I våras
stötte jag oväntat på en kollega från förlaget. Hon jobbar kvar, håller på att
utveckla it-baserat lärande. Det har hon gjort i flera år nu, och hennes
erfarenheter har naturligtvis nu kommit extremt väl till pass. När jag
berättade att jag f n inte har någon anställning utan jobbar heltid med att
skriva vår släkthistoria, så berättade Jenny att hon hade tänkt sig att skriva
ner det hon visste om sin mormors förfäder.
Hon hade fått reda på en del intressanta saker och en hel del pikanta detaljer.
Nu skypade
vi igår kväll och Jenny ville veta hur jag förhåller mig till ”obekväma
sanningar”. Hur hänsynsfull behöver man vara? För min del så tar jag med det
som finns dokumenterat, de som berörs av det som hänt är borta sedan länge och
även deras barn. Barnbarnen får stå ut med sanningen. För min del är det enbart
på min morfars sida som det finns sådant som någon skulle kunna bli irriterad
över, men där är faktiskt de efterlevande i tredje generationen informerade. På
mormors sida finns det hästskojare, slagskämpar och en och annan horkarl. Men
de var verksamma på 1800-talet och får faktiskt stå sitt kast.
Så mitt råd
till Jenny var att hon skulle informera om det fanns någon som skulle kunna ta
illa vid sig. men att det som finns ordentligt dokumenterat, t ex i domar, det
skall hon ta med. Det finns en lokal tidskrift som behandlar arkeologi,
folklivsforskning och liknande som redan har visat intresse för det som Jenny
kommer att skriva om.
Det verkar
finnas ett stigande intresse för att ta reda på vad som hänt tidigare
generationer. Släktforskningsföreningar får fler medlemmar, allt mer finns att
söka fram via internet – i all synnerhet om man är beredd att betala för det
hos de kommersiella företagen i branschen.
Och så har
vi företagen som erbjuder oss att få reda på mer om vårt ursprung och ändå mera
om våra nu levande släktingar. Jag tänker inte överlämna mitt DNA till dem. Det
verkar rätt oskyldigt att få höra att man kan leta reda på avlägsna släktingar
som då, enligt företaget kommer att jubla över att få kontakt med mig. Men vad
kan dessa DNA-register användas till mer? Det är ju bra att man kan klara upp
svårlösta brott via dem, men hur skall jag kunna veta att t ex en eventuell
arbetsgivare kan få reda på om det finns någon hälsorisk med att anställa mig?
Hur kan en eventuell partner som man kanske vill skaffa barn med, i hemlighet få
reda på om jag är medicinskt lämplig? Jag vet att något av dessa företag åtar
sig att ta reda på om man är ”rasren”. Det luktar Tredje Riket.
Det som
skulle vara intressant, det är att få reda på mitt geografiska ursprung. Var
kommer mina förfäder ifrån? Är jag den genuina hälsingestinta på mors sida som
jag inbillar mig? Den fördjupning i min släkt som jag hittills kunnat göra, den
visar på att släkten sedan 1600-talet har bott i Hälsingland eller i
landskapets omedelbara närhet. På min
fars sida finns det franskt blod, det vet jag, och det räcker kanske. Det är därifrån
jag har fått mina bruna ögon. Jag, min far, farmor och farmors mor är bärare av
den genen. Men var har jag fått mitt blonda hår ifrån? Min mor har riktigt mörkbrunt
hår men knallblå ögon. Också en intressant kombination.
Med dessa
funderingar lämnar jag min laptop för att gå ut i solskenet en stund. I
eftermiddag kan det eventuellt komma häftiga skurar, kanske med åska. Jag kan
jobba lite då.