En dag med mycket frisk luft

Alice landade på Arlanda 1255 och sen körde de in till Uppsala och efter en sallad och lite småprat slocknade hon. Elvy lät  henne sova till halv fem, sedan jagade hon liv i henne med kaffe och chokladbiskvier som är Alices stora passion. I morgon kör de norrut.

Vi har varit uppe på Hardangervidda, körde tidigt eftersom prognosen talade om regn framåt kvällen. Jag hade varnat för den långa jobbiga knöliga  backen från Solheimstulen upp till vidda men Nigel sade så käckt  att har  vi  bott i Schweiz så länge så är  vi väl vana vid backar vid det här  laget. Det blev många pauser på vägen upp. Det är inte bara backen, utan underlaget som tar på krafterna, det är kullerstenar, men så ojämna att det är svårt att gå på dem så man får sicksacka från sida till  sida och försöka hitta den bästa vägen. Men när man kommer upp, så får man belöningen! Hardangervidda är inte platt, det finns gott om toppar där, men det är ändå så påtagligt att det är en högslätt. Vi hade tur, vinden var högst måttlig och kom från söder och även om det var molnigt, så tittade solen fram ibland. Vi gick i  två timmar, nästan fram till  Bakkebu och sen tog vi oss upp på ett par av topparna – inte de högsta - och kollade de intressanta geologiska formationer  som Pierre har ”upptäckt”.  Det finns riktigt starkt rosa granit, en veckning med olika  bergarter och ett par pegmatitgångar.  Det blev en heldag ute i naturen och vi hade tur med  vädret ända tills vi körde ut ur  Jönndalen. Då kom regnet.

Det finns en pizzeria på Amfi, alltså nere i Geilo. Pizzorna är  det inget fel på, de ingår i en stor kedja med pizzerior och har standardiserade pizzor. Men varför lyckas just den här pizzerian år efter år rekrytera världens dummaste, slöaste och otrevligaste personal? Vi ringde när vi  var på väg och beställde pizza för  avhämtning, sade att vi räknade med att vara där om cirka 20 minuter.  När vi kom dit så blånekade de till  att vi hade  gjort någon beställning och ville vi vänta så skulle  det ta minst en timma för  de hade  så mycket att göra. Det var glest med folk i lokalen och  det var lugnt vid ugnarna! Vi gick in på Coop och köpte potetsalat och pölser istället. Jag har sagt flera gånger att nu är det sista gången som jag köper pizza där, men efter en dag i exceptionellt  frisk luft  så var det  lockande med en av deras Calzone. Men nu är det stopp. Inte en gång till!

Potatissalladen och korvarna – med tomat och mozarella - smakade utmärkt och nu är vi mätta och belåtna och trötta och jag tror att vi kommer att vara lite stela i benen i morgon. Men det gör inte så mycket, det ser ut att bli både regn och åska. 

Nu är jag i hytta.

Framme på Geilo efter en rätt tröttsam resa, faktiskt. Först fick jag gå upp alldeles för tidigt, planet gick 0735 och till Oslo S var det buss p g a spårarbeten. På tåget fanns det en trebarnsfamilj där ungarna, som bör ha varit mellan tre och sju år fick härja precis som de ville medan föräldrarna under hela  resan var upptagna  med var sin smartphone. Det fanns, enligt anslag, familjevagn på  tåget men den kanske var fullsatt? Jag hoppades att de skulle  kliva av i Vikersund… Hönefoss… Flå… Nesbyen… Gol… Ål… Men de var kvar på  tåget när jag klev av

Nigel kom och hämtade mig och efter fika så gick jag och lade mig  en timma och sen piggnade jag till. Det ser ut som om vi har otur  med vädret. I morgon kan vi kanske ta en tur till Solheimstulen och upp på Hardangervidda, men torsdag och fredag ser det ut att bli  busväder och åska och då skall man helst inte  befinna sig på  fjället. Vi får se hur det blir. Nigel vill ha  lite undervisning i  norska, han tycker att det låter så trevligt när de pratar. Det kanske  vi kan göra  om det regnar. Det är nog inte fel  att de får en och annan vilodag. De betat av de flesta ”måste” norr  om Sognefjorden; Ålesund, Atlanterhavsveien, Trollstigen, Geiranger, Dalsnibba, Juvasshyttta, Sognefjellsvegen och en hel  del annat. Allt är helt  fantastiskt och människorna  SÅ trevliga men det är dyrt. (Betänk då att Jen och Nigel borde vara vana vid schweiziska priser.)

Jen och Nigel  är förfärade över Trump! Det är faktiskt så att Nigel av födsel och ohejdad vana är republikan, medan Jen kommer från en demokrat-familj. De har i tidigare val - inte enbart presidentval  då – röstat efter sin övertygelse, men Nigel skulle aldrig rösta på Trump. Nu får Hillary hans röst, även om han inte är särskilt förtjust i henne – men vad som helst är bättre än Trump. 

Måndag kväll i Uppsala.

Nu sitter jag i Uppsala, resan hit gick bra – men det är så många husbilar på vägen. Husbilar och ett och annat husvagnsekipage i kombination med den sedvanliga långtradartrafiken är ingen  bra  kombination. Långtradarna skall fram till varje pris och det skall husbilarna också, då uppstår det en del otäcka situationer.

Jag fick  mail från Lotta, de är hemma i Mörigen igen.  Dwight har gett en bekant i Oklahoma  City i uppdrag att kolla registren över stupade, så får vi se om Stigs morbror  finns med  där och om det går att få reda på något mer om familjens  vidare öden.

Dwight skall  till England  om ett par veckor för att påbörja arbetet med boken som han skall skriva  tillsammans med en pastor från Australien och en pensionerad anglikansk biskop. Den skall behandla hur kyrkorna sköter sina  finanser, hur mycket av etik och moral  som finns med i hanteringen. Nu har ju valda delar av svenska kyrkan verkligen skämt ut sig och Livets Ords finanser borde väl granskas lite  bättre  och med ett mer kritiskt öga än vad man hittills  gjort. Om Lotta och Dwight vill låna  lägenheten här så borde han få en del material… Nu skall  de tre herrarna träffas i  England och lägga upp riktlinjerna  för  arbetet och sedan skall de sköta kontakterna  via internet  och ”molntjänster”. Jag har lovat att komma in i ett senare skede med redigering och hjälp inför  publiceringen.

Jag har inte  skrivit  om genomgången av Sveriges geografi på  ett på ett tag, men Elvy är en ihärdig  magister och nu har vi kommit fram till Härjedalen och Jämtland. Jag hoppas att jag inte gör bort mig så ofta sedan, nu återstår resten av  Norrland. Jag skrev, när Lotta och Dwight talade om sina resor i Västergötland  att de hade beskrivit slottet på Läckö  som sagolikt och då tänkte  jag att dit borde man väl ta sig någon gång. När jag hade Västergötland i läxa så kom jag på att jag faktiskt hade varit  på väg dit för rätt många år sedan. Jag och Maja, en svenska som bodde på Geilo blev tillfrågade om vi ville följa med min granne  Geir på en snabbvisit till  Trollhättan. Maja hörde hemma i de trakterna och hon tog  med  mig på besök till LiDköping och en outlet som porslinsfabriken Rörstrand hade. Sen hade hon tänkt att vi skulle köra till Läckö, men det blev busväder så det blev inget av det.

Nu har jag faktiskt markerat de platser som jag skulle vilja se på Google Earth. I år har jag ingen bil med,  men om jag har det och skall ta  mig från Geilo till Hälsingland (eller i motsatt riktning) så skulle det fungera bra att ta färja Sandefjord-Strömstad och sedan köra söder om Vänern hit. Men det får väl bli  nästa år. Eller också lurar jag med  mig Elvy och Alice  på en rundtur.

Nu är det strax Rapport. Måste hålla mig underrättad om vad galningarna Trump och Erdogan har för sig.

I morgon bitti, nej ännu tidigare än ”bitti” – d v s i svinottan blir det färd till  Arlanda f v b Gardermoen och Geilo.

Lite släktsnack.

Nu på förmiddagen ringde min släkting (på min pappas sida) Peter. Han och hans fru Anki skulle just starta från Stockholm för att köra upp till Klövsjö och tyckte att det kunde vara lagom med en fikapaus hos oss. Det blev både kaffe och lunch. Elvy hade ett svagt minne att hon hade träffat Peter som mycket liten och då hade han en gipsad arm efter att på något vis ha fastnat i sin spjälsäng. Det stämde precis. I vintras  fick jag via Peter vara med på  80-årskalaset för min pappas kusin Harry och där träffade jag en del släktingar.

Det känns som om min släktlösa tillvaro har förändrats lite. Att vi inte har några nära släktingar på mormors sida, det har sin naturliga förklaring, ingen av mormors tre äldre bröder hade  några barn. På morfars sida har vi av en lycklig slump fått kontakt med Mats och hans två systrar Camilla och Jessica.

När Mats var här igår talade vi  om att försöka få kontakt med fler släktingar på morfars sida, men hans äldsta bror och syster hade inga barn. Åtminstone inte systern som var ungmö  och lärarinna i Härnösand. Brodern gifte sig i Stockholm men det äktenskapet sprack snart och  han stack iväg till  USA och  bytte L M Ericsson mot Graham Bell och så vitt vi vet dog han barnlös där. Då är det Mats morfarsmor, Renate som vi får försöka spinna vidare på. Mats morfar skall  ha haft två syskon. Det skall väl inte vara omöjligt att leta upp eventuella barn och barnbarn till dem? Den släktforskning som Elvy har låtit göra, den har mest siktat in sig på att söka direkt bakåt  i tiden, inte så mycket ”på bredden”.

Flera av mina  vänner hemma i  Ascona har stora släkter och det  kanske inte alltid är  så roligt det heller. Marlene brukar bli beordrad av sin mamma att  närvara vid diverse släktkalas eller begivenheter inom katolska kyrkan, de tre syskonen Leo, Stephan och Julia har en myriad av släktingar som umgås i olika konstellationer och där är det precis  som för Marlene, det är olika katolska begivenheter där hela släkten förväntas ställa upp. T o m i Vatikanen. Fast lite spännande är det förstås.

Så det kanske är bra om man har ”lagom” med släktingar. När jag växte upp så tyckte jag att det var tråkigt att inte ha några kusiner. Pappa hade inga syskon och mammas bror Alf-Bertil levde ogift. Mina kompisar hade massor av kusiner. Åtminstone kändes det så. Nu var ju detta när  jag bodde i Sale, så det gick ju  bra att uppfinna låtsaskusiner i Sverige. Minns jag rätt så hette de Hans och Britt  som bodde på en bondgård och så var det David, Annika och Lena som bodde i Stockholm och hade utsikt  mot slottet och en pappa som var sjökapten. Jag nämnde dem sådär i förbifarten – inga detaljer - till mina kompisar som naturligtvis trodde att de här kusinerna existerade. Men på något  vis så lyckades jag ändå trassla in mig i de här påhittade historierna och när kusiner sedan kom på tal, så viftade jag bort det och sade att de här kusinerna egentligen var rätt tråkiga och så talade vi om något annat. Och lärde mig  av detta att det var bäst att hålla mig till sanningen.

I kväll skall vi ta det lugnt. I morgon går vi till gudstjänsten och sedan får vi väl förbereda för att huset skall  stå tomt några dagar. Vi kör ner till  Uppsala måndag morgon och tisdag morgon reser jag till Geilo. Jag hoppas att jag är framme där 1638 på eftermiddagen. Jen och Nigel kommer att vara kvar på Geilo veckan ut, de vill ha med mig som guide i närområdet. Nu har de koncentrerat sig på områdena norr om Sognefjorden. Vi får väl se hur vädret blir, skall man tro på yr.no så ser det rätt skapligt ut. Onsdag förmiddag kommer Elvys väninna Alice från Toronto, via Kastrup till Arlanda. 

Forfulgt af ufortjent godhed

Idag fick vi oväntat besök, min syssling Mats och en väninna till honom kom förbi – han hade varit och visat  henne runt i trakten, sett var hans morfarsmors släktgård en gång fanns  och kört stora Hälsingegårdars väg och på väg tillbaka till Söräng gjorde de en avstickare hit. Mats väninna kommer från Danmark och har nyss flyttat till Västerås för sitt jobb.. Det som var lite spännande, det var att hon var född och uppvuxen i Tyrstrup, samhället som har växt samman med Christiansfeld.

Hon delade inte alls min fascination för Christiansfeld, när hon växte upp (vi är ungefär jämngamla) så fanns det ett och annat som hörde samman med Brödraförsamlingens ”moral” som påverkade livet för de som gick i skolan i  det större samhället Christiansfeld. Men vi  var eniga om att samhället är ovanligt  vackert  och att Gudsåkern är en spännande plats. Gudsåkern är alltså Brödraförsamlingen, herrnhutarnas begravningsplats.

Nu när jag skriver om herrnhutarna, så kommer jag på  att Lotta och Dwight på  min inrådan hade tagit vägen förbi Christiansfeld när de körde söderöver. Dwights morföräldrar var herrnhutare och han hade haft ett intressant samtal med någon i församlingen. Nu har de blivit  mer av en vanlig luthersk-evangelisk frikyrka, men en hel del av de ursprungliga idéerna och en del traditioner höll man fortfarande på.

Jag sökte på Google efter Christiansfeld och Brödraförsamlingen, ville gärna veta lite  mer. Deras motto är «Vort lam har Sejret, lad oss følge ham» och så står det att Brødrekirken er en økumenisk kirke, accepterende alle kristne trossamfunds legitimitet og værdi. Jag fick upp en länk till  deras församlingsblad och i ett av dem fanns det en artikel den rubrik som jag satt över dagens blogginlägg.

Förföljd av oförtjänt godhet.  Jag läste aldrig artikeln och man kan väl tolka de här fyra orden på olika sätt, men, som mormor brukade säja, så sade det ”halleluja och amen” i mitt hjärta när jag läste rubriken. När jag sedan visade Elvy vad det stod sade hon helt spontant, ”det är som om mamma hade sagt det”.

Mormor lyckades leva som en hundraprocentig kristen (kanske hundrafemtio procent…) och samtidigt vara en modern människa. Därför har hon satt stor prägel på mig och mitt liv – även om de där hundra procenten för min egen del känns mycket avlägsna. Men ändå är jag förföljd av oförtjänt godhet – eller om man så vill – av en oändlig nåd.

...............................................................................

Något som inte känns så bra, det är att det varje dag kommer in i statistiken att någon i ett annat land har besökt bloggen massor med gånger. Jag har talat med Stephan som har en kompis som verkligen kan sådant här, det var han som hjälpte mig med att lokalisera den person som vräkte oförskämdheter och hot över mig i kommentarsfunktionen här för några år sedan. Stephans kompis säjer att i  värsta fall så är det någon som försöker hacka sig in och ta över bloggen. Om så skulle  vara fallet, så öppnar jag en ny blogg, den kommer att heta Maria Agnes Hultins osorterade tankar. 

Böcker m m

När jag hade skrivit gårdagens blogginlägg, så började jag fundera på en sak – böcker. Nu, när jag är i Sverige så läser jag enbart böcker på svenska, även om det kan vara böcker som är översatta till svenska förstås.. När jag är i Norge så läser jag enbart böcker på  norska. Hemma i Ascona  blir  det mest böcker på engelska, även om jag brukar ha  med mig en del böcker från Sverige och Norge. (Nej, jag klarar inte av att läsa böcker på italienska.)

Jag har prövat att läsa böcker på läsplatta, det går inte så bra. Böcker skall  vara av papper, jag skall  kunna bläddra i dem och visuellt se hur långt i boken jag har kommit. Elvy skaffade en läsplatta för några år sedan, men är irriterad över att man inte kan ladda ner vilka  titlar som helst till  den och dessutom är prisskillnaden mellan nedladdning och en riktig bok försumbar. En bok kan man dessutom enkelt lämna vidare när man läst den. I Elvys kyrka finns det en hylla där man kan ställa  böcker som man läst och antingen så lånar någon boken eller behåller den. Där finns alla slags böcker, från hårdkokta thrillers till andaktsböcker. En bra idé. Sen hörde jag berättas om någon som  brukade städa ur sin bokhylla och lägga böckerna  som hon då kunde vara utan, på något tåg med en liten hälsning i. ”Den här boken har jag läst, tycker du om den så behåll den, annars kan du låta den ligga kvar här. Hälsningar NN” – eller något sådant stod det. Tänk att förgylla en tråkig tågresa med en bok som jag dessutom får behålla.

Periodvis, när jag har mycket jobb, så läser jag inte alls någon skönlitteratur.  Jag får nog av bokstäver och ord ändå. Jag har blivit mer kritisk när  jag läser, lägger inte tid  på något  som inte fångar  mitt  intresse efter 20-30 sidor. De böcker – facklitteratur - som jag blir ombedd  att avge ett omdöme om; är det något  för  en svensk läsekrets och kanske  något  som t o m skall  översättas, då läser jag plikttroget minst hundra sidor och om jag står i begrepp att säga nej, så ströläser jag sedan  i resten av boken. Som tur är, så brukar vi  vara  två lektörer och för  det allra mesta är vi  eniga.

En sak som irriterar mig mycket, är de katastrofalt dåliga översättningar som en del engelskspråkiga tv-serier har. Jag vet att de översättarna har skandalöst dåliga villkor och att det ibland är bråttom, men jag förstår inte hur man kan lämna ifrån sig ett så dåligt resultat. Då är jag faktiskt mer  nöjd med översättningarna av nyhetsinslag, men det är ju oftast ett betydligt mer begränsat ämnesområde som man behandlar och inte så många talesätt som skall  infogas och kännas  naturliga i översättningen.

Om jag nu får fortsätta att gnälla, så finns det en sak i de annars intressanta inslagen från demokraternas konvent som stör mig. Jag läste (om det nu var sanning) att Hillary Clinton hade lagt en mindre förmögenhet på sina kläder, hon hade anklagats för att inte klä sig  tillräckligt snyggt. Men var finns de kläderna? När hon har framträtt under konventet så har hon haft urtråkiga kläder som för  det mesta inte alls ser ut att höra  hemma i juli månad och som jag nog tycker gör henne äldre. (Måste kolla med  Regula vad hon anser.)

Idag har jag läst ut Min fantastiska väninna. Den får fem hälsingebockar av fem möjliga. Lila och Elena,  bokens två huvudpersoner räknar jag nu in bland de litterära gestalter som jag hade velat träffa IRL.

Blir man extra positiv till en bok när omständigheterna kring läsandet är goda? Bekväm solstol, fint väder, elvakaffet serverades mig på en liten pall så jag inte behövde resa på mig, det blev en välkommen lunchpaus (ostpaj med sallad) och lagom till trefikat hade jag läst klart boken. Bättre kan det väl  inte bli.

Måndag kör vi ner till Uppsala och tisdag reser jag till  Geilo. Jo, det kommer att bli trevligt, Jen och Nigel  är kvar i  Norge men jag får alltid en släng av separationsångest när  jag skall resa från Hälsingland och Elvy. Samtidigt som jag längtar hem till Ascona och mina vänner. Och gärna  vill tillbringa ett par veckor på  Geilo. Jag är en komplicerad natur  - eller är jag bara velig som inte kan bestämma mig?

Onsdag förmiddag och solen skiner.

Igår blev det en riktig slö-dag för mig. Jag läste gamla exemplar av Amelia, åt lunch på diverse rester (som knappast passade tillsammans) och sedan tänkte jag fördjupa mig i boken om Hillary Clinton, Den längsta kampen. Jag tyckte inte den var intressant, så efter cirka 20 sidor lade jag den åt sidan och hämtade Elena Ferrantes bok om Neapel på 50-talety, Min fantastiska väninna. Den var mycket mer fängslande och jag tror att, även om det är rätt många mil mellan Ascona och Neapel*, så kände jag igen mycket  av den italienska mentaliteten. Jag har avverkat drygt halva boken och hoppas att få läst färdigt idag. Jo, den är bra, språket (översättningen) får mer  än godkänt och nu väntar jag på att  nästa bok i serien skall komma ut. Det är fyra böcker som tillsammans kallas Neapelkvartettten.

Men den bok av en italiensk författare som jag tycker allra mest om och som jag har läst flera gånger, både på engelska och svenska, det är ”Kristus  stannade  i Eboli”  av Carlo Levi. Låt inte lura er av bokens  titel, den tar bara upp ett gammalt talesätt om att civilisationen upphör i Eboli - Cristo si è fermato en Eboli. Carlo Levi  kom ursprungligen från Turin och var läkare. Som motståndare till facisternas regim dömdes han till tre års förvisning till en mycket fattig, avlägsen by i Lukanien. Han som kom från det välmående Norditalien hade ingen aning om den fattigdom som människorna där levde i. Boken skildrar verkligheten, men i romanform.

Och så var det  då det  amerikanska  presidentvalet. Ingen människa som är vid sunda vätskor kan väl hoppas att Donald Trump blir president? Nej, jag tror inte att Hillary Clinton är den idealiska presidenten, jag hade helst sett att Bernie Sanders hade fått röra om ordentligt i grytan, men jag inser att hans budskap faktiskt har kommit minst ett presidentval för tidigt.  USA är inte tillräckligt nere i eländet ännu  för att förstå att det behövs en social och ekonomisk revolution.

Nu närmast på programmet står elvafika, sedan skall  vi nog ta en promenad  och se om det har kommit fler kantareller på våra kantarellställen. Jag skriver ”våra” därför att det verkar som om ingen annan har lokaliserat dem. Elvy har sett ett recept på hur man  förgyller den tristaste djupfrysta torsk med knaperstekta kantareller. En svensk variant av norsk torsk med knaperstekt bacon kanske?

I kväll skall det bli övning i uthuset. Våra dragspelare, gitarrister och Villy med fiol skall  sköta sången och musiken på en fäbodgudstjänst nästa helg, det är någonstans i Dalarna. B-G har försökt att övertyga Elvy om att  hon också skall vara med och spela  men hon är tveksam.. Nästa helg  har Alice kommit hit och jag är på Geilo.  Jag tror att fäbodgudstjänst kommer att bli exotiskt för Alice.

*889 km landvägen enligt google maps

Gardeners World och lite annat.

Först ett viktigt klarläggande – Elvys bil är inte svartmetallic, den är onyx black metallic. Och vad är skillnaden? Sen hävdar hon att jag också har en svartmetallic  bil men det har jag inte, min bil  är titanium grey. Det är stor skillnad!

Ibland – men inte ofta – har vi olika åsikter och då brukar Elvy fråga om vi skall komma ihop oss för omväxlings skull. Vi tycker för det mesta lika. Vi har ju  egentligen inte samma referensramar, så det kanske är genetiskt betingat? Man skulle kanske tro att vi viker oss för den andras åsikter för att undvika konflikter men så är det inte, vi tycker lika och när vi tycker olika så kommer vi snabbt fram till koncensus. Men hennes bil är svartmetallic och min är gråmetallic, där viker jag mig inte en  tum!

Igår kväll mullrade det och det kom en hel del regn. Bra, för då behöver vi  inte  vattna. Gräsmattan började faktiskt se lite trist ut. När Elvy köpte huset här, så ville hon försöka återskapa trädgården som den var en gång i tiden. Jag letade fram fotografier och snart insåg Elvy att hon varken hade kunskap eller tid nog att ha  den perfekta ”cottage garden” som mormor  hade.  Det blev en kompromiss, framför huset är det ganska likt, gången från grinden till  entrén kantas av rabatter med traditionella perenner, på framsidan av huset finns det rosor och lavendel och där mormor hade sina perfekt skötta trädgårdsland på baksidan av huset, där är det nu gräsmatta, förutom ett litet land för rödbetor och morötter och återstoden av odlingarna finns i pallkragar. Vinbärsbuskarna som en gång fanns, de var borta men nu finns det två röda och två svarta. Krusbärsbuskarna verkar inte trivas så bra, eller också behöver de lite längre tid  på sig för  att komma igång. En gång i tiden fanns det en syrenhäck, nu finns  det två lila och två vita  syrenbuskar. När mormor bodde här fanns det ingen ”uteplats”, trädgårdsmöblerna stod i  gräset och flyttades efter väderleken. Nu finns  det en stenlagd uteplats i sydvästläge, den var lite ödslig men nu har Elvy planterat låga buskar och perenner runt om den. Uteplats med betongstenar hör  väl inte till om man skall vara ”stilenlig” men den är så välgjord och förstås praktisk, så den får vara kvar. ”Skamfläcken” är hallonlandet på garagets östsida, där växer hallon, gräs och ogräs i  en salig blandning, men så länge hallonen trivs och ger skörd, så får skamfläcken vara kvar.

Nu skall jag ta  vara  på förmiddagens fina  väder, det ser ut att bli  regn mot eftermiddagen. Elvy och Maj skall köra till Gävle och hälsa på en av deras ungdomsvänner  som nu tyvärr bor på ett demensboende. Maj var där för en dryg månad sedan  och då kände hon fortfarande igen henne och uppskattade att  få besök, så de insåg  att det gäller att passa på innan deras vän försvinner in i dimman. Det är tragiskt när någon drabbas av demens  innan man ens har fyllt  sjuttio.

Jo, jag har fått uppsträckning från Håkan som är svensklärare. Jag använder för många  kommatecken, varför håller jag på med att sätta tankstreck  istället  för  att använda komma eller parentes - men Håkan, det är  ju för  många  kommatecken - och så borde jag dela upp  långa meningar och helst inte börja  en mening med ”och”. Nu är  det så att jag, som naturligtvis  borde lämna ifrån mig språkligt perfekta inlägg  här på bloggen,  jag  skriver rakt upp och ner vad jag känner för och när jag läst igenom ett stycke och eventuellt  korrigerat något ödesdigert tankefel, så får det vara bra med  det. Jag kan försäkra  dig Håkan,  att de texter som jag lämnar ifrån mig till  förlaget är i det närmaste helt perfekta och då, snälla  Håkan kan jag väl  få lov att vara lite mer spontan här? (Jag diggar dig i  alla  fall, Håkan.)

"Tropisk värme" i Hälsingland

I fredags ägnade vi oss faktiskt åt trädgårdsarbete hela dagen, rensade och snyggade upp bland perennerna, klippte gräset och krattade grusgången. Vi röjde i skogspartiet som hör  till tomten, där Elvy planerar att bygga en ”undantagsstuga”, den gamla husgrunden finns kvar och där finns det fina stenblock som kanske kan bli material till ett litet stenparti. På kvällen belönade vi oss med  pizza.

Lördag morgon åkte vi  ut till  kusten.  Det är  en grupp båtägare som brukar träffas ett par gånger varje sommar och ha  trevligt tillsammans i god frikyrklig anda, nyktert och städat men väldigt roligt. De åker ut till ett par öar, badar och grillar och umgås. B-G och Irene har släktingar som brukar vara med och de bjöd med oss fyra. De flesta har rymliga båtar och övernattar ute vid öarna och vaggas till sömns, vi andra blev inhysta i några lånade gäststugor. Det gick bra det också. Lördag kväll  var det en minivariant av ”så  skall det låta”  och ”minns  du sången” och på söndag samlades vi ute på en berghäll med utsikt mot Bottenhavet och hade gudstjänst tillsammans. Middagen bestod av nyfångad fisk. Den var uppträdd på pinnar och grillades över öppen eld och till det potatis som rostades i foliepaket i elden.

Vädret har varit helt underbart den senaste tiden. I Ascona har det regnat och åskat varenda dag, men nu ser det ut att bli fint väder en tid framöver. Igår eftermiddag såg vi mörka moln norrut, inne i landet och hörde muller, men åskvädret kom aldrig ut till kusten. När vi körde hem, så hade vi regnmoln runt omkring oss, men det kom inte en droppe  på bilen. Tur var nog det eftersom vi hade kört rätt långt på grusväg för att komma ut  till  kusten och bilen såg bedrövlig ut..

När vi kom hem började det åska och det kom ett par kraftiga skurar. Men för att nu  vara lite  positiv, så blev det mycket friskare ute när ”ovädret” var över. Och idag får vi tvätta bilen. Varför har  Elvy köpt en svartmetallic bil???

Jen och Nigel kom fram till Geilo lördag kväll. De hade lyckats ta sig till Töcksfors fredag kväll trots flera stopp på vägen. De gick runt och fotograferade tidigt lördag morgon och sedan bar det av till  Oslo, där de parkerade i utkanten och tog taxi in till centrum och tillbaka när de tagit en promenad runt sevärdheterna. Sedan hade de fått p-böter på husbilen… Det var inte helt  enkelt att ta sig genom och ut ur Oslo – jag hade varnat dem så de var förhoppningsvis inte helt oförberedda, men efter Drammen glesnade trafiken. Jag hade rekommenderat att de skulle köra Drammen-Kongsberg och sedan Rv 40 till Geilo, den vägen är inte lika hårt trafikerad som Rv7. Nu har de hytta för sig själva och Rickards bil står kvar, så de behöver inte kuska omkring i husbilen om de gör dagsutflykter.

Idag och i morgon skall det bli 28, kanske 30 grader på eftermiddagen. Sen blir det mer normal temperatur.

Nu har det blivit torsdag. (Spännande rubrik!)

Det blev en intensiv dag igår, Rickard hörde av sig och meddelade att om Jen och Nigel skulle komma till Geilo och låna  hytta, så ville han att de skulle vara där senast på söndag. Nu på morgonen körde de iväg mot Töcksfors, där Nigels svåger har sina svenska rötter. Vi får se om de hinner  dit idag, det finns ju en hel del intressant att se på vägen. Sen hoppades de kunna få några timmar i Oslo på fredag för att sedan ta sig till Geilo på lördag. Rickard skall till London, så Jen och Nigel kan ha hytta för sig själva som bas för utflykter på Vestlandet.

Igår såg både Jen och Nigel till att få håret fixat, för Nigels del blev det förstås bara en klippning, men Jen  frågade om frisören hade tid att bättra på färgen och det var inget problem. Jen var helnöjd med resultatet. Mycket mer naturligt resultat än när frisören i Ascona gör det. Dessutom mycket billigare.

Vi fick ihop två liter kantareller, jag var ute på förmiddagen och hittade mer.  Det blev  en rejält tilltagen ugnsomelett  med kantarellstuvning. Stuvning är väl kanske fel ord, har gastronomin något uttryck för när man strör på lite, lite maizena  och sen fyller på med grädde? Stuvning låter mer som mjölk och mjöl. Nåja, det var gott, kanske för  att det var säsongspremiär..

Det blev en rolig tillställning i uthuset igår kväll. Korvgrillning, sång och dragspelning och Jen fick ta hand om avslutningen.  Nigel gjorde ett  bejublat soloframträdande med Drömmen om Elin, han spelade den en gång själv, sen kom Elvy in och till slut även B-G och så Villy på fiol. Det var festligt och även om Nigel bara övat på  en enda  melodi, så var det imponerande hur bra han spelade  den. Jag tror  att Jen har försonats med inköpet av ett  dragspel, men han har fått lova att inte sitta inne i husbilen och spela. Då undrar man vad Jen säjer om han sätter sig utanför och spelar!

Det är så roligt med besök, men nu skall  vi pusta ut. Nästa besök blir den 3 augusti,  då kommer Alice från Toronto. Elvy kör  ner till Arlanda för att hämta henne och då följer jag med för att resa till  Geilo. Sen blir det  Sverige igen om ett par veckor, Erik vill  träffa mig när han kommer  tillbaka  från semestern. Han vill diskutera några nya uppdrag och när jag skall vara på förlaget i höst.

När jag är här, så tänker jag ibland på Ascona och mina vänner där och då kommer den där känslan av  att vara splittrad, jag vill verkligen vara här men jag vill också vara hemma och hos mina  vänner och så kände  jag att jag naturligtvis måste till Geilo också. Även om det bara blir ett par veckor. Vintertid är förstås klimatet i Ascona något  att faktiskt glädjas åt och att det inte  är lika  mörkt, men det finns  ett  lugn här som jag uppskattar plus Elvy och alla  hennes glada vänner.

Jag har ibland tänkt  på att de verkligen har roligt tillsammans, och det har de på ett opretentiöst sätt. Glesbygd, inte alls så många nöjen när  de var  unga  som det är nu, frikyrklig tradition, ja då får man väl se till  att roa sig  på det sätt som man kan. (Även om mycket som var ”synd” när de var unga idag är helt okej att ta del av. Tacka TV för det!) ” Z” som var här förra veckan sade att det var länge sedan hon hade så roligt, när hon hade varit med om en kväll i  uthuset.

Så jag stortrivs här men längtar ändå hem. Man kan inte både äta kakan och ha  den kvar.