Och så var det måndag...

- och när jag vaknade stod termometern på blygsamma +4. Men det ser ut att bli en fin dag idag. Jag skall ta itu med köksproblemet idag, d v s besöka ett par ställen där det finns köksutställning. Jag vill ha ett neutralt kök, men det skall inte vara vitt, för det är ju vita väggar i hela entréplanet. Det får inte vara snirkligt och det får inte vara helt slätt. Och jag tror inte att jag vill ha ett kök med luckor i lönn eller ek, som verkar vara mycket modernt nu. Och så bör det ha ett vettigt pris. Spis och kyl-frys är riktiga gamlingar, diskmaskinen hörs i hela huset när den är igång och micron som jag köpte när jag flyttade hit, den får delvis manövreras med en tång. Nu skrev jag inte detta för att ni behövde få reda på hur eländigt mitt kök ser ut, utan för att övertyga mig själv om att jag måste göra något åt problemet.

Och vad har jag gjort sen sist då?
I lördags städade David och jag båten inför vintervilan. Då hittade David sin nyckelknippa, som han var helt övertygad om att den ramlat i sjön när han slarvigt nog hade hängt jackan på relingen. Men den hade kilat in sig på ett synnerligen lurigt ställe och trots att båten höststädats ordentligt två gånger sedan dess, så hade de inte sett den. David var alltså helt övertygad om att den hamnat på sjöbotten, så de hade inte brytt sig om att byta lås på huset, vilket förstås var positivt nu. Sen firade vi nyckelknippan på kvällen! Vi hade egentligen tänkt att gå till Osteria Vaccini, ett roligt och folkligt ställe med lokal mat, men det var bokat för något stort sällskap, så vi fick nöja oss med Al Torcio. Vad vi åt? Risotto med porcini (svamp) och en portion Gelato misto (blandad glass) till dessert. Sen var vi rejält mätta och tog en lång promenad upp på Monte Verita och tittade på ljusen tvärs över sjön och gick en annan väg ner igen innan David åkte hem till sitt.

I går körde vi ner till Lugano och var med på gudstjänsten. Från första november är ”församlingen” husvill igen. Det sista året har man hållit till i en f d bilverkstad som fräschats upp, men nu skall den och ett par andra gamla byggnader intill rivas. Eventuellt kan man sedan få vara i en skolbarack som inte används just nu. Den får man i så fall låna hyresfritt, behöver bara betala elektriciteten och sköta städningen. På något vis är det en del av charmen med den här lilla gruppen att man accepterar att lösa saker och ting efterhand och att man inte vill låsa sig i alltför fasta former. Lilla gruppen kanske är fel uttryck, vi var faktiskt ca 40 som kom till gudstjänsten.


På väg hem frågade David mig vad jag fick med mig från gudstjänsten. Jag kom på att jag ”bara” suttit där och lyssnat, sjungit med i de mer formella hymnerna och den informella lovsången, deltagit i bönen. David var mera kritisk, han menade att det inte finns så mycket substans i verksamheten, ”församlingen” har inga gemensamma mål mer än att träffas 2-3 gånger i månaden, förkunnelsen blir urvattnad när man måste ta sig fram genom en ekumenisk djungel för att inte stöta sig med någon av dem som lyssnar. Jag förstår vad han menar, men det här är ju det här vi har och vill någon ändra på något så kanske gemenskapen spricker.


Vi kompenserade oss med att på kvällen se först Congress Highlights och sen A day of worship, den videon som vi såg förra söndagen. Det finns två video till från kongressen 1990 och dessutom hittade jag i skåpet till min stora förtjusning alla tre volymerna av ”Marching as to war” Roy Castles succéserie från 80-talet om Frälsningsarmén. Dem skall vi se en annan gång när Pierre är hemma, ser fram emot det. ”There is nothing like an army cup of tea...”

Kla-a-ar!

Nu är jag klar! Har skickat iväg jobbet till förlaget och fått ok på att de tagit emot det. Jag är själv nöjd med resultatet, få se om jag får någon feedback den här gången. Man kan alltid hoppas. Solen skiner, det är +16 och jag har belönat mig med kaffe och glass ute på altanen. Jag ringde Rickard för en stund sedan. De har +2 och strålande sol i Uvdal, nätterna bjuder på 5-6 minusgrader nu och mycket av snön har försvunnit, men det lär komma mer nästa vecka. Just nu föredrar jag Ascona.

Och så har jag skrivit mer på Blod och Eld fast jag föresatte mig att inte göra det. Men jag fick några frågor som jag ansåg behövde besvaras. Jag känner mig trots allt som en främmande fågel i sammanhanget. Skall nog bara läsa i fortsättningen.

Weekenden är ett blankt ark än så länge.
..........................................................
Klockan är nu tio över sju. Eller 1910. David ringde förut och frågade om jag vill följa med till Lugano på söndag. Det gör jag gärna. Pierre stannar uppe i Glarus över helgen, han skall jobba där nästa vecka också. I morgon skall jag hjälpa David att höststäda båten. Marlene åker till sina föräldrar, de håller på att flytta till ett mindre hus och hon övervakar att rätt saker slängs. Tror jag.

Det var någon på Blod och Eld som föreslog att man skulle googla på Primitive salvationism. Det har jag gjort nu och har på köpet fått en massa andra beskrivningar på olika slags -ismer. Jag kände till Danielle Strickland och Stephen Court sen tidigare, men nu var det massor av nya namn och ärligt talat, lite väl många "nya" idéer som fick plats under rubriken Primitive salvationism. Jag kan konstatera att jag borde vara 25% traditionalist och 75% neo salvationalist, d v s anhängare till Primitive salvationism och därmed William Booths visioner för Frälsningsarmén. Men nu är jag ju inte salvationist, men så är det i alla fall. Jag skall försöka få Pierre och David att försöka  se var de står. Som "officers´ kids" så kanske de har en helt annan uppfattning om de skall pröva att definiera var de står.

http://salvationarmynorthtoronto.ca/armylife/onearmy.htm är ett skapligt försök att definiera de olika riktningarna. Inte jättebra, men ändå...

Det har blivit så väldigt mycket Salvation Army den sista tiden. Jag hade tänkt att ägna mig åt att se vad jag kan göra åt mitt kök, men kan inte riktigt koncentrera mig på det. Men det måste göras. Två skåpsdörrar sitter på trekvart, lysrörsrampen surrar och blinkar trots att jag bytte både rör och den där lilla tändningsgrejen i våras. Lådorna är försedda med något slags antik automatisk stängningsfunktion som för länge sedan har gett upp andan.