I morgon klockan åtta startar
vi och räknar med att vara framme vid en rondell i närheten av Jönköpings
flygplats vid 15-tiden, inräknat ett stopp för lunch. Lotta och Dwight kommer
att hämta upp mig där. Sedan har damerna knappt två timmars körning till
shoppingparadiset Ullared. Allt är planlagt med precisionen av en
militärmanöver. Vädret ser ut att bli bra.
Även om jag faktiskt längtar
hem till Ascona, så är det med en viss tvekan jag reser härifrån. Jag känner
mig mer och mer som svensk, inte som tidigare utlandssvensk. Jag uppskattar det
enkla livet här och att man känner sig fri. Det är inte riktigt likadant i Uppsala eller när jag jobbar i Stockholm, då blir det mer stress. Samtidigt trivs
jag med den italienska livsstilen som präglar även kantonen Ticino... Det som
drar mest är förstås mina vänner där och vår lilla husförsamling. Men man kan
inte både äta kakan och ha den kvar. Så är det bara och skall jag vara ärlig,
så plockar jag russinen ur kakan genom att föra en ambulerande tillvaro mellan
Schweiz och Sverige. Det är inte allom givet att ha det på det viset.
Då kan man dra en suck av
lättnad, Marine Le Pen blir inte president. Men det vore naivt att tro att allt
kommer att gå som på räls i Frankrike. Macron har ett tufft jobb, oerhört tufft
jobb framför sig. Lyckas han inte leverera, så kan Le Pen dyka upp som segrare
vid nästa presidentval. Macron har skapat en ny rörelse, han har inga egna
parlamentsledamöter för En Marche och skall försöka samla de båda blocken,
socialister och konservativa och dessutom klara alla fällor som Le Pen kommer
att lägga för honom. Skulle han lyckas, så kan vi säkert se liknande rörelser i
flera europeiska länder. Kanske t o m en ny politisk karta. Enighet mot
högerextremism.
Nu är det dags för en sista
koll så jag inte glömmer något. Sen är det god natt.
