Vårväder med visst förhinder.

Jag hade deadline på mitt uppdrag idag, var klar med det redan igår eftermiddag och tänkte ha en lugn och behaglig fredag i solskenet. För en stund sedan plingade det till och jag fick mail om ett expressjobb som skall vara klart på onsdag. Det var bara att acceptera. Och jag som hade tänkt njuta av att våren äntligen kommit... Vår, det betyder att det just nu är strålande sol och +12. Något regn är inte i sikte förrän på onsdag eller torsdag, men då är det vårregnet som kommer.

Nästa vecka har vi övningshelg i Magglingen. Vi lyckades få till en weekend när skaran var fulltalig, vilket inte är det enklaste... Det skall bli jättekul! Nästa stora tilldragelse blir att jag reser till London söndagen den 17 mars, skall träffa Elvy då. Sen reser jag vidare till Geilo i slutet av veckan och räknar inte med att komma tillbaka hit förrän efter påsk.

Det blir ingen kanalfärd nu i maj, däremot planerar vi för en tur i september.

Det var allt för idag, nu skall jag börja jobba. Jo, jag skall kosta på mig lyxen att printa ut texten och sätta mig ute i solskenet och läsa igenom den. Det finns laptops med skärmar som fungerar även ute i solskenet, då hade jag kunnat sitta ute och jobba. Men tyvärr har jag inte en sådan.

Insvept i dimma

Vi har haft några dagar med bedrövligt väder här, minusgrader på natten och ett par plusgrader som mest på dagen, en snål vind längs sjön och snö, snöblandat regn och regn av och till. Just nu är sikten här noll. Uppe i bergen har det varit riktigt besvärligt väglag. Det har inträffat en del olyckor med plåtskador inne i Ascona och Locarno också, man är inte förberedd på att det blir halt även av det snöblandade regnet. Och så är det det där med mönsterdjup på däcken... Man har snökedjor och blankslitna däck, en kombination som många här anser vara helt okej, man klarar sig ju (kanske) om det kommer mycket snö.

Rickard kom hit i fredags och vi jobbade oss igenom uppdraget om finansieringsformer för sjukvården i några olika EU-länder och när vi pustade ut i måndags kväll så kom det ett nytt uppdrag som skulle utföras med expressfart, deadline fredag kväll. Jag gick i land med det också, Rickard var snäll och stannade här och såg till att jag hade livets nödtorft. Nej, han är riktigt duktig på att laga mat! Han hade planerat att stanna några dagar för att snygga upp på tomten hos Regula, men på grund av vädret blev det inget av det. Hon har otur, när det regnar så rasar jorden bort på flera ställen och när man sen har fått röjt bort det värsta så får det bli terrasser med dränering under på tomten, ett riktigt stort arbete faktiskt. Men till det anlitar hon naturligtvis proffs. Jag har så mycket berg på min tomt att jag slipper sådana problem. Mitt problem är däremot att tomten är så brant att man riskerar liv och lem när man skall städa upp här.

I fredags eftermiddag kom det ett nytt uppdrag, det skall vara klart nu på fredag. Vi får ett par dagar till med skitväder, sen skall det bli varmt och soligt, jag får se till att jobba på nu så jag kan få njuta lite av det vårväder som är på gång hit.

I går förmiddag samlades vi uppe i Orselina, skaran var komplett och inkluderade även Rickard. Pierre hade en överraskning till oss, Han hade fått en DVD från sin bror med en särskild hälsning till oss. Han började med att på ett riktigt dråpligt sätt komma med ett par förslag om hur vi skulle kunna konstituera oss som en ”stridande autonom enhet” i den internationella Frälsningsarmén. Sen blev han lite allvarligare och talade om betydelsen av att man inte enbart gottar till sig i små grupper utan att man försöker att nå ut till andra med evangeliet. Det var kul och inspirerande att få en hälsning från pyramidens topp!

På tal om pyramidens topp, ryktesfloran kring påven, eller rättare sagt missförhållandena inom Vatikanen och katolska kyrkan i stort den blir allt rikhaltigare. Delar av ryktesfloran har fått substans och framstår nu som så seriösa att inte ens en konservativ katolik som Leo kan blunda för det.

Valet är Italien är i full gång. Resultatet kanske klarnar framåt midnatt.Det har avslöjats att uppstickaren, komikern Beppe Grillo med sin populistiska ”Movemente 5 Stelle” är fast bosatt i Lugano sedan rätt länge. Nu är det diskussioner om detta påverkar legitimiteten i hans partiledarskap. Bara inte fjanten Berlusconi kommer till makten igen!!!

Elvy och jag håller mailkontakt och hon skall resa till London om ett par veckor. Hon vill att vi ses då och det vill jag också. Det är snart trettiosex år sen sist. Sen åker jag direkt till Geilo och tänker stanna där över påsk.

Om ni hör något i luften som surrar...

Oj vad det diskuteras och argumenteras och spekuleras efter påvens tillkännagivande om att han avgår. I tisdags fick vi t o m bevittna ett slagsmål på piazzan mellan två upprörda herrar som hade diametralt motsatta åsikter om allting, från anledningen till avgången till vem som kunde vara den mest värdiga och troliga efterträdaren. Det hela avslutades med att en kompis till en av herrarna tryckte sin portion med risotto i ansiktet på kompisens meningsmotståndare.

Mina vänner, bröderna Leo och Stephan är aktiva katoliker. Leo har en mycket konservativ inställning och Stephan är betydligt mer liberal när det gäller både trosfrågor och hur katolska kyrkan skall styras och skötas. Stephan har tagit till sig och vidarebefordrat alla mer eller mindre rimliga anledningar till påvens avgång. Det är massor av rykten som cirkulerar. En del av dem är av den arten att man faktiskt inte skall återge dem här - ni anar nog ändå vad jag menar. Leo anser att det skall bli en påve från Europa, Stephan har tre favoriter, en från vardera Sydamerika, Afrika och Asien – vilket Leo tycker är helt förskräckligt. Om inte en påve är italienare, så måste han vara europé. Basta!

En hotellanställd i Bern, Fritz Aegerter har i samband med att hotell Bellevue firar sitt hundraårsjubileum avslöjat en pikant historia från ett besök där av Johannes Paulus II 2004. Han var där med ett följe av 40 kardinaler som var inhysta på hotell Bellevue. Den skröplige påven med sitt entourage bodde på något som kallas för Altersresidenz Victoria. En morgon, vid kardinalernas frukost, så ville en av dem ha en Red Bull. Fritz Aegerter talade om för honom att det fanns flera olika sorters färskpressad juice, men tyvärr ingen Red Bull. ”Det är inte åt mig,” sa kardinalen ”utan åt den Helige Fadern, han vill ha Red Bull till frukost”.

”Vi sprang iväg till Bahnhof, köpte en sexpack Red Bull och såg till att den kom till Victoria så påven kunde få sin morgondryck. Sen tackade påven mig med en liten medaljong och ett kort där han också tackade för den härliga morgondrycken.”

Farväl kött!

Det har varit kallt här de senaste dagarna och vi har faktiskt fått en del snö – blötsnö. Uppe i bergen har det snöat ymnigt och natten mellan lördag och söndag var det -36 i ett par bergsbyar i Schwyz och i Bern uppmättes det -15 på natten. Just nu känns våren långt borta men det kan ändra sig på ett par dagar.

Karnevalen eller rättare sagt karnevalerna drog igång på allvar i fredags, här i området var det Stranociada i Locarno, en karneval med musik, utstyrsel à la Rio och ficktjuvar. Sen har det fortsatt med större och mindre karnevalståg, musik, vin och mat i alla städer och byar här i Ticino. Asconas stora officiella firande blir i morgon, karnevalståg, musik och rissottata på piazzan. ”Risotto e luganighe per tutti” vilket betyder att alla kan äta risotto med en kryddad korv som lunch där.

Det firas så mycket att det för en nordbo som jag blir lite för mycket. För min del räcker det med fredagskvällen i Locarno och risotton i morgon. Sen fortsätter firandet under hela fastan, men när vi kommer närmare påsk, så tar de katolska inslagen med olika processioner över mer och mer.

Dessutom har jag jobb som skall utföras. Den här gången har får jag ta in experthjälp. Uppdraget gäller ett häfte om 84 sidor med information om olika sjukvårdssystem i några av EU-länderna, främst baserat på den ekonomiska delen med varierande finansieringsmodeller, men också med så mycket medicinska termer och ställningstaganden att jag bjöd hit Rickard. Han kommer i slutet av veckan när jag gjort grovjobbet med översättningen.

Igår var det bara D&P och jag hemma. Regula är i Goa, Marlene, som just befriats från gipset men skall använda kryckor ett par veckor till, var på karnevalsfirande i Bellinzona och Yvette låg till sängs med influensa. Dagens samtalsämne blev detta med fasta. Ingen av oss är lagd åt det hållet och vi diskuterade om man kunde göra några andliga upplevelser genom bön och fasta. David var en gång tvingad till fasta efter att han fått besök av några oönskade gäster i sin mag-tarmkanal vid ett besök i Indonesien. I hans medvetande fanns det inte plats för några ”högre tankar” under de två veckor som han var hänvisad till mediciner och örtte. Han tänkte bara på mat. Men vi var rörande eniga om att fyrtio dagar utan kött, det skulle vi klara.

På tal om sånt som man dricker, så görs det mycket reklam för ”Cannabis energy drink” nu i samband med karnevalerna och fastan. Det är ett holländskt företag som tillverkar den och dess magiska inverkan lär inte komma från bladen på cannabis sativa utan från fröna, samma hampfrön som en del fåglar med förtjusning sätter i sig. Man skall bli oerhört pigg av denna energidryck och vi tror att det är samma distributör som av den österrikiska uppfinningen Red Bull, burkarna står i samma ställ i butikerna. Det finns misstankar om att Red Bull i samband med hård träning kan förorsaka hjärtflimmer och Red Bull har kopplats till ett par dödsfall här i regionen. David hade googlat och jämfört de här båda dryckerna och funnit att det var i stort sett samma sak, med undantag för hampfröna. Vi såg, när vi var i Locarno att det fanns gott om urdruckna gröna burkar med ”CED” som den kallas, kastade på gatorna. Det här känns inte alls bra – inte minst därför att burkarna pryds av det klassiska cannabisbladet.

Jag nöjer mig med en kopp helt vanligt kaffe och sen skall jag sätta igång med dagens arbete. Ute faller det snöblandat regn, men i morgon skall solen skina igen.

Källa så klar...

I måndags körde jag till VVS-butiken för att välja ut en ny kran. Det fanns minst femtio olika kranar att välja mellan, en del av de mer exklusiva till och med anslutna till en vattenledning så man kunde testa. Vilket jag gjorde och öppnade en kran som inte hade en vanlig pip utan ett litet vattenfall. Då plötsligt befann jag mig i kapellet tillsammans med mormor och hörde gitarrsystrarna sjunga ”Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når...” Och insåg att den kranen skulle jag ha, även om den tillhörde de dyrare. Nu på förmiddagen var en montör här och satte fast den och sen dess har jag varit inne i badrummet många gånger enbart för att sätta igång mitt lilla vattenfall. Källa så klar, vatten du har...

Gitarrsystrarna var några damer i varierande åldrar, som jag minns dem var alla klädda i blommig sommarklänning och vita hattar där några t o m hade en frivol sidenblomma i hatten. Jag måste ha sett och hört dem även vid andra årstider, men det är de blommiga sommarklänningarna med sedesam trekvartsärm som jag minns. En av dem spelade mandolin, de andra gitarr. En av gitarrsystrarna hade en hög sopran och då menar jag inte enbart hög på klaviaturen utan även i decibel räknat. Ett av deras stora nummer var ”Till himmelen vi går, dit synden aldrig når....” Då höll sopranen en överstämma som man förmodligen kunde skära rostfritt stål med. Men jag lärde mig överstämman och när mormor spelade samma sång på grammofonen så var det jag som briljerade. Jag kan den nog fortfarande, även om jag inte är någon hög sopran.

Till himmelen vi går finns på You Tube, men där sjunger man ”jag går”. Ett uttryck för den ökande individualismen? Gitarrsystrarna skulle gemensamt gå till himlen, inte trippa in där en och en. ”Vi” ger en känsla av sammanhållning. Som i The Blood of the lamb, när hela Frälsningsarmén tågar in i himlen i samlad tropp. Eller ”I wanna be in that number, when the saints go marching in”.

Jag sökte efter ”Guds källa har vatten tillfyllest” på You Tube och hittade flera klipp, men bara ett av dem på den melodin som jag kan och det var verkligen inte klassisk strängmusik utan ett band som heter Cylt som spelade på Valborgsrock, en mycket annorlunda tolkning...

Mitt förhållande till gamla läsarsånger och den äldre, traditionella frikyrkosången är mycket kärleksfullt. Det finns en hel del av det slaget att lyssna till på You Tube och jag kan texterna utantill – om nu inte någon klåfingrig förnyare har moderniserat dem.

Källa så klar är faktiskt också moderniserad. När sången först publicerades började den ”De ropandes källa i Lehi”. Det är en berättelse från Domarboken, om när Simson hämnas på filisteerna.

Dom 15:18 Och han blev mycket törstig och ropade till HERREN: "Du har genom din tjänare gett denna stora seger, och nu måste jag dö av törst och falla i de oomskurnas hand!" 19 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och ur den kom vatten. Han drack, och hans ande kom tillbaka och han fick liv igen. Därför kallas källan "Den ropandes källa i Lehi", och den finns än i dag i Lehi. 

Lite av varje

Helgen har varit ovanligt lugn. David har varit i Köln, Pierre är i England, Regula i Biel och Yvette har jobbat  Återstod alltså Marlene och jag som fick göra det bästa av situationen. I lördags åkte vi till Cannero och åt lunch på en restaurang med uteservering belägen ett stycke upp på sydsluttningen och satt sen där och solade oss en stund vilket resulterade i att min min näsa som fortfarande var rätt röd efter förkylningen nu blev ännu mer röd av solen. Vädret svänger nästan från dag till dag, ibland är det vårväder och minst +10, nästa dag kan det vara ett par minusgrader på natten och bara några få plusgrader på dagen. Men nog märks det att våren är på gång.

Igår tog vi fram en gammal videorulle från internationella kongressen 1990. Vi har sett den förr, och den håller fortfarande. Sen köpte vi kinamat till middag. David har varit i Kina och han påstår att inte ens på de mest västerländska hotellen serveras det kinamat som avlägset påminner om den vi får här. Men det är gott och dessutom väldigt praktiskt när man får det i en vaxad pappbägare = ingen disk.

Sen när jag skulle gå och lägga mig så upptäckte jag att vattenkranen till handfatet i badrummet stod och rann och det gick inte att stänga av den. Nu var jag väl förberedd på att något sådant skulle kunna hända, David bytte packning på den för ett par år sedan och rekommenderade redan då att jag skulle byta ut kranen, men det har förstås inte blivit gjort. Det är nämligen så, att när jag för rätt många år sedan bytte ut det gamla, spräckta handfatet, så fastnade jag för ett tvättställ med underskåp och matchande spegelskåp som var alldeles för dyrt och då sparade jag in på kranen istället. Som tur är, så finns det en kran som stänger av allt vatten i badrummet så jag fick vrida till den och ta med mitt pick och pack till det andra badrummet istället - det som inte används för att det skall se fräscht och fint ut när det kommer gäster. I eftermiddag skall jag köra bort till en VVS-firma i Locarno och se om det finns någon kran som passar mitt kritiska öga. Och plånbok.

Vårdag

Sedan jag skrev här sist har min huvudsakliga sysselsättning varit att hosta! Men jag är inte ensam, den förkylningssjukdom som grasserar här har tydligen varit av det slaget att först får man ont i halsen, sen kommer snuvan och när man tror att man är på väg att bli frisk igen, så kommer hostan. Och det är inte vilken hosta som helst, man hostar tills man tappar andan. Apoteken här i trakten har t o m haft brist på hostdämpande mediciner... Men nu verkar det som jag kommer att överleva.

Regula har lyckligtvis hållit sig frisk, så hon har fått agera färdtjänst åt Marlene, jag hoppas att jag kan rycka in fr o m i morgon. Marlene har också varit frisk, om man nu undantar den skadade foten förstås.

Elvy och jag fortsätter med vår mailkontakt. Hon kom med ett gott råd från mormor, koka upp mjölk, lös upp frikostigt med honung i mjölken och drick så varmt som möjligt. Jag prövade en gång och återgick sedan till diverse apoteksmediciner. Honungsmjölken smakade riktigt läskigt. Men den kanske hade varit effektiv om jag varit lite mer uthållig. Annars var ju kombinationen biblisk,'ett land som flyter av mjölk och honung'. Regula hade tips på te tillagat av riven färsk ingefära och kokande vatten. Nej, jag prövade aldrig. Man kan inte utsätta sig för alltför vidlyftiga experiment när man är sjuk. Eller hur?

Jag har jobbat lite mellan hostattackerna och nu gäller det att hinna ikapp, deadline är satt till 10 februari. Så nu gäller det att sätta igång på allvar. Trots att solen skiner och det redan är +8. I morgon och på torsdag skall det bli riktigt vårväder här, med eftermiddagstemperatur på minst +15. (Jo, ni får lov att vara avundsjuka.)

Förkylt!

I fredags eftermiddag kom de första signalerna, ont i halsen och huvudet. Lördag morgon satte snuvan in... Regula ilade till apoteket och köpte halstabletter, näsdroppar, pamol och extramjuka pappersnäsdukar. Idag är det lite bättre, näsan rinner inte lika mycket men nu börjar jag hosta. Så här förkyld har jag inte varit på flera år! Men det är som dom säjer, försöker man medicinera bort en förkylning är den över på sju dagar, annars tar det en vecka.

Återkommer när jag har något att berätta.

En trevlig weekend.

Vid niotiden i torsdags kväll ringde min gamla kompis Sarah. Det var en verklig överraskning, vi har förutom ett samtal via Skype för ett år sedan, inte haft någon kontakt sedan jag flyttade till Sverige. Sarah bor numera i Aberdeen och hannes man jobbar inom offshore – där man jobbar intensivt några veckor och sen är ledig ett tag. Nu var de i Brambrüesch som ligger strax utanför Chur för att åka skidor och då hade Sarah kommit på att jag nog inte bodde så väldigt långt därifrån. Sen följde ett antal telefonsamtal till England för att lokalisera mig och via Kevin och Margaret i Saffron Walden fick hon mitt telefonnummer.

Jag är alltid lite tveksam till att ta upp gamla kontakter. Det blir ofta så att man avverkar gemensamma minnen i snabb takt och sen inte har så mycket att prata om, men var Sarah i Schweiz och hade ansträngt sig för att få kontakt med mig, så tyckte jag att jag borde träffa henne och jag åkte till Chur på fredag.

Jag hade inte behövt oroa mig, vi avverkade visserligen alla gamla minnen men det tog rätt lång tid och sen hamnade vi i nutid och det fanns en hel del att tala om. Sarahs man var, trots att det snöade en hel del, ute i skidbacken med några vänner. Sen hade han och jag en del att tala om eftersom han jobbar inom offshore ute på Nordsjön. När jag berättade att jag hade en hytte i Norge och brukade åka skidor på Geilo, så halkade han in på den norska oljeindustrin. Nu vet jag inte så mycket om den, men tillräckligt i alla fall för att hålla samtalet igång. Och så lärde jag mig ett och annat.

Våra vägar skildes egentligen när Sarah började läsa medicin i Southampton och jag stannade kvar i Sale och läste i Manchester. Vi hade varit oskiljaktiga sedan i sexårsåldern och hade väl haft kåren som vårt ”kitt” trots att vi med tiden blev rätt olika som personer. Vi skrev ett och annat brev till varandra men ingen av oss upplevde något tomrum när kontakten upphörde. Sarah blev inte läkare, hon intresserade sig för människor men klarade inte ”äckelfaktorn” i medicinutbildningen utan sadlade om och blev psykolog. Jag berättade för henne om det som hände på kyrkogården i oktober och vad det har lett till och det var rätt intressant att höra hennes uppfattning. Hon trodde inte att jag skulle bli besviken. Sarah fanns med i mitt liv sedan strax efter min mamma hade lämnat oss, så hon hade vissa minnen av vad jag sagt och att hennes föräldrar hade förmanat henne att vara snäll mot mig.

Det blev en del armésnack också och Sarah visade mig att det fanns några klipp med Sale Songsters på You Tube. Det hade visst varit en reunion i Sale i november, men Sarah hade inte haft tillfälle att åka dit. ”Och förresten, det är en annan värld, en annan tid,” sa hon. När jag berättade om vår lilla husförsamling och vilka som var med där, så hajade hon till när jag nämnde David Green och sa att hon nog visste vilka han och hans syster var. Hon nämnde tid och plats och jag får väl kolla med David när vi träffas om ett par veckor. David har nämligen just åkt till Zürich och stannar där tills det är dags för en konferens i Bonn i slutet av månaden.

Jag reste hem igår och innan vi skildes åt, så tyckte Sarah att vi kunde hålla kontakt via mail. Hon föreslog  ”halvårsmail” ett i mars-april och ett i september-oktober. Hon håller kontakten med några andra på det viset och det fungerar bra. Jag tycker det var en bra idé, man skickar ett mail och berättar lite om vad som hänt. Skulle vi sen befinna oss i närheten av varandra någon gång, så är det enkelt att eventuellt arrangera ett sammanträffande.

Och nu är jag hemma igen och skall försöka ta igen jobbet jag missat under de här dagarna. Jag får klara mig på det som finns i kylskåpet under dagen och sen handla när jag skall hämta Marlene på jobbet i eftermiddag. Jag överlever kanske, men det finns inget bröd, bara digestivekex och ingen mjölk till kaffet.

Hyreshaj!

Rickard ringde för en stund sedan och frågade när jag tänkte resa upp till Geilo. Han hade blivit tillfrågad om han kunde tänka sig att hyra ut hytta, (min hytte) v 4-5 och eventuellt vecka 6. Det var vänner till familjen från Bergen, som hyrde hytta några veckor i somras, som skulle få helrenovering av sin lägenhet efter en vattenskada. De tänkte kombinera nytta med nöje och ta årets skidsemester under tiden som de var hemlösa. För min del går det alldeles utmärkt, lite extra inkomster skadar inte. Jag hade dessutom inte tänkt att åka upp förrän senare. Först tänkte jag slutet av februari, men nu kommer ju påsken så tidigt i år, att jag tror att jag väntar tills i början av mars och stannar över påsk. Just nu är det visst riktigt kallt uppe på Geilo och nästa vecka skall det bli ännu bistrare. Nej, då är det bättre här med dagstemp som kan nå upp mot +10 om solen tittar fram.

Jag svarade på Elvys mail i måndags kväll. Då berättade jag om min blogg och att jag faktiskt skrivit lite om henne där. Jag tyckte att hon borde känna till det. Nu på morgonen hade jag fått svar och hon tyckte inte illa vara. Hon hade suttit i flera timmar och läst bloggen och tyckte att hon lärt känna mig och mitt liv här i Ascona genom den. Hon kommenterade att jag skrivit så mycket om mormor och tyckte det var roligt att jag skrivit om stugmötena som jag fick vara med om. Hon kände igen sig!

Det är en sak att ”umgås” via mail, en annan sak att ses IRL, men vårt utbyte av tankar via mail fungerar väl och det är en god början.