiljetten till Zürich fick jag faktiskt fixa själv och det har jag gjort nu. Avresa 1603, ankomst 1913. Så var det med den saken och nu får jag försöka att fixa till det här hemma.

Marlene, Regula och jag skall upp till D&P för grillning och söndagsandakt i eftermiddag så jag blev lite stressad, jag vill inte lämna huset här i totalt kaos, det dröjer några veckor innan jag kommer hit igen. Men jag har några timmar på mig i morgon också, så det skall nog fungera.

Mitt nya uppdrag kom med e-post i torsdags, uppdelat på inte mindre än tolv mail! Det är ett stort uppdrag, det visste jag på förhand. Erik hade sänt både böcker och cd-rom med snigelposten så den får Regula vara så snäll att vidarebefordra, om det nu inte kommer i morgon.

Jag har en del referenslitteratur som jag gärna skulle vilja ha med mig, men det går inte att släpa med den på flyget. Jag nämnde det för Stephan för en tid sedan och nu har han scannat in ett par hundra sidor från olika böcker åt mig. Stephan har en riktig superscanner där man kan anpassa scanningen efter sidornas storlek, det blir mycket mer lättläst på det viset.

Jo, jag måste delge er vad som står i nätupplagan av Berner Zeitung idag. Man har gjort en undersökning vilka kantoner och städer som är mest populära bland sina innevånare. Nu ges tidningen ut i Bern och ja, man kan väl dra vissa slutsater av att Bern toppar listan. Men det är en trevlig stad, det kan jag skriva under på. Slutklämmen i redogörelsen kan jag inte undanhålla er:

"Der sympathischste Kanton ist in der Meinung der Bevölkerung nach der Tessin. Er kam bei 100 möglichen Punkten auf 81,66 Punkte. Dahinter folgt Bern mit 77,56 und Luzern mit 75,12 Punkten. Das Schlusslicht bildet Nidwalden mit 60,69 Punkten.

Isopublic wollte auch herausfinden, welche Charaktereigenschaften den Menschen in den verschiedenen Landesteilen zugeschrieben werden. Dazu wurden ebenfalls 1326 Personen befragt. Die Resultate zeigen, dass sich einige Urteile hartnäckig halten. So gelten die Zürcher als arrogant, während die Tessiner in der Wahrnehmung der Bevölkerung als lebenslustig, aber nicht gerade fleissig beschrieben werden."

Levnadsglada men inte särskilt flitiga, sådana är vi i Tessin!!!

(Men jag måste nog ändå vara lite flitig fram klockan två, när jag skall hämta Regula och Marlene för färd upp till Orselina och den väntande grillen.)

Igår var det Schweiz nationaldag

- vilket firas på olika sätt i olika kantoner. Jag tror att nationaldagen kom lite i skymundan för OS i år. Men man är på god väg mot ett nationellt trauma, inga medaljer ännu i OS. Berner Zeitung hade en läsarfråga idag:

Die Schweiz ist nach sechs Tagen Olympia noch ohne Medaille. Enttäuscht?

Ja
Nein
Olympia interessiert mich nicht

Ja

33.3%

Nein

34.9%

Olympia interessiert mich nicht

31.9%

1425 Stimmen

Nej ni kan inte rösta här. Och jag är inte tillräckligt intresserad för att sitta framför TV:n. Möjligtvis när det blir friidrott, då händer det lite mer. Heja på Sverige? Nej, må bäste man/kvinna vinna. Mina vänner som lånat min lägenhet i London säjer att det är ganska lugnt i stan. De har varit och sett cykeltävlingarna (gratis inträde) och sparar på krutet till friidrotten.

I Biel sammanföll nationaldagen med Bielerseefest och när det mörknat avfyrades ett grandiost fyrverkeri. Här var vädret inte det allra bästa, men det var många som passade på att göra en utflykt tillsammans med familj eller vänner. Och så talade politikerna till folket på utvalda platser. En av de allra värsta, Giuliano Bignasca som är ordförande i högerextrema Lega dei Ticinesi talade på Monte Bre (vid Lugano) och hyllade Jobbik och utvecklingen i Ungern. Jobbiks ideologi sprider sig till Österrike och det finns de även  här som ogenerat talar om att vi måste rensa ut allt icke-europeiskt från Schweiz. Det inkluderar romer och judar... Pierre hade sett ett program i någon italiensk kanal där man inte hyllade, men ville förklara varför Behring Brievik ändå hade en poäng i sin ideologi.

Man kan undra vart Europa är på väg. De här extremt främlingsfientliga strömningarna vaknar alltid till liv när det blir ekonomiskt kärva tider. I stället för att gå till räfst och rättarting med dem som verkligen ligger bakom eländet, så gör man de mest sårbara till syndabockar.

Tomt i huset

Så var det tomt i huset igen, efter en riktigt trevlig vecka tillsammans med Peter, Anki, Martin och Robert. De hade besökt en tidigare kollega till Peter och kom hit från Salzburg måndag kväll. Peter är doktor och jobbar på Huddinge sjukhus. Anki är lärare om nu någon undrar... De hade kört via Tyrolen och Liechtenstein, genom Graubünden och över San Bernardino hit till Ascona, en rätt tuff dagsetapp.

Det känns alltid lite osäkert när det finns tonåringar med i sällskapet, de har oftast helt andra önskemål när det gäller sysselsättning, men det har gått bra. Båda två kör mountainbike (eller något liknande), och David visste var man kunde hyra sådana, så när de kände för det så tog de en tur. Sega uppförsbackar och branta nedförsdito har vi gott om här.

Sen tidigare var det bestämt att David skulle jobba ”på distans” förra veckan, Pierre kom hem onsdag förmiddag, det var något i deras utrustning som hade gått sönder och reservdelen skulle komma från USA först denna vecka. Det var en rätt lyckad tillfällighet, Martin som skall börja tvåan på gymnasiets naturvetenskapliga program, räknar inte med att få så bra betyg att han kan konkurrera om platserna på läkarlinjen, utan har haft funderingar på att bli meteorolog eller geolog och han fick en hel del information av Pierre om hur det kan vara att arbeta som geolog. Pierre tog också med sig killarna upp till ett par geologiskt spännande platser uppe i Vallemaggia. Robert tyckte också det var intressant, men det ändrade inte hans karriärmål – proffs i NHL.

Sen har vi varit ute med båten, en heldagsutflykt tillsammans med D&P, vi avverkade hela sjön, körde ända ner till Sant´Anna och gjorde strandhugg på ytterligare några platser. En dag var vi i Lugano och Campione. Nej inte för att spela på kasinot utan därför att Ankis mormor hade en släkting som arbetade där en gång i tiden och dessutom höll på med diverse mycket skumma affärer vilket ledde till att han ”sköt sig i gryningen” istället för att bli arresterad. Killarna tycker det är spännande att ha haft en skurk i släkten.

En vecka har gått fort och de körde hemåt igår. Jag hann med att få klart mitt uppdrag innan de kom och nu väntar jag med spänning på att få materialet till nästa uppdrag. Det kommer att hålla mig sysselsatt under några månader, kanske året ut. Jag väntar varje dag på att få materialet, det är alltid spännande att få ta tag i något nytt.

Lotta, Dwight, Rickard och jag kommer att resa upp till Geilo, troligen i början av nästa vecka. De andra har tänkt att stanna där i ett par veckor, vi skall ha hytta som bas för diverse utflykter, och sen stannar jag kvar ett tag till för att få arbetsro. Rickard kommer upp sen och hämtar mig och sin bil. Den måste vara ute ur Norge någon gång i oktober. Jag vet inte riktigt hur de kollar sånt här, men det finns en hel del regler kring att ha utländska bilar i Norge. Det finns ett par hantverkare som har haft en litauiskregistrerad bil i Geilo i flera år, man känner igen den på en amatörmässigt utförd reklam på bakdörrarna. Antingen kör de olagligt, eller också reser de hem någon gång varje år med den. Norge är fullt av konstiga regler, det måste jag erkänna. Känner man till dem så kanske man följer dem, men känner man som utlänning inte till dem så går det bra i alla fall...

Julia har kommit hem på ett par veckors semester. Om jag inte nämnt det här tidigare så jobbar hon på ett dataföretag i Tolouse som servar Airbusfabriken med diverse tjänster. Hon har kontrakt året ut, sen kommer hon tillbaka och börjar jobba i deras dataföretag. Eller rättare sagt, Leo och Stephans företag. Airbus har fått stora bidrag från staten för utveckling och produktion, men nu har man strypt tillförseln av euro till företaget... Alla länder som inte har infört euro har mycket att vara tacksamma för. När jag läste på LSE, det var i mitten av 90-talet, så diskuterades detta med en gemensam valuta för hela EU ”ecu”och våra föreläsare tog helt avstånd från projektet, med ett undantag - en tysk ekonom. När rasar korthuset och vad kommer det att kosta vanligt folk? För det blir i slutändan de som får betala.

Idag har det kommit en hel del regn och jag har "roat" mig med att städa upp i mina två källarförråd. Det är en evigt pågående plan, att få iordning där. Och min digitalkamera låg inte i sportbagen. Men när jag letade efter den där, det finns ett otal fack i sportbagen, då kom jag på var den fanns. Vill ni veta var? Nej, det håller jag för mig själv.

Släktbesök

Igår och idag har jag jobbat nästan oavbrutet hela dagen och det kommer jag att fortsätta med både lördag och söndag, så jag blir klar med mitt uppdrag. Men nu är jag trött i huvudet, inte ens en mugg starkt kaffe rådde på det, så jag tror att jag gör bäst i att lägga av för idag.

Nästa vecka får jag besök, vilket skall bli väldigt roligt. Jag har inte så många släktingar som jag känner till. Min mamma hade en bror och han dog barnlös, min pappa hade inga syskon och det är en släkting på hans fars sida som är ungefär jämnårig med mig, som kommer hit nästa vecka tillsammans med sin fru och två barn. Vi har inte träffats sedan jag flyttade till Ascona, så det skall bli spännande att möta dem igen. När jag har skrivit färdigt här, så skall jag gå och röja/städa i det minsta gästrummet. Där ställer jag in alla möjliga saker som egentligen hör hemma i källarförrådet. Det något större gästrummet (obs, jag skriver inte stora) håller jag lyckligtvis i anständigt skick.

Vi har haft riktigt fint väder de senaste dagarna, men nu i eftermiddag började det regna, men det verkar inte vara något åskväder på gång, bara lite vanligt regn. Nästa vecka ser det ut att bli riktigt fint väder, inte alltför varmt. Jag vet inte riktigt vad de vill göra, men David kommer att jobba hemifrån nästa vecka, så det blir nog en tur med båten någon dag. Annars blir det väl som vanligt, de vuxna får anpassa sig efter barnen, fast de här två killarna är väl i nedre tonåren båda två, så de gillar nog inte att kategoriseras som barn.

Och så drar det ihop sig till OS i London. Jag har lånat ut min lägenhet och kan av hela mitt hjärta säja att jag är glad att inte behöva vara i London under de här dagarna. Då tänker jag inte på eventuella säkerhetsrisker, utan på trängseln. Jag gillar inte att behöva trängas och stå i långa köer. Nej, skall jag se på OS, så sker det i lugn och ro här hemma, eller kanske ser jag de stora tilldragelserna på D&P:s mastodontskärm.

Nej, dags att stänga av pc:n och börja röja i gästrummet. Jag kom just nu på en sak, kan det vara där i den gröna sportbagen som min lilla digitalkamera ligger? Måste kolla!

Killkör och tjejkör och blandad kör

Vi hade en weekend med mycket sång, oväntat mycket! Lotta och Dwight kom hit fredag eftermiddag och på kvällen satte killarna igång att öva uppe i Orselina. De är en rätt hyfsad barbershopkvartett, Dwight är lead, d v s sjunger melodin, Pierre är tenor, Rickard baryton och David bas. De vill ha en traditionell armérepertoar, och testar olika sånger. Lördag eftermiddag kom Leo och Stephan förbi och de hade inte en aning om vad som försiggick. De blev imponerade och Stephan lovade på stående fot hjälp med att spela in på CD när de kände sig mogna för det.

Vi - tjejerna - satt hemma hos mig och försökte komma på vad som passar oss, vi är ju fem, så vi kan inte vara någon "Sweet Adelines" alltså den kvinnliga motsvarigheten till barbershopkvartett. Dessutom klarar varken Regula, Lotta eller jag en sån avancerad stämföring. Marlene och Yvette är bättre på sånt. Vi hittade några sånger där Yvette tog överstämman, Lotta och jag melodin och Marlene och Regula altstämman. Det lät rätt hyfsat faktiskt. Yvette är värd en eloge, hon tog sig an den frikyrkliga repertoaren med bravur - och hon tycker ju att  vi har roligare sånger än vad hon är van vid från katolska kyrkan. Både hon och Marlene påstår att de flesta nyare sångerna som de sjunger där passar bäst som vaggvisor. Lotta skall tala med någon i Sverige och höra om några av de klassiska strängmusiksångerna finns översatta till engelska, hon tycker att våra röster passar bra för den sortens sånger - men vem skall spela gitarr??? Någon repertoar har vi inte ännu, vi har bara känt oss för lite. Vi har en favorit, His Provision, men den vill vi sjunga tillsamans med killarna.

Lördagen gick åt till övning var för sig, men på kvällen var vi uppe i Orselina och grillade och avslutade dagen med att testa att sjunga tillsammans. I söndags hade vi vårt "holiness meeting". Yvette har inte varit med oss förut, men jag förstod att hon kände sig hemma tillsammans med oss. Vi avslutade med att sjunga just His Provision. Jag skulle vilja beskriva det som att tiden stod stilla när vi sjöng.

Lotta och Dwight stannade här tills igår eftermiddag, sen körde de hem till Biel. Det har inte blivit så mycket jobbat för min del de här dagarna, men idag har jag försökt att ta igen och det har gått rätt hyfsat. Jag tror att jag blir klar i början av nästa vecka. Men gång på gång, när jag sitter här och jobbar, kommer orden i sången till mig.

At the moment of my weakness,
When my need for pow'r is plain,
And my own strength is exhausted once again,
Then my Lord has made provision
For the day of my despair,
And His precious Holy Spirit hears my prayer, my prayer,
Then my Lord has made provision
For the day of my despair,
And His precious Holy Spirit hears my prayer.

Holy Spirit! Promised presence fall on me.
Holy Spirit! Make me all I long to be.
Holy Spirit! Holy Spirit!
Give your pow'r to me,
O Holy Spirit.

When the darkness falls around me,
When bewildered and afraid,
When I feel the most deserted and betrayed,
Then my ev'ry need is answered
By God's providential care,
And His precious Holy Spirit hears my prayer, my prayer,
Then my every need is answered
By God's providential care,
And His precious Holy Spirit hears my prayer.

Nothing now can rob God's servant
Of the peace that He bequeaths,
Nothing take away the strength His presence breathes,
Of the everlasting arms of love I'm daily made aware
And His precious Holy Spirit hears my prayer, my prayer,
Of the everlasting arms of love I'm daily made aware,
And His precious Holy Spirit hears my prayer.

.

Bluff och båg.

Jag hade just börjat fara runt med dammsugaren när telefonen ringde. Det var en dam som på engelska med indisk brytning talade om att hon arbetade på Microsoft och de hade under natten fått in rapporter om att min och ett stort antal datorer i Schweiz hade drabbats av ett ondskefullt virus och nu skulle hon hjälpa mig att rensa datorn från det.

Min första tanke var att lägga på luren men sen flög f-n i mig och jag tänkte uppehålla henne lite. Jag tackade för omtanken och medan hon väntade slog jag på min stationära pc - som just idag var oerhört trögstartad - kunde det bero på viruset? Mina kunskaper i engelska var inte så goda så vissa saker fick hon förklara både två och tre gånger. Hon talade om att viruset hade två uppgifter, det skulle först spåra upp mina bankuppgifter och andra transaktions konton och alla mina lösenord. Därefter skulle datorn krascha.

Jag frågade henne var viruset kom ifrån och hur det hade kommit in i just min pc och om inte min laptop också kunde vara drabbad. Då blev hon otålig och sa att det var viktigt att jag skyndade mig för viruset kunde tömma mina bankkonton om det inte snabbt rensades bort.

Jag låtsades göra som hon sa, men då jag blev väldigt nervös inför detta hot, så fick hon tala om för mig ett par gånger extra hur jag skulle göra. Hon blev mer och mer otålig, men hon trodde förstås att hon hade fått mig på kroken så samtalet fortsatte. Jag fick adressen till en hemsida där jag skulle gå in och då låtsades jag översätta och sa att det stod "This homepage is fraud. Closed by the internet security police in Switzerland" och så frågade jag hur jag nu skulle bära mig åt för att bli kvitt viruset. Då fattade hon tydligen att jag drev med henne och sa "fuck you" och samtalet avslutades.

Sånt här livar upp mig, men jag tycker synd om de som eventuellt går på det här. Det har skrivits en hel del om det i de svenska tidningar som jag brukar läsa på nätet, men jag är inte säker på att informationen fått samma spridning i Schweiz. Men så inskränker sig min tidningsläsning till Corriere del Ticino, Berner Zeitung och ibland Neue Zürcher Zeitung.

Nu skall jag fortsätta städa, Lotta och Dwight är på väg hit. De körde från Biel redan vid sju via Rhonedalen och Simplon. Det tar längre tid att köra den vägen, men hamnar man i fredagsköerna vid Gotthard så kan det gå på ett ut, eller t o m gå fortare. Så åter till dammsugaren!