Söndag kväll i ett gråkallt Uppsala.

Igår var jag på shoppingrond. Det fanns mycket snyggt till rimliga priser och jag köpte mer än jag hade planerat. Två tröjor, blus, klänning, jeans och ett par boots. Det kan jag använda nu på jobbet och sedan får det följa med hem till Ascona.

Jag har startat operation övertalning. Nu när Benny skall bo i undantagsstugan tills vidare och dessutom sköta snöröjningen, så kan Elvy med gott samvete komma ner till Ascona och tillbringa advent och julen där. December är faktiskt en festlig månad hos oss och som extra bonus är det bättre väder.

Idag har jag varit på högmässa i Uppsala domkyrka. Jag känner mig inte så hemma med liturgin och förkunnelsen känns lite försiktig, men det är något alldeles speciellt med det rymliga kyrkorummet och akustiken. Plus historiens vingslag.

När jag kom hem så fick jag ta hand om en lösspringande liten hund. Det var en dvärgschnauzer som tydligen hade varit på rymmen så länge att det var helt ok att bli omhändertagen. Det fanns ingen i närheten som letade eller ropade så han fick följa med upp och så ringde jag polisen och satte sedan upp två anslag inne i parken. ”Lösspringande hund omhändertagen” och så mitt telefonnummer. Efter en timma ringde en dam och frågade om det var en svart dvärgschnauzer med flätat grönt halsband. Hunden hette Bingo (!) och när jag ropade på honom så kom han som en blixt. Han fick prata med matte i telefonen, som han höll på att äta upp. Inget tvivel om att det var rätt ägare. Man kunde ju vara rädd för dognapping annars. Han hade smitit iväg i Observatorieparken, men sprungit iväg mot kyrkogården så hon hade varit där och letat och några tillkallade vänner hade utvidgat sökområdet och sett mina anslag. Det är rätt djärvt att gå med en liten hund utan koppel inne i stan. Hur lydig man än vill tro att den är, så finns det alltid något som kan distrahera.

Fille är en mycket lydig hund, men Maj vågar inte ha honom lös på skogspromenader. Det kan dyka upp varg lite här och var. Igår dödades en jakthund i trakten av Voxna. Sånt är trist men samtidigt så behöver vi ha en frisk vargstam och det betyder att det inte kan finnas alltför få vargar, då blir det inavel och inte bara risk för genetiska sjukdomar och missbildningar utan även för beteendestörningar som kan utsätta både människor och tamdjur för ökade risker. Men visst tänker man sig för när  man är ute på skogspromenad, med eller utan hund. Det finns gott om björnar också, men de bör ha gått i ide nu.

Så småningom fick jag lagat middag, måste ju testa det nya fina köket. Det blev entrecote – det finns grill invid spisplattorna och en fiffig fläkt som dyker upp underifrån. Till entrecoten gjorde jag grönsaksröra och till dessert blev det en skamligt stor portion jordgubbsglass.

I morgon är det en ny res- och arbetsvecka. Vädret ser ut att bli rätt skapligt, den här gången var det södra Sverige som fick besök av kung Bore.

Några rader innan jag lägger mig.

I tisdags var jag på bio och såg Snömannen, baserad på Jo Nesbøs bok med samma namn. Betyg? Jag vet inte riktigt, jag har ju läst boken och filmen var bitvis ganska rörig. Ett plus är att man inte fläskat på med alltför mycket våld – filmen handlar ju om en galen seriemördare. Å andra sidan var det ingen särskilt trovärdig psykologisk analys av honom heller. Men okej, den får godkänt, 3 av max 5 stjärnor. Det är alltid roligt att se kända miljöer i Norge skymta förbi. När jag kom hem satt det ett anslag i entrén, bredbandet var ur funktion, felsökning pågick.

Onsdag morgon var bredbandet stendött, jag tänkte att jag skriver lite i bloggen på lunchen, men det hann jag inte med. Vi hamnade i en diskussion om Zimbabwe och om den afrikanska kontinentens problem och möjligheter. Det känns bra att Mugabe inte får styra landet längre och att ”Gucci Grace” också verkar vara uträknad. Men problemen är inte över bara för att det blir ett maktskifte. Pierre tillbringade en stor del av sin uppväxttid i Zimbabwe så han har alltid hållit sig informerad om vad som händer.  Det skall bli intressant att få höra hans uppfattning om händelserna – det kommer nog att ske en del framöver. Han har alltid varit bekymrad över att det funnits förbindelser mellan Mugabe och FA i landet, flera makthavare har varit salvationister men Pierre har inte haft så mycket till övers för deras engagemang. Har det passat deras syften, så har de dykt upp i uniform.

Torsdag satt det ett anslag i entrén, bredbandet skulle tyvärr vara ur funktion tills på fredag. När jag kom hem idag, så var det igång igen. Tur att man har telefonen.

I morgon skall jag gå ut på stan på shoppingrond. Jag kan inte bara ströva omkring planlöst utan jag behöver ha något slags mål eller ärende. I morgon skall jag prova skor, eller rättare sagt boots och kanske köpa en tröja. Jag har en del vinterkläder här, men det kan vara roligt att ha något att byta med på jobbet. Det skall bli spännande att se vad jag kommer hem med.

Torparliv och stenkakor.

Helgen blev trevlig, trots att vädret inte var det bästa. Tidigt lördag morgon körde vi till Anki och Peters torp. Det var planerat för höstens stora lövkrattning, men vädret medgav bara att vi tog hand om det som låg framför huset. Det blev innejobb istället, Peter förvisades till vedboden och skjulet för att städa där, Anki och jag städade inomhus.

Det är primitivt på torpet, ett medvetet val. När pojkarna växte upp, så tyckte de kloka föräldrarna att de skulle lära sig att man faktiskt inte behöver ”all mod cons”. Vattnet hämtas i brunnen, men dricksvatten tar de för säkerhets skull med sig från stan. El får man numera i begränsad utsträckning via solceller, men det är inte alltid som det fungerar, vilket det förstås inte gjorde nu i helgen. Då blev det fotogenlampa, brasa och gasolkök. Det finns utedass, men av lite modernare slag och eftersom huset inte har något avlopp i köket så får man fortfarande hälla ut diskvatten m m i naturen, men det kommer förmodligen att bli slut på under 2018, då måste de installera en tank för spillvattnet.

På kvällen roade vi oss med att spela stenkakor på vevgrammofon. Det var häftigt. Peter hade varit på en bondauktion i augusti och ropat in en vevgrammofon och en rejäl hög med stenkakor för 250 kronor, helt ovetande om vilket skick det var i. Grammofonen fungerar perfekt och de flesta stenkakorna var i spelbart skick. Det var Ulla Billqvist, Bertil Boo, Evert Taube, Jussi Björling och så var det ett rikligt urval av andliga sånger, bl a Lapp-Lisa, J A Hultman och Göran Stenlund. Vi sjöng tillsammans med Hultman i Släpp nu lite solsken in och Lapp-Lisa i Guldgrävarsången och Göran Stenlund sjöng Jesus du är allt, ja allt för mig –jag sjöng den engelska texten. Sången kommer från Frälsningsarmén i England, så den kunde jag!

Ankis pappa var pastor och en gång så kom två äldre damer i församlingen riktigt rejält ihop sig om vem som var den bästa sångaren, Einar Ekberg eller Göran Stenlund. Han lät tanterna hålla på en stund och när han sedan fick tillfälle så sade han ” och vem håller damerna på, Elvis Presley eller Tommy Steele”. Dom fattade inget men andra närvarande fick sig ett gott skratt.

Peter insåg att det faktiskt var en riktigt skatt som han hade ropat in för 250 kronor och nu fick grammofon och skivor följa med hem till Stockholm.

Det var en avstressande helg  – jag tog bussen hem till dem fredag eftermiddag, det tog femton minuter, inget tåg till Uppsala alltså och nu på måndag morgon så kunde jag ta samma buss till förlaget. Jag vänjer mig vid att pendla efter ett par veckor, men jag skulle aldrig stå ut med att göra det varje dag. När jag sedan finns på plats, då tycker jag att allt är positivt, trevliga kolleger, intressanta diskussioner vid fikabordet och bra arbetsuppgifter. Men så är det resorna...

Elvy berättade att de hade varit på stugmöte söndag eftermiddag, där hade jag velat vara med, men alla stenkakorna vi spelade på lördagskvällen blev också ett stugmöte där i fotogenlampans sken.

Vad är det som gör de här gamla läsarsångerna och andliga sånger från förra seklet så populära? Pärleporten, Ovan där och Gyllne morgon, människor som inte går till kyrkan eller ens anser sig själva vara kristna, de sjunger med i dem och man märker att de engagerar sig i det de sjunger. Kommer någon av de nya sångerna att leva kvar på samma sätt? Nu är det så enkelt att ”producera” en sång, men nog tycker jag att de nya sångerna innehållsmässigt är rätt tunna och ofta svåra att sjunga.

Nu är det sängdags. I morgon skall jag vara med och träffa två herrar från ett amerikanskt förlag, specialiserat på läroböcker för elever 5-15 år med inlärningssvårigheter. Det skall bli intressant.

Gårdagens Uppdrag Granskning blev ett av dagens stora samtalsämnen.

Igår kväll såg jag och några kolleger tillsammans på Uppdrag Granskning om paradisläckan och EF-ägaren Bertil Hults företagskonstruktioner. Är det inte tid för en global upprensningsaktion och samtidigt en bojkott av de länder som hjälper till med detta slags avancerade skatteplanering? Hur i all världen kan Malta få hålla på som de gör – och gjort under många år – samtidigt som de är medlemmar i EU, det är en gåta. En av mina kolleger tyckte att man skulle binda fast Bertil Hult och låta honom sitta och lyssna till Cornelis Vreeswijks ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” i några dygn. Varför inte?

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du behöver inga penningar när du vid porten står

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

Du kanske är en rikeman

Som samlar I en penningpung

Fast den för ut är stinn och tung

Du gnider och går an

En kassakista är din gud

Men så en afton får du bud

Och alla dina slantar små

Vad hjälper dom dig då

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

När några av världens rikaste människor gör vad som helst för att slippa betala skatt, så handlar det om att de inte vill dela med sig. De ser inte barnen som svälter, de bryr sig inte om de slavliknande förhållanden som råder i fabrikerna som bidrar till att öka deras förmögenheter, de tycker att de fattigaste och hemlösa kan få skylla dig själva. Och så vidare. När Svenskt Näringslivs chef står där och frågar ”vad fan får jag för det” så är det inte ett väl fungerande välfärdssamhälle han vill se. Han vill här i detta livet ha fördelar och förmåner motsvarande de 80 miljoner han påstår sig betala i skatt. Men han får ingenting ta med sig dit han slutligen går.

Behöver kungafamiljen ta emot allmosor av Bertil Hult? Klarar de sig inte på egen hand med apanage och förmögenheter? Victoria ger ju sken av att vara en rejäl tjej. Men hon kanske inte förstår bättre än att ta emot ”gåvor” och sedan leverera en gentjänst. Lite kunglig glans över ett evenemang kan väl inte skada?  Hon är ju uppvuxen i en skyddad verkstad och har nog inte så goda kontakter med verkligheten som vi kan förledas att tro. Mamma och pappa har ju satt agendan. Hur mår Daniel? Har han blivit totalt hjärntvättad?

Kan det komma något gott av det här avslöjandena? Det är val nästa år och det skulle förvåna mig mycket om inte skatterna blir ett stort nummer i debatterna. Hur kommer lågskatteivrare som Kristersson och Lööf tackla det här – det är ju inte bara Bertil Hult som ägnat sig åt avancerad skatteplanering – läs: SKATTEFLYKT. Sverige behöver pengar till sjukvården, välfärden, skolan, försvaret, till vägar och till upprustning av det bedrövliga järnvägsnätet. Staten behöver ta ett rejält grepp om behoven. Alliansen kan inte fortsätta att låtsas som om upphandlingar och privatiseringar löser problemen.

Jag betalar skatt i Schweiz och får hålla mig med privat sjukförsäkring där, men jag betalar också en viss summa i skatt i Sverige varje år, utan att jag på något sätt kan belasta välfärdssystemen. Jag är svensk och tycker att jag skall vara solidarisk. Jo, det är gammaldags att resonera så men jag vill vara solidarisk även om de ca 26  000 kronor som jag levererar till Skatteverket är en ynkligt liten summa. Nu kom jag på att jag faktiskt har pengar på banken i Sverige också. Det är ett sparkonto med låg ränta men där får väl skatteverket in ytterligare en slant.

Som om inte detta skattesmitarelände är nog, så fortsätter avslöjandena om sexuella trakasserier att strömma in. Jag har tänkt att en del av de ”avslöjanden” som man kommit med, långt i efterhand kanske mest beror på en önskan om att få  bekräftelse,  men när 465 skådespelare gemensamt går ut och berättar om vad de blivit utsatta för, så måste man ta det på fullaste allvar.

https://www.svd.se/456-skadespelare-vi-har-fatt-nog-av-sexuellt-vald

En av mina kolleger hade en provanställning på en dagstidning. En chef (välkänt namn inom tidningsvärlden) genomförde en våldtäkt på henne inne i ett arkiv. Hon rusade iväg, först till en närbelägen polisstation och fick skjuts av polisen till en gynmottagning för provtagning. Två dagar senare avbröts hennes provanställning. Utredningen lades ner, chefen hävdade att hon hade lockat in honom i arkivet och själv tagit initiativet ”förmodligen för att på så sätt få yrkesmässiga fördelar.”

I morgon eftermiddag stannar jag i Stockholm och följer med Anki och Peter över helgen till deras fritidshus, där vi skall hjälpas åt att göra iordning för vintern. Fritidshuset är ett torp som ligger vid Mälaren, inte långt från Enköping. Jag tror att det finns mycket löv att kratta ihop där.

Nu är det dags för kvällens pirog och söta djurungar på tv. Sedan samtalar Jan Eliasson med Madeleine Albright. Det vill jag inte missa.

Tisdag kväll med tv och baguette.

Elvy har sagt att jag bör skämmas – kvinnlig matriark, det är tautologi. Jag vet, men ibland har jag lite för bråttom när jag skriver i bloggen.

Detta gräsliga slarvfel gör att jag måste skriva ett par rader om den förträffliga lilla publikationen Språktidningen. Jag har prenumererat på Språktidningen i många år och har haft stor nytta och mycket glädje av den. Det var en tid när jag tyckte att jag förlorade greppet om det svenska språket, jag hade bott i Ascona i några år och hade allt färre kontakter i Sverige. Det hjälpte inte att läsa nyutkommen litteratur, jag kände att jag inte hade grepp om vardagssvenska. Jag prenumererade på Amelia och Femina (ett försök att förena nytta med nöje) men klagade också min nöd för Erik på förlaget. Då tipsade han mig om Språktidningen och även om jag har mycket mer kontakt med svenska språket sedan Elvy flyttade hem till Sverige, så lär jag mig alltid något nytt när tidningen kommer. Och inser att det finns en hel del i grammatiken som jag inte kan. Då får jag ta fram Svenska Akademiens grammatik, en verklig tegelsten med nästan 2000 sidor och då först hoppas att jag finner det jag söker och sedan att jag kan förstå och ta till mig det jag läser.

I kväll skall jag se på ”Det sitter i väggarna”, ett riktigt bra program och sen blir det nog Veckans brott också. Leif GW Persson är unik. Dagens baguette innehåller rödbetssallad och köttbullar, det brukar vara gott. Lunchen idag bestod av vildsvinsburgare med smörfrästa grönsaker och en klick potatismos. Jo, jag vet att man skall undvika rött kött, men jag får väl nöja mig med grönsakstallriken i morgon. Den är inte så dum den heller. Vildsvinet smakade utmärkt och det är en berömvärd gärning när jägarna försöker hålla nere vildsvinsstammen.

Förresten, jag trodde att björnarna hade gått i ide vid den här tiden på året, men igår eftermiddag såg Villy och Alice en hona med två ungar som gick över vägen. Det var på en mindre väg väster om Arbrå. Jag hoppas att kamerorna i björnidena på Järvzoo och i  Lycksele djurpark kommer att vara på i vinter. Men det blir väl först efter nyår när ungarna föds. Det är så mysigt att se björnmammas omsorger om dem och hur de små busarna utvecklas.

Nu är det strax tid för Rapport. Mera om paradisläckan och branden i centrala Stockholm och så är det en kvinnlig programledare på Sveriges Radio som anklagas för sexuella trakasserier och för att vara allmänt otrevlig. Men jag vet nog inte vem det är om namnet avslöjas. 

Novembermörker och gråkallt

Väderrapport från Ticino: Snö i uppe i bergen natten mellan lördag och söndag, t o m hos David och Pierre i Orselina, men så slutar också civilisationen på baksidan av deras hus. Nere i Ascona var det bara regn, men det blåste rejält.  Man kan nog förmoda att hösten är på gång även där.

Igår var det varning för hala vägbanor i södra Norrland och jag menade att det inte var nödvändigt att Elvy skulle köra mig till tåget, men hon envisades. Det var på eftermiddagen, med några plusgrader, så det gick bra. Jag var i Uppsala klockan fem och efter att ha inhandlat lite att äta så tillbringade jag en stund framför tv:n i sällskap med en samling gråtmilda amerikaner med svenska rötter, men det blev tidigt i säng, jag skulle infinna mig på stationen redan klockan sju på morgonen. Idag har jag mest gått omkring och insupit atmosfären på förlaget, tillbaka i Uppsala halv sex. I morgon är det möte halv nio och sedan har jag fått konkreta arbetsuppgifter att ta itu med. Det känns skönt.

Ny masskjutning i USA, denna gång i en kyrka. Trump hävdar att det inte är vapnen som dödar. En av kollegerna på förlaget sade att han hade planer på att skriva en bok som handlade om skitpresidenten Prutt i landet Dystopia. Då sade någon att det fanns ett heavy metalband som hette Dystopia, så han fick fundera ut ett annat namn på landet. Texas statsåklagare anser att kyrkorna bör beväpna sig.  Han föreslår att ett par av församlingsmedlemmarna skall bära vapen för att kunna bemöta en attack. Sedan har vi den röriga härvan Trumps vänner och Putins vänner och ”paradisläckan”. VART ÄR VI PÅ VÄG?

Jag får slå mig ner framför tv:n och först kolla nyheterna och sedan sjunka in i något underhållande d v s Vår tid är nu – Suzanne Reuter är magnifik i sin roll som familjens läskiga kvinnliga matriark. Sedan kommer ”Monster” en norsk thriller – få se om den är något att följa under veckorna som jag är här i Sverige. Jag får inte se upplösningen men det kan jag leva med, det är mer skildringen av Nordnorge som lockar mig.

Nu skall jag äta en Skagenbaguette, en svensk specialitet som faktiskt är rätt okej. Åtminstone den som jag brukar köpa på väg hem från stationen. Det fina och tekniskt avancerade nya köket får vila sig i kväll. Ärligt talat, så får jag nog läsa bruksanvisningarna först...

Vi blir fler och fler...

Idag blev vi bjudna på lunch hos Alice och Villy. Älggryta med rönnbärsgelé och potatis. Det var så roligt att träffa dem igen och att den ändlösa väntan på uppehållstillståndet för Alice äntligen är över och att alla andra formaliteter är avklarade. Gällde det bara kunskaper i svenska, så borde hon ha fått uppehållstillståndet för länge sedan. Hon talar i det närmaste perfekt svenska men med den där lilla trevliga brytningen som Elvy hade när vi träffades, men som totalt har försvunnit – utom när hon och Alice pratade, då kom den igen. Man skall inte tala om en dams ålder.... men att vara 70+ och att på tre år ha tillägnat sig ett främmande språk det kallar jag en prestation. Dessutom så klarar hon skapligt  av ”svorska” också. Villys engelska har förstås också blivit mycket bättre av vistelsen i Toronto. Men Alice är bestämd på en punkt, hemma talar de svenska. Inget annat.

Maj var också bjuden och hon kom med dagens trevliga överraskning. Benny, som så oväntat dök upp här i somras, han har just sålt sin lägenhet i Göteborg och kommer att tömma den under november, eftersom köparen kommer flyttande från Bryssel i början av december. Han har redan avtalat med Sven-Erik att hans bohag tills  vidare får stå i ett förråd på Sven-Eriks företag, men nu behöver han någonstans att bo tillfälligt, tills  han hittar ett hus. Sven-Erik har en ”drängstuga” som han hyr ut under sommarsäsongen, Benny kan bo där, men det är inte idealiskt, det kan bli för kallt där på vintern. När vi körde hem, så frågade Elvy om jag kunde tänka mig att Benny fick bo i undantagsstugan över vintern. Naturligtvis får han det, jag kommer ju inte att vara där. Sedan hade Elvy en liten baktanke med arrangemanget, hon kunde kanske få hjälp med snöröjningen i vinter. Det är inget tungt jobb, hon har en kraftfull snöslunga som väsnas förskräckligt. Den behövs för att röja infartsvägen ut till landsvägen.

Det är lite hemskt att börja tala om snöröjning, tycker ni inte det?

Sven-Erik, Villy och Benny spelade bandy och fotboll tillsammans så Villy var glatt överraskad över att Benny kommer att flytta till hembygden. Avfolkningsbygd? Jag tycker att det dyker upp nya ansikten rätt ofta. 

Mörker och kyla ute, brasa och värme inne.

Nu sitter jag i ”undantagsstugan”, det regnar och de sista löven singlar ner på marken. Ute är det ett par plusgrader och det är en helt annan värld än den jag lämnade i söndags. Men det finns en avstressande mysfaktor i höstvädret och när det mörknar tidigt, solen går ner vid fyratiden. Man får anpassa sig helt enkelt.

Resan från Ascona gick helt enligt planerna men det var en del turbulens över Tyskland. Elvy mötte mig på Arlanda och det första jag gjorde när vi kom till Uppsala var naturligtvis att noggrant kolla det nya köket. Det var väl inget fel på det gamla köket heller, det var diskret och funktionellt men det här nya köket det hörde verkligen samman med huset. Ett traditionellt ”högreståndskök” faktiskt, men med modern teknik. Jag undrar bara om jag klarar av att använda finesserna när jag blir ensam där. Äsch, jag har ju faktiskt ingen anledning heller att använda dem. Det blir snabb frukost och något kallt  på kvällen. Lunch, d v s varm mat äter jag ju mitt på dagen.

Måndag tog vi det lugnt, Elvy hade dessutom ett möte med försäkringsbolaget. Folk brukar ju skälla på försäkringsbolagen, men hon är nöjd med bemötandet och ersättningen. Däremot så är hennes, fastighetens och den klantiga grannens försäkringsbolag i luven på varandra... Det kommer nog att sluta i en rättegång så småningom. Sens moral: Anslut inte ledningarna till en diskmaskin med silvertejp! Medan Elvy höll på med sitt så ägnade jag mig åt ett av mina favoritnöjen, att besöka bokhandlarna. Det finns flera av dem i lärdomsstaden Uppsala. Nu skall jag läsa årets nobelpristagare.

Tisdag körde vi ner till Sorunda med en krans och några krukor med ljung till pappas, farfars och farmors grav. Vi körde via Stockholm dit ner, det var efter morgontrafiken och trots att jag är van vid tät trafik och impulsivt trafikbeteende så tyckte jag att passagen genom Stockholm var riktigt jobbig. För att undvika hetsen och köerna på eftermiddagen så körde vi via Strängnäs och Enköping tillbaka till Uppsala. Den vägen är väl fem mil längre, men tar nog inte längre tid att köra, i alla fall vid den tiden på dagen.

Idag körde vi alltså hit. Från Gävle och upp till Hagsta fick vi köra på gamla E4 på grund av ett brobygge. Det var segt och tät trafik och det kändes som en befrielse att sedan ta av från ”nya” E4 vid Tönnebro. I morgon skall vi köpa kransar till gravarna och batterier till led-lyktorna som vi sätter på familjegraven. Där vilar morfar, mormor, min morbror Alf-Bertil och mormors bror Erik. Men vi åker inte runt med kransarna och vi tänder inte  lyktorna förrän fredag eftermiddag.

 Nu tror jag att det är dags för eftermiddagsfika inne hos Elvy. Jag ser av röken att hon har tänt en brasa i kakelugnen och då tar jag med mig en av mina nyinköpta böcker, Kazuo Ishiguros  Återstoden av dagen,  den tar jag med mig in och sätter mig framför brasan och läser.

Sjöar och innovationer.

Skall det bli något skrivet här så får det bli idag. I morgon förmiddag skall jag packa och snygga till lite i huset, jag kommer att vara borta tills i början av december. Marlene och Regula är hyggliga och ser till huset medan jag är borta.

Jag har varit ute och plockat upp valnötter nu på förmiddagen. Nu ligger det valnötter överallt här inne, på plåtar, på brickor och på tidningar på golvet. Det är med risk för livet, nästan i alla fall, som jag plockar upp valnötterna i den branta sluttningen. Jag har två kraftiga rep att hålla mig i så jag kan ta mig upp och ner. Jag trodde att det skulle bli en mindre skörd i år, men det verkar bli lika mycket som vanligt.

David och Pierre brukar ställa till med fest för att inviga grillsäsongen. Nu har de kommit på att man kan ha en fest för att avsluta grillsäsongen och den kommer att äga rum klockan tre lördag eftermiddag. Vädret ser ut att bli gynnsamt, men något ytterplagg får man nog ta med sig. Man kan förstås grilla under en större del av året här, men de brukar göra rent den stora murade grillen och täcka över den när det är risk för frostnätter. Uppe i Orselina kommer de faktiskt ganska tidigt.

Jen och Nigel skall resa till USA på onsdag och stanna där ett par veckor. Nigels syster fyller 60 och så skall de hälsa på släktingar i Duluth. Duluth ligger längst bort i väster vid Superior Lake. Jag har en viss fascination för de stora sjöarna. Jag har sett Ontario, men den är väl minst av dem. Superior Lake är ju ett verkligt innanhav. Elvy har berättat att det finns kryssningsfartyg som går på de stora sjöarna. Det låter mer intressant än att kryssa i Karibien.

Jag hittade en lista på nätet, Kaspiska Havet är störst, sedan kommer Michigan-Huron, som jag har alltid har räknat som två separata sjöar och trea kommer då Superior Lake. Ontario kommer som nummer 12 och längre ner på listan hittar jag Vänern, den har nummer 26. Alltid något. Undrar vilket nummer på listan Lago Maggiore skulle få? 814 eller något sådant kanske. Nog om sjöar nu.

Igår kväll satt vi hemma hos Regula som hade hört fragment av en sång om flyktingar när hon och Annemarie körde uppe i Verzasca - det är bitvis dålig mottagning där. Hon frågade om någon av oss andra hade hört den, men det hade vi inte. Vi talade om att andliga sånger numera sällan tar upp dagsaktuella ämnen och så började vi prata om sånger som har sitt tema knutet till tekniska innovationer. Jag minns en sång som jag hörde i kapellet, den handlade om ett tåg och började ”På löftenas vagnar till himlen det går från nödens och tårarnas land” och så slutade den ”När tåget har kommit till himlens perrong och slut är på jordlivets strid, då möter oss Jesus med  jubel och sång och hälsar de sina med frid”. Texten däremellan är jag osäker på, men tågtemat går genom hela sången och finalen, där Jesus står på perrongen och hälsar alla som kliver ur vagnarna, den gillade jag. Carl Öst han tog upp temat rymdfärder och det blev en verklig hit – ”Vi skall fara bortom månen”.

Jen mindes fragment av en sång som handlade om tvätt, man hade smutsiga kläder och då behövdes det tvättmedel och en tvättmaskin och till sist så hängde de snövita kläderna ute i Guds solsken och torkade. Eller något sådant. Mer prosaiskt än ”de har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”.

”Operator, information, give me Jesus on the line” den kom väl till i telefonens barndom. Men finns det någon sång om Internet? Vi kunde inte komma på någon. Det närmaste vi kom det var Facebook och en gammal sång ”And I shall see him face to face and tell the story saved by grace” – men det var ju inte riktigt samma sak förstås.

I Norge finns det naturligtvis massor av sånger som har färder på havet som tema och så har vi en som jag bara hört på svenska  ”Lägg ut, lägg ut från land, låt all förtöjning gå. O lägg  ut ja lägg ut på den stora ocean, låt  inget dig hindra få.” Jag har varit med Håkan och Cilla och åkt båt på Vänern och Håkan brukade sjunga så när vi kastade loss från den lilla båthamnen ute på Hammarö. Jaha, då var vi tillbaka på sjö-temat igen.

Nästa gång vi hörs blir det från Sverige.

Tunnlar och snuskgubbar.

Jag trodde att jag skulle få vara ledig, men det dök upp ett litet uppdrag i alla fall. Men det är klart nu och jag har just ordnat med biljetter för att resa till Sverige på söndag. Jag åker från Locarno halv tolv och är förhoppningsvis framme på Arlanda klockan sju.

Elvy är i Uppsala då och hon har planerat för att vi skall köra ner till Sorunda med krans på tisdag eller onsdag, innan vi kör norrut. Vi får hoppas att det är skapligt väglag då. Jag har just talat med henne och det som skulle kunna bli snöfall under dagen, det resulterade i lite blötsnö  men mest regn. Men vinterdäcken är på, better safe than sorry!

Här behövs det inga vinterdäck, just nu i kväll är det +16. Men det märks ändå i naturen att hösten är på gång.

Igår inträffade en kollision i Gotthardtunneln, trafiken stod stilla i 4-5 timmar med enorma köer som följd. Passvägen över Gotthard är redan stängd för vintern men det gick att köra via  Bernardino, d v s en östligare och längre väg, men det passade förstås inte alla. Idag har förbundsrådet godkänt planerna för att bygga det andra motorvägsröret under Gotthard. Starten av arbetet är beräknat till 2020 och det är inte troligt att röret kommer att vara klart för trafik förrän 2030. Säjer i alla fall pessimisterna. Eller är dom optimister? Nu skall man bara reda ut ordentligt var man skall göra av all sten som man gröper ur. Det finns tydligen en del motstridiga ideer om hur man skall lösa detta.

Det är faktiskt otäckt att köra den 17 kilometer långa tunneln, man säjer att den har motorvägsstatus, men det är ändå mötande trafik därinne och det är tät trafik. Nej, skall jag norrut, så föredrar jag att åka tåg. När jag körde till Sverige i somras, då körde jag via San Bernardino. Där finns det också en tunnel, men den är bara 6,5 km lång. Det räcker...

Vad skall man säja om de ”avslöjanden” som duggar tätt i Sverige? Först var det Martin Timell (med bygg-, inrednings- och mysprogrammet Äntligen Hemma) och därefter var det  den populäre och rolige programledaren Lasse Kronérs tur.  Sen var det krönikören Fredrik Virtanen på  Aftonbladet – han skriver faktiskt riktigt bra krönikor – och så var det en ännu inte namngiven ”profil” på TV3. Plus en massa andra förstås, för det kan ju inte vara så att det bara är en knapp handfull TV-kändisar som anser att kvinnorna finns till enbart för deras eget höga nöjes skull. Men VARFÖR tar de kvinnor som råkat ut för dem, enbart upp händelser som inträffat för länge sedan? Är det så att den som råkat ut för sexuella trakasserier skäms så att man inte vågar tala om det förrän efter en tid? Nej, jag tror inte det, jag tror att männen inom rättsväsendet, poliser och åklagare har gjort det till en regel att avskriva anmälningarna. De har ett manligt perspektiv på det som skett och har anmälningarna gällt kändisar eller män inom näringslivet så blir det bara jobbigt att driva ärendet vidare.

Hur är det inom kyrkorna? Jag tror att det förekommer även där. Eller vet. När jag var ny i Sverige i slutet av 90-talet följde jag med en studiekamrat till en församling med anknytning till Livets Ord. Där talades det mycket om sex, i mer eller mindre förtäckta former och så småningom förstod jag att  det tafsades flitigt under täckmantel av kristlig kärlek och omsorg. Jag blev uppmanad att akta mig för pastorerna X och Y ”för de är bara intresserade av sex”. Jag vet inte om det var så, men jag aktade mig för dem och höll mig på en armslängds avstånd. Efter ett par månaders kontakt med församlingen hade jag fått nog.

Jag har skummat en hel del tidningar på nätet, men inte funnit något som liknar den mediala uppståndelsen i Sverige. Inte ens i Norge.