Blött

Det regnar fortfarande och kommer att göra så hela dagen. I morgon blir det uppehållsväder och man har förhoppningar om att sjön inte kommer att stiga mer. Vattnet har t o m dragit sig tillbaka lite från piazzan. Om jag förstod saken rätt, så har vattnet sjunkit undan lite här i den norra delen av sjön, medan vattennivån har stigit betydligt i den södra, italienska delen. Och Ticino, floden alltså kan inte ta emot mer vatten.

Det har skett flera vägras, men inte på de större vägarna. Hålet uppe på Via Eco är fortfarande inte lagat tillräckligt bra så att D&P vill köra där. De hade kört ner till Via Palocci på en gångstig så de kunde komma iväg och proviantera. Problemet var bara att det var flera som kommit på samma idé, och stigen var inte nog bred för att mötas på... Det hade varit en rätt upprörd diskussion om vem det var som skulle backa. Till slut hade Pierre sagt att om föraren av den mötande bilen nu inte hade tillräcklig körskicklighet för att backa nedför 20 meter så skulle Pierre gärna rädda honom ur den här brydsamma situationen genom att backa uppför hundra meter. Den där diskussionen skulle jag velat lyssna till!

Och det talas klimatförändringar i radio och på TV. Det är nog så att man måste råka ut för något sådant här för att förstå att det inte bara är tomt prat. Rickard hade läst i någon norsk tidning på nätet att bankerna börjar bromsa nyinvesteringar i skidorter, det är bara de på riktigt hög höjd som känns säkra för dem, Sognefjellet till exempel. Det lär finnas lite blötsnö uppe på Kikut och Geilotoppen, men inte alls nog för att åka på och inga liftar är igång. Man brukar ladda för första advent som start på skidsäsongen, men då måste marken vara frusen för att det skall vara någon idé att sätta på snökanonerna. För en del år sedan så satte man på dem ändå, det lär ha kostat miljoner och även om snökanonerna gick hela natten så höll snön att åka på bara för några få timmar.

Och så har frågan om det är möjligt att slå samman kantoner kommit upp på dagordningen igen. Schweiz har 26 kantoner, en del av dem är mycket små och kan inte upprätthålla den service som man har rätt att vänta sig. Men här är den lokala, kulturella dimensionen och självbestämmandet viktigare. Samtidigt som man beklagar sig över de svårigheter som inte minst sjukvården har i de minsta kantonerna, så kämpar man emot att ens påbörja utredningar om samarbete mellan kantonerna. Det är en bymentalitet som inte har sitt motstycke någonstans i Europa.

Vatten, mera vatten och ännu mera vatten.

Nu flödar det över i Lago Maggiore, nere i Verbania stiger vattnet in i centrum och nu börjar det bli problem här också. Delar av Ascona och Locarno är byggda på de sediment som under århundradena kommit med Maggia från bergen och det är samma förhållanden i Verbania, där är det San Bernardino som fört med sig sediment som man byggt staden på. Det finns lite olika uppgifter om högt vattnet stigit, allt från 3 till 5,5 meter har rapporterats. I Locarno evakuerar de ett mindre sjukhus som ligger nära sjön. Verzascadammen är full och då måste man tappa ur. Det finns en övre gräns som inte får överskridas, så kan det hända riktigt obehagliga saker.

Lago Maggiore och Ticino rinner så småningom ut i Po och där kan man inte ta emot mer, där är det redan översvämmat... Stora delar av Norditalien står under vatten. I alla nyhetssändningar så tar man upp frågan om detta är ett resultat av den globala uppvärmningen, De flesta experter inom olika områden anser det och är oroliga. Får man sådant här väder upprepade gånger så måste man se över dammar, broar och vägar och bygga om dagvattenledningarna på många ställen.

Torsdag och fredag skall det bli uppehåll, men vad spelar det för roll när vattnet ändå kommer från bergen och sen inte har någonstans att ta vägen? Från sent på fredag kväll och fram till onsdag nästa vecka skall det sen regna nästan oavbrutet.

Det är tur att jag bor så pass högt, Regula och Marlene bor ännu högre för att inte tala om D&P som nästan har himlen runt hörnet. Diana och Yves är de som bor lägst, men ändå tillräckligt högt för att känna sig säkra. Stiger vattnet i sjön mer, så blir det problem i vår ”gamla stad”. Piazzan är redan översvämmad. Jag undrar hur det ser ut på golfbanan? Den ligger alldeles vid vattnet.

Regnig måndag

Så är det vardag igen efter en riktigt rolig och givande övningshelg i Biel, eller rättare sagt Magglingen. Vi tog tåget till Biel fredag kväll och startade sen klockan tio lördag förmiddag. Vi hann med massor, hade övningspass på ungefär en timma och sen mellan dem var det ordnat med andra aktiviteter, förutom fikapauser, så var det ett par bibelquiz och även om inte vädret var det allra bästa, så tog vi ett par promenader. Diana vann ett bibelquiz och Regula det andra. Jag fick skämmas, hade bara sju rätt av tjugo frågor på det som handlade om GT, det andra som handlade om NT gick lite bättre, tretton rätt av tjugo. Igår fick vi sen sitta ner och lyssna till Dwight och Lotta som talade om att vara jordens salt, men att salt också skapar törst som måste släckas. Efter lunchen så fortsatte vi att öva, och sen tog vi tåget hem kvart i fem, var hemma vid nio.

Dwight hjälpte oss sju från Ticino att öva in fyra nya, lugna sånger som vi kan ha i ”Dianas kyrka”. Vi har ju blivit ombedda att komma dit igen. Dwight har kontakt med en kyrka som vill att vi kommer dit i början av nästa år, det gäller bara att hitta en söndag som passar.

Torsdag kväll landar Jennifer och Nigel Johnson i Zürich. Sen övernattar de på flygplatsen innan de reser hit. David fick av en händelse höra att det fanns en möblerad lägenhet att hyra, de som bor där skulle resa till Chile på ett halvår. Den ligger rätt centralt i Locarno så vi hoppas att de blir nöjda. Diana och Yves har fortfarande inte hittat sitt drömhus. De hade ett på gång, men i sista minuten så började ägaren, en fransk dam att krångla. Hon skulle plötsligt sälja huset helt möblerat och ville ha orealistiskt mycket betalt för inventarierna. Jag trodde faktiskt att köpet var klart och Yves var inte måttligt irriterad över att de under en hel månad inte hade bevakat marknaden, det var ett hus uppe i Brione som de gärna hade velat kolla.

Nu har Marlene kommit igång med distansstudierna. Hon hade först lite svårt att strukturera upp sin tid, men när jag berättade hur jag fick tänka och planera, så gjorde hon ungefär likadant. Skall man jobba ensam hemma så måste man se det som om man har arbetstider.

Elvy planerar att komma hit i början av december, sen reser hon till Toronto över jul och nyår. Det är ju en fördel att kunna resa direkt från Zürich till Toronto utan byte. Jag frågade om hon började längta tillbaka till Toronto, men hon försäkrade att det gjorde hon inte, tvärtom så oroade hon sig lite för att ge sig i kast med storstadsstressen nu när hon känner att hon har varvat ner ordentligt. Och så hade hon råkat se en bil som hon tyckte att jag skulle se på, det var en Jeep, Renegade Trailhawk. Jag kollade på nätet och den såg ju ut att vara en bil i min smak, men så vitt jag kan förstå, så finns den inte på den europeiska marknaden ännu. Och vad kostar den??? Som tur är har jag skapliga vinterdäck till mitt gamla skrälle, det får nog hänga med fram till våren.

Och Mannen har inte rasat ännu. Pierre börjar misströsta. När vi var i Magglingen så kollade han livekameran minst en gång i halvtimman.

Och här regnar det och regnar och regnar. Nere i Lugano är det översvämningar, men nu börjar vattnet stiga upp mot kanten på piazzan även  här i Ascona. Det skall regna till och med onsdag, sen är det uppehåll torsdag och kanske också fredag, men sätter regnet igång igen. Jag såg på yr.no att Skandinavien skall få en mild vinter och att uppe i alperna skall det komma extremt mycket snö, den värsta kylan kommer att finnas i Ryssland. Vi får väl se om dom får rätt.

Och nu åter till arbetet. Jag kan ju inte framställa mig som ett gott exempel för Marlene om jag sen börjar slarva.

Naturen tar över.

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev här, det har varit en vecka med mycket jobb, Erik skickade över tre artiklar som det var riktigt bråttom med. Vädret har varit helt ok för den sortens sysselsättningar, men jag har också större jobb med deadline att ta hand om. Och i morgon klockan 1704 tar vi tåget till Biel. Vi är inte framme förrän efter nio, men då är vi på plats och kan börja öva tidigare på lördag. Det skall bli riktigt roligt att träffas och vi kommer att vara fulltaliga, d v s alla tolv.

Det är inte enbart Norge som drabbas av naturkatastrofer, i Alto Malcantone som ligger ungefär halvvägs mellan Locarno och Lugano utlöstes ett stort lerras igår kväll. Det drog med sig ett hus där en kvinna och hennes treåriga dotter befann sig, båda dog. Nu har man stängt av ett par vägsträckor där och i närheten, marken är övermättad efter den sista tidens regnande. Man talade om en ”explosion” av lera och enligt Pierre är det en målande beskrivning, antingen blir det glidande lera eller också ett extremt snabbt förlopp om det är brant. I just det här området har det inte varit några skred på många, många år, träden som stod i branten har funnits där i minst hundra år. Nu börjar man vakna till liv när det gäller riskerna med leran, hittills har det varit alltför stort fokus på ras från bergssidor. Nu inser man att klimatförändringarna är ett faktum och att man måste kartlägga var de värsta områdena finns. I Norge har man bättre koll, därför att där vet man var det är det kvicklera, vilket är mycket farligare än ”vanlig” lera. Men nu blir jorden förändrad av regnet och även om markytan är torr, så finns det mer vatten i jorden än tidigare. Allt enligt Pierre.

I dag är det bara lätt duggregn, sen blir det ett par dagar med uppehåll och nästa vecka kommer det att regna massor igen.

Mannen har ännu inte rasat, tvärtom så verkar eländet stabilisera sig och de evakuerade kan ändå inte flytta hem. Pierre har fullt sjå med att både följa utvecklingen i Norge  och hålla sig uppdaterad om vad som händer här.

Och nu återgår jag till mitt arbete. Det blir väl mer att skriva om efter övningshelgen

Seigmannen

Pierre är knappast att tala med för närvarande, Mannen (fjället alltså) i Romsdalen vägrar envist att rasa så som geologerna tänkt. Han kollar norska tidningar med hjälp av översättningsprogram, NGU:s hemsida, diverse andra mindre kända bloggar i ämnet och mellan varven så grämer han sig över att han reste hem nu när det händer verkligt intressanta saker i Norge.

Nu har fjället fått nytt namn, Seigmannen, d v s sega gubben. Laban Seigmenn är godis i Norge, små gelegubbar i varierande kulörer. Det ser ut som om de står med lyfta händer, så i vissa kretsar kallas de för pinsevenner.

Det är betydligt värre med flommen på Vestlandet. Jag brukar vara i Flåm minst en gång varje sommar och när jag såg filmen som man tagit från helikopter kunde jag naturligtvis snabbt relatera till hur det har sett ut. Det är en tragedi för det lilla samhället och nu är stränderna så underminerade av det framforsande vattnet att geografin kommer att bli helt förändrad.

Vi har ju skyfall här också och vattendrag uppe i bergen som svämmar över, men det blir rätt lokala skador. När regnvädren kommer in från Atlanten, späckade med fuktighet och möter fjällen, så blir ju effekten en helt annan. Flåmsdalen är väl en och en halv mil lång, bergsidorna är jättebranta, tillrinningsområdena är stora och även vid mycket måttlig nederbörd finns det många fossefall som kastar sig ned för bergsidorna.

Det lilla samhället Undredal är helt isolerat, vägen dit har rasat på flera ställen. Som tur är, kan man komma dit med båt. Jag undrar förstås hur det har gått med alla getterna som finns där. Undredal är känt för getosten och för att man varje sommar har en geitostfestival.

Och visst undrar jag också hur seg Mannen är.

"höjder och berg försvinna"

Rickard och Pierre kom lyckligt och väl fram till Biel, men inte förrän torsdag eftermiddag. Det var busväder och långa köer på autobahn så de fick övernatta på ett sunkigt motell någonstans mellan Frankfurt och Heidelberg. Men det var nog lika bra det, för på onsdagskvällen kom det in ett oväder över nordvästra Schweiz med storm och hällregn och nerblåsta träd och ledningar. Dessutom kom årets första snö uppe i Magglingen. Det hade gungat rejält hela vägen från yttre Oslofjorden och ända tills man fick lite lä vid Stora Bält. De hade visserligen gått och lagt sig i anständig tid, men det gick inte att sova, det knakade och brakade i båten. Som tur är, så har ingen av dem anlag för sjösjuka.

Det har inte jag heller, men jag blir så trött i kroppen av att ständigt parera gungningarna, både när man går, sitter och ligger med för den delen. Det värsta jag varit med om i den vägen, det är en tur från Lerwick till Bergen i början av 90-talet. Färjan var inte så stor, när vi lämnade Lerwick blåste det styv kuling, när vi kom halvvägs var det storm. Lyckligtvis västlig vind, så färjan fick ta vågorna i aktern.

Här är vädret rätt okej, halvklart och +11. Uppe i bergen har det kommit en hel del snö.

Pierre är rätt sur över att han inte är kvar i Norge och får vara med uppe i Romsdalen. Nu räknar man med att raset kommer att ske den här veckan, kanske i morgon om det kommer så mycket nederbörd som beräknat. Området är nu evakuerat, inte bara människor och djur utan också inventarier och jordbruksmaskiner. Järnvägen genom Romsdalen är stängd, men det verkar som om vägen (Ev 136) fortfarande är öppen. Det här skredet (40 000 – 120 000 kubikmeter) är bara en liten bagatell jämfört med stora skredet som kommer att utlösas i en inte alltför avlägsen framtid - nu talar vi kanske om ett sekel – men då kommer sannolikt hela Romsdalens norra del att spärras av för gott.

Pierre har sett hur många farligheter som döljer sig i det natursköna norska landskapet. En del av dem är kända av allmänheten, andra talar man lite tyst om för att inte skapa panik. Och så handlar det om inkomster från kryssningsfartygen. Åkernesremna är känd och där verkar det som om rederierna litar på övervakningen, men den stora bergväggen ut mot fjorden mellan Aurland och Flåm verkar vara mindre känd. Nu behöver det ju inte vara så att berget rasar mitt på kryssningsfartygen, det är effekten på vattnet i de trånga fjordarna som är den stora faran. Där kan man tala om tsunami!

Pierre kom hit i fredags kväll och hade med sig molter, römme, brunost, rökt makrill, makrill på tub och flatbröd. Och en form att göra brynost i. Brynost är såvitt jag kan förstå, Östfolds variant av den bohuslänska äggosten. Men jag gör riktig äggost i den. Hur jag har lärt mig göra äggost? Jo, när jag bodde i Stockholm, så bodde det en dam som härstammade från Bokenäset i våningen under. En gång mötte jag henne på parkeringen och hon kånkade på massor av mjölk och ägg och jag frågade naturligtvis vad hon skulle ha allt det till. Då blev jag inbjuden att vara med om tillagningen av äggost, hon skulle göra flera till en fest i något bohuslänskt sällskap. Hon skulle ha björnbärssylt till, jag tycker att det blir ännu mer exotiskt med molter. Och björnbärssylt finns faktiskt att köpa här. Vi har en liten äggostform i hytta, till den behöver man bara två liter mjölk, tre deciliter römme och fyra ägg. Det blir 8 bitar, Den här formen klarar 10-12 portioner.

Det är inte svårt att göra äggost, vad som behövs är massor av tålamod och att man passar mjölkblandningen väldigt noga, den skall värmas mycket långsamt.. Det var jag sysselsatt med i lördags. Och sen packade jag ostmassan i formen. Det blev en del över, som jag packade i en vanlig sil. Då har jag till kaffet idag och i morgon.

Vi samlades här igår och efter vårt ”holiness meeting” blev det rökt makrill med kokt potatis och sås av crème fraiche och finhackad dill och så äggost med molter till dessert. Exotiskt så det förslår!!!

Det var första gången på länge som alla var samlade. Det kändes skönt att få sitta ner tillsammans, men samtidigt kändes det lite ovant. Nu skall vi ha övningshelg i Biel om två veckor, det ser jag verkligen fram emot. Sen var vi visst ”bokade” för en gudstjänst i Lugano i november. Och så planerar Elvy att komma hit en vecka i november. Det skall bli roligt att visa henne hur jag har det och att hon kan träffa mina vänner.

Nu är klockan halv tio, dags att börja dagens jobb.

Några rader innan jag lägger mig

Nu börjar allt återgå till det normala igen. Marlene och Regula är tillbaka i Ascona, Pierre och Rickard är just nu ute på havet med färjan till Kiel. Jag fick sms för ett par timmar sedan, det gungade rejält ute på Skagerack. De kommer till Kiel i morgon förmiddag och hoppas hinna till Biel på kvällen.

Marlene har börjat sina distansstudier. Efter en vecka så tycker hon det är jobbigt, allt är ju så ovant för henne. Jag har varit där och försökt hjälpa henne, men kurslitteraturen och allt som finns på nätet är på franska. Nåja, jag har nog ändå lyckats räta ut en del frågetecken. För mig känns det som ett bra sätt att studera, man distraheras inte av alla aktiviteter som inträffar när man bor i ett studentkollektiv. När jag gick på LSE, så bodde jag i studentkollektiv i St John´s Wood den första terminen. Det var förstås roligt, men det blev alldeles för mycket störningsmoment (fester, pub-besök o s v) som gjorde att man var tvungen att sitta uppe på nätterna och läsa för att hinna med. Sen köpte pappa lägenheten i Vicarage Gate till mig och då blev det betydligt lugnare.

I söndags var vi i Bellinzona, inbjudna av Marlenes mamma. Först var det mässa, sen en mycket god lunch och efter det så var vi på en eftermiddagskonsert, det var en grupp elever från en katolsk skola i Slovenien som var på besök. De var 12-14 år och förutom sin kör så hade de en stråkkvartett och de var riktigt duktiga.

Nu blir det övningshelg i Biel 8-9 november. Sen kommer Johnsons från Albany hit veckan därpå. David har hyrt en möblerad lägenhet i Locarno åt dem, det var en ren tillfällighet att han fick reda på att de som bor där skulle resa till Chile på ett halvår. Så det löste sig bra.

Nu är jag trött, det här får räcka för ikväll.

Lite av varje.

Idag regnar det inte och om jag nu vågar tro prognoserna så har vi en vecka med uppehållsväder framför oss. Helt otroligt! Dessutom med sommartemperaturer.

Jag har varit ute på en långpromenad, regnet har verkligen ställt till det. Grusgångarna uppe på Monte Verita var knappt framkomliga, där fick man vackert hålla sig till asfalten. På gatorna finns det stora högar av grenar, löv och mer svårdefinierbar bråte som hade fastnat här och där och städning pågår. Jag undrar vart alla löven från mitt stora valnötsträd tog vägen när det stormade. På min tomt finns de i alla fall inte.

Jag fick reklammail från Gudrun Sjödén idag. Bland alla färgglada vinterkläder så hade hon bland inredningstextilierna en länk till ”hemma i Hälsingland” och då kände jag att jag längtade dit. Men det var enbart sommarbilder, jag vet allt hur det är där under den mörka årstiden. Min morfars föräldrar hade en gård som inte var tillräckligt stor för att räknas som hälsingegård, men jag har sett svartvita fotografier på hur det såg ut därinne. Det var nog inte så färgglatt då som på de här bilderna men de förmedlade ändå en känsla.

Nu har det kommit siffror på nedgången av antalet utländska studenter i Schweiz. Det är ett resultat av att man sagt att antalet utländska studenter och även forskare i Schweiz skall regleras. Sen vill man straffbeskatta utländska arbetare i Schweiz, vilket i högsta grad strider mot de överenskommelser som gjordes när Schweiz gick in i EES-avtalet. Och ett förslag om statliga insatser i Västafrika mot Ebola har fått kritik, det finns de som tycker att det räcker med att schweiziska Röda Korset finns där. Sorgligt!

Nej, jag följde inte upp vem som fick litteraturpriset. Har aldrig hört talas som honom. Det hade inte Marlene heller, Desto mer intressant var det med fredspriset. Men hur tacklar en sjuttonåring en sådan utmärkelse? Hon har ju, trots sin ålder redan blivit helgonförklarad, fått tala i FN och fått andra priser. Hon är väl värd priset, men man lägger ett tungt ansvar på henne nu. Hur påverkar det hennes säkerhet? Talibanerna är ju kapabla till vad som helst.

Pierre kommer till Geilo på fredag och sen planerar de att köra hit nästa vecka. Rickard berättade att det hade kommit lite snö även på Kikut och att det är minusgrader på nätterna oc hg halkvarning på fjällövergångarna. Det är höstfärger i fjället och Hallingskarvet har fått sin vita mössa. Och här är det just nu +20 och växlande molnighet. Jag tror att jag föredrar Ascona, jo det gör jag.

Regn, mera regn och mycket mera regn!

Det regnar och regnar och regnar... Och som omväxling vräker regnet ner stundtals. Sedan i torsdags har jag inte varit ute mer än en snabb förflyttning från ytterdörren till carporten och så språngmarsch från bilen in i butiken för att handla hem lite mat. Vi är ändå förskonade från de värsta effekterna av regnandet, värst har det varit nere kring Lugano, där har många vägar drabbats av ras och jag hörde på radion nu att flera byar fortfarande är helt isolerade, det går inte ens att ta sig dit med bandvagn. Gerra, som ligger tvärs över sjön från mig räknat, har drabbats av tre stora ras på den branta vägen uppför berget. Det har varit problem uppe i Valle Maggia, det kom alldeles för mycket vatten från bergssidorna och Maggia kunde inte svälja allt. David har vackert fått hålla sig hemma, det var ras på Via Eco och några andra vägar däruppe.

Marlene stannade en dag extra i Genève så hon kommer först ikväll. Diana och Yves kom hem från Kreta natten mellan lördag och söndag, planet var sju timmar försenat och sen fick de vänta tills på morgonen för att kunna ta sig hit. SBB hade i alla fall varit nästan punktliga, trots vädret. Så det har varit några dagar i nästan total isolering för mig, tur att det ändå finns telefon och internet. Och jag har förstås fått gjort en hel del.

Och mitt i all denna förskingring, Rickard och Pierre är fortfarande kvar i Norge och Regula är i Solothurn, så mailade Dwight och frågade när vi kunde ha en övningshelg. Mitt förslag var 1-2 november. Nu skall Dwight och Lotta hålla sig hemma ett tag, de är rätt trötta på allt resande. Det sista besöket i Australien var tydligen rätt påfrestande, de fick vara med som sakkunniga när man internt försökte reda ut en hel del saker i samband med de uppmärksammade skandalerna på ett par barnhem och ett par andra övergreppssaker. Det har funnits en stor kommission som utrett förhållandena, men så fanns det en hel del saker att ta i mer internt. Även om händelserna ligger rätt långt tillbaka i tiden, så måste man gå till botten med en hel del och det har framkommit info om några hittills okända övergrepp på tonåriga tjejer..

Elvy ringde och berättade att stolarna till matsalen hade kommit nu på förmiddagen och att det blev riktigt snyggt med röda stolar. I fredags hade hon köpt ett överkast till min säng, det blev ett blått med lite gröna inslag. Det kommer säkert att bli snyggt. Mattan är beige och blå och gardinerna är svagt beige med vitt tryck. Elvy frågade om jag tyckte det var ok att hon köpt det utan min medverkan. Jag har absolut inget emot det, jag blir bara så vankelmodig när jag skall välja. Dessutom har Elvy säker känsla för nyanser. Hon ser med en gång om något inte stämmer och hon kan ha en nyans i minnet när hon är ute och handlar. Sån är inte jag.

Nu ser jag att det blixtrar på andra sidan sjön. Det är nog bäst att jag klickar på ”sänd” och förbereder mig på att elektriciteten kan försvinna. Hoppas att jag hinner brygga en mugg kaffe först.

Högtidsdag för bokmalar

Nu har det gått en vecka och jag har lagt all (nästan all) min energi på mitt uppdrag. Det har varit några regniga dagar, men milt. Nu har vi tydligen en regnig period framför oss. Just nu är det bara David och jag som är här hemma. Marlene är i Genève, kommer hem söndag kväll, Regula har rest till Solothurn för att hjälpa sin ex-svägerska som verkar få allt större problem med sin ledgångsreumatism. Ex-svägerskan har i vanliga fall hjälp av sin syster, men hon är på semester i Turkiet just nu. Pierres hemresa är fördröjd, så vitt jag kan förstå är han fortfarande uppe i Troms och sen skall han göra ett besök i Romsdalen där ett stort stycke klippvägg börjar hänga allt mer löst. Diana och Yves är också på semester, de lyckades – som nyanställda på var sitt håll - ändå få en vecka tillsammans och är nu på Kreta. Men det har ändå inte varit lugnt här, en granne har bestämt sig för att bygga upp sin sluttande tomt i terrasser vilket både medfört en del sprängning och mycket borrande i berg och ett stort antal bilar som har levererat betong och annat byggmaterial.

Jag ”skypade” med Elvy igår och hon gick runt med sin Ipad och visade hur det såg ut i våningen nu när hon fått det mesta på plats. Det är väl bara stolarna till matsalen som saknas. Jag vill att hon skall komma hit och se hur jag har det, men det får bli någon gång i november. Hon har skaffat sig mycket att göra!

Nu är det en halvtimma till att namnet på nobelpristagaren i litteratur tillkännages. Jag hoppas på Svetlana Aleksejevitj, det gjorde jag förra året också. T o m här i Schweiz spekulerar man över vem det kan bli. Men det finns ju ingen schweizare med bland kandidaterna. Det är inte konstigt, landet är uppdelat i tre språkområden och någon typiskt schweizisk litteratur finns knappast. Jo, det skulle vara de som skriver på rumantsch (rätoromanska) då. Jag känner till två, Claudia Cadruvi och Arno Camenisch men just nu kan jag inte komma på titeln till någon av deras böcker. Men jag tror att Cadruvi jämsides med mer litterära prestationer också gett ut ett par kokböcker.

Jag kanske återkommer med kommentarer till vem som fått priset. Men nu skall jag fixa till lite kaffe.