En trevlig weekend.

Vid niotiden i torsdags kväll ringde min gamla kompis Sarah. Det var en verklig överraskning, vi har förutom ett samtal via Skype för ett år sedan, inte haft någon kontakt sedan jag flyttade till Sverige. Sarah bor numera i Aberdeen och hannes man jobbar inom offshore – där man jobbar intensivt några veckor och sen är ledig ett tag. Nu var de i Brambrüesch som ligger strax utanför Chur för att åka skidor och då hade Sarah kommit på att jag nog inte bodde så väldigt långt därifrån. Sen följde ett antal telefonsamtal till England för att lokalisera mig och via Kevin och Margaret i Saffron Walden fick hon mitt telefonnummer.

Jag är alltid lite tveksam till att ta upp gamla kontakter. Det blir ofta så att man avverkar gemensamma minnen i snabb takt och sen inte har så mycket att prata om, men var Sarah i Schweiz och hade ansträngt sig för att få kontakt med mig, så tyckte jag att jag borde träffa henne och jag åkte till Chur på fredag.

Jag hade inte behövt oroa mig, vi avverkade visserligen alla gamla minnen men det tog rätt lång tid och sen hamnade vi i nutid och det fanns en hel del att tala om. Sarahs man var, trots att det snöade en hel del, ute i skidbacken med några vänner. Sen hade han och jag en del att tala om eftersom han jobbar inom offshore ute på Nordsjön. När jag berättade att jag hade en hytte i Norge och brukade åka skidor på Geilo, så halkade han in på den norska oljeindustrin. Nu vet jag inte så mycket om den, men tillräckligt i alla fall för att hålla samtalet igång. Och så lärde jag mig ett och annat.

Våra vägar skildes egentligen när Sarah började läsa medicin i Southampton och jag stannade kvar i Sale och läste i Manchester. Vi hade varit oskiljaktiga sedan i sexårsåldern och hade väl haft kåren som vårt ”kitt” trots att vi med tiden blev rätt olika som personer. Vi skrev ett och annat brev till varandra men ingen av oss upplevde något tomrum när kontakten upphörde. Sarah blev inte läkare, hon intresserade sig för människor men klarade inte ”äckelfaktorn” i medicinutbildningen utan sadlade om och blev psykolog. Jag berättade för henne om det som hände på kyrkogården i oktober och vad det har lett till och det var rätt intressant att höra hennes uppfattning. Hon trodde inte att jag skulle bli besviken. Sarah fanns med i mitt liv sedan strax efter min mamma hade lämnat oss, så hon hade vissa minnen av vad jag sagt och att hennes föräldrar hade förmanat henne att vara snäll mot mig.

Det blev en del armésnack också och Sarah visade mig att det fanns några klipp med Sale Songsters på You Tube. Det hade visst varit en reunion i Sale i november, men Sarah hade inte haft tillfälle att åka dit. ”Och förresten, det är en annan värld, en annan tid,” sa hon. När jag berättade om vår lilla husförsamling och vilka som var med där, så hajade hon till när jag nämnde David Green och sa att hon nog visste vilka han och hans syster var. Hon nämnde tid och plats och jag får väl kolla med David när vi träffas om ett par veckor. David har nämligen just åkt till Zürich och stannar där tills det är dags för en konferens i Bonn i slutet av månaden.

Jag reste hem igår och innan vi skildes åt, så tyckte Sarah att vi kunde hålla kontakt via mail. Hon föreslog  ”halvårsmail” ett i mars-april och ett i september-oktober. Hon håller kontakten med några andra på det viset och det fungerar bra. Jag tycker det var en bra idé, man skickar ett mail och berättar lite om vad som hänt. Skulle vi sen befinna oss i närheten av varandra någon gång, så är det enkelt att eventuellt arrangera ett sammanträffande.

Och nu är jag hemma igen och skall försöka ta igen jobbet jag missat under de här dagarna. Jag får klara mig på det som finns i kylskåpet under dagen och sen handla när jag skall hämta Marlene på jobbet i eftermiddag. Jag överlever kanske, men det finns inget bröd, bara digestivekex och ingen mjölk till kaffet.