Sång på gång

Jag hade räknat med några dagars ledighet den här veckan, men därav blev intet. I fredags fick jag över tre artiklar som skulle översättas med expressfart och det är jag klar med nu. I morgon tar vi tåget till Biel och övningshelgen och på måndag fortsätter jag till London.

Vi hade ett riktigt trevligt födelsedagskalas i lördags. Som extra överraskning kom Davids bror och syster med sina respektive. Det hade han definitivt inte väntat sig – dessutom stannade de tills igår. Den 4 november reser David till Sydafrika, men innan dess skall forskningsteamet träffas i Köln. Efter Sydafrika blir det Egypten, om det inte är alltför oroligt där. Pierre har satt upp en världskarta och markerar vilka länder David varit i. När Davids bror såg kartan så såg han paralleller med att vara FA:s general, man håller på två-tre år och sen har man sett världen. Då bestämde sig Pierre för att göra en karta till...

Jag stannar i London några dagar, bankärendena skall klaras av på onsdag klockan elva. Jag vet fortfarande inte hur mycket HMR vil ha i skatt på försäljningssumman, men det skulle mäklaren försöka få klart innan dess. Det här är så typiskt engelskt! Man har en gigantisk organisation för att driva in skatter och tullavgifter, men ingen kan (eller vågar) ge något besked.

 Men nu laddar jag för övningshelgen. Förutom att vi sjunger tillsammans så har vi en sån fantastisk gemenskap på det andliga planet, något att verkligen vara tacksam för. Och så får vi väl hoppas att det bli någon dag med så klart väder att vi kan se topparna i Berner Oberland från vår upphöjda utsiktspunkt.

Elvy har meddelat att hon reser till Sverige (eller mer precis: Hälsingland) i övermorgon. Hon vill vara där över Allhelgonahelgen. Hon frågade om jag kunde komma dit också. Det är klart, har hon rest ända från Toronto så vore det väl inte för mycket om jag tog mig en tur dit. (Alltså, jag är rätt nyfiken på hur det blivit i huset.)

En sommardag till...

Den här veckan har Regula och jag ägnat oss åt trädgårdsarbete på hennes tomt. Hon har haft problem med att jorden rasar när det regnar mycket. De sista veckorna har hon haft hjälp med att bygga upp terrasser på lite olika höjd, tre av dem är stensatta och fyra skall förhoppningsvis hysa lummiga växter. Vi har släpat jordsäckar av olika sammansättning och planterat och vi har blivit riktigt lortiga och haft jättekul. Nu väntar vi bara på växterna till surjordsterrassen, förhoppningsvis kommer de i eftermiddag och sen kan vi plantera och städa upp i morgon. Nästa vecka skall bli riktigt blöt, det är säkert bra för de nyplanterade växterna. Men det slutgiltiga resultatet lär vänta på sig, vi kanske står med facit vid den här tiden nästa år.

Jag kan bara konstatera att det är mycket mer praktiskt med en brant tomt med minimalt med jord, så som jag har. Valnötsträdet och några buskar med vårblommor under, det räcker. Och snart är det tid för årets valnötsskörd.

David fyllde 60 i måndags. Vi firade honom så där lite lagom i söndags, Pierre skulle iväg på jobb måndag - torsdag. Han kommer hem i kväll, för på lördag blir det fest uppe i Orselina, Pierre räknar med att vi blir 25-30 personer. Han behöver alltså fredagen för att förbereda maten – det blir förstås buffé med plockmat. Det skall bli kul!

Nästa helg är det övningshelg i Magglingen och jag tror att han kommer att bli firad då också. Sen reser jag direkt till London på måndagen för att avsluta försäljningen av lägenheten. Nu känner jag att jag har lust att stanna i London några dagar, inte minst för att shoppa lite... (Skriver jag så lär det inte bli så mycket shoppat.)

Nu skall jag

a: plocka ur tvättmaskinen och b: se till att få något att äta.

Böcker, läsplattor och regn.

”I dag är det stort att vara svensk i Kanada” skriver Elvy i ett mail. Det är naturligtvis Alice Munro och nobelpriset som har gett henne och andra svenskar där lite extra uppmärksamhet. Alice Munro är född i sydvästra Ontario och hennes noveller utspelas där. Toronto tillhör inte den regionen, men får väl som provinshuvudstad ta åt sig lite av äran.

Jag tror inte att jag har läst något av Alice Munro. Eller också är det så att noveller faller bort ur minnet, en roman kan hänga kvar längre. Jag läser förstås en hel del skönlitteratur, men när jag är som mest upptagen med mina uppdrag, i all synnerhet översättningarna, så får litteraturen vila. Då får jag tillräckligt av bokstäver, ord och meningar i mitt jobb. Undantaget är när jag är ensam i hytta på Geilo. Då disponerar jag min tid på ett helt annat sätt, men läser jag då, så blir det norska författare – på norska förstås.

När jag är i Sverige, så köper jag böcker av svenska författare. De flesta lämnar jag sedan vidare till Rickard och Lisa. Mina bokhyllor i arbetsrummet är redan överfulla och jag tänkte faktiskt rensa ut en kasse engelskspråkiga böcker f v b  Brocki när vi reser till Magglingen. Det där med läsplattor förstår jag inte vitsen med. Jag har testat och texten får inte liv. Det kan naturligtvis vara en vanesak, men en läsplatta har inget liv, det har däremot en bok. Den som ”uppfann” läsplattan kommer aldrig att få samma berömmelse som gamle Gutenberg. Och förresten gillar jag inte ljudböcker heller, även om jag inser nyttan av dem. Det kan ju vara enda sättet för en dyslektiker att komma i kontakt med litteraturen, för att nu inte tala om synskadade.

Nu ser jag att det blir revor i molnen och solen tittar fram. Igår vräkte regnet ner och det kom kraftiga vindbyar. Det skulle bli regn, men att det skulle komma sådana mängder hade man nog inte räknat med. Det skall bli mer regn i eftermiddag, så nu får jag väl gå ut och se om jag behöver städa upp ute. Troligtvis behöver jag det.

Sömnlös natt

Nej, jag har inte legat vaken och genomlevt en kvalfull natt, men det här var natten när mycket hände.

Jag släckte lite senare än vanligt, hade köpt en bok i London,, en riktigt bladvändare som jag hade svårt att lägga från mig, så jag passerade nog den där tiden när jag somnar snabbt med ungefär en timma. Släckte, och hade väl just somnat  när det hördes en kraftig knall utifrån. Tio minuter senare ytterligare en kraftig knall. Steg upp för att se om det var något som hänt i grannskapet men såg inget, bara att det lyste i ett par hus, de hade väl vaknat av oljudet. Det verkade inte vara något som jag behövde bekymra mig om, så jag lade mig igen. Då ringde telefonen, den fasta telefonen som jag har i entréplanet. Gick upp och svarade, det var en upprörd dam som talade italienska snabbt – mycket snabbt - och jag försökte hänga med. Förstod snart att det inte hade något att göra med oljudet, det handlade om hennes man som tydligen hade varit ute och haft lite roligt på egen hand.

Försökte säja att hon ringt fel, men jag insåg att hon trodde att hon ringt till den som mannen hade roat sig med. Försökte ett par gånger till men hon lyssnade inte. Då lade jag på och väntade lite tills hon ringt av och lade luren på bordet. Jag har en gammaldags telefon där. Nu hade klockan hunnit bli tjugo över två och jag var klarvaken. Tog då till det gamla knepet med varm mjölk med lite honung i. (Smakar inget vidare...) Gick och lade mig igen, tre nya knallar med några minuters mellanrum. Upp för att kolla vad det var för något. Kunde det vara åskknallar – nej, det här lät mycket mer distinkt. Annars händer det vid vissa atmosfäriska förhållanden att det verkligen brakar loss i luften, oftast på natten. Nu bestämde jag mig för att gå upp och sätta mig på balkongen för att försöka se vad det var som hände. Märkte då att det var tänt i flera hus i närheten. Det gick tre kvart och inget hände och jag började bli sömnig, så jag gick ner och lade mig och utan att tänka mig för, så hade jag lagt på luren igen när jag passerade telefonen. Hann just somna till när telefonen ringde igen, men nu struntade jag i det. Kom sen på att det ju faktiskt kunde vara någon som varnade för de här knallarna så jag gick upp igen men det var samma dam, nu ännu mer upprörd och jag möttes av ett blixtsnabbt ordsvall som skulle kunna få vilken sportkommentator som helst grön av avund. Då lade jag luren på bordet och gick ner igen men sen var det omöjligt att somna. Då läste jag färdigt boken – och steg upp när klockan var tjugo i sex. Boken heter The ingredients of love och utspelas i Paris och handlar om - nej, det blir för komplicerat att berätta här. Det är en sån där bok som har en bok i boken och den var riktigt bra. Författaren heter Nicolas Barreau om någon undrar.

Jag ringde Regula på förmiddagen och frågade om hon hört oväsendet. Det hade hon – men hade satt in öronproppar och sovit gott för hon trodde att det var åskknallar.

Det skall bli intressant att se om damen hör av sig igen. Nu har jag förberett mig väl för att med hög och klar röst kunna tala om för henne på italienska att hon ringer till fel nummer.

Nu finns det i alla fall en teori om vad som förorsakat de här kraftiga knallarna. Det skall ha varit ett gäng som varit ute på sjön och roat sig med att skjuta mot land med något slags salutkanon. Det var inte enbart Ascona som drabbats, utan de hade tydligen åkt runt på sjön, både Cannobio och Maccagno som ligger rätt långt bort, på den italienska sidan, hade fått ”besök”.

Men nu känner jag att jag är trött... Vågar jag lägga mig en liten stund??

There is no place like home...

Det är så skönt att vara hemma igen. Nu skall jag ta lite ledigt tills nästa uppdrag kommer. Det är fortfarande upp mot +20 på dagarna, men nästa vecka skall det bli betydligt kallare.

Jag kom hem vid åttatiden i lördags kväll, Regula var snäll och hämtade mig i Locarno. Jag sov som en stock, vaknade vid åttatiden och välsignade Regula som hade sett till att jag hade mat till frukost.

Sen var det samling uppe i Orselina. David hade kommit hem i torsdags, nu stannar han här månaden ut. Nu senast hade han gjort en kort visit i Taiwan, dessförinnan hade han varit i Mongoliet, ett land som tydligen fascinerade honom mycket. Han hade hört att armén hade någon verksamhet i Ulanbataar men hade inte lyckats hitta var de fanns.

Det kändes så skönt att kunna sitta ner tillsammans, det var ett tag sedan sist. Pierre ansvarade och han hade, precis som jag haft avslutningssången i söndags ringande i öronen. Marlene hade aldrig hört den, så vi fick sjunga den tillsammans. ”I´ll stand for Christ, for Christ alone, Amid the tempest and the storm.Where Jesus leads I´ll follow on, I´ll stand, I´ll stand for Christ alone.” Och det är väl så vi försöker leva. Den av oss som reflekterar mest, det är Marlene. Hon har sin uppväxt i katolska kyrkan med delvis andra värderingar, så hon tänker mycket mer på vad vi sjunger och säjer. För oss går mycket på rutin, inte minst när vi sjunger. Men ”I´ll stand for Christ” den bet sig fast med en särskild innebörd. Men sen är det som David påpekade, vi har ju inte så svårt att stå för vår övertygelse, vi befinner oss inte i en fientlig omgivning, ingen hotar oss om vi talar om vår tro. Möjligen skakar man medlidsamt på huvudet, men det tål vi. Det som kan vara lite svårare, det är ”Where Jesus leads I´ll follow on” - då kan det göra intrång i vår comfort zone.

Och på tal om sång, så blir det övningshelg 27-28 oktober uppe i Magglingen. Vi kommer att bli fulltaliga, tio stycken och Dwight tänkte komma med ett par nya sånger då. Jag vet att han har jobbat lite med ”Beyond the blue horizons”. Jag tror att den kommer att passa oss riktigt bra. 

Uppbrott.

Nu är lägenheten tom, igår hämtade de möblerna och jag sitter här hos Peter och väntar på att speditionsfirman skall komma och hämta mina flyttlådor, fyra till antalet. Jo, det fanns mer än jag trodde... Men nu är det klart så jag kan resa hem i morgon. Avresa från Heathrow 1150 och jag räknar med att vara i Locarno klockan åtta.

Jag måste resa hit igen nästa månadsskifte, då skall alla papper undertecknas och köpesumman "överlämnas". Ja, det sistnämnda är förstås bara symboliskt. Och då hoppas jag att HMR har hört av sig innan dess, så jag vet ungefär i alla fall hur många % som skall betalas i skatt.

Samtidigt som det är skönt att det är klart med försäljningen, så känns det lite tomt. Peter har förklarat att jag är SÅ välkommen att bo hos honom när jag kommer till London och det tackar jag för. Peter bor ensam i ett stort hus vid Essex Villas, tio minuters promenad från Vicarage Gate, så jag känner mig som hemma även i de kvarteren.

Jag hoppas att bilen kommer som de lovat ”before noon” - klockan är strax elva nu. Sen skall jag in till centrum och tokshoppa. Jag säjer så, det är riskfritt, för de gånger jag bestämmer mig för det, så blir det nästan inget köpt. Ett par boots från Clarks, som jag sett i en annons och en riktigt snygg ganska stor, mjuk skinnväska som finns hos M&S, för det facila priset av £69. Det skall jag köpa.

Det är mulet idag, men milt och det känns inte särskilt höstlikt, även om en del träd, mest lönnar börjar skifta i rött och gult. Det är faktiskt kyligare i Ascona, åtminstone just nu. Vi brukar ju ha sommartemperaturer långt in i oktober, ibland längre. 

Denmark Hill

I går var jag, mycket oväntat, med om generalens välkomstsmöte. Jag hade ingen aning om att Lottta och Dwight var i London, när de ringde och frågade om jag ville göra dem sällskap. Då var jag på väg till gudstjänsten i Regent Hall, så det blev mycket ”armé” igår.

Såna där officiella tillställningar brukar vara ganska sega, men jag tycker nog att den här var ganska okej. Det började rätt bra när generalsparet gick in medan de spelade ”Fill the world with music”, men sen blev det stundtals lite mer formellt. Det som jag kan klaga på var väl sångvalet, vi fick vänta tills avslutningssången innan det blev en riktig armésång med lite tryck i. ”In the army of Jesus we´ve taken our stand” med kören som jag gillar ”I´ll stand for Christ, for Christ alone, Amid the tempest and the storm. Where Jesus leads I´ll follow on, I´ll stand, I´ll stand for Christ alone”.

Det var roligt att få träffa hela ”klanen” även om det bara blev en snabb kram och några få ord.

Det var så många tankar som snurrade i mitt huvud under mötet. Ett år innan jag slutade att gå till kåren, så var jag här en heldag där man presenterade ITC som det väl hette på den tiden – och hur det är att vara kadett. Jag hade haft en del funderingar på om jag skulle bli officer. Ingen sån där klockren kallelse, men ändå, jag tyckte att officerarna hade ett sånt fantastiskt jobb, jag trodde att jag skulle kunna klara arbetet. Sen visste jag också att det var självklart att jag skulle skaffa mig en utbildning först, så jag hade ju några år på mig att fundera. Sen har de här tankarna kommit tillbaka ibland, inte minst under de sista åren och Pierres mamma och jag har talat en del om det. David brukar säja att jag är ”utpostledare” och jag får väl nöja mig med det. Kanske. 

I´ll stand for Christ, for Christ alone,

Amid the tempest and the storm.

Where Jesus leads I´ll follow on,

I´ll stand, I´ll stand for Christ alone.

Vi åkte hit efter mötet och satt och åt pizza och pratade till midnatt. Det känns som om stämningen har vänt lite, många som var besvikna efter High Council börjar tro att det här nog ändå var ett rätt bra val, inte minst därför att generalen har deklarerat vid flera tillfällen att han kommer att starta en översyn av arméns administration. Den får inte kosta för mycket, varken i pengar eller personal. Dwight berättade att någon han känner, för ett par år sedan hade gått igenom IHQ:s personalstyrka och särskilt vad officerarna gjorde. Det blev inte något uppmuntrande resultat – somliga jobbar häcken av sig medan andra seglar omkring på en räkmacka och mest är märkvärdiga och anser sig ha makt. Silvia Cox gjorde ett trevligt intryck, om han är ledare och administratör, så kanske hon fyller sin roll med de ”mjuka värdena”.

Undrar ni hur det gått med lägenheten? Jo, den är såld och jag har lovat att den skall vara tömd innan måndag, ja måndag den 7 oktober alltså. Jag behöver inte städa, för det kommer hantverkare sedan. Det känns riktigt skönt. Jag har börjat packa ner mina grejor, det är lyckligtvis inte så mycket. Nu på morgonen ringde jag till en charity shop som finns bortåt Paddington och de kommer och hämtar möblerna på torsdag. Lite sorgligt är det väl, men jag har varit här allt mer sällan, jag är mer rotfast i Ascona nu än jag varit tidigare. Men fortfarande har jag inte an aning om hur mycket försäljningskatt jag skall betala. Jag får redogöra för förhållandena kring ägandet och boendet och sen verkar det som om det kan bli en förhandlingssak, jag får ett bud från HM Revenue och kan sen ta en diskussion med dem. 

Första, andra --- tredje!

Nej inte riktigt, men nu är det på gång. Robbie tog ju kontakt med en av sina affärsbekanta som i sin tur kontaktade en mäklare. Det var faktiskt en kringmanöver, för det var egentligen Robbies bekant som ville komma över lägenheten till sin dotter. Mäklaren kom och såg på lägenheten, hade med sig försäljningsstatistik över de lägenheter i huset som sålts de sista tre åren. Han bjöd faktiskt lite mer än vad jag hade räknat med att få, men jag såg tveksam ut och då höjde han lite och då var jag nöjd. Inget snack om renoveringar o s v. Nu blir ju mäklararvodet betydligt lägre, han behöver ju bara sköta det administrativa. Mäklaren skulle träffa Robbies bekant i morgon och så skulle de försöka få tid att komma hit tillsammans. Jag får ju lite extra betänketid på det här viset, men jag kommer att anta budet och jag kan nog tömma lägenheten här under nästa vecka. Jag hoppas att jag får ställa mina personliga tillhörigheter hos Peter, Robbies systerson och så hoppas jag att någon charity shop kan komma och hämta möblerna. Det känns skönt, för det här har jag gått och värkt på i ett par år nu. Nästa gång som jag kommer till London bor jag väl på hotell - eller våldgästar hos Peter.

Mäklarsnack.

Igår var jag på besök hos mäklaren och idag har han varit och besiktigat min lägenhet. Jag vet att lägenheterna här i Vicarage Gate är lättsålda men han skulle förstås slira lite på lamellerna och talade om att lägenheten inte var nyrenoverad och han hade hantverkare och inredare som han kunde rekommendera. Då skulle priset bli ett helt annat. Jag var kallsinnig och sa att den blev helrenoverad 1993 och sen dess har det tillkommit nya tapeter och uppfräschad målning tio år senare och att jag lämnade med varm hand över till den nya ägaren att göra om efter egen smak. Jag vet rätt väl vad den är värd och när han nämnde ett pris som låg 20% under, så tackade jag för visat intresse och sa att jag nog skulle välja en annan mäklare. Sen ringde jag Robbie och sa som det var. Då tog han kontakt med en av sina affärsbekanta och i morgon kommer det en annan mäklare hit. Det är faktiskt riktigt kul att "sälja lägenhet" och för var mäklare man träffar, så lär man sig något nytt.

Jag minns när jag sålde lägenheten på Gärdet när jag flyttade till Ascona. Jag hade fyra mäklare där innan jag blev nöjd. Det var likadant som nu, man ville sälja in hantverkstjänster för att stajla till lägenheten, jag hade inget intresse av det. Men jag fick ändå det som jag ansåg att lägenheten var värd. Det är rätt obehagligt att se hur bostadsmarknaden blir allt mer segregerad. I Schweiz är det förhållandevis vanligt att hyra bostad, men till vilka priser? Jag kollar ibland på svenska Hemnet och förfäras över lägenhetspriserna i Stockholms innerstad och ser också att  lägenheter som är jämförbara med min lägenhet på Gärdet har blivit dubbelt så dyra på elva-tolv år. London är ju helt sjukt när det gäller centralt belägna lägenheter. Däremot kan man ju hitta acceptabla priser i ytterområdena, både på lägenheter och enklare radhus, men då är det delar av London som inte har så roliga grannområden.

Jag hade tänkt resa hem till Ascona i slutet av den här veckan, men nu ser det ut som om jag blir kvar här ett tag till. Som tur är, så har jag inte så många personliga prylar i lägenheten och möblerna kommer att hamna hos någon charity shop. Än vet jag inte hur stor försäljningsskatten kan bli, Robbie har hört allt mellan 10 och 25%. Jag får nog göra ett besök hos HM Revenue endera dagen.

I London

Idag har det varit sommarväder i London. Jag började dagen med att gå till Regent Hall där det var familjegudstjänst med inslag av skördefest. Sen gick jag runt på stan och passade på att äta lunch tills det var möte klockan tre, ”praise and celebrations”. Sen gick jag tillbaka genom Hyde Park och Kensington Gardens, det är alltid roligt att se på folk i parken.

De som skulle med planet till Zürich reste från Braunston till Northampton redan vid sjutiden på fredag. Rickard och jag reste från Rugby till Euston vid tolvtiden på fredag, efter att vi avslutat städningen av båten.. Rickard fick sen ta sig till Paddington för att fortsätta till Swindon. När vi satt på tåget, så konstaterade vi att detta var den mest avkopplande kanalturen som vi gjort. Det berodde nog på att vi bara var fem och att vi numera kan räkna oss som rutinerade kanalfarare. 

Igår gick jag runt i stan, enbart för att insupa atmosfären. Det är alltid överfullt med folk på på Oxford Street på lördagarna och samma sak är det på de andra affärsgatorna  - och skulle jag varit ute på ”serious shopping” så skulle jag blivit ordentligt stressad. Det är intressant att se vad som exponeras i skyltfönster och butiker, då blir man rätt snabbt klar över trenderna i höstmodet. Svarta kappor, svarta klänningar, höga klackar men nu är det både stilettklackar och betydligt kraftigare klackar som får samsas om utrymmet. Mer boots än kängor och väskorna skall fortfarande vara stora. Och det är väldigt mycket svart – trist!!!

I morgon skall jag besöka en mäklare som är specialiserad på lägenheter i Kensington med omnejd. Robbie känner till honom och går i god för att han är bra.  Jag vet på ett ungefär vad min lägenhet kan vara värd, men sen måste jag betala försäljningsskatt eftersom jag inte varit skriven på adressen på tre år eller mer och Robbie var lite osäker på hur den skatten beräknades – trots att han försökt kolla på internet. Informationen hos HM Revenue var delvis motsägelsefull. Så nu är jag inne i processen att göra mig av med lägenheten. Just nu har jag ingen som lånar den, och då blir det ju lite enklare.