Seigmannen

Pierre är knappast att tala med för närvarande, Mannen (fjället alltså) i Romsdalen vägrar envist att rasa så som geologerna tänkt. Han kollar norska tidningar med hjälp av översättningsprogram, NGU:s hemsida, diverse andra mindre kända bloggar i ämnet och mellan varven så grämer han sig över att han reste hem nu när det händer verkligt intressanta saker i Norge.

Nu har fjället fått nytt namn, Seigmannen, d v s sega gubben. Laban Seigmenn är godis i Norge, små gelegubbar i varierande kulörer. Det ser ut som om de står med lyfta händer, så i vissa kretsar kallas de för pinsevenner.

Det är betydligt värre med flommen på Vestlandet. Jag brukar vara i Flåm minst en gång varje sommar och när jag såg filmen som man tagit från helikopter kunde jag naturligtvis snabbt relatera till hur det har sett ut. Det är en tragedi för det lilla samhället och nu är stränderna så underminerade av det framforsande vattnet att geografin kommer att bli helt förändrad.

Vi har ju skyfall här också och vattendrag uppe i bergen som svämmar över, men det blir rätt lokala skador. När regnvädren kommer in från Atlanten, späckade med fuktighet och möter fjällen, så blir ju effekten en helt annan. Flåmsdalen är väl en och en halv mil lång, bergsidorna är jättebranta, tillrinningsområdena är stora och även vid mycket måttlig nederbörd finns det många fossefall som kastar sig ned för bergsidorna.

Det lilla samhället Undredal är helt isolerat, vägen dit har rasat på flera ställen. Som tur är, kan man komma dit med båt. Jag undrar förstås hur det har gått med alla getterna som finns där. Undredal är känt för getosten och för att man varje sommar har en geitostfestival.

Och visst undrar jag också hur seg Mannen är.