Och så var det måndag...

- och när jag vaknade stod termometern på blygsamma +4. Men det ser ut att bli en fin dag idag. Jag skall ta itu med köksproblemet idag, d v s besöka ett par ställen där det finns köksutställning. Jag vill ha ett neutralt kök, men det skall inte vara vitt, för det är ju vita väggar i hela entréplanet. Det får inte vara snirkligt och det får inte vara helt slätt. Och jag tror inte att jag vill ha ett kök med luckor i lönn eller ek, som verkar vara mycket modernt nu. Och så bör det ha ett vettigt pris. Spis och kyl-frys är riktiga gamlingar, diskmaskinen hörs i hela huset när den är igång och micron som jag köpte när jag flyttade hit, den får delvis manövreras med en tång. Nu skrev jag inte detta för att ni behövde få reda på hur eländigt mitt kök ser ut, utan för att övertyga mig själv om att jag måste göra något åt problemet.

Och vad har jag gjort sen sist då?
I lördags städade David och jag båten inför vintervilan. Då hittade David sin nyckelknippa, som han var helt övertygad om att den ramlat i sjön när han slarvigt nog hade hängt jackan på relingen. Men den hade kilat in sig på ett synnerligen lurigt ställe och trots att båten höststädats ordentligt två gånger sedan dess, så hade de inte sett den. David var alltså helt övertygad om att den hamnat på sjöbotten, så de hade inte brytt sig om att byta lås på huset, vilket förstås var positivt nu. Sen firade vi nyckelknippan på kvällen! Vi hade egentligen tänkt att gå till Osteria Vaccini, ett roligt och folkligt ställe med lokal mat, men det var bokat för något stort sällskap, så vi fick nöja oss med Al Torcio. Vad vi åt? Risotto med porcini (svamp) och en portion Gelato misto (blandad glass) till dessert. Sen var vi rejält mätta och tog en lång promenad upp på Monte Verita och tittade på ljusen tvärs över sjön och gick en annan väg ner igen innan David åkte hem till sitt.

I går körde vi ner till Lugano och var med på gudstjänsten. Från första november är ”församlingen” husvill igen. Det sista året har man hållit till i en f d bilverkstad som fräschats upp, men nu skall den och ett par andra gamla byggnader intill rivas. Eventuellt kan man sedan få vara i en skolbarack som inte används just nu. Den får man i så fall låna hyresfritt, behöver bara betala elektriciteten och sköta städningen. På något vis är det en del av charmen med den här lilla gruppen att man accepterar att lösa saker och ting efterhand och att man inte vill låsa sig i alltför fasta former. Lilla gruppen kanske är fel uttryck, vi var faktiskt ca 40 som kom till gudstjänsten.


På väg hem frågade David mig vad jag fick med mig från gudstjänsten. Jag kom på att jag ”bara” suttit där och lyssnat, sjungit med i de mer formella hymnerna och den informella lovsången, deltagit i bönen. David var mera kritisk, han menade att det inte finns så mycket substans i verksamheten, ”församlingen” har inga gemensamma mål mer än att träffas 2-3 gånger i månaden, förkunnelsen blir urvattnad när man måste ta sig fram genom en ekumenisk djungel för att inte stöta sig med någon av dem som lyssnar. Jag förstår vad han menar, men det här är ju det här vi har och vill någon ändra på något så kanske gemenskapen spricker.


Vi kompenserade oss med att på kvällen se först Congress Highlights och sen A day of worship, den videon som vi såg förra söndagen. Det finns två video till från kongressen 1990 och dessutom hittade jag i skåpet till min stora förtjusning alla tre volymerna av ”Marching as to war” Roy Castles succéserie från 80-talet om Frälsningsarmén. Dem skall vi se en annan gång när Pierre är hemma, ser fram emot det. ”There is nothing like an army cup of tea...”