Nu reser vi hem till Hälsingland,

 

Vi har varit här i drygt en månad men nu vill Elvy hem till sina odlingar. Jag är helt övertygad om att Maj och Benny har skött om den exemplariskt men nu börjar det bli skördetid. Dessutom är det gott om svamp och det får man inte missa.

I morgon börjar vi färden, nästan 60 mil och restid cirka åtta timmar. Med pauser blir det en dagsresa. Vi kör via Gol, Hamar, Elverum och Orsa. Etappen från Elverum till Orsa är trist. Mest skog och ganska dålig väg.

Jag har hunnit med ganska mycket jobb under den här månaden, har lovat att lämna ifrån mig manus senast sista september. Det kommer jag att klara. Sen skall det bli spännande at höra vad min redaktör har att säja – och invända mot.

Nu har det förstås inte enbart varit jobb, David och Pierre var här ett par veckor och då tog Rickard med oss på några utflykter. Hans motto är ”Worst of Norway” och han hittar vägar som är livsfarligt smala och innehåller maximalt med kurvor och utsikter. Ärligt talat tror jag inte att alla vägar som han med sådan förtjusning ger sig i kast med, att de är tillåtna för allmänheten.

Vädret har varit växlande men när det har varit fina perioder så har vädret varit helt perfekt.

Något som inte är perfekt, det är matpriserna här. Jämfört med städerna så är maten alltid dyr här men nu slår de alla rekord. En limpa kostar 40 kronor, en paket med åtta relativt små grillpölser 59.90 och en påse med 500 gram äpple 29.90. Och så vidare. Priserna har naturligtvis gått upp i Sverige också, men inte så som här.

Så med glatt hjärta kommer vi att efter frukosten i morgon börja vår resa hem till Hälsingland. Det skall visst bli kräftskiva på lördag.

Dags att skriva igen!

Nu har vi varit på Geilo i två veckor. Vädret har varit växlande, många fina dagar och ett antal med busväder. Vi utnyttjar de fina dagarna till diverse utflykter och när regnet vräker ner så sitter vi inne i hytta och myser. Vi har några favoritställen, Aurland, Flåm, Underdal och Gudvangen. Dom avverkar man ledigt på en dag om man startar tidigt. Vi reste inte med Flåmsbana upp till Myrdal den här gången, det var både kryssningsfartyg och turistbussar i Flåm så tåget blev nog fullt ändå. Vi stressade av i idylliska Undredal istället.

Ett annat favoritställe är Solheimstulen i Jönndalen. Tar man sig dit så kan man relativt enkelt vandra upp på Hardangervidda. Då var David och Pierre med och Pierre lotsade oss till berget där det finns strimmor av en märklig röd bergart. Han har tagit reda på att den hänger samman med de förekomster av bergarter som man kan hitta i Kenya och Tanzania - och i Telemark.

David och Pierre kortade av sin vandring i Padjelanta med en dag, ägnade mer tid åt både Malmberget och Kiruna istället. Pierre fick kontakt med någon som varit involverad i rasriskerna och stadsflytten så de fick en grundlig genomgång av vad som hänt och vad som skall hända. Pierre har under många år jobbat med rasrisker i alperna.

Från Kiruna körde de till Narvik och snirklade sig sedan genom Norge och hit. De tyckte att de hade fått se betydligt mer än de väntade sig och då ansåg de ändå att Lofoten fick vänta till en annan gång.

Det har hänt en märklig och otäck olycka i Schweiz. På huvudvägen från Gotthard till Zürich, den går rätt många mil längs en av Viervaldstättersees armar, körde en bil som skulle norrut, in i bergväggen, gick över i den andra vägbanan, rev ner autovärnet och störtade först 45 meter rakt ner i sjön, som där är ca 180 m djup. Först visste ingen vad det var för bil eller hur många som fanns i den. Nu har någon lyckats se en nummerskylt vid några buskar på branten. Då kan det vara en bil som är registrerad i Zürich, troligen en svart suv. Men hur många som fanns i den, det vet man inte. Man väntar på en farkost med belysning och kamera för att få veta mera. Dykare kan inte ta sig så långt ner.  Först trodde man att det fanns en sådan i Schweiz, men jag läste nyss att man skall försöka låna från militären i något EU-land. Det är lite läskigt, nej mycket läskigt eftersom jag kört den vägen ganska många gånger.

Då är det inte lika farligt här i Norge och vi får väl ta det vackert när vi kör hemåt nästa vecka. 

Ytterligare en uppdatering...

 

David och Pierre kom hit lördag eftermiddag och reste vidare tidigt torsdag morgon. Enligt ett sms igår kväll hade de ankommit till Porjus och skulle transporteras med helikopter till vandringsleden nu på förmiddagen.

Det hade varit ganska jobbigt att köra från Locarno och hit, särskilt genom Tyskland – förstås. Det verkar som om många väljer att färdas med bil nu när det är kaos på flygplatserna.

De har planerat en veckas vandring och kör sedan via Kiruna och Narvik söderut genom Norge till Geilo. Rickard har informerat dem om att det tar tid att köra E6 genom Norge, men de har gott om tid. Det måste vara något mellan 175 och 200 mil. Nu tänker vi möta upp dem i Geilo, vi gissar att det blir i slutet av vecka 29, om de nu inte hittar på några trevliga utflykter på vägen. Lofoten t ex.

Vi planerar att köra till Geilo i slutet av nästa vecka. Det är ju bara 60 mil dit.

Jag måste berätta, Elvy har planerat väl inför en eventuell elransonering kommande vinter. Hon hade ett borrhål för bergvärme sedan tidigare, nu har de borrat ett hål till. Sen har hon satt upp en liten ”solcellspark” på tomten t h om uterummet, den är alltså placerad på stolpar på marken. Det luriga med solceller häruppe är att de ger massor med el under den ljusa årstiden men betydligt mindre, om än ens något de veckor när det är som mörkast. Hon lär nog klara sig bra i vinter ändå och med den nya elbilen, en Kia, så klarar hon sig även om det skulle bli brist på bensin. Elvy har bytt ut den Toyota som hon köpte när jag jobbade häruppe, men behållit Volvon. Hängsle och livrem alltså.

Det blir ingen kanaltur i år, finns alldeles för många frågetecken. Hur reser vi till England, hur utvecklas pandemin och hur är världsläget? Synd, men då är det.

Jag vet inte hur jag skall göra, stanna här tills jag skrivit färdigt och skickat mitt manus eller resa hem under några veckor. Om det nu går att flyga. Jag vill gärna komma hem, nu har jag varit här i snart tre månader. Men visst är det trevligt att vara i Hälsingland!

Uppdatering

 

I morgon kommer David och Pierre. De har kört från Locarno genom Tyskland och Danmark, kommer till Sverige i kväll efter att ha tagit färjan från Frederikshavn till Göteborg. Sista etappen blir alltså hit i morgon. De stannar några dagar och fortsätter sedan till Padjelanta. Jag fick kolla på kartan var det ligger. Det är 90 mil härifrån till Porjus och jag tror att det var därifrån som de skulle ta helikopter in till vandringsområdet.

Alice och Villy hade planerat att resa till Kanada på bröllop, men fick tacka nej. Som det är nu vet man ju varken om man kommer fram eller hem. De kompenserade det med att ta färjan till Finland och göra en rejäl rundtur där. ”Vi har varit på flera ställen så nära ryska gränsen som det går att ta sig med bil” skrev Alice på Facebook och bifogade bilder på gränsposteringar m m. Villy hade sagt till BG att det är rent oförskämt vilken uppfattning svensken i allmänhet har om Finland och finnarna. Det skall bli intressant att höra mer när de kommer hem nästa vecka. Jag frågade Elvy om inte vi kunde ta en tur dit också. Hon vill hellre till Geilo så det kanske blir en tur dit när David och Pierre varit här. Det är bara 60 mil dit.

Det händer så mycket här och i världen att man knappast hinner med. Det är lite irriterande att rapporterna från kriget i Ukraina får stå tillbaka för nyheter med mer ”lokal” prägel. Som skjutningen i Oslo och inflationen i Sverige. Visst, t o m jag märker att maten blivit dyrare och att somliga producenter minskar innehållet i väl kända förpackningar. Fräckast är väl att man först – det är ju ett tag sedan -  minskar innehållet i ett halvt kilo kaffe till 450 gram och nu finns det märken som innehåller 400 gram. Förpackningen är lika stor som de andra kaffesorterna men känner man på den så är den tunnare. Uppgiften om innehållet finns visserligen på paketen men med knappt läsbara siffror. Maj brukar köpa en fyrpack med muffins. Den väger nu 60 gram mindre än för ett par veckor sedan och så var det en förpackning med tvättmedel som bara plötsligt blivit hundrafemtio gram lättare. Jämfört med kriget i Ukraina är det förstås obetydligheter men visst är det bedrägeri.

En månad sedan sist.

 

När jag måste ägna mig åt att skriva, så är det svårt att få tid/ork/lust att skriva här. Livet går sin lugna lunk, våren har blivit till sommar och jag tänker inte resa hem till Ascona i brådrasket.

Där är det minst sagt bångstyrigt väder, idag kommer det att bli +30 och då kan det dyka upp häftiga åskväder från ingenstans. Mitt hus står inte tomt, Jen och Nigel har släktbesök från USA och halva släkten är inhysta hos mig. Släkten skall stanna över sommaren men kommer förstås att resa lite hit och dit i Europa under tiden.

Jag måste vara helt klar med skrivandet till senast sista september. Sedan vidtar jobbet för min redaktör och planerad utgivning är nästa höst. Det är så det fungerar med ”litterärt arbete”. Det är planerat för utgivning av sju böcker av ungefär samma typ, vilket förmodligen gör att intresset blir större. Berättelserna kommer från helt olika delar av Sverige. Dessutom har jag blivit intervjuad i radio. ”Hon sökte i sin familjs förflutna och fann så mycket mer av bygdens historia, att nu blir det två böcker. En med det lilla perspektivet och en med det större.” Så presenterades jag men sedan kom det förstås en hel del om att jag är bosatt i Schweiz men att jag måste vara i Hälsingland för att bitarna skall falla på plats. Reportern sade så.

David och Pierre kommer hit om ett par veckor. De planerar för en vandring i Padjelanta. Lotta och Dwight är i USA. Det skulle bli släktkalas, allt som blivit inställt och uppskjutet under pandemin plus någon som skulle avlägga en akademisk examen. Men sedan blir det Västergötland och förhoppningsvis en tur hit också,

Själv sitter jag stand by, jobbar och tar tacksamt emot all förströelse som bjuds av Elvy och hennes vänner. Svensk politik är inte underhållande men jag måste följa med där också och så är det allt elände i Ukraina. ”Putin den lille anstränger sig för att nå upp till Peter den stores nivå” sade en rysslandsreporter i radio.” Han kommer inte att lyckas.”

Och nu är jag i Hälsingland

 

Sist jag skrev var jag på Geilo. Nu är jag alltså  i Hälsingland. Jag har jobbat intensivt, reste sedan till Stockholm för att träffa min redaktör. På hennes inrådan   har jag också varit på riksarkivet för att få hjälp med att kolla några uppgifter

Skrivandet pågår alltså, nu är det en hel del saker som jag vill kolla upp på plats i Hälsingland. Skall man beskriva något så är det bra att känna till topografin, ha sett de hus som förhoppningsvis finns kvar och finns de inte så kan man ändå göra sig en hygglig idé om hur det verkligen var.

Igår träffade jag Elvys och mina vänner. Det var sångkväll i uthuset. Var det någon gammal läsarsång som inte blev sjungen? Jag tror knappast det. Vi startade klockan fyra och slutade i tid så att de som ville se Eurovisionens final kom hem i tid. Jodå, Elvy och jag satt uppe till slutet och gladdes åt att Ukraina vann.

Jag gläder mig verkligen åt att den här vänkretsen som har samlats i ganska många år nu, fortfarande är intakt. Några är 85+ och riktigt pigga. Hälsingarna är ett segt släkte.

När Elvy kom hem från kyrkan hade jag lunchen klar och sedan gick vi en långpromenad, en riktigt lång sådan. Det är nu som det börjar hända intressanta saker i naturen. Enligt SMHI:s årstidskarta är det sommar här sedan några dagar. Men jag tycker nog mer att det är vår. Vitsippor, björkar som spricker ut och vårblommor i rabatterna. Kvällarna är ljusa och nattfristen verkar ha försvunnit. Men den kan komma tillbaka förstås.

 

 

Hilsen fra Norge.

 

Det är skamligt länge sedan jag skrev här men jag har jobbat på intensivt och nu är jag på Geilo och skall ha påskferie. Jag reste hemifrån måndag eftermiddag och kom fram ett dygn senare. Påskeferie innebär att jag inte skall skriva en endaste rad.

 Rickard har varit här hela vintern och han har gjort en hel del uppsnyggnings- och underhållsarbeten inomhus. Övrig tid har han läst. Det låg en imponerande trave med böcker på golvet i stua.

Här är det tradition att läsa ”påskekrim”. Rickard har köpt två böcker till mig, de ligger inslagna och får inte öppnas förrän i morgon. Skärtorsdag är helgdag här. Vädret är rätt ok, plusgrader om dagarna och kalla nätter. Det har varit full fart i Vestlia idag, det har jag hört ända hit. Tveksamt om jag ställer mig på skidorna i år. Jag är alldeles för otränad. Kanske efter påskeferien när de flesta har rest hem.

Det var allt för idag. Återkommer när jag har något att berätta,

Tillbakablickar.

 

Min kompis Marlene fick en bok i julklapp. Den är på italienska och heter kort och gott 50. Marlene fyller femtio i år. Boken är en humoristisk handledning i hur det är att passera halvseklet. En sak tyckte jag var intressant. Man skulle göra upp en tidsaxel, från noll till femtio – så att man kunde komma ihåg vad man hade gjort under den tiden, när man sedan så småningom fyllde 75. Jag har lite tid på mig, fyller jämnt först i slutet av augusti.

Jag tog fram ett rutmönstrat block när jag satt och slötittade på tv en kväll. Från noll till tjugo var det enkelt. Sedan började jag på LSE i London, min pappa dog, jag flyttade till Sverige och  mormor. Fick så småningom jobb på förlaget, flyttade till Ascona när det fanns möjligheter att jobba på distans. Mormor hade dött ett år tidigare, inget höll mig kvar i Sverige. Jag byggde upp ett liv och en vänkrets där, reste ofta mellan Ascona och Geilo och så småningom fick jag kontakt med min mamma igen, vi hade inte setts sedan jag var fem år. Livet ändrades, nu reste jag mer mellan Ascona och Hälsingland – min mamma flyttade från Kanada och köpte sitt föräldrahem där. Nya intressanta människor, de flesta i min mammas ålder, blev erbjuden jobb på en nättidning i England, prövade det ett tag och fann att det inte var så kul som jag hade räknat med. Började jobba som lärare på högstadiet, det var roligt men jag hade inga planer på att skaffa mig en formell lärarutbildning. For mellan Hälsingland och Ascona, pandemin ställde till det och så började jag fundera på att skriva boken, den som jag håller på med nu. Så var det i stora drag.

Men när jag funderade och noterade så dök det upp händelser och människor, många av dem som jag inte ägnat en tanke på många år. Har jag ordning på när olika saker inträffade? Är det dags att göra en ordentlig genomgång av allt som hänt? Jag har god hjälp av bloggen, jag började skriva här i oktober 2008. Tretton och ett halvt år sedan.

En dagsaktuell notering – det kan bli en kanaltur i maj eller september. Eller både ock. Om det nu inte blir dieselransonering.  I år kommer jag att vara med, det var många år sedan sist.

 

Nu är det vår på riktigt!

 

Jag har varit inne i en mycket produktiv period och därför inte haft vare sig tid eller ro att skriva något här. Jag har så mycket material, det finns så många intressanta livsöden. Någon måste berätta om dem och inte minst hur människor och händelser hänger samman.

Igår nåddes vi av budet att John Larsson har avlidit. Han var Frälsningsarméns general 2002–2006. Jag minns honom från ett läger och något divisionsarrangemang på 80-talet. Han var lite annorlunda än många andra officerare, modern och rakt på sak och hade en torr, ibland lite sarkastisk humor. Som kompositör till de många sångerna i musicalerna visade han verkligen prov på mångsidighet. Dessutom var han ju svensk.

I morgon skall vi vara med på gudstjänsten i Lugano. Dwight skall predika och vi skall sjunga två sånger. Ärligt talat har jag inte koll på vad det blir, så jag kanske får avstå från deltagande i kören. Jag har hört att de har fått texter på italienska till ytterligare några sånger och dem har jag inte hunnit att öva på. Det krävs lite övning att sjunga på italienska.

Jag planerar att resa till Geilo i början av april. Rickard är där och sköter om hytta. För en bokmal  är det perfekt med den sortens isolering. Han har hunnit med många böcker, han brukar rapportera när han börjar läsa och så kommer det en recension när boken är läst. Rasmussens har varit i Danmark några veckor så hans kontakter med omvärlden inskränker sig nog till några ord med grannarna när man skottar. Det har varit en hel del snö att skotta, lindrigt uttryckt.

Från Geilo reser jag sedan vidare till Hälsingland. Jag har inte några planer på att stanna där särskilt länge, men måste stämma av en del detaljer ”på plats”. Det är viktigt att allt i min bok är korrekt.

Sen måste jag erkänna att kriget i Ukraina tar mycket av min uppmärksamhet. Krigets hemskheter och galningen Putin förstås, men dessutom får vi genom olika media och kanaler kunskaper om landet Ukraina. Sorgligt försummat tidigare för min del.

 

Sen kväll i Ascona.

 

I morgon är det internationella kvinnodagen. Det kommer nog inte att uppmärksammats av någon mansperson i min bekantskapskrets. Jag inser att händelserna i Ukraina överskuggar ett eventuellt firande av 8 mars.

Jag jobbar flitigt och det ger ett synligt resultat. När jag är på jobbhumör så gäller det att utnyttja denna sinnesstämning. Det kan ändra sig snabbt.

Nu märks det så väl att våren är på gång men det är inte särskilt varmt på dagarna, bara 5–6 grader och vi har fått en hel del regn. Det är ändå så pass milt i luften att täckkappan har hamnat i garderoben och bytts ut mot en lite mer vårlik, blå jacka.

Uppe i Hälsingland är det fortfarande nästan vinter. Det finns fortfarande snö och först dagsmejan och sedan flera minusgrader nattetid har förvandlat snön till is. Elvy funderade på om hon skulle ge sig på snön med den elektriska borrmaskinen eller om hon skulle vräka på med varmvatten på alla envisa isfläckar runt huset. Jag tyckte att hon skulle låta naturen ha sin gång.

Nu har sällskapslivet däruppe kommit igång igen. Efter att ha umgåtts med avstånd i det stora uterummet, så har man börjat samlas i uthuset igen. Det har visst varit både allsångskväll och semmelorgie där. Jag skulle gärna ha varit med om båda tillfällena, i synnerhet semlorna.

Kvällen är sen, nu skall jag gå och lägga mig.