Higher ground

Dwight hade funderat på om barbershopparna skulle öva in den sången när vi hade vår senaste övningshelg. Men så blev han tveksam, kanske skulle den sättningen uppfattas som alltför käck, kanske lite publikfriande. Vi skulle ha vår egen gudstjänst söndag förmiddag hemma i vardagsrummet hos Lisa och Robbie. Dwight hade tryckt upp texten och nu bestämde han sig för att vi skulle inleda med just den sången. Dwight är en ordningsam man och han hade gjort upp ett program för vår samling – som Pierre alltid kallar ”holiness meeting”. Efter att vi hade sjungit sången så lade han sitt program åt sidan.

Lord, lift me up and let me stand,
By faith, on Heaven’s tableland,
A higher plane than I have found;
Lord, plant my feet on higher ground.

Den timman som vi var samlade där, det blev en timma som ingen av oss kommer att glömma. Det är svårt att uttrycka med ord, men allt som skedde där, det var Guds verk och Anden talade till oss. Jag har knappast ”landat” ännu. Det väckte till liv något som vi har talat om av och till. Vi fyra, D&P, Regula och jag som har rötterna i armén, vi har ibland talat om att man inte har helgelsemöten längre, att söndagens gudstjänst har blivit en mycket neutral, oförarglig mötesplats. Jag är väl medveten om att kårerna måste ta vara på de tillfällen när det finns en chans att inte bara medlemmar utan också andra kan delta i en gudstjänst på en tid som de tycker är rimlig,. Nu har söndagsförmiddagen blivit det tillfälle när man får ha en gudstjänst med ett program som passar alla.

Men vart tog helgelsemötet och helgelseförkunnelsen vägen? Den som borde vara central för soldaterna, den som borde rusta dem för ett segrande kristet liv. Soldatmöte? Nja, det avskaffades för länge sedan.

Frälsningsarmén finns till för soup, soap and salvation, men soppan och tvålen är bara ett medel, en väg fram till frälsningen. Man möter också många som har ett välfyllt kylskåp och kanske t o m ett spa hemma – i mötet med dem blir frälsningen det primära.

Men hur skall salvationisterna bli rustade för att leda människor fram till en avgörelse för Kristus? Det finns de som har en särskild gåva att evangelisera och leda andra fram till tro, men alla salvationister bör ju ändå känna sig kallade att utföra denna för Frälsningsarmén och Guds rike så viktiga uppgift. En svensk vän till Lisa hade i något sammanhang sagt att det känns mer och mer som om Frälsningsarmén är på väg att bli en välgörenhetsorganisation och hade fått svaret att det är väl inte så illa att vara det, den utvecklingen kan man nog inte stoppa. Viftar Frälsningsarmén med parlamentärflagg nu? Är inte Frälsningsarmén en helgelserörelse längre?

Jag bygger mitt hus på klippan

 - och fruktar ej stormars hot. Den sången sjöng gitarrsystrarna i kapellet och mormor berättade för mig att den sången kom från Frälsningsarmén. Orden i sången var fascinerande och jag tror att jag kommer ihåg den första versen.

Mitt hus är bokstavligen byggt på klippan, inte så oväntat förstås när man bor på en bergssida. Det har både fördelar och nackdelar. Jag fruktar inte stormars hot, huset är väl förankrat i berget men däremot fruktar jag när regnet öser ner. David har en avancerad fuktmätare och när det varit extrem nederbörd så kommer han och har med sig den och kollar så att allt står rätt till. Nu har jag varit borta hemifrån ett bra tag under hösten och har inte ägnat mig åt att kolla tillståndet i det andra badrummet, det som mina gäster använder. Men jag gick in där i går och kände att det både luktade lite mystiskt och kändes fuktigt där inne. Ringde förstås David som kom hit med sin mätare. Det var oroväckande fuktigt där. Han gick in och mätte i förrådet som ligger intill, där var allt okej. Noggrannare mätningar visade att det var vid ytterväggen, där badkaret finns, som mätaren gav kraftigast utslag.

Jag har alltså två badrum. Det som jag använder dagligen, det renoverades strax efter att jag flyttade hit därför att det fina kaklet på väggarna hade spruckit och inredningen var sliten. Det andra, gästbadrummet, det har varit i bättre skick och mina gäster har varit fascinerade av det rikligt dekorerade turkos kaklet. Ligger man i badkaret så ser man Poseidon stiga upp ur havet, omgiven av högbröstade sjöjungfrur och sitter man på toan så har man Afrodite rakt framför. Dessutom finns det snäckskal av olika slag, delfiner och fiskar lite här och var på väggarna.

Nu är inte kaklet i gästbadrummet i ”mint condition” längre, det finns en del sprickor men inte värre än att de dekorativa elementen kompenserat detta. David och jag stod där en stund och funderade och kom sen fram till att här får jag nog renovera. Det kanske går att spara kaklet på innerväggen, där Poseidon finns. Men fukten måste vi göra något åt. Badkaret är inmurat och inkaklat så det går inte att utan vidare ta reda på var läckaget finns. Nu skall det ärligt sägas att badkaret har sett sina bästa dagar, det har blivit renoverat invändigt men en sån skönhetsbehandling håller inte för evigt.

Vi ringde firman som renoverade det andra badrummet och nu på morgonen har jag haft besök av en av deras montörer som föreslog att de skulle ta bort badkaret för att se om läckaget fanns därunder, eftersom den övre delen av väggen fortfarande såg ok ut. Måndag morgon kommer de och hackar (?) loss badkaret. Sen får vi se. Han sade en sak som gjorde mig glad, det går att renovera sprickorna i kaklet.

När David var här, så fikade vi och talade om en sak som faktiskt blivit en hjärtesak för både D&P, Regula och mig. Vart har helgelseförkunnelsen inom Frälsningsarmén tagit vägen? Det är många som funderar över det, vi talade lite om det när vi hade vår övningshelg. Håller kyrkor och samfund i ekumenikens namn på att hamna i en gemensam mainstreamteologi? Är inte helgelsen som en arena för personlig andlig tillväxt något att hålla fast vid? Känner unga salvationister till att det fanns en man som hette Samuel Logan Brengle? Det här kräver mer samtal och kanske en blogg.

Så vad är ett fuktigt badrum att bekymra sig om egentligen? Mitt hus är ju byggt på klippan.

Jag bygger mitt hus på klippan och fruktar ej stormars hot,

ej böljornas vreda muller därnere vi klippans fot.

Här bor jag så trygg och säker, hit kan ingen ofärd nå,

ty klippan är Jesus Kristus och håller att bygga på.

Underbart höstväder!

Solsken, nästan vindstilla och eftermiddagstemperatur på minst +12. Så har det varit flera dagar nu och kommer att förbli så under kommande vecka. Inget regn i sikte alltså. Jag satte igång att jobba redan klockan sju och vid tolvtiden tog jag paus, åt lite och tog en långpromenad. Sen var det åter in i grottekvarnen.

Igår hade vi vår samling hos Jennifer och Nigel. Nu är de klara med inredningen av huset och även arbetena på utsidan. Det har blivit ett fantastiskt hem och som grädde på moset har de en vidunderlig utsikt över sjön. ”Vi ser ända till Italien” säjer Jennifer. Det är roligt att hon uppskattar det, men det är nog inte mer än 8 km till ”Italien”

Yvette var med oss igår. Hon jobbar på sjukhuset i Bellinzona fram till nyår och tar alla extrapass som hon kan få, hon skall ju börja läsa katastrofmedicin i Lausanne i januari. Vi hade en riktigt fin stund tillsammans, Jen och Nigel hade bestämt sig för att nu ville de själva ta ansvar för vår samling. Jag blev så glad av att höra hur de berättade för oss om den andliga ”resa” de gjort under året som gått. Nigel sade att som goda amerikaner hade de då och då besökt sin kyrka, men såg det mest som ett socialt event, man gick dit, satt i sin bänk och tänkte stundtals på helt andra saker, ut, tackade pastorn för predikan som man inte hade lyssnat till och minglade lite utanför kyrkan. Nu längtar han efter söndagarna, de läser Bibeln och ber vid frukostbordet och de präglas mer och mer av detta. Eller som Jen sade, ”man kan inte undgå att påverkas, för er ar sådant helt naturligt” Efteråt var det USA-inspirerad buffé och så fint väder att vi kunde sitta ute på altanen och äta.

Jag skypade med Elvy för en stund sedan. Hon hade varit med Alice på återbesök på sjukhuset på förmiddagen, de hade röntgat höften och allt såg ut att vara riktigt bra. Elvy hjälper Alice att träna och efter det att doktorn hade sett på röntgenbilderna, så träffade de fysioterapeuten som introducerade nya, lite mer krävande övningar.

Nu jobbar jag på med mitt uppdrag, har som mål att komma så långt att jag kan ta ledigt veckan innan jul och hjälpa till i Sophias butik några dagar. Jag vet inte om jag gör så mycket nytta, men det är roligt. Det blir ett kvällspass vid pc:n nu när jag har publicerat dagens blogg.

Ikea finns överallt.

Vi har varit på Ikea i Grancia (Lugano) idag. ”Vi” det var Jennifer, Marlene, Regula och jag. Jennifer är en van Ikea-kund, de brukade köra till Ikea i New Haven. Idag köpte hon en del köksutrustning, Regula köpte frottéhanddukar och två lampor, Marlene köpte en matta och jag höll mig till maten. Jo, alla köpte förstås servetter och doftljus också. Fattas bara annat!

Jag hade tur, allt jag hade tänkt köpa fanns. Nu skall det nog bli ett riktigt julbord även här. Jag vågade inte chansa på ansjovisen, läste i någon svensk tidning att det kunde bli brist på sådan till jul så jag inhandlade åtta burkar och tog med hit. Det var tur, för de hade ingen på Ikea. Ingen jul i Ascona utan Jansson!

Igår letade jag i lådorna med sådant som jag tog hand om efter mormor, jag visste att det skulle finnas ett par handskrivna receptböcker där. Där låg också ett litet fotoalbum som jag hade tänkt att ta med till Elvy tidigare, men det hade som så mycket annat, blivit bortglömt. Det innehåller svartvita bilder i ganska små format. Jag bläddrade igenom det och bland bilderna så finns det bland annat bilder på två små pojkar som sitter i sandlådan och stolt visar upp var sin ”kaka”, de båda sitter på morfars cykel och tillsammans med mormor på bänken framför huset. Jag är övertygad om att de här bilderna föreställer Alf-Bertil och Stig, han som kom på oväntat besök till oss för ett par veckor sedan. Jag skall ta med albumet till Leo och be honom fotografera av bilderna och se till att Stig får dem, Elvy har hans adress.

Jag hittade receptböckerna, hade hoppats på att det kunde finnas något matnyttigt till julbordet i dem, men tyvärr. Om jag nu inte vill skaffa en kvarts gris och göra mat från grunden. Lugn... det tänker jag inte göra.

Mycket om bakning.

Nu känns det att hösten har kommit. Och med den en oväntad arbetslust. Det var roligt att sätta igång med ett nytt, stort uppdrag. Men sen fick jag göra ett break, i fredags fick jag veta att D&P hade bestämt att vi skulle samlas här hos mig söndag eftermiddag och ha ”svenskt stugmöte” och adventskaffe efteråt. Det var verkligen en rolig idé men det innebar också att det skulle vara ”svenskt fika” så jag fick baka kanelbullar, plocka fram mormors ”Sju sorters kakor” och ”Kakglädje med Milda” och leta fram recept på mjuk pepparkaka och några småkaksfavoriter. Det blev schackrutor och kanelhjärtan och som kronan på verket så gjorde jag en omgång havreformar som jag sen till serveringen fyllde med vispgrädde och jordgubbssylt. Det ni!

Jag är inte särskilt huslig (inte alls huslig) men när jag var hos mormor så bakade vi jämt. Jag var inte mer än sex-sju år när mormor gjorde en sats med mördeg åt mig och så fick jag dela den i tre delar och göra tre olika sorters småkakor. Till att börja med så fick jag hjälp av mormor med att välja vad som gick att göra av degen, men efterhand så gjorde jag kakor efter eget huvud, oftast med ätbart resultat. Vi bakade matbröd, bullar, mjuka kakor och småkakor.

Elvy och jag har bakat en hel del, det hör till att man skall bjuda på hembakat när man bor på landet. Jag känner att takterna sitter i, kommer man bara igång så är det roligt. Så kände jag det i lördags när jag isolerade mig från omvärlden och bakade. Jag tog vara på mormors bakutrustning och hennes receptböcker, det kunde jag bara inte göra mig av med.

Jag tyckte inte att jag hade tid att få till en pepparkaksdeg men nu känner jag att det får nog bli en sats med pepparkakor till den 13 december, Lucia infaller ju så lägligt på en söndag i år. Mormor hade fina kakmått, en uppsättning med ”hälsingebockar” i tre olika storlekar förutom de vanliga kakmåtten; gris, gumma, gubbe och hjärtan i olika storlekar. De är riktigt gamla och mycket trevligare än nutida stiliserade figurer.

Vi blev hela tio stycken på stugmötet. David hade valt ut sånger som han tyckte passade in i begreppet läsarsånger och hade gjort sångblad. Vi startade med Be glad in the Lord and rejoice - med förklaringen att den är frikyrklighetens främsta adventssång i Sverige. Var glad!!! Vi sjöng Tell me the story of Jesus, Blessed assurance, Pearly gates, Shall we gather at the river och ett par till. Dessutom hade han klämt in några käcka gammaldags körer där det fanns plats på arken. Det var inte utan att jag saknade ett dragspel men vi gjorde vårt bästa med elpiano och gitarr.

Full styrka här är ju annars nio, men nu hade Marlene tagit med sig sin mamma. Hon är ärkekonservativ katolik och har ett förflutet som ledare för några riktigt bra kyrkokörer. Det var väl lite nervöst, hur skulle hon uppfatta vår samling? Jag hade inte behövt oroa mig, hon tyckte det var intressant och gillade våra sånger. Ett par av dem hade hon hört förr. Det var David som var mötesledare, men han ville också att jag skulle berätta om stugmötestraditionen i Sverige, vilket jag gärna gjorde. Jag gjorde en liten avstickare och berättade om konventikelplakatet och att det blev en anledning för somliga att emigrera till USA när det blev förbjudet att hålla gudstjänster i hemmen.

Efter ett rejält stugmöte som tog nästan två timmar, så var det dags att dricka kaffe. Fika sade de andra men jag känner att kaffe efter ett stugmöte är inte FIKA.

Nu fortsätter jag med mitt uppdrag, jag har deadline först sista januari, men behöver nog speeda på lite om jag skall kunna ta det lugnt över helgperioden. Och få tid att baka pepparkakor och lussekatter.

När jag var på förlaget, så förundrades jag över att man redan började planera för julen. Många av de som jobbar där lever i moderna familjebildningar, d v s med ”mina, dina och våra barn” och jag förstod att det krävde en viss logistik för att få det hela att gå ihop. Sen kom jag hem och upptäckte att julplaneringen i vår lilla krets var i full gång. Vi har ju också olika saker att ta hänsyn till, Men vi skall nog få ihop det. En sak är definitiv – det skall vara svenskt julbord med jansson hos mig på julafton. Jag har just varit inne och kollat hemsidan för Ikea i Grancia och jag får nog göra ett besök där, det ser ut som om de har en hel del av det som behövs.

När helgperioden är över skall jag återgå till mitt vanliga icke-husliga jag. Men först nu så måste jag successivt ta vara på alla valnötter som ligger överallt och torkar. Det blev en ovanligt stor och bra skörd i år och jag har gett bort massor.

Nu har det blivit höst!

Väderomslaget kom plötsligt, men vi var förvarnade. I natt har det till och med varit minusgrader uppe på mätstationen på Monte Trinita. I norra delen av Schweiz har det kommit en hel del snö, men det verkar som om alperna skapade en naturlig barriär för nederbörden. Nu på morgonen har det varit många trafikolyckor då snön, som blivit till en blöt sörja under söndagen har frusit till is. Men här skiner solen just nu. Alltid något att glädjas åt även om termometern visar blygsamma +3.

Marlene har kommit hem från Genève och som förväntat klarade hon sina tentor utan problem. Nu läser hon för den sista tentan, som skall äga rum den 9 december. Hon skall göra ett uppehåll i studierna under våren, en av hennes kolleger på resebyrån skall vara barnledig och Marlene vikarierar då för henne. Sen tänker hon fortsätta läsa till hösten.

Jag har mycket att göra, Sophia frågade om jag kunde tänka mig att jobba i butiken vid jul, men jag tror knappast att jag hinner. Men det är verkligen roligt att vara med om julrushen. Man kommer trots ömma fötter verkligen i julstämning. Några dagar borde jag väl ändå hinna med?

Alice har fått sin nya höftled, allt har gått bra och hon kom hem från sjukhuset i lördags. Nu skall Elvy ta hand om henne och se till att hon gör sina övningar. Den gångna veckan, när Alice var på sjukhuset har Elvy bakat till första advent och även passat på att göra lussekatter.

Här har man ett par riktigt fet-söt-kladdiga traditionella adventsbakverk, man kan bara ta en liten bit av dem. Jag skall nog inhandla lite saffran och göra lussekatter till 13 december. Jag borde förstås göra pepparkakshjärtan också, men det kräver en tur till Ikea i Grancia, där brukar de ha färdig pepparkaksdeg. Eller vågar jag mig på att leta fram ett pepparkaksrecept på nätet? Blir det pannkaka av pepparkakorna så får de åka i soptunnan.

Och nu – åter till arbetet.

Jobb på gång!

Nu har jag jobb så det räcker och blir över. Jag har tre småjobb att klara av denna vecka och ett stort redigeringsjobb kommer nästa vecka. Det är inte så att jag har varit orolig för att det inte skall komma något nytt jobb (nya pengar) men jag gillar när det är ett jämnt inflöde så att jag kan planera min tid någorlunda.

Vi har riktigt fint sensommarväder fortfarande men nästa vecka kommer det att bli betydligt kyligare. Efter vår samling uppe i Orselina i söndags var vi ute med båten. ”Vi” var D&P, Regula, Jen, Nigel och jag. Marlene är i Genève, Diana och Yves var i Verona. Det var exceptionella bilköer vid Chiasso när de skulle hem i söndags. Allt och alla kollades noga, även baksätet och bagageutrymmet i bilarna.

Är det verkligen någon idé att ha dessa tidsödande kontroller vid gränserna? De terroristgrupper som förbereder ”något” i Europa tar väl inte risken att åka fast i en gränskontroll?

Stämningen här var riktigt uppjagad i lördags, folk samlades på piazzan och hade synpunkter på händelserna i Paris. Tyvärr också synpunkter på alla muslimer. Regula lurade med mig dit på eftermiddagen och man försökte få med oss i diverse hetsiga diskussioner. Det förekom en del plakat där man propagerade mot invandring. Sympatiyttringar för döda och skadade i Paris såg vi inte till. Det var ganska otäck stämning där och jag tror inte att det hade varit någon idé att försöka komma med sakliga motargument.

Elvy har ringt ett par gånger och hoppas på lite mer info än vad man kan få via nätet och nyhetskanaler i Kanada. Men vi vet ju inte mer än vad medierna berättar. Hon hade också ringt Anita och frågat var hennes barn befann sig. Fick lugnande besked, dottern bor i närheten av Grasse och sonen i Le Muy som också ligger neråt Rivieran.

Kan man skydda sig mot galningar? Nej, varken mentalt eller ideologiskt störda våldsverkare. Det skulle kunna komma en galning med kalasjnikov som fyrade av en salva mot folket på piazzan i lördags. Man kan vara försiktig, men kan ju inte låta extremisterna vinna genom att vi inte vågar gå ut eller delta i olika publika arrangemang. Jag skulle ändå känna mig mer säker i Hälsingland än vad jag gör här i Ticino just nu.

Kollade just om det stått något nytt av intresse i ämnet på svenska tidningar. Men där får domen mot Lisa Holms mördare just nu större rubriker.

Terror

Igår kväll jobbade jag intensivt med ett expressjobb som jag fick i torsdags. Jag har en newsticker på min dator och plötsligt byttes den gröna bakgrundsfärgen mot ilsket rödorange. Sen blev det inte så mycket gjort och jag följde sändningarna på TV fram till halv ett, när situationen klarnat lite. Och det första jag gjorde nu på morgonen var förstås att försöka få en bättre bild av attentaten. Det är 800 km landvägen från Ascona till Paris och här känns det naturligtvis ganska tryggt, men om jag skulle resa någonstans, så skulle jag nog tänka mig noga för.

Nu har IS meddelat att de låg bakom terrordåden i Paris, men samtidigt börjar man nu antyda att det finns ett etablerat nätverk av andra terrorister som enbart opererar i Europa. Då får terrorn plötsligt ett annat ansikte, då är man inte trygg någonstans där många människor samlas.

Nu skall jag göra klart mitt uppdrag, hoppas på att få höra mer exakta uppgifter om några timmar, när jag jobbat färdigt. Just nu är det mycket spekulationer och antaganden.

Här växlar det från välsignad till förbannad.

Det är tre månader sedan jag var hemma senast. Vi kom till Locarno med tåg kvart över tio söndag kväll efter en fantastisk övningshelg.

Jag landade torsdag i Zürich enligt tidtabellen. Tåget till Biel gick som på räls (katastrofalt dåligt skämt) och Rickard hämtade mig på stationen. Resten av gänget kom inte förrän vid femtiden dagen därpå så jag tog bergbanan upp till Magglingen och hjälpte Lisa med alla matförberedelserna – vi skulle bli sjutton! Det är fantastiskt hur det som började som spontan sång på en kanalbåt i England har växt.

Fredagen började med en liten buffé (smorgasbord enligt Nigel) och sen drog vi igång med övningen. Dwight har arrangerat en ”ny” sång, There is sunshine in my soul today, en riktig gammal goding med kören ”O there´s sunshine, blessed sunshine, while the peaceful happy moments roll. When Jesus shows his smiling face, there is sunshine in my soul”. Den är perfekt även för vår mindre kör när vi sjunger i kyrkan i Lugano. Vi övade på den och ett par av våra gamla sånger innan det var tid att dela på oss för natten. Vi började öva klockan tio lördag förmiddag, gjorde avbrott för lunch och promenad. Sen fortsatte vi fram till kvällens grillning och sen var det ”praise and prayer” fram till elvatiden – vi hade så mycket att dela med varandra.

Dwight tyckte att vi kunde ha vår egen gudstjänst på söndag, det är ju lite väl mycket begärt att Jen och Nigel skulle kunna förstå vad som sägs på ”schweizertyska” och ärligt talat så har David och jag stora problem med det också. Det blev ett oförglömligt tillfälle för oss alla. Sången Higher ground slog an tonen. Sen var det lunch, mera övning och nu kom Dwight med ytterligare en ”ny” sång, Fanny Crosbys ”To God be the glory” som verkligen passade oss, både text och melodi – även om den blir i en lite modernare tappning. Dwight tror att den också finns på italienska, det får vi kolla upp.

Marlene följde inte med tillbaka hit, hon reste till Genève, har föreläsningar IRL denna vecka och sedan två tentor nästa vecka. Det blir en tenta till innan jul och sen är hon klar med grundutbildningen, men hon nöjer sig inte med att få sitt diplom utan tänker fortsätta, men har inte bestämt med vad ännu. Med hennes sinne för siffror, detaljer och ordning och reda borde hon sikta in sig på revision inom bankvärlden.

Igår var jag fullt sysselsatt hela dagen men tyckte ändå inte att jag fick gjort någonting. Förutom att packa upp så irrade jag omkring med dammsugaren, handlade och plockade upp de valnötter som trillat ner. Det finns massor kvar i trädet och om den här värmeböljan består så kommer det att bli en riktigt god skörd så småningom. Men först måste löven falla och skalen kring nötterna börja spricka.

Värmebölja – klockan är nio och termometern på nordsidan av huset visar redan på +18. Prognoserna talar om eftermiddagstemperaturer på +20 de närmaste tio dagarna. Det är mer normalt med +15 en solig eftermiddag vid den här tiden på året. Global uppvärmning eller vädersystem på vift? Det har ju varit ovanligt varmt även i Sverige.

Elvy reser till Toronto på torsdag. Alice skall läggas in på sjukhuset på måndag och får sin nya höftled dagen efter och sen stannar Elvy i Toronto så länge det behövs, men minst över jul- och nyårshelgen.

Nu väntar jag på att få höra från Erik. Han har två mindre uppdrag åt mig, de skall komma i veckan. Han vet fortfarande inte något om det stora jobbet som varit på gång hela hösten. Mindre uppdrag har sina fördelar, då jobbar jag intensivt och pustar ut och tar ett par dagar ledigt när det är klart. Ett stort uppdrag är roligare, då får man ofta sätta sig in i nya tankegångar och det blir en alldeles speciell känsla när jag vet att det jag jobbat med är på väg till tryckeriet så småningom. Tidningsartiklar och text till utbildningskompendier och liknande är inte alls samma utmaning.

Och så har vi Sverigedemokraterna. Igår lade jag nog mer energi på att vara förbannad på dem, än att göra det som behövde göras här. Jag är lika förbannad på moderaterna och Elisabeth Svantesson. Såg en intervju med henne på nätet igår kväll. Hur länge skall denna märkvärdiga person få lov att stå i en intervju och inte svara på direkta frågor utan som svar på dessa sprida partiets propagandafloskler? Hon och partiledaren har inte ens läst in sig på dublinkonventionen innan de kommer med ett politiskt utspel! Och vart skall de som hon och Kinberg Batra vill stoppa vid gränsen ta vägen? ”Tänkte inte på det...” Skall man ha överfulla färjor som glider omkring på Östersjön mellan Tyskland och Sverige, fulla av flyktingkatastrofens flygande holländare? Räknar man med att Danmark tar emot dem som stoppas vid brons östra ända? Då kanske man får sätta upp tälten som egentligen skulle stå på Revinge Hed på Öresundsbron. Jag tror att lösningen är att Sverige tar emot dem som kommer och sedan i Bryssel tvingar fram en lösning när de andra länderna inte kan blunda för situationen längre. Kraftiga ekonomiska sanktioner för dem som inte tar emot, det borde vara en framkomlig väg för EU.

Det var allt för nu. Nu skall jag läsa vad som står hos Expo och ETC idag.

Happening på Arlanda.

Nu sitter jag på Arlanda och väntar på att gå ombord på planet. Planet skall lyfta 1615. Elvy körde till Söderhamn i god tid, man hade varnat för fläckvis halka i hela södra Hälsingland, vi hade -4 klockan sju. Tåget gick från Söderhamn enligt tidtabellen och kom fram hit 1330,      d v s nästan i tid, Jag tror att det diffade på 13 minuter och i Tågsverige är det väl inte att betrakta som en försening?

Jag har fikat, läst DN, Aftonbladet och Amelia och sparar Damernas tills på planet. (Elvy köper M och Femina så novembernumret av dem har jag redan avverkat.) Just nu ropar de på två passagerare med helsvenska namn som skall med ett Norwegian till Dubai, de har tydligen checkat in och passerat säkerhetskontrollen men inte kommit till boardingen. Planet skall avgå om några minuter. Var är de? Hur kan man missa en sån långflygning när man finns på flygplatsen?

Nu ser jag på displayen att planet till Zürich som skulle gå 1550 är försenat till 1610. Hoppas att inte mitt plan också blir försenat. Utgången är egentligen stängd för planet till Dubai, men en flygvärdinna står och spanar efter passagerarna som inte kommit. Nu börjar jag bli riktigt nyfiken!
........................................

Nu har klockan blivit 1525 och två högljudda herrar står vid boardingdisken och skäller på en av flygplatsens anställda som förmodligen bara råkade komma förbi. Tyvärr är jag lite väl långt ifrån för att höra vad som sägs, men det talas svenska. Det skulle vara riktigt intressant att höra varför de missat planet. Nu har de tydligen fått veta att deras plan startat och nu börjar några som varit lite närmare än vad jag är, att resa på sig för att tjuvlyssna, men nu kommer någon i chefsposition och tar med dem. Och jag undrar fortfarande vad de båda herrarna haft för sig, Vilket jag aldrig får veta.

Hoppas att mitt plan avgår i tid och ankommer Zürich enligt tidtabellen. Det har en viss betydelse för min fortsatta resa – med tåg – till Biel. Nu verkar det vara dags, disken blir bemannad.