Måste man synas och finnas överallt?

David var i Zürich på något jobbseminarium i fredags och där pratade alla i pauserna  om hur viktigt det var att vara synlig på nätet, inte bara på Facebook utan också på Twitter och allt vad det nu heter. David och Pierre gör som jag, har en opretentiös "dagboksblogg" där deras vänner kan få veta vad de har för sig. Och så har vi e-mail, kan nås med tm (kallas väl sms på svenska?) eller vanligt samtal till mobiltelefonen. Räcker inte det? Jo, jag har förstås min engelska blogg också, men den uppdateras lite mer sällan än den här.

Jag tror att jag har skrivit det förut här, många av mina vänner har i likhet med mig stängt ner sina Facebookkonton. Det blir för mycket att hålla reda på, och som Pierre säjer, "jag behöver inte berätta för hela världen varje gång jag går på toaletten". I andra sammanhang är folk så rädda om sin integritet, men det verkar inte finnas några gräser för vad man lämnar ut via Facebook, Twitter m m. Jag vet inte om det är 100% sant, men jag har det från en skapligt säker källa att under commissioning förra året  satt en av de blivande löjtnanterna och twittrade med jämna mellanrum om vad som försiggick.

Men nu vet "hela världen" att jag håller på och tömmer mina köksskåp samt att nästa vecka börjar man montera in ett nytt kök. Jag har toalettpapper med Smiley på också. Det var ett misstag, jag tog fel paket. Gångjärnet på min soptunna har gått sönder, den skall bytas ut nästa vecka. Just nu har jag bara några småmynt i min plånbok, minibanken fungerade inte när jag skulle hämta pengar. I morgon skall jag klippa håret, det har blivit alldeles för långt.  Det är väl sånt man twittrar om???

Och så har jag kollat lite på B&E. Det verkar mer normalt där nu, kul att läsa vad williamb skriver. Det där med hallelujamarsch har jag varit med om, och jag hörde av David att på den kåren som hans syster tillhör händer det ibland. Det behövs väl någon som vågar sätta igång bara, när det känns rätt.