Kan man undvika att skriva om vädret?

Här i Ascona är det vår och de prognoser som sträcker sig fram till slutet av januari ser inte ut att bjuda på någon förändring, mer än att det kan bli någon enstaka tidig morgon med en eller två minusgrader. Dagtid strävar temperaturen upp mot tio grader och något regn är inte i sikte.

Elvy anfäktas av dåligt samvete för att hon är här och kan avnjuta den tidiga våren medan hennes kompisar hemma i Hälsingland tampas med ett trist väder som är mer höst än vinter. Men nu börjar hon tala om att resa hem i början av nästa vecka.

Tills vidare stannar jag här och avvaktar vädrets utveckling i Norge. Där är det riktigt busväder. Snöskredfara, snöfokk och slask. När jag gick in på Yr för att kolla de senaste prognoserna, så upptäckte jag att gamla invanda Geilo Hol Buskerud hade bytts ut mot Geilo Hol Viken.

Om ni inte har hört om det, så har man gjort en stor reform med sammanslagningar och förändringar av Norges fylken. Arton fylken har nu blivit elva. Man har förstås haft synpunkter på sammanslagningarna, en del kan verka rätt logiska, men Viken... Fylket sträcker sig från Hemsedal och Geilo till Halden och Svinesund. En liten nätt sträcka på 330 km som dessutom går kring det tätt trafikerade Osloområdet. Man frågar sig vad Hemsedal och Geilo har gemensamt med Halden. Vi har inte ens någon gränshandel på Geilo!

Gränshandeln är ett problem som tydligen diskuteras högt och lågt i Norge. Det är orättvist att det är relativt små områden i Norge som enkelt kan nå dessa köpenskapens katedraler. Man jämför priset på en matkasse i inlandskommunerna och vad motsvarande kostar på Nordby vid Strömstad eller i gränsbutikerna i Värmland. Sen har inte svenskarna infört sockerskatt, vilket betyder att läsk och smågodis har rena realisationspriser jämfört med i Norge, Och så mycket som man säljer av dessa varor, kan man pressa priset rejält. Och sedan var det ju detta med alkohol och tobak...

Har ni hört uttrycket ”min tante i Strömstad”? Det är så att norrmän som reser hem från kontinenten och passerar de tyska köpladorna för sprit, vin och öl, tar med sig så mycket de kan och sedan hyr man in de billiga tyska varorna hos en ”tante” som inte alls är någon snäll tant utan någon som har en riktigt säker förvaringsplats för dryckerna. Man betalar när man hämtar och det gör man förstås när man ändå handlar på Nordby. Då åker den lagliga ransonen med hem till Norge. Det lär vara ett mycket lönsamt skattefritt extraknäck att vara ”min tante i Strömstad”.

Min slutsats av detta är att överdrivna restriktioner och skattepålägg skapar bara en längtan efter att lura systemet och medför inte alls de folkhälsovinster som man avsett. Dessutom är folk i inlandet griniga för att de inte kan få del av dessa ”förmåner”.

När Rickard läser detta så kommer han att säja att sådär hade Maria inte skrivit  om hon inte längtade till Norge.  Det gör jag väl, på sätt och vis, men tro mig, med det busväder som det är där, så kan jag snabbt kväva den längtan med högst rationella argument. Jag fortsätter att njuta av sol och värme här, ta en promenad och se på vårblommorna och  buskar som börjar skifta i grönt.