Samling för gemensam frukost (kaffe och smörgås med diverse mer eller mindre vanliga tillbehör) redan halv sju lördag morgon. Sen var det min tur att ha avslutningsandakten, eller ”thanksgiving” som Dwight alldeles riktigt kallade det. Vi hade mycket att vara tacksamma för. Bra väder, inga allvarliga incidenter och framför allt att vi haft en gemenskap som nog går en bit utöver det vanliga. Sen bar det iväg till Braunston, ungefär 10 kilometer. Mellan Napton och Braunston är det en för engelska förhållanden ovanligt ödslig sträcka, så de som packade samman sina tillhörigheter inne i båtarna missade inte så mycket.
Pierre hade ordnat med en minibuss som skulle köra honom, Dwight, Lotta, Regula, Yvette och Rickard till järnvägsstationen i Northampton, det är tätast förbindelser till London därifrån. De tog sen ett eftermiddagsplan från Heathrow. Yvette och Pierres tåg var i Locarno halv tolv på kvällen. Rickard, Lotta och Dwight blev hämtade av Lisa på flygplatsen.
David och jag var alltså kvar i Braunston igår och städade båtarna både ut- och invändigt, fyllde på diesel, använde marinans pump-out och såg till att gasflaskorna blev fyllda. Vi gick till puben och åt en tidig middag och sen satte vi oss och såg video från ”I´ll fight congress”. Vi hade försökt att se lite av det under veckan som gått, men det har varit svårt att komma in och sen har sändningen via internet hackat rätt mycket. Nu gick det bättre. Det var en pampig tillställning, och det skall bli spännande att se hur se nya ledarna för UK & Ireland kommer att kunna påverka, de har ju båda sina rötter i Schweiz så vi känner väl lite extra för dem. Generalen verkar vara en rätt festlig och mycket spontan dam. Och så väckte det många minnen hos både David och mig när vi fick se ny- och kortversionen av The Blood of the Lamb.
Om nu någon undrar hur vädret var, så kan jag meddela att igår hade vi det garanterat sämsta vädret under hela vår resa. Regnskurar, maxtemp +12. Men det fick vi stå ut med
Söndag
Nu på förmiddagen kom en släkting till David och hämtade oss. David skulle följa med honom hem till Putney, så jag fick åka ända hem till dörren. Det var tur eftersom det regnade och blåste.
Jag såg några tappra firare med flaggor och picknickkorgar som var på väg in mot Kensington Gardens i regnet, när jag gjorde en snabbtur till Tesco för att få hem lite mat – vilket jag tyckte kändes som ett hjältedåd, så eländigt som vädret var. Jag har halvhjärtat följt spektaklet på Themsen under eftermiddagen och jag måste väl motvilligt uttrycka min beundran för drottningen som stått upp under hela färden från Battersea till Tower Bridge. Och nu tar regnet i ännu mer... Och det kommer att bli en hel del regn veckan som kommer. Nåja, det var väl tur att busvädret började först igår.
När jag tänker tillbaka på veckorna som varit, så känns det som ett enda stort äventyr. Det tar tid att smälta alla intryck. En så lång resa gör man inte så ofta, men allt fungerade så bra och det fanns stunder när jag kände att orden i sången stämde exakt:
I´m bound for Canaan´s shore, I´m off for a trip with the gospel ship to Canaan´s happy shore!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.