Släktforskning ,

 

I våras stötte jag oväntat på en kollega från förlaget. Hon jobbar kvar, håller på att utveckla it-baserat lärande. Det har hon gjort i flera år nu, och hennes erfarenheter har naturligtvis nu kommit extremt väl till pass. När jag berättade att jag f n inte har någon anställning utan jobbar heltid med att skriva vår släkthistoria, så berättade Jenny att hon hade tänkt sig att skriva ner det hon visste om sin mormors  förfäder. Hon hade fått reda på en del intressanta saker och en hel del pikanta detaljer.

Nu skypade vi igår kväll och Jenny ville veta hur jag förhåller mig till ”obekväma sanningar”. Hur hänsynsfull behöver man vara? För min del så tar jag med det som finns dokumenterat, de som berörs av det som hänt är borta sedan länge och även deras barn. Barnbarnen får stå ut med sanningen. För min del är det enbart på min morfars sida som det finns sådant som någon skulle kunna bli irriterad över, men där är faktiskt de efterlevande i tredje generationen informerade. På mormors sida finns det hästskojare, slagskämpar och en och annan horkarl. Men de var verksamma på 1800-talet och får faktiskt stå sitt kast.

Så mitt råd till Jenny var att hon skulle informera om det fanns någon som skulle kunna ta illa vid sig. men att det som finns ordentligt dokumenterat, t ex i domar, det skall hon ta med. Det finns en lokal tidskrift som behandlar arkeologi, folklivsforskning och liknande som redan har visat intresse för det som Jenny kommer att skriva om.

Det verkar finnas ett stigande intresse för att ta reda på vad som hänt tidigare generationer. Släktforskningsföreningar får fler medlemmar, allt mer finns att söka fram via internet – i all synnerhet om man är beredd att betala för det hos de kommersiella företagen i branschen.

Och så har vi företagen som erbjuder oss att få reda på mer om vårt ursprung och ändå mera om våra nu levande släktingar. Jag tänker inte överlämna mitt DNA till dem. Det verkar rätt oskyldigt att få höra att man kan leta reda på avlägsna släktingar som då, enligt företaget kommer att jubla över att få kontakt med mig. Men vad kan dessa DNA-register användas till mer? Det är ju bra att man kan klara upp svårlösta brott via dem, men hur skall jag kunna veta att t ex en eventuell arbetsgivare kan få reda på om det finns någon hälsorisk med att anställa mig? Hur kan en eventuell partner som man kanske vill skaffa barn med, i hemlighet få reda på om jag är medicinskt lämplig? Jag vet att något av dessa företag åtar sig att ta reda på om man är ”rasren”. Det luktar Tredje Riket.

Det som skulle vara intressant, det är att få reda på mitt geografiska ursprung. Var kommer mina förfäder ifrån? Är jag den genuina hälsingestinta på mors sida som jag inbillar mig? Den fördjupning i min släkt som jag hittills kunnat göra, den visar på att släkten sedan 1600-talet har bott i Hälsingland eller i landskapets omedelbara närhet.  På min fars sida finns det franskt blod, det vet jag, och det räcker kanske. Det är därifrån jag har fått mina bruna ögon. Jag, min far, farmor och farmors mor är bärare av den genen. Men var har jag fått mitt blonda hår ifrån? Min mor har riktigt mörkbrunt hår men knallblå ögon. Också en intressant kombination.

Med dessa funderingar lämnar jag min laptop för att gå ut i solskenet en stund. I eftermiddag kan det eventuellt komma häftiga skurar, kanske med åska. Jag kan jobba lite då.

Igår var det söndag och friluftsgudstjänst.

 

Tjugoåtta grader varmt, svag vind och nästan molnfritt. Det blev en perfekt friluftsgudstjänst i Pregassona där Roberto och Stella bor. Pregassona ligger strax utanför Lugano. Tidigare har det varit ett trädgårdsmästeri på tomten, man odlade på terrasser och nu blev det något av en amfiteater. Vi fick vänta i bilarna eller på vägen medan alla slussades in en för en och fick sitta på respektabelt avstånd från varandra, men de som kom i samma bil fick förstås sitta tillsammans. Om det är ok väder så kommer vi att samlas där nästa söndag igen. En märklig sak förvånade mig. Jag hade riktigt svårt att förstå italienskan – måste ha vant mig av med att lyssna till språket under mina nästan nio månader långa bortovaro. Det går liksom inte in i örat. Men det går säkert över. Jag förstår ju italienska rätt bra, även om jag inte precis älskar att tala detta språk. Eller rättare sagt, jag förstod det när jag lämnade Ascona i slutet av januari. Jag tror att det var den 27...

Efter gudstjänsten var det mingel och grill uppe hos David. Han känner sig rätt ensam nu när Pierre är i Chile. Dessutom är huset och tomten rejält tilltagna. Så länge det är sommartemperaturer och mörkret inte faller alltför tidigt, så är det väl ok, men till vintern kan det nog bli rätt ensamt för honom däruppe. Som tur är, så har Pierre tre veckors semester över jul och nyår – det är ju deras sommar på södra halvklotet, då kommer han hem. OM inte covid 19 saboterar hans planer.

Veckan som gått har varit rätt rörig. Det har funnits sådant som jag borde ha gjort, städat t ex, men så har mina vänner velat träffa Rickard och mig, efter vår långa exil och samtidigt bjuda på middag... Och det tackar man inte nej till.

I Ticino har det varit fyra nya sjukdomsfall det senaste dygnet, men nationellt så har det inte blivit någon nedgång. Nu kräver den schweiziska turistorganisationen att man skall förändra karensreglerna inför vintersäsongen. Turister från ”röda” länder som har ett 48 timmar gammalt negativt test skall kunna komma in i Schweiz. Det låter inte bra och jag tror inte att de kommer att få gehör för detta. Hela turistindustrin blöder och situationen blir allt mer desperat. Men att bara se till inkomster och beläggning och därmed skapa förutsättningar för att pandemin skall blossa upp, det är kortsiktigt.

Den kommande veckan skall jag vara flitig varje förmiddag, från åtta till tolv. Jag har åtminstone hållit den föresatsen idag. Eftermiddagar med fint väder skall vara lediga, regnar det så skall jag ta ett arbetspass på eftermiddagen också. Det är enkelt att ha sådana föresatser, vädret ser ut att vara riktigt fint och varmt den kommande veckan. Men samtidigt så finns det sådant som jag faktiskt känner behov av att sätta igång med, det finns en hel del tankar som har snurrat i huvudet på mig sedan jag reste från Sverige. Bra idéer – tror jag i alla fall.

 

 

En nästan alldeles vanlig torsdag i Ascona.

 

På förmiddagen var jag ute och snyggade till på terrassen. Då hörde jag att en bil kom körande, trodde att det var Lotta så jag gick upp och öppnade. Då stod det ett par i övre medelåldern och tittade in genom köksfönstret.  Jag frågade naturligtvis vad de gjorde där och de svarade på tyska att de var intresserade av att köpa huset. Jag förklarade att det inte var till salu, men de hävdade att en mäklare hade sagt att huset stod tomt och skulle komma att säljas.

Jag förklarade att det var helt galet, men att jag på grund av coronarestriktionerna hade tillbringat längre tid i Sverige än vad jag hade räknat med. Sen frågade jag vilken mäklare de hade fått informationen av. När jag ändå hade ett par ärenden ner i centrum så klev jag in på kontoret och fick se mitt hus på en bild på anslagstavlan för kommande försäljningar. Jag fick tala med en mäklare som naturligtvis inte hade en aning, men som lovade att ta bort bilden. Samtidigt kom en annan av mäklarna in och han visste besked, de hade fått en telefonpåringning om att huset skulle säljas men han kunde förstås inte röja vem som ringt. Nu anar jag vem det är, skvallerkäringen som bor längre upp på gatan.

Det här var dagens mest spännande händelse.

Det är nog oklart hur det skall vara med munskydd, somliga har det, andra har det inte. Inne i butiker och i kollektivtrafiken skall man ha det, och sedan vad uttrycket ”i det offentliga rummet” innebär, det är tydligen också lite oklart. Jag hade det på när jag var nere i stan och det är ganska jobbigt och kladdigt att gå omkring med munskydd när det är så varmt som vi har det nu, närmare +30 .

Igår var det 205 nya fall i Schweiz och två nya dödsfall. Det är kantonerna Geneve, Vaud  och Fribourg som har de flesta nya fallen just nu.

I Ticino var det fyra nya fall, det påstås att samtliga var i Bellinzona. För närvarande vårdas ingen i Ticino på sjukhus.

Kyrkan i Lugano har inte haft någon offentlig verksamhet över sommaren, Nu på söndag blir det friluftsgudstjänst i Pregassona, en av församlingsmedlem har en rejält tilltagen tomt där vi kan samlas. Det verkar bli väl organiserat med successivt insläpp och markerade platser med två meters mellanrum. Ingen församlingssång och inget kyrkkaffe och organiserat utsläpp. Det blir säkert bra.

Hade man talat om att ha en gudstjänst på det viset för ett år sedan, vad skulle folk ha sagt då? Nu är det kreativiteten som avgör om det kan bli något.

Jag skyller på miljöombytet.

 

Halv två klingade det till i min telefon, coronatestet var negativt. Rickard fick sitt en minut senare. Också negativt, men vem hade väntat sig något annat? Så nu är Rickard hemma hos sig och jag är ganska rådvill, vad skall jag hitta på nu? Städa? Även om man inte bor i ett hus så blir det ändå lite ofräscht. Det finns också en hel del skräp på tomten, jag borde sätta igång tvättmaskinen och kolla upp om jag behöver handla något. Jag tror att jag gör det sistnämnda.

Bilen är i alla fall i gott skick, den har Dwight och Lotta använt växelvis med Rickards bil, så att inte batterierna har laddat ur.  Solen skiner, det är +26 på nordsidan och jag har bestämt mig för att min ovilja att ta itu med något säkert beror på miljöombytet. Men en tur till Coop kan jag nog orka med.

Hemma igen.

Vi kom till Ascona vid fyratiden igår. Resan från Rostock gick faktiskt bättre och snabbare än vi förväntade. Vi hamnade i köer på fyra ställen där det hade inträffat något, men det var inte helt stopp i trafiken. Övernattning några mil norr om Nürnberg, på motellet var det krav på ansiktsmask och när vi skulle äta så fick vi välja mellan att sitta ute under tak eller ta med oss maten på bricka till rummet. Vi valde det senare.

Vid gränsen fick vi besked om att lämna coronatest inom 48 timmar efter ankomsten till Schweiz. Vi har gjort det på ett apotek i Locarno nu på förmiddagen och till dess vi får svar, så skall vi undvika att vistas i det offentliga rummet

Lotta och Jen har bunkrat upp i mitt kylskåp och det är mest praktiskt om Rickard stannar här tills provsvaret kommer. Vi skall få det på sms inom två dygn. Blir alltså förhoppningsvis på måndag. Jag fick fylla i ett ganska korkat frågeformulär när vi lämnade våra prover. Det var tjugo olika symtom som man skulle svara ja och nej på, från sådant som är högst relevant till frågor om stela leder och hudutslag. Var jag kom från det var tydligen ointressant.

Idag har det varit riktigt fint sommarväder men i morgon blir det regn. De andra samlas hemma hos Jen och Nigel i morgon, men vi är laglydiga och stannar hemma.

På väg.

 

Nu på förmiddagen körde Elvy och jag ner till Örebro, Anne var också med i bilen.  Sen kom Rickard och hämtade mig där, damerna skall stanna i Örebro ett par dagar. Shopping?

I morgon eftermiddag kör vi ner till Trelleborg, övernattar där, tar färjan till Rostock 0730 och är framme 1330, Det är inga restriktioner för ”transit” mer än att vi måste ha ansiktsmask på oss när vi har kontakt med andra, t ex på en bensinmack eller när vi skall övernatta. Vi räknar med att komma någonstans i närheten av Nürnberg, man får inte vara alltför sena att skaffa nattlogi, det är ungefär ”halvvägs” för många. Sen räknar vi med att vara hemma i Ascona fredag eftermiddag. ”Hemma i Ascona”, det känns ovant men väldigt skönt.

Det är oklart om vi kommer att åläggas några restriktioner vid inresan i Schweiz, karantän eller test. Som det är nu, så rekommenderas ansiktsmask när man befinner sig i ”det allmänna rummet” och är obligatoriskt i butiker och på allmänna kommunikationer, Det tror åtminstone Lotta och Dwight, det är nämligen inte så enkelt att få klara besked om vad som gäller i landet som helhet eller i de olika kantonerna. Men vi får väl anpassa oss.

Läget i Ticino är i alla fall lugnt, det är bara ett par konstaterade nya fall varje dag och det har inte varit något lokalt dödsfall på ett par veckor. Däremot har det varit någon som kommit inresande och varit i mycket dålig kondition och avlidit.

I Norge verkar smittan sprida sig ganska okontrollerat på olika platser. Det kanske blir inreseförbud för norrmän till Sverige? Rickard hade talat med en f d kollega i Bergen som tror att det finns ett högt dolt smittotal i staden. Rasmussens hade namngett några på Geilo som är eller har varit sjuka. De trodde också att smittan var mer spridd är vad statistiken kunde visa. Nu undrar man förstås om det är likadant i Sverige. Man har p g a att man är permitterad eller kan jobba hemifrån, kunnat ta det lugnt och vänta på tillfrisknandet – om man nu inte blivit riktigt ordentligt sjuk förstås.

Men huvudsaken är nu att Elvy och hennes vänner är försiktiga och ser till att rida ut den här stormen med hjälp av handsprit. Utvärtes. 

 

Det börjar märkas att hösten kommer smygande.

Hade det inte varit för att en VVS- montör hade fått fel reservdel, så hade jag varit på väg hemåt nu. Mystiskt? Nej, egentligen inte.

Rickard hade för avsikt att göra klart huset för vintern och sedan köra hem till Ascona. Han blev lite stressad därför att de tyska myndigheterna skall meddela nya reseregler som troligen träder i kraft måndagen den 31 augusti. Men så var det detta med VVS-montören.

Rickard hade tänkt sig att jag skulle komma ner till honom på onsdag, vi skulle köra till Trelleborg idag och sedan ta färjan över till Tyskland fredag morgon. Då  kunde vi vara hemma i Ascona på lördag . Men så blev det alltså inte. VVS-montören hoppas få rätt reservdel i början av nästa vecka, jobbet att sätta dit den tar bara ett par timmar. Sen kan vi resa, men vi vet inte exakt när det blir och inte hur de förändrade resereglerna till Tyskland påverkar vår resa. Sånt är livet.

Elvy följer med mig ner till Västergötland, på väg dit lämnar vi av Anne i Örebro och Elvy hämtar henne på hemvägen. Det blir  en praktisk lösning.  

Coronasituationen i Ticino är ganska stabil – vad man nu menar med det. Schweiz BNP har kollapsat, föll under andra kvartalet med 8,2% och beräknas falla än mer under det tredje kvartalet. Företagen är mycket pessimistiska över utsikterna de kommande tolv månaderna och värst drabbat är förstås hotell, restauranger och annat som har anknytning till turismen, Bokningarna för skidsäsongen, som brukar vara i full gång nu, de har i det närmaste uteblivit. Alla företag som jobbar med informationsteknik ser ändå ljust på framtiden och det gör också läkemedelsindustrin. Jag ser för mig hur vi sitter och deltar i olika digitala aktiviteter och knaprar piller  Det skrivs ut stora mängder av både lugnande och uppiggande läkemedel. Dessutom köper folk vitaminer och kosttillskott som besatta, läser på nätet om att det och det reducerar risken att smittas av covid 19. Och köper. 

Tills vidare så sitter jag alltså här i Hälsingland och försöker vara produktiv medan jag väntar på marschorder. Nu börjar det bli märkbart kyligare nattetid och kvällsmörkret kommer allt tidigare. I uterummet har vi hur mycket tomater som helst. Solvarma nyskördade tomater smakar fantastiskt. Idag och i morgon tar jag med mig tomater till dem som jag handlar åt. Sen vet jag inte om det blir inköpsturer nästa vecka. Men det ser ut att lösa sig i alla fall. Jag är inte oumbärlig. Om jag nu hade inbillat mig det...

 

 

Kaos överallt - utom här.

 

Har det hänt något sedan jag skrev här sist? Tja, både ock. Sommarvädret håller i sig och gör att folk tar det lugnt och passar på att njuta av det som kan vara den sista riktiga sommarvärmen för i år. 

När det är alltför varmt mitt på dagen, så sitter jag inne och läser och skriver, understödd an en bordsfläkt. Det har blivit en hel del skrivet den sista tiden. Jag har så mycket material att jag måste sovra, men samtidigt så vill jag just nu skriva om det som jag har fått från den hembygdsforskare i Järvsö som försett mig med mycket material som mer eller mindre berör mina anfäder från trakterna kring Färila och Los. Jag vill ha klarat av det medan jag är kvar här i Hälsingland. 

” - medan jag är kvar här i Hälsingland” – hur länge blir jag det då? Svar, ”vet inte”. Varje dag i augusti har det registrerats 5-10 nya fall i Ticino medan dödstalet har hållit sig konstant på 350. Sen är saker och ting rätt förvirrade. När skall man vara i karantän, när skall man testas och hur skall man tolka och tillämpa testresultaten? Olika kantoner verkar ha olika regler och tolkningar. För att inte tala om när, var och hur man skall använda munskydd. 

Nu har jag snart varit här i ett halvår. Jag skulle kunna tänka mig att stanna några veckor till, september kan ibland vara en otäckt varm månad i Ticino. Rickard har ”bilproblem”. Han använde sin norskregistrerade ”andrabil” för att köra från Geilo till Lottas och Dwights fritidshus i Västergötland. De reste hem med flyg för några veckor sedan, räknade med att kunna återvända hit ungefär vid den här tiden, men nu tycker de  att det inte är så smart att sätta sig på ett flygplan just nu. Då återstår att Rickard tar deras schweiziskregistrerade bil och kör hem den, så slipper han också att sätta sig på ett flygplan. Och då, ja det har ni kanske räknat ut, han tycker att vi kan göra sällskap. 

Rickard körde söderut förra veckan och nu skall han göra iordning fritidshuset för vintern. Norgebilen får väl stå i deras garage men då blir det problem om det går att resa till Norge när det blir vinter och skidsäsong. Då får han flyga till Landvetter och sedan köra upp till Geilo. Om det nu är tillåtet. De norska myndigheterna verkar ha dagsnotering på vad som är tillåtet och inte tillåtet. De slår nog Schweiz med hästlängder  i konsten att krångla till sina bestämmelser. 

Sjuttioplussarnas sällskapsliv försiggår nästan som vanligt. Så länge de kan samlas i det rymliga uterummet/växthuset så kan man hålla avstånd och alla är väldigt noga med det, även om ingen av dem har haft skymten av ett symtom på covid 19. 

”Hur skall vi klara oss om du reser” frågade en av dem som jag handlat för hela sommaren. Nu rustar den ena matbutiken här för hopplockning och ev, hemkörning, så det kommer nog att gå bra det också. Blir det munskyddsplikt kanske fler vågar sig ut och båda butikerna har redan nu reserverat den första timman på förmiddagen för riskgrupperna. Det kändes som ett erkännande för min insats, men så har jag ju haft lång tid på mig att lära mig vilka preferenser var och en har. 

Men allt är en massiv ovisshet. Ovisshet finns också beträffande situationen i Belarus och presidentvalet i USA. Trumps agerande gör ju att han dagligen dokumenterar sin totala olämplighet som president. 

Det är kaos i trafiken i Stockholm och kaos i kollektivtrafiken i Göteborg. Det är kaos vid badplatserna, både P-kaos och trängsel på stränderna. Ungdomarna festar i parkerna, både i Norge och Sverige och nu är det de som är 20-30år som insjuknar och sprider covid 19. Och gränsen mot Sverige är stängd. Norrmännen får nöja sig med dyr mat, dyr alkohol och väldigt dyr tobak. Dessutom får man stup i kvarten försöka leta reda på ovana fjällvandrare. Kaos överallt alltså.

Det hände för tre år sedan.

Igår kväll började vi prata om vattenläckan som inträffade i Uppsala för tre år sedan. Det var mannen som bodde i lägenheten ovanför Elvy som ”installerade” en ny diskmaskin med hjälp av silvertejp och sedan reste på semester. Vattenskadorna i Elvys lägenhet blev stora och även lägenheten under henne fick sin del av eländet. Det var de där som upptäckte att vattnet rann efter väggarna, Elvy hade inte varit i Uppsala på ett par veckor så hon hade ju inte kunnat avvärja det som inträffade. Nåja, det är tre år sedan nu. 

Men det var en annan sak som jag blev påmind om – den sommaren bodde en schweizisk kvinna och hennes barn under ett par månader i mitt hus, som då stod tomt. Hennes man, som kom från en väletablerad libanesisk hotellägarfamilj, hade radikaliserats och i sista minuten upptäckte hon att han hade bokat flyg för sig och barnen till Istanbul och lagt beslag på deras pass. Han och barnen skulle naturligtvis till IS. De fick hjälp att brådstörtat ge sig iväg, fick gömma sig på olika platser i Schweiz. Det tog några månader, sedan hade de fått nya identiteter och kunde resa till ett land på andra sidan jordklotet. 

Vi hör inte så mycket om IS just nu, men det var en artikel i en schweizisk tidning där man varnade för att det som finns kvar av IS har i skydd av pandemin samlat sig och vi skall inte alls räkna ut dem. 

Den stora smällen i Beirut är IS troligen inte ansvariga för – även om de säkert skulle vilja vara misstänkta. Breivik lär ha haft 850 kilo av ett handelspreparat, baserat på ammoniumnitrat i skåpbilen, i Beirut var det 2750 ton ammoniumnitrat som exploderade och en sprängämnesexpert tror att det kan ha varit något mer som var inblandat i den hiskliga explosionen. Det är väl detta ”mer” som föder funderingar på om det inte var en ren olycka. 

Det händer så mycket konstigt i världen just nu. Plus Donald Trump. 

Nu blir det strax lunch och sedan skall jag iväg på torsdagens inköpsrunda.

Kanaler.

Fredag kväll var det ett program på tv som fick mig att längta så oerhört efter att få göra en kanaltur igen. Det gamla skådespelarparet Prunella Scales och Timothy West har gjort många program om resor på olika kanaler, både i England och mer exotiska länder. Nu fick jag följa med dem på Monmouthshire and Brecon Canal i Wales. Resan var inte så lång, det är en av dessa rumphuggna kanaler som finns men det räckte för att jag skulle börja längta efter det omväxlande livet på en narrowboat.

Det var i september 2009 som vi gjorde vår första resa. Den gick från Braunston via Grand Union till Birmingham och sedan via Birmingham and Fazeley Canal, Coventry Canal, en tur in på Ashby Canal och sedan på North Oxford Canal tillbaka till Braunston, som var båtens ”hemmahamn”.

När vi var på Ashby Canal så var vi på besökscentret vid Bosworth Battlefield, platsen där det vi det tillfället ansågs att det var där som Rickard III stupade. Vi såg ett utdrag från Shakespeares drama, där alla satt och väntade på den berömda repliken – och alla instämde unisont när den kom – A horse, a horse, my kingdom for a horse! Sen såg vi hur ett historiskt sällskap lade ner blommor vid det som då ansågs vara exakt den plats där Rickard stupade och någon höll tal.

Senare forskning har slagit fast med 99,9% säkerhet att det inte var där, utan två miles västerut, vid Fenn Lane Farm som Rickard stupade. Men besökscentret finns kvar och det skulle vara intressant att få se hur de har tacklat den här förändringen...

Ashby Canal är min favoritkanal. Den är inte alls lika spännande och krävande som många andra kanaler. Den är helt utan slussar, men slingrar desto mera och flyter fram genom ett vackert men inte särskilt upphetsande landskap. Nej, det är restaureringen av den del av kanalen som ”försvann” på 1950-talet och som man nu bit för bit försöker återskapa.

Nu skulle det väl vara märkligt om man inte har fått bukt med pandemin till nästa sommar, eller rättare sagt september 2021 så att vi kan göra en kanaltur. Båten som vi får låna, tillhör Davids syster och svåger. De har varit ute sedan i maj, men återvände till Braunston och reste hem förra veckan eftersom det började bli alldeles för mycket folk och båtar ute på de trevligaste kanalerna. Kan man inte resa utomlands, så är det förstås självklart att man utnyttjar det som finns hemmavid. Det lär också vara trångt på vandringslederna i Wales, Yorkshire och i Skottland.

Lisa och Robbie har varit uppe i Skottland sedan i början av juni. Släkten disponerar ett hus på den västra sidan av Skottland, nära Oban. Robbie har lämnat över det mesta av företaget till Peter och Samuel men är nu ändå aktivt med i det som sker, nästan dagligen, via Skype. Lisa säjer att han är betydligt mer engagerad nu, på avstånd än när de bodde i London. Då brukade han besöka kontoret en gång i veckan och förhöra sig om vad som var på gång.

Idag är det söndag och nu var det Reinhold som ansvarade för ”programmet”. Han överraskade oss genom att vi fick vara med om en alldeles vanlig gammaldags söndagsskola. Han läste texten om Sackeus, hade ett litet anförande om den och senare blev det förhör. Hade vi lyssnat ordentligt? Dessutom så sjöng vi gamla söndagsskolsånger och körer med rörelser till. ”Sackeus var en liten liten man, en liten liten man var han. Han klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för han ville Herren Jesus se.”

Vi avslutade med Tryggare kan ingen vara och Gud som haver. Sen fick vi var sitt fint bokmärke med bibliskt motiv.

Elvy hade tänkt att servera kyrkkaffe med bullar och rulltårta efteråt, men hon tyckte det var mer passande att bjuda på saft än kaffe.