Tallinn söndag

Halv tio gick vi ombord på bussen som stod i närheten av järnvägsstationen. Den var riktigt lyxig, panoramarutor, bekväma säten och skaplig plats för benen. Den körde en bit från centrum ut till hamnen där vi fick gå ombord på färjan. Överfarten till Tallinn tog exakt två timmar. Incheckning på hotell Olümpia och sen lunch, stekt sik med potatis och örtsås, rårivna morötter med touch av vitlök och små kex som smakade kummin. Exotiskt och trots den ovana kombinationen, inte alls dumt. Efter lunchen var det sightseeing med buss i och omkring Tallinn. Vi såg den stora scenen och anläggningen där sångfesterna hålls, vi passerade Birgittaklostrets ruin, var uppe i TV-tornet (enorm utsikt) och besökte Peter den stores hus i Kadriorg-parken. Sen var det kaffepaus i parken och efter det rundvandring på Domberget och i centrum. Domberget är en höjd mitt inne i stan där många av de historiska byggnaderna finns. Efter en timmas ”fri tid” - vi gjorde som alla andra, tog en öl på torget och promenerade sen till hotellet där det serverades en lättare buffémiddag. Det var exotisk mat med östeuropeisk touch. Efter det en snabb tur till baren, vi måste testa något som hette Vana Tallinn. Det var en mycket stark likör med örtsmak, faktiskt riktigt god men de som oförsiktigt tog en rejäl klunk av den tappade andan. Nu ser vi på estnisk TV. Begriper inget, men det är exotiskt. 

Klockan är strax elva lokal tid, dags att sova, Tidig start i morgon. Fortfarande fint väder, men lite kyligt.

Helsingfors lördag

Yves var hygglig nog att offra sin sovmorgon för att köra oss till tåget i Bellinzona. Vi reste hemifrån strax innan sex, och landade i Helsingfors kvart i fyra lokal tid, femton minuter efter tidtabellen.

David var väl känd på flygplatsen och en timma senare var vi framme vid hotellet. Han hade bokat rum åt oss på ett hotell i centrum som hette Solo Sokis, det är fräscht och trevlig här. Vi tog en promenad i centrum, David gick först som en tupp med fyra hönor i släptåg och förevisade stolt det magnifika Senatstorget för oss och sen gick vi till hamnen och den ryska katedralen. Han hade redan beställt bord på en restaurang med finskt kök. Där åt vi renfilécarpaccio med rödbetor och syrad grädde med smak av svarta vinbär till förrätt, huvudrätten bestod av halstrad sik och till den potatispuré som det var lite andra rotfrukter i och sås med enbär. Desserten bestod av vit chokladkräm, och en klick vardera av sylt med åkerbär, slånbär och hjortron och till det starkt gott kaffe. Även jag tyckte att middagen blev exotisk. I morgon väntar oss ännu fler exotiska upplevelser, hoppas jag. Vi har gick ju varit vakna sedan fem,och nu är klockan strax tio lokal tid och det är snart dags att sova.

Aktiva resenärer.

Det blev inte Gotland för Alice och Elvy, de tog med sig Anita och flög till Köpenhamn istället. När jag ringde för att höra var de befann sig svarade Alice i Elvys telefon. Jag vet ju sen tidigare att hon har ett remarkabelt språksinne, nu talar och förstår hon svenska riktigt bra. ”Jag har arbetat med svenskan sen vi träffades sist” sa hon som om det var den naturligaste sak i världen att en 70-plussare kan tillgodogöra sig ett språk på ett år. Min erfarenhet är den att det inte är så enkelt att förstå ett främmande språk i telefon, jämfört med IRL. Alice har både svenska och norska förfäder men har aldrig tidigare kommit i direktkontakt med något av språken.

Köpenhamn har tydligen utfallit till belåtenhet; Glypoteket, Louisiana och flera andra konstmuseer som jag aldrig hört talas om. De har varit på konsert och på Tivoli och ätit smörrebröd hos Ida Davidsen. Att få ett bord på Noma var förstås omöjligt, men de hade lyckats få bord i går på ”Den röde cottage”(!) en restaurang med en michelinstjärna. I dag skall de åka på en busstur och i morgon reser de tillbaka till Uppsala. Sen reser Alice tillbaka till Toronto på söndag. Det är så roligt att höra hur de verkligen tar för sig och samlar på intressanta upplevelser. Jag är en mer passiv resenär och hoppas att det händer något trevligt.

Jag har varken tagit för mig eller gjort några intressanta upplevelser sen sist. Men - jag har tagit itu med att läsa från min norska bokhög. Just nu läser jag Karitas, som är en skildring från tidigt 1900-tal om en kvinna på Island, utbildad på Konstakademin i Köpenhamn, men som mer eller mindre mot sin vilja hamnar som fiskarfru och mor i en avkrok på den isländska landsbygden. En fascinerande skildring från ett fascinerande land. Jag måste resa dit någon gång.

Vädret?  +25 på eftermiddagarna, svag vind och så gott som molnfritt. Bättre kan det inte bli.

Grattis Marlene!

Marlene ringde för en stund sedan och talade om att hon fått resultaten av sina båda tentor – fick högsta betyg på båda två! Nu har hon en tenta i juridik innan terminen är slut vid månadsskiftet juli-augusti. Med den takten som hon har så är hon nog klar och får sitt diplom i december nästa år. Men nu behöver hon lite semester, och det blir alltså resan till Baltikum den 27 juni. Det blir David, Marlene, Regula, Melanie från Fribourg och jag. Pierre kommer inte med, han skall resa till London för Boundless. Hans mamma skall vara med och någon måste ta hand om henne. Det är tufft av en 87-åring, men som hon sade, det är definitivt sista chansen för henne att vara med om en internationell kongress. Och det har hon ju faktiskt rätt i.

Efter rundturen har David lovat att guida oss i Finland några dagar. Han skall stanna där tills veckan efter, då är det ett i all hast sammankallat möte med ”vattenmänniskorna” med anledning av att NASA via satellitbilder har kunnat konstatera att många av världens sötvattenreserver, både i form av vanliga sjöar och underjordiska sådana minskar i oroväckande snabb takt. Dessutom kommer torkan i västra USA upp på tapeten. Tänk så gynnade vi är här i Schweiz, för att inte tala om Skandinavien med alla dessa sjöar! Rent vatten i obegränsad mängd är något som vi tar för givet.

Beträffande bilderna på Internet så har jag inte hört något från det holländska bemanningsföretaget. Det skarpt formulerade mail nr 3 blev sänt igår. Däremot hävdar den österrikiska handelskammaren att det gamla fotografiet är äkta och utan tvivel föreställer deras medarbetare! Dubbelgångare har jag hört talas om, men inte att två mycket lika personer har lyckats ta identiskt lika fotografier, iförda exakt samma kläder. Nu struntar jag i det! Bilden från Ascona får ligga kvar tills vidare och jag förväntar mig ett svar från Holland. 

Här har vi varmt, eftermiddagstemperatur på 25-28 plusgrader, men så dyker det upp oväntade regnskurar och ett och annat åskväder. Vädret i Sverige verkar inte vara så kul. Alice och Elvy är uppe i Hälsingland. Morgondagens midsommarfirande kommer troligen att äga rum i en tom lada, möjligtvis så blir det resning av midsommarstången och lite ringdans utomhus om vädret tillåter.

OM man firar "midsommar" här, så är det den 21 juni som gäller, det finns faktiskt de som tycker att sommarsolståndet är värt att firas (kvarleva sedan hippietiden?) och den 24 juni har KK en och annan procession till minne av Johannes Döparen. Ingen av dessa dagar är helgdag. Men sen firas Petrus och Paulus den 29 juni och då är det helgdag här i Ticino. Firas är naturligtvis fel ord. Man minns deras martyrskap och hedrar dem denna dag.

Nu skall jag ta fram dammsugaren. Och fira när jag ställer in den.

Ekumenik och resa i österled.

Det var en intressant upplevelse att få träffa deltagarna i samlingen i Interlaken. Det var folk från olika grupperingar inom kristenheten i Schweiz – de flesta var okända för mig - det som var gemensamt för dem var att de var små och teologiskt sett, så var spridningen stor. De hade samlats kring det som förenar, inte det som skiljer. De skall nu försöka få till stånd en konferens kring detta nästa år, så det här var bara en förövning. Vi kunde ju också presentera oss som en grupp med lite olika bakgrund, men där skillnaderna inte betyder något. Vi var ”underhållningen” på lördagskvällen och var sedan med på söndagens gudstjänst, vilken var en fin och annorlunda upplevelse. De uppskattade vår sång och vi fick höra att om det var något som man saknade i många av de här kyrkorna, så var det ett aktivt musikliv. När vi var i Olten för ett år sedan, så fick vi igång deltagarna i den stora konferensen när vi sjöng Jesus Folk. Samma sak hände här, man stod upp, klappade händer, några dansade. Synd att John Gowans inte fick bevittna det. Men det kanske han fick. Om det hinsides vet vi inget. Vädret kunde ha varit bättre, vi fick vara med om tre åskväder varav ett förorsakade ett timslångt strömavbrott.

Alice och Elvy var riktigt nöjda med sin resa i Baltikum. De hade tagit flyg över till Helsingfors förra fredagen, hade turistat där på egen hand ett par dagar och sen hade sällskapet rest med färja över till Tallinn söndag förmiddag. De hade fått se Tallinn, Riga och Vilnius och massor av annat på vägen mellan dessa städer. Elvy tyckte att resan var så välorganiserad, inga onödiga väntetider, mat och hotell var riktigt bra och guidningen i toppklass. Från Vilnius var det sedan flyg tillbaka till Helsingfors.

Nu har jag talat med mina vänner och frågat om det inte kunde vara idé att göra en sån här tur i Baltikum istället för att köra till Dordogne. De andra nappade på idén och Marlene har kollat med bussbolaget. Den 28 juni finns det möjlighet för fem av oss att följa med, vi skall lämna besked i morgon. Det blir nog Marlene, Regula, D&P och jag. David har lovat guida i H-fors, han har ju varit i Finland på vattenkonferenser flera gånger. Marlene tyckte först att hon och jag inte har åldern inne för sådana här resor, men Elvy hävdade att det fanns folk i vår ålder som var med också. 

Klarläggande

Jenny undrade i en kommentar vilka tant Ellen och farbror Sigurd var. Min mormor växte upp hos dem. Så här var det: mormor hade tre äldre bröder, hon var sladdbarn. När mormor var 5-6 år så dog hennes mamma i spanska sjukan. Mormors farmor flyttade då hem till dem för att sköta hushållet. Orsaken till det som sen hände, det fick mormor aldrig riktigt klart för sig. När farmodern hade bott hos dem en kort tid, så kom Ellen och Sigurd för att hämta mormor. Hon skulle bo hos dem. Mormors farmor var bekant med dem sen tidigare och det kan tänkas att mormor skulle komma till dem som ersättning för en liten flicka som de hade förlorat några år tidigare. Det kan också tänkas att farmodern tyckte det var jobbigt med att ta hand om en liten flicka, bröderna var ju betydligt äldre och tog hand om sig själva. Det är inte troligt att det var av ekonomiska skäl som mormor lämnades bort.

Mormor hade det bra, hon hade eget rum, mycket leksaker och fick ett kärleksfullt bemötande. Under de första åren som hon var hos dem, hände det att hennes pappa kom på besök eller att de tog häst och vagn och åkte ut på landet och hälsade på. Men det blev allt glesare mellan besöken. Hennes farmor dog efter ett par år, när hon var 13 år dog hennes pappa i en olyckshändelse i skogen. Då var hennes ”familj” så avlägsen att dödsbudet inte gjorde henne särskilt ledsen. Hennes äldsta bror arbetade på järnvägen som gick från Bollnäs till Orsa, hon hade god kontakt med honom under uppväxten och även senare i livet. De andra två bröderna förlorade hon kontakten med, men den yngste av dem, bodde i Kilafors och när mormor  och morfar sent omsider fick veta att han hade  psykiska problem och som en följd därav konsumerade väl  mycket alkohol, så  såg de till  att ha kontakt och försökte hjälpa honom. Mellanbrodern hade hon ingen kontakt med, det var först när han hade avlidit som den äldste brodern fick besked om detta, Han hade då flyttat runt i Mellansverige.

Jag snabbkollade fakta med Elvy igår kväll, då hade de varit på rundtur i Tallinn. De reser med ett finskt bussbolag som har resor med engelsk guide. Resan går idag söderut till Riga och sedan till Vilnius, dit de kommer på fredag, flyg tillbaka till Helsingfors söndag.

Nu smäller jag av!

Mormor använde inte kraftuttryck. Det står i andra budet ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn...” och för henne var de där uttrycken som i nödfall kunde användas som ersättning för en svordom heller inte tillåtna. Men hon sa ibland – men inte särskilt ofta - nu smäller jag av. Då var hon verkligen upprörd över något.

En av mormors vänner påstod att uttrycket kom från en film, som hon hade sett innan hon blev medlem i församlingen. Någon av trettiotalets filmstjärnor hade använt uttrycket. Mormor gick inte på bio på 30-talet. Det var definitivt inte tillåtet. (Senare i livet tyckte hon att det var ett ganska fånigt förbud.) Men mormors och morfars första dejt ägde faktiskt rum vid en filmförevisning i ordenshuset. Det var en man från Hälsingland som hade besökt svenskbygderna i USA, utrustad med en filmkamera. Han reste runt och visade de här filmerna och morfar, som inte var uppvuxen inom frikyrkligheten hade fått tala med tant Ellen och farbror Sigurd för att få lov att bjuda med mormor till den halvtimmeslånga filmförevisningen. Svartvit kornig stumfilm.

Jag tog snabbt efter mormor, kraftuttryck på engelska var jag väl förtrogen med, nu kunde jag lägga ett svenskt uttryck till min repertoar. Men det var ett mycket snällt kraftuttryck.

Igår kväll smällde jag av. Igen. Jag skulle visa Regula vad som hände när man lät Google söka på min bild här på bloggen. Häromdagen visades då upp massor av bilder på kostymklädda herrar. Igår kom det bilder på en dam som jobbar på en handelskammare i vårt östra grannland!!! Med namn och allt. Helt ogenerat. Ringde till Leo idag och frågade om det var vanligt med bildstölder. Han bara skrattade. ”Jag har hittat bilder på mig på fyra olika ställen, Julias bild finns med tre identiteter på Facebook. Stephan är den ende som har klarat sig så vitt vi vet.”

Så var det med det, men även om ”tjuvarna” inte tar bort bilderna, och det inte är så mycket att göra åt bildstölderna, så har jag idag sänt mail nr 2 till det holländska bemanningsföretaget och mail nr 1 till den österrikiska handelskammaren. Det skall bli intressant att se om de hör av sig.

Tills jag vet om någon av bilderna försvinner, så har jag lagt upp en helt neutral bild från Ascona här på bloggen. Neutral, men om man vet om det, så kan man ana mitt hus rätt långt upp på vänstersidan. Mitt hus, ingen annans. 

Det var ju ganska kul!

Göran i Karlstad kommenterade mitt förra inlägg med att han minsann hade kollat upp min nuvarande bild på Google. Det gjorde jag också, och fann att "liknande bilder" på mig, det var ett antal kavajklädda herrar. Så Google söker alltså efter liknande bilder och är man som jag, klädd i kavaj och han håret uppsatt, då blir ser man ut som en man i det här igenkänningsprogrammets ögon.
Jag har ännu inte hört något från det holländska bemanningsföretaget, så ny bild på mig får vänta.

Nu skall jag gå ut i solen, det är +28 och det fina vädret fortsätter i morgon också. Sen blir det mer regn, men högst behagliga temperaturer.

Elvy skall tillsammans med Alice och några från Uppsala fira nationaldagen i Stockholm. Först blir det konstutställning, sen blir det Skansen och en i sällskapet som tydligen har fina förbindelser har ordnat med sittplats åt dem. Hoppas att det blir fint väder. Jag vet inte om jag har nämnt det, men Alice hade "ärende" till London och då passade hon på att komma till Sverige. Nästa vecka skall de resa till Baltikum och sen blir det midsommarfirande i Hälsingland och därefter en tur till Gotland, innan Alice reser hem till Toronto igen.

Vad jag skall göra efter Interlaken vet jag inte, vi (Marlene, Regula, D&P och jag), har talat om att ta en tur till Dordogne. Det har vi talat om i flera år nu men så kommer alltid något i vägen. Jag behöver inte tänka på Geilo i alla fall, dit reser Rickard, Jennifer och Nigel någon av de första dagarna i juli. Jag reser inte dit förrän i slutet av juli, tror jag. Förmodligen tar jag en tur till Hälsingland innan dess. Sen blir det kanalbåt i september och sen, hemska tanke är sommaren - åtminstone i norra Europa - slut. Då känns det bra att bo söder om alperna.

Självupptagen... jag???

Nu skulle jag komma till skott och lägga in en ny bild av mig här på bloggen. Folk i min omgivning har haft synpunkter på min presentation ända sedan jag startade bloggen hösten 2008. Då hade jag en bild där man ansåg att jag såg ut som om jag frös, skiftade den till en helt neutral bild på en staty som finns här i Ascona, fick höra att så kan man väl inte göra, bytte till en bild som jag tyckte var rätt ok men fick höra att den inte alls var lik mig. Blev sur och lade in en bild på mig iförd vinterjacka där pälsen på huvan täckte halva ansiktet. Sen hittade jag den bild som jag haft i flera år nu, den är tagen på förlaget av en proffsfotograf, de ville ha bilder på alla medarbetare. Jag tyckte själv att den var lik mig men att jag såg ”skolfrökenaktig” ut. Nu kom Rickard med en bild som togs när vi var ute och åkte båt Bergen-Ålesund-Bergen i somras, den hade hans f d kollega Einar, som ägde båten lagt ut på Internet. Han tyckte att den var bra. Problemet är bara att när jag är ute på sjön eller när det är knepiga väderförhållanden så kan jag inte ha mina linser. På den här bilden, som jag också tycker är rätt bra, så har jag glasögonen och... ja, jag hade hellre varit utan dem. Men nu skulle jag byta. Jag hade alltså en del synpunkter på att jag hade glasögonen. Rickard sa snällt att jag är på väg mot den ålder då man behöver progressiva glas, så glasögonbilden kan hänga med i många år. Tack för den passningen Rickard!

MEN – när jag skulle lägga in bilden så såg jag att det fanns möjlighet att söka bilden på Google och när jag av ren nyfikenhet gör det så kommer det upp en länk, där en tjej i Holland anställd i ett bemanningsföretag, använt den som sin bild!!! Vad gör man? Jag har mailat bemanningsföretaget och förklarat att jag inte accepterar att den här tjejen använder en bild på mig med sitt namn. Nu får vi se om de hör av sig.

Lisa försökte få mig intresserad av att vara med på Facebook, men jag är ståndaktig. Hon blev med där för några år sedan, när barnen var entusiastiska för FB men har aldrig använt sitt konto. Barnen finns numera i helt andra sammanhang på nätet. Nu hade en ”armébekantas bekant” öppnat ett konto och hade en hel del intressanta saker från Lettland att visa och berätta. Efter viss tvekan så hade Lisa frågat om hon fick vara hennes FB-vän´och det fick hon förstås. Lisa tycker att jag också borde var med även på nya Blod och Eld men jag avstår, det förutsätter ju att man har ett FB-konto.. Vi kollade på nya Blod och Eld, men det känns rätt avslaget, även om ett par deltagare i gamla Blod och Eld anstränger sig för att hålla det vid liv.

Som jag ser det, så måste man vara väldigt aktiv och intresserad av interaktion om man skall vara med på FB. Jag är inte aktiv på Linkedin längre, det gav mig inte så mycket. Däremot, och det kanske är ett tidens tecken på sitt vis, så har jag numera sporadisk mailkontakt med betydligt fler av mina gamla vänner i England än vad jag haft tidigare. Det är en sån ”lagom” kontakt. Man skriver några rader när man har något att berätta.

Idag har Marlene och jag kämpat i fem timmar med ekonomisk-politisk historia. Jag tror att det har klarnat lite, d v s att hon kan se kopplingarna mellan historiska skeenden och ekonomiska förhållanden och hur man också kan tillämpa nationalekonomiska teorier, även en del moderna sådana, på händelser i det förgångna. Nu blir det tentamen i Genève på tisdag, onsdag är det deltenta i redovisning. Redovisning – vilket är ett jättestort ämne, det tycker hon är enkelt. Det tyckte inte jag... Vi är olika.

Måndag morgon.

Vi har haft en helt fantastisk övningshelg hos D&P. Sällskapet från Biel kom redan vid tiotiden på fredag till Locarno. Inte för att börja öva, Robbie, Dwight, Rickard och Nigel skulle gå en runda på golfbanan på eftermiddagen. Vi övriga åkte upp till D&P och gick en lång promenad upp på berget.

Sen drog vi i gång med ”fika” klockan fem. Nu har även Jennifer och Nigel tagit till sig detta svenska begrepp, både ordet och hur ”fika” skall vara. Vi hade kanelbullar, brun pepparkaka, bondkakor och skurna syltkakor – mer svenskt kan det inte bli. Det var Lisa som stod för baket. Sen drog vi igång, Dwight hade bestämt att vi skulle ta oss igenom hela vår repertoar under helgen, dels för att han trodde att vi var lite ringrostiga, dels för att Jennifer och Nigel skulle lära sig den. Vi kämpade på till klockan nio på kvällen. Det gick över förväntan, Pierre hade redan övat lite med Jennifer och Nigel.

Vi startade klockan tio lördag förmiddag, tjugo över tio om sanningen skall fram och med en del mat- och vätskepauser under dagen så höll vi ut till klockan sju. Sen hade Pierre ordnat med middag, hur han hade fått ihop en riktigt exklusiv trerätters samtidigt som vi övade, det är mig en gåta.

Vi började med rostad scampi med bl a grön sparris, varmrätten var en variant av Wellington med champagnesås (!) och nyskördade primörer till, desserten hemgjord glass med bärsås och sen till slut kaffe med pralin. Alla drycker var alkoholfria, men passade precis lika bra till maten som om det varit vin.

I går började vi klockan tio (prick!) med en timmas träning på den sång som Dwight länge har velat få in på repertoaren, Beyond the blue horizon (eller som det stod på Dwights notblad, By the grace of God.) Den sjöng vi i songsters och jag minns att vi kämpade med rytmen och fraseringen, det skulle låta ”lätt” - blue horizons – och rytmiskt och samtidigt innerligt och övertygande. Det gick rätt ok för oss, men tonartshöjningen skippade vi. Jennifer och Nigel gillade den mycket – och det gjorde vi andra också. ”By the grace of God I shall be there!”

Sen hade vi ett riktigt riktigt bra ”holiness meeting”. Det kan inte hjälpas utan att jag undrat lite hur Jennifer och Nigel uppfattar ”traditionerna” i vår lilla grupp, men jag förstod att de känner sig hemma och – by the grace of God – får del av något nytt.

Lunch (potatisgratäng och diverse kallskuret) och sen fortsatt övning fram till klockan fem och därefter kände alla sig väl förberedda för vårt besök i Interlaken om två veckor. Vi får två tillfällen, dels som ”underhållning” på lördag och vid söndagens gudstjänst.

Ett resultat av helgen är att Jennifer bara MÅSTE skaffa sig något att spela på. Hon hade ett piano tills för ca 15 år sedan, sen började det bli svårt att stämma och åkte ut. Nu är hon jättesugen på att börja spela igen.

Jag är klar med mitt uppdrag, men väntar lite med att sända det. Nu skall jag köra till Marlene och bistå henne i studierna. Jag gör det gärna, nu läser hon för en tenta i ekonomisk-politisk historia, ett riktigt intressant område. Tycker jag. Marlene menar att det har man väl inte så mycket nytta av. Hon är så stenhårt inriktad på allt som leder direkt fram till ett jobb. Vi får väl se om jag lyckas omvända henne. Ekonomisk-politisk historia är intressant och relevant även för vår tid. Basta!