Framme i Braunston

Rickard fick ta sig från Biel till Zürich på egen hand och vi andra,    d v s Regula, Marlene, Pierre och jag lämnade Locarno klockan sex. När vi kom till London regnade det riktigt rejält och det var rätt kyligt. På väg upp mot Northampton så avtog regnet. Minibuss väntade i Northampton – först fick den köra oss till en supermarket för att proviantera och sen tog det knappt en halvtimma till Braunston. Vi var här strax efter fem och då tittade solen fram. Räknar man tiden från Locarno, så var det en resa på elva timmar, vilket jag tycker är ganska bra.

Nu har vi varit och ätit på Admiral Nelson och det är faktiskt sängdags nu – det har hänt mycket idag. Den här gången får vi tre tjejer sova i den bakre delen av båten och Rickard och Pierre får snarka ikapp i fören, på de båda sängsofforna vid matbordet. 

I morgon kastar vi loss!

Resklar!

Jag känner mig sysslolös och kanske också lite rastlös. Allt är klart för morgondagen. Packningen, axelväskan med biljetter, pass och pengar hänger tillsammans med jackan i hallen, telefonen står på laddning (och det finns en lapp på ytterdörren ”glöm inte telefonen”) huset är städat (någorlunda) det finns ingen mat i kylskåpet som kan bli förstörd och jag har laddat min kaffebryggare och gjort en smörgås (måste ha något att komma igång på i morgon), två väckarklockor är riggade, en på 0445 och en på 0450. Pierre sover hos Regula och han hämtar först mig och sen Marlene – vårt tåg går från Locarno 0603. Sen tar Leo hand om Pierres bil och kör hem den. Ni förstår att vi är välorganiserade – men så gäller det ju att komma i tid till flygplatsen, vi skall ju till Zürich. Det är så kul med Marlene, hon jobbar ju på resebyrå och är dessutom en välorganiserad person och när vi skall göra något tillsammans, så är allt väl förberett och brukar fungera alldeles utmärkt.

Idag samlades vi hos Regula klockan elva. Det kändes skönt att vara i den här lilla kretsen, även om vi saknar David och Yvette. Sen åt vi lunch tillsammans, tog en promenad uppe på Monte Verita och satte oss sen ner och gick igenom vår resplan. Vädret ser ut att bli rätt skapligt, men är man i England så får man bara räkna med att långtidsprognoser inte är helt tillförlitliga. Men vi har haft rätt bra väder när vi varit ute tidigare. Sen började vi försöka reda ut hur många gånger vi varit ute på kanalerna och det bör vara sex gånger. Det har varit lite olika ”besättningar” - jag har varit med fem gånger. De turer som jag minns mest av är Llangollen Canal och vår nästan månadslånga resa förra året.

Men min favoritkanal är den slussfria Ashby Canal där jag bara hoppas på att den blir helt restaurerad i min livstid. Man hade gjort upp en bra plan om hur kanalen skulle gå genom Measham – och sannolikt bli en attraktion och inkomstkälla för den lilla staden, man planerade också för en marina med vinterförvaring av båtar i närheten. Nu har en grupp i Measham börjat ifrågasätta inte bara de aktuella planerna, utan också om det överhuvud taget är nödvändigt att knyta samman den södra delen av kanalen med den restaurerade sträckan uppe vid Moira. Man talar om att kanalen skall gå över ”uråldriga fält” - den skall i själv verket gå vid sidan av fältet, intill snårskog som ingen bryr sig om och man talar om oreglerad inflyttning till Measham, d v s hit kommer det nytt folk som inte bott i Measham i 3-4 generationer. Berörda myndigheter har redan slagit fast att man har rätt att återskapa kanalen eftersom det mesta av marken tagits i beslag av bönderna när kanalen inte kunde användas längre – men fortfarande ägs marken av kanalbolaget. Inne i Measham har man olovandes byggt på en del av den gamla kanalen, men där finns det mark för en lämplig sträckning där det varit en järnväg, nu nedlagd sen många år. Men det finns väl alltid bakåtsträvare för vilka varje förändring är ett hot. Att förändringen inte medför något negativt för miljön och att den skapar arbete och turistinkomster, det väljer man att bortse ifrån.

På tal om Ashby Canal så passerar den Bosworth Battlefield där man trodde att Rickard III stupade. Nu har man bestämt sig för att han stupade en dryg mile väster om den tidigare välbesökta platsen med minnesstenen. Stenen är borttagen och de moorings som funnits i anslutning till besökscentret (som fortfarande finns kvar) har tagits bort och det är tydligen lite allmänt kaotiskt kring ägandeförhållanden o s v. Marken har upplåtits av en bonde, men nu när den har förlorat sin ”heliga” status så vill hans arvingar ha tillbaka marken igen. Den som äger marken där stenen rätteligen skall stå är inte så trakterad av att få dit turister. Man har gjort noggranna undersökningar för att finna den rätta platsen och det var när man bl a hittade ett silverspänne i form av ett vildsvin som man kunde säja ”här var det”. När vi var där 2009, så var det fältet på andra sidan kanalen (från besökscentret räknat) som var den mest troliga platsen, eftersom man hittat svärd o s v där.

Nej, nu är det nog tid för mig att gå till sängs, det blir en tidig morgon och en lång dag som vi har framför oss.

Mission accomplished!

För en liten stund sedan skickade jag iväg mitt uppdrag. Jag hade räknat med att vara klar för ett par dagar sedan, men den envisa förkylningen ställde till det. Nu har den gått över - om man undantar att det tar lite tid att rensa upp i halsen på morgonen. Men på måndag är jag fit for fight igen - det behövs eftersom vårt tåg avgår från Locarno tre minuter över sex på morgonen.

Jag har redan lagt fram allt jag skall ha med mig, det gäller verkligen att tänka sig för vad man tar med. Det finns inte så mycket plats på båten, men vi måste också vara beredda på alla slags väder. Man behöver däremot inte ta med finkläder, är man bara hel och ren så är det ok även på de pubar som har en restaurangdel.

Vi skall träffas hos Regula på söndag och förutom att vi har vårt "holiness meeting" så skall vi gå igenom vår tänkta färdplan. Det var ett tag sedan vi samlades på söndagarna och det känns på sätt och vis skönt att saker och ting är på väg att "normaliseras".

David är i Tibet, han har mailat och berättat om de märkliga saker han fått att äta och om sängar på de bättre hotell där teamet bor som är samma storlek som en s k juniorsäng. En tysk forskare som är med i teamet är 202 cm lång och det har inte varit helt okomplicerat att få personalen att lösa det här med säng till honom. Nu är de inte i Lhasa, utan i en stad i västra Tibet som heter Xigaze. Sen hoppas de få resa norrut från Lhasa med världens högst belägna järnväg, men det är en del administrativt krångel eftersom delegationen består av sex olika nationaliteter. Men visst låter det spännande!

Förkylt

När jag skrev mitt senaste inlägg här, så kände jag att det kliade i halsen och när jag vaknade på söndagsmorgonen så var jag riktigt rejält förkyld. Det är lite märkligt att råka ut för sådant mitt i sommaren – och dessutom blir jag rätt sällan förkyld. Men nu börjar jag känna mig rätt okej. Jag har levt som en eremit och undvikit mina vänner, ville inte att de skulle bli förkylda till vår kanalfärd. Vi reser till England nästa måndag och planerar att vara ute med båten tio dagar.

Jag har försökt att jobba på så gott det har gått med hjälp av nässpray och Pamol men jag ligger lite efter så nu gäller det att hinna ikapp. Jag har deadline den 7 sept, men hade räknat med att vara klar några dagar tidigare.

Mer blir det inte, för jag har faktiskt inget mer att skriva om just nu. Jag skall fixa en kopp te med honung och sen sätter jag igång och jobbar.  

Uppdatering

De sista dagarna har vi haft både regn och sol och nu på eftermiddagen drog det ihop sig till regn och åskan mullrar någonstans rätt långt borta. Men det gör inget, för jag fick ett uppdrag i tisdags, och det skall vara klart senast den 7 september, idag började jag jobba vid elvatiden och har hållit på tills nu. Det kommer att bli en hel del regn nästa vecka också, så jag lär nog bli klar i god tid – dessutom så reser vi till England för årets kanalfärd den 9 september.

Regula kom hem i onsdags, Pierre kommer i kväll och Marlene i morgon eftermiddag. Sen känns det inte så ensamt längre... David däremot, han kommer att lysa med sin frånvaro fram till slutet av september. Han håller till i Asien nu; Nepal, Tibet och Mongoliet och efter den rundturen är det en konferens på Taiwan. Sen skall han hålla sig hemma och bearbeta materialet under hösten - innan det bär iväg till Afrika...

Jag läste på arméns hemsida att verksamheten i Chur nu fått status av kår. Då kollade jag hur långt det är till Chur. Det var 142 km och då kör man via San Bernardino. Vi har precis lika långt till kåren i Sierre och då får man köra via Simplon. Sen är det Luzern, 165 km och då kör man via St Gotthard. Söderut är det Milano och dit är det ”bara” 120 km. Så vi befinner oss i det avseendet långt från all ära och redlighet. Så det är som det är, men nog kan jag/vi tänka oss att ta oss till Chur någon gång. Det är som Rickard säjer, övar vi in ett par sånger på tyska och franska, så kan vi nog vara välkomna på många ställen. Men jag tycker att det är svårt att sjunga på tyska och faktiskt ännu svårare att sjunga på franska. Rickard håller på och försöker samordna våra kalendrar för hitta tid för höstens första övningshelg.

Sen jag kom hem igen, har jag försökt att uppdatera mig på vad som hänt här. Det har varit flera inbrott i området häromkring och man klagar på att larmföretagens vakter inte hinner fram tillräckligt snabbt – vilket jag har en viss förståelse för med tanke på hur ”gatunätet” här ser ut. När jag var ny här, så hände det faktiskt att jag både körde och gick fel när jag skulle hem. Sen har det varit massor av bilolyckor, men det tillhör semesterperioden här med all trafik som skall genom Ticino. Mer remarkabelt är att det varit så många fordon som fattat eld under färd. Det gäller inte bara Ticino utan hela Schweiz, Österrike och norra Italien. Kombinationen mycket höga temperaturer och långa uppförsbackar gör att långtradare, bussar och personbilar fattar eld, och det lär oftast bero oljeläckage och dåligt rengjorda motorer. Det har varit flera räddningsinsatser på Lago Maggiore för vattenskidåkare, olyckshändelser och drunkningstillbud. Politiken har semester och det mest spännande på den fronten är väl att man utlyst en tävling om en ny nationalsång för Schweiz. Den nuvarande låter som en långsam gammaldags psalm trots att den är relativt ny. I idrottssammanhang spelar man en något snabbare version, jag har hört att olympierna krävde det vid något OS.

Och sen är det inte så mycket mer att berätta just nu.

Hemma igen och solen skiner!

Hemma igen – i ett varmt och soligt men tomt Ascona. Tomt? Nej, det finns gott om folk här. Igår såg jag tre tyska turistbussar parkerade helt regelvidrigt inne i centrum och en stor grupp amerikaner (det både hördes och syntes) kom med båt in till piazzan. Så folktomt är det inte. Men Marlene är uppe i Goms, Regula i Solothurn, Pierre i England och David är i Nepal. Jo jag är avundsjuk på honom, även om det är en jobbresa.

Jag ringde Rickard i torsdags, han var på väg till Dordogne tillsammans med Lotta och Dwight och Lisa och Robbie är i England. Och då kände jag mig ännu mer ensam. Vi, d v s David, Pierre, Marlene och jag har haft planer på att åka till Dordogne i flera år nu, men det har inte blivit av. Så här satt jag ensam och ringde till Leo igår. Telefonsvar, ringde Stephan som var i Milano tillsammans med Julia. Men jag får försöka att sysselsätta mig själv.

Jag hade räknat med att vara hemma vid femtiden i onsdags, men avresan från Gardermoen blev försenad, det var något problem med luftkonditioneringen i kabinen och sen missade jag direkttåget kvart i fyra med några minuter så jag var inte hemma förrän vid åttatiden. Ganska trött faktiskt, för jag är inte så bra på att vänta, annars har jag nog rätt bra tålamod.

Det är i alla fall skönt att vara hemma igen. Huset var skinande rent efter att Diana och Yves har bott här tre veckor. De lämnade ett brev där det stod att de hade allvarliga funderingar på att flytta tillbaka hit. Zürich är, trots bättre karriärmöjligheter, ganska trist. Jag fick ändå ta itu med den livsfarliga uppgiften att snygga till lite på den branta tomten, det har tydligen varit en del kraftiga åskväder med nedfallna och kringflugna blad och grenar.

Men idag skiner solen, det är +25 och lite lagom bris. Jag känner mig faktiskt väldigt ledig. Jag tror att jag skall trösta mig med en god lunch på La Casetta som har en stor terrass och sitta där och se ut över sjön. Det är gångavstånd, så jag kan med gott samvete ta ett glas vin till maten. Dags att byta om och fixa till ansiktet lite....

Det roligaste kommer sist!

Nu har jag bestämt mig, jag reser hem på tisdag. Eller rättare sagt, jag reser till Oslo tisdag eftermiddag och bör vara hemma vid femtiden på onsdag. Jag är inne på upploppet med mitt uppdrag, räknar med att vara klar på fredag. Lördag kväll är jag inviterad till middag på Holms Hotell, det är en av grannarna här som har sålt sin hytte – så det blir en avskedsmiddag för oss som bor närmast.

Sen är det lite husligt pyssel, jag vill ju inte lämna hytta utan att det är städat här. Det verkar inte som om någon kommer hit upp förrän snön har lagt sig.

Elvy ringde i går. Hon är just nu på Prince Edward Island, ett par av hennes vänner har sommarhus där. Prince Edward Island – låter det bekant? Green Gables, Marilla och Matthew?

Just det, det handlar om Anne på Grönkulla som hon heter på svenska. Jag älskade de böckerna, min kompis Sarah och jag levde i böckernas "verklighet" under en period, vi var väl tio-tolv år då. Elvy är i Springbrook som ligger nära Green Gables. MEN – Elvy tog mig snabbt ur villfarelsen att jag skulle kunna uppleva det Green Gables som böckerna skildrar. Nu är det ett besökscenter med tivoli och diverse andra ”attraktioner”. En illusion fattigare...

Elvy kan inte hålla sig från Hälsingland, hon planerar att resa dit innan det blir vinter för att hjälpa till att få i ordning huset så hon kan vara där nästa sommar. Det är så roligt att höra hur entusiastisk hon är inför utsikterna att få tillbringa en sommar i sitt föräldrahem. (Och jag tror faktiskt att det blir fler...)

Nu kanske det här låter negativt, men jag börjar känna mig mer och mer splittrad. Jag bor i Ascona och det tänker jag fortsätta med, jag har hytta här på Geilo – där lyckligtvis Rickard är med och tar ansvar för det praktiska och delar på räkningarna, jag har en lägenhet i London som visserligen är utlånad men som ändå kräver lite tillsyn (men den har Robbie hjälpt mig med den sista tiden) och så Elvy i Toronto och förmodligen som sommarboende i Hälsingland några år framöver. Tycker inte ni också att jag skall göra mig av med lägenheten i London? Synpunkter mottages gärna!

Jag känner att jag försummar mina vänner i Ascona-Locarno och inte minst att jag saknar dem och gemenskapen vi har med varandra. Och hur blir det med våra övningshelger nu? David kommer inte att vara hemma så mycket, Yvette jobbar på ett kryssningsfartyg och kommer vi att hålla ångan uppe när två saknas? Jo, det gör vi nog. Dwight har mailat om generalsvalet och samtidigt kommit med ett par sångförslag.

Generalsvalet... ja, det var med blandade känslor som mina mer initierade vänner fick beskedet om vem det blev. Det har varit lite för mycket turbulens i deras värld, Linda Bonds plötsliga sorti, affären Thistle och allt som blivit så uppenbart om hur armén blivit insyltad i Zanu PF - och korrumperad. Och ledningen tiger och hoppas att stormen skall bedarra. Men den kommer nog inte att göra det den här gången. Det finns alldeles för många resursstarka och välutbildade personer inom armén som inte kommer att ge sig förrän korten ligger på bordet. På deras agenda finns också krav på att armén måste reformeras. Det som fungerade på William Booths tid, det fungerar inte idag.

Rickard påstår att det var en kommendör som inte kunde hålla sig till det officiella beskedet kom utan twittrade och meddelade att nu byter man gradbeteckningarna på Cox uniform. :-))

Donnerwetter

Efter några riktigt fina dagar, så kom ovädret. Regn, vind och åska. Just nu vräker regnet ner, men åskan gör ett litet uppehåll. Vi räknar med mer blixt och dunder i eftermiddag – och då kanske strömmen försvinner igen. Det har varit ett par hyttebränder, men ingen här på Geilo. Alla är oroliga när åskan går så här kraftigt, även om det regnar så kan en blixt göra så att torvtaket fattar eld. Jag är så lyckligt lottad att jag har ett bevattningssystem på taket till min hytte, och nu har jag, trots att det regnat också satt på det ibland i förebyggande syfte. Jag vet inte om det hjälper, men det är vad jag kan göra.

Trots att det varit riktigt fint väder, så har jag jobbat på bra. Det blev en trevlig paus i tisdags eftermiddag, då kom Liv och Jostein på besök. De var här uppe rätt ofta för några år sedan, deras farfar hade en hytte här, som han knappast aldrig använde själv. Sen insåg farfar att han nog borde sälja hytta och vi har inte träffats sen dess. De hade varit två veckor på Kreta tillsammans med några vänner, hade sen bara varit hemma i Oslo och bytt kläder för att tillbringa sin sista semestervecka med en rundtur här i Norge.

Deras vänner hade inte haft så gott om pengar, så hela sällskapet hade bokat flygresan med Ryan Air. Utresan hade väl gått rätt ok, men hemresan hade varit en mardröm. Först så kom inte planet iväg på utsatt tid, och ingen kunde informera om när det skulle avgå. Alla var trötta och när de så småningom skulle gå ombord så började kabinpersonalen bråka om storleken på handbagaget. Ingen hade haft synpunkter på den när de påbörjade resan på Rygge, det var plötsligt fel storlek och det skulle bli en straffavgift på 60€ plus en administrationsavgift för avgiften på 5€ och om de inte betalade omgående så skulle de tillkalla säkerhetsvakterna och de skulle förstås inte komma med planet. De betalade, men fick inte några kvitton. Sen när planet hade lyft, alla var förstås trötta, så började personalens försäljning och den var mycket aggressiv. Passagerare som sov, de väcktes flera gånger under resan när personalen vandrade fram och tillbaka i kabinen för att sälja. Dessutom var planets båda toaletter låsta, ingen fick svar på om kabinpersonalen kunde öppna dem. Jostein sa att det var den värsta flygresa de varit med om. När de kom fram till Rygge, så gick ett par av sällskapet och talade med flygplatsledningen som inte alls verkade förvånade. De sa att Ryan Air hade skärpt till villkoren på vissa punkter, men att det faktiskt är en sak mellan passagerarna och flygbolaget. Däremot var de förvånade över att alla hade fått betala för att handbagaget varit för stort, det borde de ha fått information om ifall det blivit någon ändring. En av dem sa med ett leende att personalen tjänar rätt dåligt – underförstått, de försöker skaffa sig lite extrainkomster. En i sällskapet, som är anställd i något departement, skulle se till att få ett samtal med ansvarig minister så snart det låter sig göras. Och efter att ha hört detta, så blir jag ännu mer övertygad om att jag stannar hellre hemma än reser med Ryan Air. Men jag var förstås helt övertygad redan innan jag fick höra den här berättelsen.

Och nu ser jag förstås fram med spänning vem som kommer att bli Frälsningsarméns nästa general. Fem vita män är kandidater. Rickard hade fått diverse info av Dwight, som känner till dem rätt väl och gillar ett par av dem. Hans stalltips är Swanson eller Knaggs. Jag vet inget om dem mer än att mrs Swanson avviker lite från gängse stil bland kommendörstanterna. Hon ser, för att använda ett gammalt uttryck, faktiskt rätt fräsig ut. Och Pierre har synpunkter.... inte särskilt positiva för att uttrycka det artigt. Och de delas av hans syster....

Oops! Nu börjar åskan mullra igen. Bäst att sluta. Oj, nu kom det en riktigt kraftig smäll. Hoppas jag hinner brygga lite kaffe innan strömmen försvinner.

------
1730
Och så var det klart, André Cox blev general. Ett mycket märkligt val.  Jag undrar vad mina mer initierade vänner har för kommentarer till detta.

Söndag kväll

Efter flera dagar med helt fantastiskt väder, så började det regna vid elvatiden och det ser ut att hålla på hela kvällen. Men det är ok, det har blivit riktigt torrt här nu.

Rickard har rest till Bergen, han skall resa tillbaka till Biel därifrån.  Det ser ut att bli skapligt väder även nästa vecka, så jag blir nog kvar här ett litet tag till. Jag fick ett översättningsjobb i tisdags med deadline 15 augusti. Jag stannar här tills det är klart, här har jag ju arbetsro. Jag märker också att när det är ljust länge på kvällarna, då jobbar jag mera effektivt. Jag är ute på dagarna och tillbringar några timmar på kvällen framför pc:n. Man får inte den där känslan av att ”nu är det kväll och jag skall snart lägga mig” när det är ljust fram till tiotiden.

Elvy är hemma i Toronto igen. Hon stannade kvar i Bollnäs hela tiden, reste hem den 23 juli. Jag befarade ju att hon skulle köpa sitt föräldrahem, men så blev det inte. Bara nästan. Hon har hyrt huset för att kunna vara där nästa sommar och då skall hon bestämma sig om hon vill köpa det. De nuvarande ägarna var nöjda med arrangemanget, det är inte lätt att sälja hus däruppe. Hennes vänner har lovat henne diverse möbler från sina förråd, så att det kan bli beboeligt över sommaren. Sen skulle en av dem sätta upp gardiner och hennes man har lovat att se till huset över vintern. Pusselbitarna faller på plats en efter en.

Marlene skickade en länk till en artikel där man berättade om vad påven sagt till ungdomarna vid sitt besök i Rio. Nu var artikeln på på italienska, så jag kanske inte kan återge texten exakt, men påven ville att kyrkan skulle komma närmare, ut till folket. Han ville att kyrkan skulle befrias från prästerskapets dominans, världsligheten och slutenheten. Han ville att ungdomarna skulle gå ut och ”ställa till det” i församlingarna genom att gå ut på gatorna och tala om sin tro. Under besöket i Rio har han brutit mot en rad av de regler som ingår i Vatikanens protokoll. Även om han är kyrkans ledare, så vittnar det om mod. När jag läste artikeln så tänkte jag ”Francis for general!” När man i en italiensk tidning kallar påven för Francis istället för Papa Francesco, det är en revolution så god som någon och det är väl en general som ställer saker och ting på huvudet som behövs nu. Och vem blir det? Rickard håller fortfarande på Clive Adams, Dwight tror att han är en av de tänkbara kandidater som han tror kan våga förändra ohälsosamma strukturer och... ja, helt enkelt avskaffa den kuria om härskar på 101:an.

Och nu återgår jag till arbetet. Nej, först måste jag nog ha något att äta.  

Lata, varma, soliga dagar!

Vi gör lite nytta ibland, men mest sitter vi ute och läser eller halvsover. Rickard har målat alla fönster utvändigt och jag har städat upp på tomten. Nästa vecka kommer det att bli fint väder, åtminstone fram till fredag eftermiddag. En så lång period med fint väder har vi inte haft på länge häruppe. Det är massor av turister i Geilo, mest tyskar och holländare faktiskt. Olika räddningsteam har varit ute på Hardangervidda och letat efter vilsegångna turister flera gånger den här veckan, så vitt jag vet har allt slutat lyckligt. Sen var det fyra tyska husbilar som kom en sen kväll och ställde sig på infartsvägen där det faktiskt är förbjudet att parkera. Rickard gick dit och sa till dem att de inte fick stå där och då blev det livat - ja, han började faktiskt på svorska och sen på engelska och när de låtsades att de inte förstod, så blev det på tyska. Det är en ful grej som han använder sig av ibland. Men effektiv.

Med så många turister som snurrar omkring, så händer det en hel del olyckor på vägarna och flera husbilar har börjat brinna. Idag dog en basehoppare i Aurland. och en klättrare på Store Skagastölstind i Jotunheimen. De här våghalsarna vet ju faktiskt att det kan gå galet, men inte fotturisterna som varken har fjällvana eller utrustning och lyckas villa bort sig i terrängen. Idag var det ett par i som fick hämtas med helikopter, de hade förirrat sig in i våtmarkerna uppåt Myrdal. Och i morgon är det två år sedan massakern på Utöya.

Nu skall vi ta med oss Birk, grannens hund ut på en promenad. Birk är en vänlig, men livlig vovve. Han har gått tre lydnadskurser. Rickard tror att han har gått samma kurs tre gånger utan att bli godkänd.

Årets kanalfärd är i slutfasen av planeringsstadiet. Det skall bli en vilsam resa Braunston - Oxford tur och retur. Vi blir fem, Regula har bestämt sig för att följa med - och från tidigare är det Pierre, Rickard, Marlene och jag.

Om drygt en vecka samlas High Council. Armévärlden surrar av rykten. Nu är jag ju inte i Lonodn den här gången, det skulle vara intressant att veta vilka som står högst i kurs hos vadslagningskontoren.