Man får flytta på sig efter vädret.

Idag skriver jag från Geilo. Man väntar en ny värmebölja i Ticino så då bestämde jag mig för att resa hit. Här regnade det rejält hela dagen igår, kändes nästan lyxigt att sitta inne och läsa tidningarna (både dagens och lite äldre) och höra regnet smattra mot rutan och sikten var noll. Jag är hos Rickard, som numera har en lägenhet nere i Geilo.

I  kväll skall det komma mer regn men sedan ser det ut att bli fint väder en rätt lång period framåt. Vi har redan gjort upp planer för diverse utflykter. Det är ett år sedan jag var här, så det mesta har faktiskt nyhetens behag. Hytta sålde jag den 1 mars förra året, men sedan fick jag köra hit och hämta en del grejor, bl a det antika bondeskåpet som numera pryder sin plats i Elvys kök.

I dag är det åtta år sedan sprängningen i Oslo och massakern på Utöya. Jag var i Norge då och minnena av rapporteringen i TV och den stora uppslutningen de kommande dagarna, de kommer jag alltid att ha med mig. Det som skrämmer mig nu det är att rasismen och det politiska hatet tar allt större plats.  

Hur länge jag stannar här, det beror på vädret. Stekhett i Ascona eller norskt fjällväder, jag väljer det senare.

I kväll är Rickard och jag bjudna till Solveig och Hans Rasmussen, pensionerade danska läkare som numera bor på Geilo. Det är ett tag sedan vi träffades så det ser jag fram emot.

Kyrkor, kapell och Örnulf.

Enligt prognoserna skulle det vara +25 nu på eftermiddagen och kanske en och annan lätt regnskur. Men det är +32, nästan mulet och jag har en bestämd känsla av att det snart bryter ut ett åskväder.

Nu på förmiddagen har Marlene och jag varit nere i Lugano och kollat vad som händer med kyrkan där. Från 1 juni tillhör den ”Luganos fria ekumeniska evangeliska gemenskap” och är alltså frikopplad från stiftet. Det gick att få ihop pengar till köpeskillingen efter en hel del förhandlingar, bl a därför att huset behövde renoveras både ut- och invändigt. Taket har blivit omlagt, fönstren har renoverats både in- och utvärtes (säjer man så?) och nu skall det målas inomhus. Det blir inga kostnadskrävande arbeten, kyrksalen är redan i minsta laget men man vill förstås avvakta innan man börjar se sig om efter en större lokal. Dessutom är det inte så gott om lediga lokaler. I all synnerhet sådana som passar att förvandla till en kyrka. 

När vi var inne i kyrkan kom jag att tänka på vad mormor berättade. Hon växte upp hos Sigurd och Ellen Westermark. När hon kom dit var hon sju år och Westermarks var regelbundna besökare i Svenska kyrkan.  Westermarks fångades sedan av den nya pingstväckelsen. Mormor gick i kyrkans söndagsskola och trivdes där. Plötsligt skulle hon inte gå dit mer, utan följa med till pingstvännernas möten som hölls i en provisorisk lokal. Mormor saknade kyrkan och söndagsskolan. Men så skulle pingstvännerna bygga sin egen kyrka, eller kapell som man sade. Sigurd Westermark, som var egen företagare och hade gott ställt var en av dem som såg till att drömmen realiserades. Farbror Sigurd finansierade inte enbart, han såg till att vara med och bygga också. Tant Ellen bidrog på sitt sätt, hon försåg arbetslaget med smörgåsar. Mormor, som väl var 9-10 år då, fick gå till bygget med smörgåsarna och allt eftersom byggandet fortskred så kände mormor att ”kapellet” var hennes kyrka och hon kände att hon också hade varit delaktig i byggandet. Mormor var trogen församlingen och kapellet livet ut.

Jag fick höra av Jenny att Frälsningsarmén i Sverige hade startat en blogg. Det senaste inlägget ”Örnulf” är verkligen läsvärt, på tal om att vara trogen. Läs det och bli berörd.

https://blogg.fralsningsarmen.se/2019/07/18/ornulf/

Tät trafik.

Idag har vi varit ute med båten på Lago Maggiore.  Det är lite svalare där och då och då en vindpust. Under sex timmar ute på vattnet går det åt en hel del kräm med hög solskyddsfaktor plus ”total sun block” på näsan och ändå är den vackert röd nu.. Det var många båtar ute idag. Enligt Pierre var det så trångt på sjön att tjejerna som brukar sola topless hade överdelen på sig.

 Ett annat ställe där det har varit trångt är Gotthardtunneln. Redan klockan sex på morgonen var det 12 kilometer kö i södergående riktning och kön byggdes på mera under hela dagen, nu är kön ”bara” 10 kilometer.

Köerna i nordgående riktning har också blivit längre och längre under hela dagen, som mest 8 kilometer enligt trafikradion. Även vägen över Gotthardpasset har haft långa köer, men då får man ta med i beräkningen att hastigheten där är avsevärt lägre än i tunneln. Där brukar det bli kökrockar, det finns intressantare saker att se på än avståndet till bilen framför.

Gotthard är en bedrövlig flaskhals, Man kan också köra via San Bernardino. Visserligen lite längre om man kommer från t ex Zürich, men det är inte alls lika långa köer där. Köerna söderöver är inte borta när man passerat över eller under alperna. Från Bellinzona till Chiasso vid gränsen till Italien är det tät trafik och köerna börjar inte lösas upp förrän man kört en bra bit in i Italien.

Turism är inte enbart positivt, här verkar det som om ”logistiken” är det stora problemet, annars är man hyggligt rustad för invasionen.

I Norge börjar man tröttna på turistinvasionen under sommaren. Det kan väl tyckas vara gnälligt, men turisterna ställer till det. Husbilarna parkerar för natten lite hur som helst och man lämnar skräp i vägkanten när man kör iväg. Vid p-platser intill butiker och vid kyrkor o s v sätter man upp avspärrningar men det respekteras inte, man tar bort dem och kör in.

Turistinkomsterna i Norge är inte alls så stora som man skulle kunna tro. Husbilsfolket har med sig mat hemifrån och bor ogärna på campingplatser. Turisterna på kryssningsfartygen gör inte av med pengar i land, det finns souvenirbutiker på båtarna. För att nu inte tala om alla räddningsaktioner som måste till när otränade och okunniga turister skall upp på de häftigaste ställena för att ta bilder.

Är det inga sådana problem i alpländerna då? Jo, men här trängs massor av människor och det gör att man måste bete sig på ett annat sätt. Dessutom är regelverken strängare.

Här finns det långa vägsträckor i bergen där det är förbjudet att stanna eller parkera, rastplatser som har tidsbegränsning en eller två timmar för alla fordon och inne i städer och tätorter håller polisen reda på dem som ”piratcampar”. Husbilsfolket lagar kanske mat själva, men det är ändå mer naturligt att stanna till vid något matställe. Dessutom ligger de tätare än i Norge förstås...

Och så blev det lite jobb...

Vi fick ett par trevliga dagar uppe i Lavizzara. Vädret var helt ok, kom man upp ur dalen så fläktade det behagligt. Men vi besteg inte Pizzo di Brünese den här gången heller. Det var för varmt.

När jag satte på min laptop måndag morgon fanns det ett mail från Erik. Det började SNÄLLA med stora röda bokstäver. Han hade ett jobb som det var bråttom med  och undrade om jag möjligtvis kunde åta mig det. Jag tvekade lite men mailade tillbaka och sade att jag kunde göra det, men sedan blir det inget mera innan jag börjar jobba i slutet av augusti. Men nu är det gjort – skall bara läsa det en sista gång i kväll innan jag sänder det. 

Nu skall jag bara ta det lugnt, läsa ett par böcker som blivit liggande och så skall jag umgås med mina vänner. Idag har det bara varit +22 och det har faktiskt kommit en liten regnskur men de närmaste dagarna ser det ut att bli betydligt varmare.

Kort meddelande

Värmen är på väg tillbaka, fredag – söndag kommer det att bli minst +33. Det som anges i prognoserna gäller vid en mätstation ovanför Monte Verita, längre ner på sluttningen mot sjön kan det bli betydligt mer. Och det är där jag bor...

Men nu har Leo ordnat med en weekendutflykt. Vi kör upp till Lavizzara fredag eftermiddag. Lavizzara ligger högt uppe i bergen, norr om Locarno. Där har en katolsk ungdomsförening ett hus som sällan används. Vi har varit där tidigare. Intressant natur, bra vandringsleder och om det inte blir alltför varmt så kanske vi tar oss upp på Pizzo di Brünese 2500 möh.

Jag fick mail från nättidningen nu på morgonen, de beklagade att jag tackade nej till jobbet.

Annars var det väl inget särskilt att berätta. Jo, jag lär varken få se bronsmatchen eller VM-finalen, men det får jag väl leva med.

Hemma igen!

Tidig frukost och sen startade jag klockan sju. Trafiken flöt väldigt segt ända ner till Ulm. Vädret var idealiskt för bilkörning, molnigt och lite drygt +20. Efter Ulm gick det lite snabbare men då började det hända saker, kökrock med sju fordon inblandade (enligt trafikradion), en trailer som lagt sig över halva vägen och en ”vanlig” kollision med både polis, ambulanser och bärgare. Sista incidenten var att det låg en massa virke på vägen vid uppfarten mot San Bernardino. Det var bara att vänta tills det kom en bil med två karlar som samlade ihop stockarna så man kunde komma förbi. Men då var jag ju nästan hemma.

Det var skönt att komma hem. Jag tömde bilen och kollade kylskåpet. Regula hade lovat att köpa hem det mest nödvändiga vilket var ganska mycket. Frysen däremot, den var avstängd och det var nog bra. En frys utan innehåll hade fått jobba ordentligt under värmeböljan.

Jag var förstås jättetrött och somnade redan vid nio, vaknade kvart över åtta på morgonen och kände mig nästan lika trött som igår kväll. Men det har rättat till sig lite nu.

Igår när jag kom hem var det +33 på husets nordsida, men i natt sjönk temperaturen påtagligt, +20 när jag vaknade. Under förmiddagen har det faktiskt kommit en regnskur och det känns rätt behagligt nu. Från fredag stiger temperaturen igen.

Nu har jag läst anställningskontraktet och allt verkar vara ok så jag signerade det digitalt. Vi skall träffas några dagar i slutet av augusti och dra upp riktlinjerna för vårt arbete. ”Vi” det är tre distansjobbande personer som har huvudansvaret för att projektet fungerar och så har vi två experter att använda vid behov och en av våra chefer. Hon har ansvar för kontakterna med beställarna. Allt verkar vara väl organiserat och nu börjar jag se fram emot att börja jobba – men det blir som sagt först i slutet av augusti. Tills dess har jag sommarlov. (Inte semester.)

Idag har jag talat med rektorn, han förstod att jag gärna ville arbeta med det här projektet, nättidningen har fått ett mail där jag berättar att jag har fått ett annat jobb. Jag undrar om de kommer att höra av sig.

I kväll blir det fotboll. Vågar man hoppas att Sverige vinner? Hur som helst så blir det ju - om inte VM-final -  så en bronsmatch.

Kiel - Fichtenau

Dagens etapp fungerade utan större problem, även att köra genom Hamburg. Sedan var det ett och annat vägarbete, två bärgningar och en våldsam, men snabbt övergående åskskur. Trafiken var inte så tät som jag hade befarat och temperaturen höll sig mellan +25 och 30. Inget problem så länge man sitter i bilen och AC:n fungerar.

Jag startade dagen med frukost på båten, sedan har jag haft två fikapauser och nu när jag kom fram till mitt nattlogi, ett Gasthaus i närheten av Fichtenau, så har jag fått en god, vegetarisk middag. Idag har jag kört 702 km, faktiskt längre än jag hade vågat räkna med.

Jag har haft gott om tid att fundera på de tre jobbalternativ som jag har – nättidningen. skolan och förlaget. Hur jag än vrider och vänder på för- och nackdelar så blir förlaget det bästa alternativet. Det som är negativt med nättidningen är att det jobbet medför så mycket resor och så känns det lite pirrigt att hoppa på ett sådant erbjudande då jag inte har någon traditionell journalistutbildning. Skolan är en underbar arbetsplats, mycket bättre än sitt rykte. Jag gillar verkligen att undervisa, men här har jag ingen formell kompetens att falla tillbaka på och det kan bara bli tillfälliga jobb. 

Återstår alltså förlaget som erbjuder mig ett distansjobb som påminner om min allra första uppgift där för snart tjugo år sedan. Mer kan jag inte berätta om det nu. En fördel är förstås också att jag kan alternera mellan Sverige och Schweiz ungefär som jag vill.

Märkligt att erbjudandet kom just nu, faktiskt i sista minuten. När jag kommer hem i morgon skall jag läsa anställningskontraktet och sedan lär det nog bli ett ”ja”. Rickard ringde nyss och frågade hur långt jag hade kommit och när jag berättade om mina jobbfunderingar så skrattade han och citerade en norsk sång ”det som ser umulig ut har Gud en løsning på”.

Nu är det snart tid att sova, jag vill komma iväg tidigt i morgon, frukosten här serveras redan från halv sju. Jag tror att jag har ungefär 450 km hem till Ascona.

Västlig vind, 12 m/s

Nu är vi på väg söderut från Göteborg. Det blåser rätt rejält från väster, inte så att båten gungar, men lite väl mycket för att stå ute på däck.  Därför sitter jag inne med ett glas apelsinjuice och min laptop. Det är mycket folk på båten.

När jag körde söderöver i fredags ringde min telefon, det var till min stora förvåning Erik på förlaget. Vi har inte talats vid sedan jag slutade jobba för dem. Han frågade om jag hade jobb, jag berättade att jag hade två erbjudanden att ta ställning till och då undrade han om han fick förvirra mig med ett tredje. Vi pratade mera när jag kommit fram och jag kände att hans erbjudande, även om det bara gällde arbete för cirka 10 månader, löser en hel del ”problem” för mig. Jag slutade jobba för dem när jag fick ett vikariat som lärare förra våren. En anledning att jag slutade, var att de ville att jag skulle vara på förlaget en månad varje kvartal och det kände jag inte för. Nu skulle jag vara i Stockholm ett par dagar då och då, men inte alls i den utsträckning som det skulle blivit tidigare.

Sedan dess har jag haft en hel del att fundera på. Det finns stora fördelar med att jobba på distans för dem, om jag är i Sverige eller Schweiz spelar ingen roll. De har alltså ett projekt som skall pågå från slutet av augusti och minst tio månader framåt. Ett intressant projekt dessutom.

Jag har ju varit hos Lotta och Dwight sedan i fredags kväll och vi har manglat de olika erbjudandens som jag har  -  fram och tillbaka. Nu lutar det nog mot att jag tackar jag till Eriks erbjudande. När jag kommer fram till Kiel i morgon bitti, skall jag ringa Erik och be att de mailar förslaget till anställningskontrakt och så lämnar jag besked när jag kommer hem till Ascona.

Jag borde förstås tala om att det var så trevligt att vara tillsammans med Lotta och Dwight i deras fina hus och lummiga trädgård. Och så har det ju varit fotboll... De är inställda på att tillbringa sommaren, d v s  3-4 månader i Sverige och resten av året i Ronco, som ligger några kilometer väster om Ascona.

Nu skall jag se om det finns något att äta, jag är faktiskt lite hungrig.  Ingen middag eller buffé utan bara en macka eller något sådant. Sen blir det tidigt i säng, eller rättare sagt ”i koj”. Det kan bli en lång dag i morgon.

Kort uppdatering.

Sjutton grader här och trettiosju i Ascona. Plus att det är vindstilla där. I morgon skall det bli ännu varmare, men sedan sjunker temperaturen med någon grad. De som kan, har tagit sig upp i bergen, där är det omkring +25 och en lätt bris.  

 I morgon spelar Norge mot England i Le Havre. Det kommer väl inte att bli den mest extrema värmen där. Jag undrar hur man hade hanterat situationen om matchen skulle gått i Lyon. Där kan det bli uppåt fyrtio svettiga plusgrader.

Om ett halvår är det jul och då har vi inga sådana problem.

I morgon förmiddag kör jag söderut, till Lotta och Dwight, tar färjan från Göteborg söndag kväll och räknar med att i bästa fall vara hemma i Ascona tisdag kväll. Annars blir det på onsdag.

London söndag eftermiddag.

Mina förhoppningar att det skulle klarna lite om Brexit har inte infriats. Allt handlar om Boris Johnson. Skall man tro på vad tidningarna skriver så är han av samma skrot och korn som Donald Trump. Bråk med flickvännen, bråk med rådgivarna, många besynnerliga uttalanden och inte minst rent lögnaktiga påståenden. Vi får väl vänta tills valet till premiärminister är klart, sedan kanske det kommer nyheter om Brexit med lite mer substans. Jag upplever att just nu håller folk här andan.

Några som inte bara håller andan utan också oroar sig är Margaret och Kevin i Saffron Walden. De är båda utbildade trähantverkare och startade för drygt tio år sedan ett eget företag som specialiserat sig på renovering av fast inredning i gods och herresäten. De har hur mycket som helst att göra. Många av de här stora husen har köpts upp av penningstarka utlänningar, inte minst ryska oligarker som har råd att få husen i gott skick. Det tycks finnas hur mycket träpaneler och svarvade trappräcken som helst att renovera. Det finns inte tillräckligt med kunnigt folk för sådant arbete i England, utan de har anställt fyra litauer som är skickliga hantverkare. Nu är bara frågan om de kommer att få stanna efter Brexit. Så som det antyds, skall rätten till arbete i UK för innevånare från de ”nyaste” EU-länderna prövas först och enligt speciella, strängare regler.

Nu varnar man för extremt höga temperaturer i södra Europa och det ser ut som om det nästa vecka kommer att bli uppåt trettiofem grader i Ascona. Tillfälligt, står det så jag hoppas att det blir mer normalt väder när jag kommer hem, vilket lär bli någon av de första dagarna i juli. Jag lämnar London i morgon förmiddag, stannar i Hälsingland ett par dagar och sedan hälsar jag på hos Lotta och Dwight innan jag kör till Göteborg f v b Kiel.

Jag skall lämna besked om jag vill ha jobbet på nättidningen senast den 5 juli. Nej, jag har inte bestämt mig ännu! Det som bekymrar mig nu är att om jag väljer att bo i Ascona, behöver jag resa en hel del. Resa = flyg, annars fungerar det inte. Skall jag bo i Sverige, kan jag lika gärna ta deltidsjobbet som engelsklärare och skriva som freelance för nättidningen.

Jag kan väl hoppas på ett gudomligt ingripande som löser de här problemen, men Elvy säjer att om Skaparen har försett mig med sunt förnuft så borde jag kunna klura ut själv vad som är bäst.