Send the fire!

För oss blev det ett oväntat inhopp som kör i kyrkan i Lugano på pingstdagen. Man hade planerat för medverkan av en solist från Bolzano, men han blev förkyld och torsdag morgon ringde prästen till Diana och frågade om vi kunde komma och sjunga. Diana lovade kolla och förklarade att om vi kunde, så fick det bli sång på engelska, vilket prästen tyckte var helt ok.

Alla utom Pierre är hemma, så vi kunde snabbt öva in tre sånger från Spirit: Burning, burning, The fruit of the Spirit och For the mighty moving of thy Spirit. Vi fick välja sådant som var enkelt att öva in och sen hade de här sångerna ett sammanhang också. Efter att ha konfererat med prästen så lade vi in kören till To be like Jesus innan han avslutade med välsignelsen. Det blev en riktigt fin gudstjänst, ganska mycket folk. Diana berättade kort om musikalen och presenterade innehållet i sångerna på italienska, så det fungerade bra.

Men innan pingstdagen så var det pingstafton och finalen i ESC. En sann fröjd för mig och Rickard och en riktigt spännande röstning. Jag är inte så intresserad av den sortens musik, men det svenska bidraget var riktigt bra, både sångaren och sången, refrängen som alla kan sjunga med i och de roliga animationerna.

Rickard är fortfarande kvar här, han har gjort en hel del jobb inne i övervåningen hos Jennifer och Nigel. De började med att knacka ner ytskiktet på grunden och sen kom regnet. Nu har de lagat sprickorna och senare skall det komma ”riktiga” murare och återställa grunden så som den varit en gång i tiden, med ett mönster i murbruket. Det är ett lokalt hantverk och Nigel är noga med att allt som görs skall vara så korrekt som möjligt.

Den här veckan skall jag göra klart mitt uppdrag. Det är nästan rekord, två veckor innan deadline. Sen funderar jag på att slira lite med att sända över det så att det inte dyker upp något expressjobb. Jag vill ha lite ledigt nu!

Fredag kväll startar vår övningshelg, vi skall vara uppe i Orselina, störst hus och bäst akustik. Dwight har fått förfrågan om vår medverkan vid en konferens i Interlaken, det skulle vara redan i mitten av juni. Vi får se hur det blir med den saken, jag tänker i alla fall resa till Sverige till midsommar och sen fortsätta till Geilo ett par veckor senare.

Jennifer och Nigel har bestämt sig för en tur till Norge i juli eller augusti. Rickard ställer upp som reseledare. Rickard kör upp, troligen omgående efter vår ev medverkan vid konferensen i Interlaken och sen stannar han på Geilo fram till vår kanaltur.

Jo, på tal om Sverige, så har min släktforskande släkting Peter kollat upp den eventuella släktskapen med min nya vän Susanne. Jo då, hennes morfars far och min farfars mor var kusiner. Det var Sorunda och von Horn som fick oss på spåret. Och dessutom är hennes pappa fyrmänning med Pierre, det är kollat och bekräftat. Helt otroligt faktiskt och allt detta tack vare att jag inte kunde låta bli att tilltala henne när hon satt och läste Berner Tagesblatt på tåget.

Och nu har klockan passerat tio, dags att börja jobba!

Regn och igår var det 17 maj.

Nu på morgonen har det kommit mycket regn, ja faktiskt ett par riktiga skyfall och mer lär det bli under kvällen och i morgon. Jag undrar hur det ser ut uppe hos Regula nu. Hon lät göra terrasser på sin tomt för ett par år sedan, kraftiga regn spolade bort den lilla jord som var. Jag är faktiskt tacksam för min branta tomt med nästan ingen jord på vid sådana här tillfällen. Den lilla rabatten med vårens lökväxter finns i den enda riktiga bergsskreva som finns här och den är dessutom försedd med en extra stenkant. Och valnötsträdet klarar alla väder, men det händer att någon gren knäcks när det blåser.

Nu undrar jag bara hur det är borta i Ronco. Rickard skulle laga stenfoten (heter det så när den är murad?) och det lär inte gå när regnet vräker ner. Men det finns säkert något att göra inomhus också.

Busväder har en fördel, det är inte svårt att sitta inne och jobba. Trots att jag var i Biel förra veckan, så ligger jag riktigt bra till med mitt uppdrag. Räknar med att vara klar till månadsskiftet, två veckor innan deadline.

Igår var det 17 maj, en dag som jag försöker att fira på något sätt. Det var solsken hela dagen, bara det var en anledning att fira.  Hela gänget var här och det blev stämningsfull (?) allsång av Ja vi elsker, (vers 1, 7 och 8) – Rickard hade gjort sångblad och sen läste han dikt på norska:

Undrer meg på hva jeg får å se over de høye fjelle?
Øyet møter nok bare sne. Rundt omkring står det grønne tre,
ville så gjerne over, tro, når det reisen vover?

Ørnen løfter med sterke slag over de høye fjelle,
ror i den unge, kraftfulle dag, metter sitt mot i det vill jag,
senker seg hvor den lyster, ser mot de fremmede kyster!

Løvtunge apal, som intet vil over de høye fjelle,
spretter når somren stunder til, venter til neste gang den vil,
alle dens fugler gynger, vet ikke hva den synger!

Den som har lengtet i tyve år over de høye fjelle,

den som vet at han ikke når, kjenner seg mindre år for år,
hører hva fuglen synger, som du så trøstig gynger.

Sladrende fugl, hva ville du her over de høye fjelle?
Rede visst fant du bedre der, videre syn og høyere trær,
vlle du bare bringe, lengsel, men ingen vinge? 

Skal jeg da aldri, aldri nå over de høye fjelle?
skal denne mur mine tanker slå, sådan med sne-is og redsel stå,
stengende der til det siste, blive min dødningekiste?

Ut, vil jeg! ut! - å så langt, langt, langt over de høye fjelle!
Her er så knugende, tærende trangt, og mitt mot er så ungt og rankt,
la det så stigningen friste, ikke mot murkanten briste!

En gang, jeg vet, vil det rekke frem over de høye fjelle!
Kanskje du alt har din dør på klem? Herre min Gud! godt er ditt hjem...
la det dog ennå stenges, og jeg få lov til å lenges!

Han läste med inlevelse och Bjørnstjerne Bjørnson borde varit stolt över framförandet och jag förstod ju i alla fall vad han läste. Rickard hade också tagit med sig två dvd, en med 17 mai-firandet från olika delar av landet och en med höjdpunkterna i den norska naturen.

När jag ser de olika tågen, hur man ställer upp oavsett ålder, med flaggor, bunader och korps så kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Det är något alldeles extra, och det är genuint, inget som myndigheterna har tvingat på medborgarna. (Underförstått – den svenska nationaldagen är mest pinsam.)

Jennifer och Nigel var rätt överraskade, inte minst därför att den där halvtimmeslånga skildringen av firandet var så äkta, även för dem. Visst, de firar sin nationaldag 4 juli, men det är tydligen inte samma sak. Nigel frågade Jennifer om de inte kunde planera in en tur till Norge nu i sommar. Det hade hon inget emot och Rickard erbjöd sig att antingen guida eller göra upp en resplan. Vi som har varit med på Rickards turer ”Worst of Norway” borde kanske varna dem?

Maten då? Jo, den fick godkänt. Vossakorven föll samtliga i smaken, men för de kulinariskt ovana Jennifer och Nigel räckte det med en liten, liten provsmakningsbit av brunosten. Men de lär sig nog med tiden. Vi gjorde fiskekaker på fryst torsk och inhemsk gös och kombinationen fiskekaker och potatismos med gräslök och lingonsylt till var det ingen som rynkade på nästan åt. Och inte till blötkaken heller. Den hade fyllning av hallonsylt och vaniljkräm och var dekorerad med grädde, jordgubbar och blåbär. Plus norska flaggor. Så nu vet ni det. Ja vi elsker dette landets kulinariska utmaningar. Också.

Jag har funderat lite över min inställning till Norge. Dels tycker jag att det som nyrikedomen fört med sig är pest, det finns ett mycket vulgärt inslag i hur en del människor tänker och beter sig och den nuvarande regeringen uppför sig också precis på det sättet. På ytan kan det verka som om man bryr sig om dem som inte har det så gott ställt, men så är det inte i praktiken. Erna Solberg håller på att bygga ett monument med den svenska alliansregeringens misstag. T o m en konservativ tidning som Aftenposten kallade henne för Fredriks lärjunge. Det sista jag hört, är att NSB skall delas upp och säljas ut och allt underhåll läggas ut på entreprenad. Och Siv Jensen, där har vi verkligen en ulv, nödtorftigt skyld i fårakläder.

Och så finns det ”det andra Norge”. Bygdenorge, kirkenorge och dugnadsnorge. Vanligt folk som jobbar på som om oljefonder och Stortinget inte fanns. 

Dagen efter himmelsfärden.

Jag har alltså varit i Biel och faktiskt lyckats lära mig fickparkera med hjälp av parkeringsassistenten. Nu kan jag tränga mig in på utrymmen där jag aldrig, aldrig hade vågat ens försöka att komma in. Sen gick vi igenom nästan hela instruktionsboken, och även om det finns saker som jag inte kommer ihåg hur de fungerar, så kan jag ändå slå upp dem i boken och förhoppningsvis komma på hur man gör. Rickard följde med hit, han skall hjälpa Nigel att snygga till huset på utsidan, det är en del som behöver muras och det är Rickard a: road av och b: riktigt skicklig i. Nigel pratade med sin bror i USA och sade att ”nästa vecka får jag hjälp av en brännskadespecialist att snygga till utsidan av huset.” Brodern blev förvånad, Nigel hade inte nämnt att huset var brandskadat!!!

Idag regnar det. Mycket. Igår, himmelfärdsdagen hade vi strålande väder. Vi - hela sällskapet - var tillsammans med Leo, Stephan och Julia när deras kyrka firade. Först var det mässa utomhus klockan nio, men det hade faktiskt varit en mässa redan klockan sex, i soluppgången. Efter tävlingar, både för barn och vuxna kunde man köpa sin lunch från olika stånd. Jennifer och Nigel tyckte det var riktigt spännande att gå runt och botanisera bland de lokala specialiteterna. Ett extra plus var att vinet var gratis, det serverades ur en alldeles riktig tunna. De som inte ville ha vin fick äpplemust. Efter maten var det uppträdande av en grupp akrobater och en teatergrupp och sen dröjde många kvar i gröngräset. Vi gick ner till centrum och drack kaffe på en uteservering innan vi skildes åt.

Nästa festdag blir på söndag, och då skall Rickard och jag stå för ett riktigt genuint 17 mai-firande. Han hade brunost i kylen och Vossakorv i frysen som vi tog med hit och sen skall vi göra fiskekaker och ha potatismos med finhackad gräslök i och lingonsylt till. Avslutningen blir en blötkake med dekoration i blått och rött på den vita grädden. De andra i sällskapet har ju varit med om sådana här exotiska traditioner tidigare, men för Jennifer och Nigel blir det premiär.

Men idag får det bli en alldeles vanlig arbetsdag.

Ny teknik

I morgon tar jag tjuren vid hornen eller rättare sagt tar ett fast grepp om ratten och kör till Biel. Jag gruvar mig som vanligt lite för Gotthardtunneln, där är det så mycket tung trafik och det finns alltid någon galning som inte respekterar omkörningsförbudet. Tunneln är 17 km lång och jag kan försäkra att jag kör hellre Laerdalstunneln med sina 25 km, trots att det faktiskt inte är omkörningsförbud där, men naturligtvis inte så tät trafik. Om det inte stökar till sig i tunneln, tar det tre timmar att köra Ascona -Biel.

Jag har jobbat på rejält, så jag kan ta lite ledigt. Jag har deadline 15 juni, men räknar med att bli klar redan till månadsskiftet.

Nu börjar jag vänja mig vid bilen, men det känns lite nervöst med alla dioder som lyser eller börjar blinka. Elvy har försett mig med en ny iPhone, har jag nämnt det tidigare? En bra sak med den är att jag kan ta en bild på de lysande/blinkande lamporna och sen i lugn och ro ta reda på vad det handlar om. När jag körde upp till Orselina i fredags, så fick jag naturligtvis möte med en stor lastbil på den smalaste sträckan och fick backa ca 10 m för att någon av oss skulle kunna passera. Då började det både tjuta och plinga, jag hade nämligen buskar som stack ut över vägkanten och fick förstås besked om att jag hade hinder både bakom och på sidan. Det är sånt som man får vänja sig vid, samtidigt måste man ju respektera oljudet, det kan ju vara något verkligt hinder. Tack och lov så nöjde sig D&P med en okulärbesiktning av bilen. Och tack och lov för att det kom en regnskur just då.

Min iPhone har fått ett eget abonnemang, jag håller mig fortfarande till min mobil från äldre stenåldern när jag skall ringa. Det är faktiskt så att jag har abonnemanget på den fram till sista juni, så jag har tid att lära mig hantera min nya telefon fram tills dess. Ja, jag vet, när det gäller tekniska innovationer är jag konservativ. Och insiktsfull nog att förstå att man försöker skapa behov av sådant som jag inte har behov av.

Vi försöker hitta ett datum för en övningshelg, det verkar som om alla - inklusive Jennifer och Nigel – kan vara med 1-3 juni och då skall vi vara här i AL. Jo, när Dwight och Lotta konsekvent använde förkortningen LA om Los Angeles, så sa vi AL om Ascona-Locarno. Nu har Jennifer och Nigel börjat använda det uttrycket, de tycker det är riktigt smart eftersom AL är tvillingstäder och man inte alltid behöver definiera exakt var något finns eller hänt.

Ny bil.

Igår hämtade jag min nya bil. Nigel körde mig till Lugano, jag har varit utan bil sedan i tisdags när Pierres kollega kom och hämtade den. Nu kommer den till nytta på annat håll.

Vi avslutade bilaffären och jag fick en lektion i hur tekniken fungerar, Jag har redan glömt det mesta, men jag klarade mig helskinnad hem. Läderklädseln i sätena kändes behaglig att sitta på och visst stämmer det att nya bilar har en särskild doft. Inte lukt. Jag vågade inte sätta igång ljudsystemet, det är alldeles för mycket att hålla koll på. Däremot så går radion igång när det är trafikinformation, sådan som bryter vanlig sändning. Positivt för oss som ibland gillar att ha tyst i bilen. Och förresten är den här bilen mycket tystare än min gamla trotjänare.

När jag kom hem så körde jag in bilen i carporten och tog fram instruktionsboken. Nej, jag blev inte så mycket klokare av det. Snarare tvärtom. Så jag gjorde ett nytt försök idag. Jag har ställt in förarstolen perfekt och kollat alla mer eller mindre finurliga förvaringsställen, jag har försökt förstå alla finesser med värme, kyla och ventilation. Bilen lär kunna parkera praktiskt taget av sig själv, det vill jag se innan jag tror på det. Den har backkamera, den varnar om man börjar vingla mellan filerna. Bland annat. Rickard ringde och frågade om jag fått bilen och när jag beskrev allt som jag behövde lära mig, så föreslog han att jag skulle köra till Biel och så kunde vi gå igenom instruktionsboken och träna på parkeringen på en lugn gata där man måste fickparkera, vi har inte så gott om sådana i Ascona. Jag tror att jag nappar på det förslaget. Rickard är lugn och systematisk till skillnad från vissa andra av mina manliga bekanta. Om det blir skapligt väder så kanske jag kör till Biel i slutet av nästa vecka.

Som nybliven bilägare blir jag lite rädd när jag kollar dagstidningarna på nätet idag. Corriere del Ticino informerar mig om bilbränder i Sagno och Mendrisio, flera olyckor på E85 ner mot Italien, en bil med fem personer i har kört av vägen och nerför ett stup i Baceno och kollar jag i Berner Zeitung så radar de upp trafikolyckorna... Fler olyckor än vanligt eller är jag som nybliven ägare till en fabriksny dyr bil särskilt känslig för den sortens information?

Nej, nu skall jag göra mig klar för att hämta Regula och Marlene, vi skall köra upp till Orselina. Känns lite nervöst. 

Nya hus.

Så var det måndag igen! Jag hann med mycket av mitt uppdrag förra veckan, ligger nu t o m lite före i planeringen. Vädret har inte lämpat sig för utomhusaktiviteter, om man får uttrycka det så. Idag regnar det också, och det ser inte ut att bli någon ändring på lågtryckens bana den kommande veckan heller. Och då jobbar jag på.

Nu har Diana och Yves köpt hus. Det blev ett lite större hus än de hade tänkt sig, men med just det läget som de ville ha, långt uppe på Locarno Monti. De får tillträde till huset den första juni, men då skall de först fräscha upp inomhus innan de flyttar in. Det passar bra då deras kontrakt på lägenheten löper ut den sista juni.

Nu har Jennifer och Nigel börjat komma till rätta i sitt hus. Det var mycket som behövde fräschas upp där, men de tar det i etapper. Huset har samma layout som mitt, sluttningshus med entré på baksidan av det övre etaget men det nedre etaget är förskjutet utåt/framåt, så att de har en stor altan ovanpå. Deras hus är förstås större än mitt och har framför allt en mycket vidare utsikt. De har haft hantverkare i sluttningsvåningen, så där är det klart. Nu står köket på tur. Jag är förvånad över att man har haft ett så slitet och opraktiskt kök i en annars rätt påkostad villa. Men på sätt och vis är det bra, då måste man göra något åt det.

Vi var hos dem igår, söndagens samling råkade sammanfalla med Jennifers 58-årsdag. Vi satt på nyinköpta utemöbler i det stora vardagsrummet. Om det inte hade regnat så förfärligt, hade vi kunnat vara ute på den stora stenlagda altanen, den är minst femtio kvadratmeter och avgränsas av en balustrad i grekisk stil. Tyvärr är pelarna som håller upp räcket av vitmålad betong, inte helt fräscha men stiliga på håll. Jennifer sade att Nigel inte hade ägnat så mycket intresse åt köket utan mera åt altanen och hur den skulle kunna renoveras och inredas för stora grillfester. Jennifer tycker att altanen och utsikten inte inbjuder till förtäring av stora välkryddade köttstycken utan till sallad, nybakat bröd och ett glas rosévin.

Det har regnat hela morgonen och om jag nu inte ser i syne, så har det blixtrat några gånger på andra sidan sjön. Kan bara betyda en sak. Sommaren är här.

Nu var det klart!

 Idag har jag köpt en Hyundai Santa Fe My15. Hade jag velat bestämma allt själv, så hade jag fått vänta i minst två månader, nu tog jag en bil som fanns i lager någonstans. Den är ”titanium grey” på utsidan, det är mörkgrå metallic och så är det ljusare grå skinnklädsel och när det gäller utrustning så är den försedd med så mycket tekniska prylar att det förmodligen behövs en ingenjörsutbildning för att kunna utnyttja allting. Jag kommer att få den i slutet av nästa vecka. Bilen, inte ingenjörsutbildningen.

Det kanske är lite fegt och fantasilöst att köpa ytterligare en Santa Fe men den jag haft i tolv år har fungerat bra, så varför ändra på ett vinnande koncept? Nu får jag mörkgrå metallic istället för helsvart, grå skinnklädsel istället för gråsvart textil och så har den det som är allra mest nödvändigt, och som min gamla trotjänare också har, fyrhjulsdrift.

Om jag nu får backa tillbaka till lördag så kom Pierres syster Yvette på besök. Jag har bara träffat henne som hastigast tidigare, nu fick jag lära känna henne lite bättre. Hon är sjuksköterska, men sysslar mer med undervisning än med patienter och är aktiv inom Labour. Vi talade mycket om det kommande valet i England. Det ligger i luften att det kan bli stora förändringar, men HUR, det beror på vem vinner. En sak är säker, det kommer inte att bli mer samarbete inom EU och definitivt inte öppnare gränser. Vad som sen på lite sikt händer med alla EU-medborgare som jobbar i England, det vet vi förstås inte men sannolikt kommer EU-medborgarna att delas in i olika kategorier efter vilket land de kommer från. Somliga är välkomna och andra bör resa hem. Nationalism och populism kommer att skörda en storseger. Det kan man förutse. Vi kommer inte att känna igen Europa om ett decennium om de här tendenserna håller i sig.

Och mitt i all denna nationella självgodhet dör massor av människor ute på Medelhavet medan människosmugglarna håvar in miljoner. Marlene hade träffat en av sina f d kolleger på resebyrån idag. Hon hade berättat att folk söker alternativ till turistorterna runt Medelhavet, man vill inte riskera att få semestern förstörd av att det flyter iland lik på badstränderna.

Igår samlades vi uppe hos D&P, det kändes så skönt att vi alla var hemma igen. Och det är så roligt att Jennifer och Nigel vill vara med. Tänk, för några år sedan så var det D&P, Marlene och jag. Sen kom Regula, sen flyttade Diana och Yves tillbaka hit och nu är vi nio. David säjer att han har satt upp tolv som ett mål. Tänk, jag tror att det är möjligt - en liten husförsamling med tolv lärjungar. Utposten i Ascona. Kommer Julia, Stephan och Leo är vi tolv, men som man sade på pionjärtiden; Vi skall inte fiska i andras sumpar.

Här och nu eller där och då?

Nej, det blev ingen Mercedes, när Pierre och jag kom dit, så visade det sig att priset inte inkluderade all extrautrustning, utan säljaren ville ha åttatusen CHF utöver det angivna priset. Det är märkligt, det var ju sådant som var fastmonterat i bilen sen leveransen. Men det var en fin bil och hade han varit ärlig från första början så kanske det hade blivit affär. Tillbaka på ruta ett igen. Pierre föreslog att vi skulle köra ner till Lugano i morgon, det finns ganska många bilhandlare i den trakten. Han hade läst någonstans att det var ett specialerbjudande på nya Hyundai Santa Fe. Pierre har kanske en köpare till min bil, det är någon som han jobbar tillsammans med som behöver en billig andrabil.

Jag fick börja jobba med mitt uppdrag på allvar idag istället, som tur är, så har det varit gråväder och det skall bli mycket regn i morgon när vi skall till Lugano. Nästa vecka ser det ut att bli kalasväder, så det är bara att ta fram självdisciplinen. Men det är skönt att vara tillbaka i gamla vanor igen, skönt att ha vännerna omkring mig. Skaran är ovanligt samlad, ingen är på drift ut i stora världen. Jag saknar Yvette, hon har varit här och hälsat på och har lovat komma hit en gång till innan hon ger sig i kast med Arktis om knappt en månad.

Pierre och Susanne har mailkontakt, nästa gång jag reser till Uppsala så tänker han följa med och träffa henne. Han har reagerat på att jag skriver Susanne och inte Suzanne. Jo hon heter det senare, men orkar inte påpeka ständigt och jämt att det skall vara ett z.

David har börjat att planera årets kanalfärd. Det kommer inte att bli någon stor upptäcktsfärd, vi kommer att ta samma rutt som vi gjorde den allra första gången vi var ute på kanalerna; Braunston – Great Union – Birmingham – Coventry Canal – Braunston, med en avstickare in på favoriten Ashby Canal om tiden medger. Som det ser ut nu, så blir det Diana och Yves, Jennifer och Nigel, Marlene, David, Pierre, Rickard och jag som skall vara med. Andrew har redan en båt till på gång för oss. Och snart är det sommar och när sommaren börjar lida mot sitt slut, så är vi ute på kanalerna. Märkligt att det är så svårt att vara här och nu.

Provkörning.

Nu har jag provkört en Jeep Renegade och konstaterat att den är för liten för mina behov. Liten men väldigt tuff.

Försäljaren visade mig en Mercedes GLK, som är en suv. Nu har jag ju överhuvud taget aldrig reflekterat på att köpa en Merca, men provkörde den och blev riktigt positivt överraskad. Diskret gråblåmetallic, fyrhjulsdrift, hög frigång, automat och massor av extrautrustning. Plus något tekniskt som gör att man kan köra i riktigt branta backar med den, både uppåt och neråt. Den har bara gått 10 300 kilometer och ägaren var en amerikansk man som flyttat hem p g a befordran inom företaget. Jag blev riktigt sugen på att äga den. Pierre kommer hem i morgon kväll, han jobbar just nu vid Menaggio som ligger på italienska sidan inte långt från Lugano. På onsdag  följer han med mig och kollar den. Priset? Mer än jag hade tänkt, men det här är en bil som man behåller många år.

Sömnlös natt väntar.  

Hemma igen!

Jag har ofta fått höra att jag är väder och tidtabellsfixerad. Ok, då är det väl så.

Här är det redan + 18 och strålande sol, men lite dis över sjön. Grönt överallt och nästan sommar.

Planet var en kvart försenat till Zürich så jag trodde inte att jag skulle hinna med tåget 1313. Min väska kom som nummer tre på bandet, annars hade jag nog fått vänta en dryg timma på nästa tåg. Sen var det full fart till tåget. Det var en längre omledning av tåget förbi Zug p g a spårarbeten, men trots det så var jag framme i Locarno i tid.

Jag kollade Aftonbladet nu på morgonen och kunde bara konstatera att det var skönt att jag inte behövde resa Uppsala – Stockholm idag, nu var det tågstrul igen. Trafikverket borde ta ett snack med SBB och ta reda på hur de får tågen att gå och be om lite goda råd. 

I fredags träffades Susanne och jag igen. Nu har vi nystat upp den andra kopplingen mellan oss. Susannes mamma har rötterna i Södertälje och när hon nämnde ett efternamn så sa jag spontant ”men då kanske vi är släkt”. Det är troligt att Susannes morfars far och min farfars mor kan ha varit tremänningar. Min släkting Peter som har ägnat sig lite åt släktforskning skall kolla upp detta, han trodde också att det kunde stämma. Nu skulle jag kunna skruva till det ordentligt och påstå att Pierre och jag är släkt på långt håll. Men Pierre är ju släkt med Susannes man och jag troligen med henne, så det är väl att ta i lite väl mycket - men världen är ändå inte alltid så stor som vi föreställer oss. Och arméskvallret? Det kan jag inte återge här. Men saker och ting är inte alltid som man kan tro och finansiellt så ligger Sverige rätt risigt till.

Nu skall det bli skönt att komma in i mer normala gängor igen. Jag fick ett uppdrag med mig, där är det inte deadline förrän 15 juni, men känner jag Erik rätt så dyker det upp diverse småjobb som får skötas parallellt. Jag har bestämt mig för att vara ”ledig” till och med onsdag, skall snygga upp lite här både ute och inne och passa på att njuta av det fina vädret mellan arbetspassen. Dessutom måste jag se till att få igång min bil så att jag kan komma iväg och handla. Jag fick sätta batteriet på laddning nu på morgonen. (Jo, jag vet, det har sett sina bästa dagar för länge sedan.)

Elvy har tjatat om att jag måste byta bil. Jag håller med henne, men när det gäller bilaffärer är jag trög. ”Den går nog ett tag till.” Hon är helt inne på att en Jeep Renegade skulle passa mig perfekt. Jag måste kolla upp var återförsäljare och verkstäder finns, I det här landet är det inte oväsentligt. Man tar sig inte genom långa tunnlar eller över bergspass med en bil som inte fungerar fullt ut. Det är faktiskt samma problem som i Norge, även om avstånden där är betydligt större.

Nu har jag kollat, Mercedes i Losone säljer också Jeep. Och så finns det en återförsäljare i Lugano. Då måste det förstås finnas service här också. Man kanske skulle ta sig en provtur?