Gårdagens Uppdrag Granskning blev ett av dagens stora samtalsämnen.

Igår kväll såg jag och några kolleger tillsammans på Uppdrag Granskning om paradisläckan och EF-ägaren Bertil Hults företagskonstruktioner. Är det inte tid för en global upprensningsaktion och samtidigt en bojkott av de länder som hjälper till med detta slags avancerade skatteplanering? Hur i all världen kan Malta få hålla på som de gör – och gjort under många år – samtidigt som de är medlemmar i EU, det är en gåta. En av mina kolleger tyckte att man skulle binda fast Bertil Hult och låta honom sitta och lyssna till Cornelis Vreeswijks ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” i några dygn. Varför inte?

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du behöver inga penningar när du vid porten står

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

Du kanske är en rikeman

Som samlar I en penningpung

Fast den för ut är stinn och tung

Du gnider och går an

En kassakista är din gud

Men så en afton får du bud

Och alla dina slantar små

Vad hjälper dom dig då

Du kan ingenting ta med dig dit du går

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år

Och du kan ingenting ta med dig dit du går

När några av världens rikaste människor gör vad som helst för att slippa betala skatt, så handlar det om att de inte vill dela med sig. De ser inte barnen som svälter, de bryr sig inte om de slavliknande förhållanden som råder i fabrikerna som bidrar till att öka deras förmögenheter, de tycker att de fattigaste och hemlösa kan få skylla dig själva. Och så vidare. När Svenskt Näringslivs chef står där och frågar ”vad fan får jag för det” så är det inte ett väl fungerande välfärdssamhälle han vill se. Han vill här i detta livet ha fördelar och förmåner motsvarande de 80 miljoner han påstår sig betala i skatt. Men han får ingenting ta med sig dit han slutligen går.

Behöver kungafamiljen ta emot allmosor av Bertil Hult? Klarar de sig inte på egen hand med apanage och förmögenheter? Victoria ger ju sken av att vara en rejäl tjej. Men hon kanske inte förstår bättre än att ta emot ”gåvor” och sedan leverera en gentjänst. Lite kunglig glans över ett evenemang kan väl inte skada?  Hon är ju uppvuxen i en skyddad verkstad och har nog inte så goda kontakter med verkligheten som vi kan förledas att tro. Mamma och pappa har ju satt agendan. Hur mår Daniel? Har han blivit totalt hjärntvättad?

Kan det komma något gott av det här avslöjandena? Det är val nästa år och det skulle förvåna mig mycket om inte skatterna blir ett stort nummer i debatterna. Hur kommer lågskatteivrare som Kristersson och Lööf tackla det här – det är ju inte bara Bertil Hult som ägnat sig åt avancerad skatteplanering – läs: SKATTEFLYKT. Sverige behöver pengar till sjukvården, välfärden, skolan, försvaret, till vägar och till upprustning av det bedrövliga järnvägsnätet. Staten behöver ta ett rejält grepp om behoven. Alliansen kan inte fortsätta att låtsas som om upphandlingar och privatiseringar löser problemen.

Jag betalar skatt i Schweiz och får hålla mig med privat sjukförsäkring där, men jag betalar också en viss summa i skatt i Sverige varje år, utan att jag på något sätt kan belasta välfärdssystemen. Jag är svensk och tycker att jag skall vara solidarisk. Jo, det är gammaldags att resonera så men jag vill vara solidarisk även om de ca 26  000 kronor som jag levererar till Skatteverket är en ynkligt liten summa. Nu kom jag på att jag faktiskt har pengar på banken i Sverige också. Det är ett sparkonto med låg ränta men där får väl skatteverket in ytterligare en slant.

Som om inte detta skattesmitarelände är nog, så fortsätter avslöjandena om sexuella trakasserier att strömma in. Jag har tänkt att en del av de ”avslöjanden” som man kommit med, långt i efterhand kanske mest beror på en önskan om att få  bekräftelse,  men när 465 skådespelare gemensamt går ut och berättar om vad de blivit utsatta för, så måste man ta det på fullaste allvar.

https://www.svd.se/456-skadespelare-vi-har-fatt-nog-av-sexuellt-vald

En av mina kolleger hade en provanställning på en dagstidning. En chef (välkänt namn inom tidningsvärlden) genomförde en våldtäkt på henne inne i ett arkiv. Hon rusade iväg, först till en närbelägen polisstation och fick skjuts av polisen till en gynmottagning för provtagning. Två dagar senare avbröts hennes provanställning. Utredningen lades ner, chefen hävdade att hon hade lockat in honom i arkivet och själv tagit initiativet ”förmodligen för att på så sätt få yrkesmässiga fördelar.”

I morgon eftermiddag stannar jag i Stockholm och följer med Anki och Peter över helgen till deras fritidshus, där vi skall hjälpas åt att göra iordning för vintern. Fritidshuset är ett torp som ligger vid Mälaren, inte långt från Enköping. Jag tror att det finns mycket löv att kratta ihop där.

Nu är det dags för kvällens pirog och söta djurungar på tv. Sedan samtalar Jan Eliasson med Madeleine Albright. Det vill jag inte missa.

Tisdag kväll med tv och baguette.

Elvy har sagt att jag bör skämmas – kvinnlig matriark, det är tautologi. Jag vet, men ibland har jag lite för bråttom när jag skriver i bloggen.

Detta gräsliga slarvfel gör att jag måste skriva ett par rader om den förträffliga lilla publikationen Språktidningen. Jag har prenumererat på Språktidningen i många år och har haft stor nytta och mycket glädje av den. Det var en tid när jag tyckte att jag förlorade greppet om det svenska språket, jag hade bott i Ascona i några år och hade allt färre kontakter i Sverige. Det hjälpte inte att läsa nyutkommen litteratur, jag kände att jag inte hade grepp om vardagssvenska. Jag prenumererade på Amelia och Femina (ett försök att förena nytta med nöje) men klagade också min nöd för Erik på förlaget. Då tipsade han mig om Språktidningen och även om jag har mycket mer kontakt med svenska språket sedan Elvy flyttade hem till Sverige, så lär jag mig alltid något nytt när tidningen kommer. Och inser att det finns en hel del i grammatiken som jag inte kan. Då får jag ta fram Svenska Akademiens grammatik, en verklig tegelsten med nästan 2000 sidor och då först hoppas att jag finner det jag söker och sedan att jag kan förstå och ta till mig det jag läser.

I kväll skall jag se på ”Det sitter i väggarna”, ett riktigt bra program och sen blir det nog Veckans brott också. Leif GW Persson är unik. Dagens baguette innehåller rödbetssallad och köttbullar, det brukar vara gott. Lunchen idag bestod av vildsvinsburgare med smörfrästa grönsaker och en klick potatismos. Jo, jag vet att man skall undvika rött kött, men jag får väl nöja mig med grönsakstallriken i morgon. Den är inte så dum den heller. Vildsvinet smakade utmärkt och det är en berömvärd gärning när jägarna försöker hålla nere vildsvinsstammen.

Förresten, jag trodde att björnarna hade gått i ide vid den här tiden på året, men igår eftermiddag såg Villy och Alice en hona med två ungar som gick över vägen. Det var på en mindre väg väster om Arbrå. Jag hoppas att kamerorna i björnidena på Järvzoo och i  Lycksele djurpark kommer att vara på i vinter. Men det blir väl först efter nyår när ungarna föds. Det är så mysigt att se björnmammas omsorger om dem och hur de små busarna utvecklas.

Nu är det strax tid för Rapport. Mera om paradisläckan och branden i centrala Stockholm och så är det en kvinnlig programledare på Sveriges Radio som anklagas för sexuella trakasserier och för att vara allmänt otrevlig. Men jag vet nog inte vem det är om namnet avslöjas. 

Novembermörker och gråkallt

Väderrapport från Ticino: Snö i uppe i bergen natten mellan lördag och söndag, t o m hos David och Pierre i Orselina, men så slutar också civilisationen på baksidan av deras hus. Nere i Ascona var det bara regn, men det blåste rejält.  Man kan nog förmoda att hösten är på gång även där.

Igår var det varning för hala vägbanor i södra Norrland och jag menade att det inte var nödvändigt att Elvy skulle köra mig till tåget, men hon envisades. Det var på eftermiddagen, med några plusgrader, så det gick bra. Jag var i Uppsala klockan fem och efter att ha inhandlat lite att äta så tillbringade jag en stund framför tv:n i sällskap med en samling gråtmilda amerikaner med svenska rötter, men det blev tidigt i säng, jag skulle infinna mig på stationen redan klockan sju på morgonen. Idag har jag mest gått omkring och insupit atmosfären på förlaget, tillbaka i Uppsala halv sex. I morgon är det möte halv nio och sedan har jag fått konkreta arbetsuppgifter att ta itu med. Det känns skönt.

Ny masskjutning i USA, denna gång i en kyrka. Trump hävdar att det inte är vapnen som dödar. En av kollegerna på förlaget sade att han hade planer på att skriva en bok som handlade om skitpresidenten Prutt i landet Dystopia. Då sade någon att det fanns ett heavy metalband som hette Dystopia, så han fick fundera ut ett annat namn på landet. Texas statsåklagare anser att kyrkorna bör beväpna sig.  Han föreslår att ett par av församlingsmedlemmarna skall bära vapen för att kunna bemöta en attack. Sedan har vi den röriga härvan Trumps vänner och Putins vänner och ”paradisläckan”. VART ÄR VI PÅ VÄG?

Jag får slå mig ner framför tv:n och först kolla nyheterna och sedan sjunka in i något underhållande d v s Vår tid är nu – Suzanne Reuter är magnifik i sin roll som familjens läskiga kvinnliga matriark. Sedan kommer ”Monster” en norsk thriller – få se om den är något att följa under veckorna som jag är här i Sverige. Jag får inte se upplösningen men det kan jag leva med, det är mer skildringen av Nordnorge som lockar mig.

Nu skall jag äta en Skagenbaguette, en svensk specialitet som faktiskt är rätt okej. Åtminstone den som jag brukar köpa på väg hem från stationen. Det fina och tekniskt avancerade nya köket får vila sig i kväll. Ärligt talat, så får jag nog läsa bruksanvisningarna först...

Vi blir fler och fler...

Idag blev vi bjudna på lunch hos Alice och Villy. Älggryta med rönnbärsgelé och potatis. Det var så roligt att träffa dem igen och att den ändlösa väntan på uppehållstillståndet för Alice äntligen är över och att alla andra formaliteter är avklarade. Gällde det bara kunskaper i svenska, så borde hon ha fått uppehållstillståndet för länge sedan. Hon talar i det närmaste perfekt svenska men med den där lilla trevliga brytningen som Elvy hade när vi träffades, men som totalt har försvunnit – utom när hon och Alice pratade, då kom den igen. Man skall inte tala om en dams ålder.... men att vara 70+ och att på tre år ha tillägnat sig ett främmande språk det kallar jag en prestation. Dessutom så klarar hon skapligt  av ”svorska” också. Villys engelska har förstås också blivit mycket bättre av vistelsen i Toronto. Men Alice är bestämd på en punkt, hemma talar de svenska. Inget annat.

Maj var också bjuden och hon kom med dagens trevliga överraskning. Benny, som så oväntat dök upp här i somras, han har just sålt sin lägenhet i Göteborg och kommer att tömma den under november, eftersom köparen kommer flyttande från Bryssel i början av december. Han har redan avtalat med Sven-Erik att hans bohag tills  vidare får stå i ett förråd på Sven-Eriks företag, men nu behöver han någonstans att bo tillfälligt, tills  han hittar ett hus. Sven-Erik har en ”drängstuga” som han hyr ut under sommarsäsongen, Benny kan bo där, men det är inte idealiskt, det kan bli för kallt där på vintern. När vi körde hem, så frågade Elvy om jag kunde tänka mig att Benny fick bo i undantagsstugan över vintern. Naturligtvis får han det, jag kommer ju inte att vara där. Sedan hade Elvy en liten baktanke med arrangemanget, hon kunde kanske få hjälp med snöröjningen i vinter. Det är inget tungt jobb, hon har en kraftfull snöslunga som väsnas förskräckligt. Den behövs för att röja infartsvägen ut till landsvägen.

Det är lite hemskt att börja tala om snöröjning, tycker ni inte det?

Sven-Erik, Villy och Benny spelade bandy och fotboll tillsammans så Villy var glatt överraskad över att Benny kommer att flytta till hembygden. Avfolkningsbygd? Jag tycker att det dyker upp nya ansikten rätt ofta. 

Mörker och kyla ute, brasa och värme inne.

Nu sitter jag i ”undantagsstugan”, det regnar och de sista löven singlar ner på marken. Ute är det ett par plusgrader och det är en helt annan värld än den jag lämnade i söndags. Men det finns en avstressande mysfaktor i höstvädret och när det mörknar tidigt, solen går ner vid fyratiden. Man får anpassa sig helt enkelt.

Resan från Ascona gick helt enligt planerna men det var en del turbulens över Tyskland. Elvy mötte mig på Arlanda och det första jag gjorde när vi kom till Uppsala var naturligtvis att noggrant kolla det nya köket. Det var väl inget fel på det gamla köket heller, det var diskret och funktionellt men det här nya köket det hörde verkligen samman med huset. Ett traditionellt ”högreståndskök” faktiskt, men med modern teknik. Jag undrar bara om jag klarar av att använda finesserna när jag blir ensam där. Äsch, jag har ju faktiskt ingen anledning heller att använda dem. Det blir snabb frukost och något kallt  på kvällen. Lunch, d v s varm mat äter jag ju mitt på dagen.

Måndag tog vi det lugnt, Elvy hade dessutom ett möte med försäkringsbolaget. Folk brukar ju skälla på försäkringsbolagen, men hon är nöjd med bemötandet och ersättningen. Däremot så är hennes, fastighetens och den klantiga grannens försäkringsbolag i luven på varandra... Det kommer nog att sluta i en rättegång så småningom. Sens moral: Anslut inte ledningarna till en diskmaskin med silvertejp! Medan Elvy höll på med sitt så ägnade jag mig åt ett av mina favoritnöjen, att besöka bokhandlarna. Det finns flera av dem i lärdomsstaden Uppsala. Nu skall jag läsa årets nobelpristagare.

Tisdag körde vi ner till Sorunda med en krans och några krukor med ljung till pappas, farfars och farmors grav. Vi körde via Stockholm dit ner, det var efter morgontrafiken och trots att jag är van vid tät trafik och impulsivt trafikbeteende så tyckte jag att passagen genom Stockholm var riktigt jobbig. För att undvika hetsen och köerna på eftermiddagen så körde vi via Strängnäs och Enköping tillbaka till Uppsala. Den vägen är väl fem mil längre, men tar nog inte längre tid att köra, i alla fall vid den tiden på dagen.

Idag körde vi alltså hit. Från Gävle och upp till Hagsta fick vi köra på gamla E4 på grund av ett brobygge. Det var segt och tät trafik och det kändes som en befrielse att sedan ta av från ”nya” E4 vid Tönnebro. I morgon skall vi köpa kransar till gravarna och batterier till led-lyktorna som vi sätter på familjegraven. Där vilar morfar, mormor, min morbror Alf-Bertil och mormors bror Erik. Men vi åker inte runt med kransarna och vi tänder inte  lyktorna förrän fredag eftermiddag.

 Nu tror jag att det är dags för eftermiddagsfika inne hos Elvy. Jag ser av röken att hon har tänt en brasa i kakelugnen och då tar jag med mig en av mina nyinköpta böcker, Kazuo Ishiguros  Återstoden av dagen,  den tar jag med mig in och sätter mig framför brasan och läser.

Sjöar och innovationer.

Skall det bli något skrivet här så får det bli idag. I morgon förmiddag skall jag packa och snygga till lite i huset, jag kommer att vara borta tills i början av december. Marlene och Regula är hyggliga och ser till huset medan jag är borta.

Jag har varit ute och plockat upp valnötter nu på förmiddagen. Nu ligger det valnötter överallt här inne, på plåtar, på brickor och på tidningar på golvet. Det är med risk för livet, nästan i alla fall, som jag plockar upp valnötterna i den branta sluttningen. Jag har två kraftiga rep att hålla mig i så jag kan ta mig upp och ner. Jag trodde att det skulle bli en mindre skörd i år, men det verkar bli lika mycket som vanligt.

David och Pierre brukar ställa till med fest för att inviga grillsäsongen. Nu har de kommit på att man kan ha en fest för att avsluta grillsäsongen och den kommer att äga rum klockan tre lördag eftermiddag. Vädret ser ut att bli gynnsamt, men något ytterplagg får man nog ta med sig. Man kan förstås grilla under en större del av året här, men de brukar göra rent den stora murade grillen och täcka över den när det är risk för frostnätter. Uppe i Orselina kommer de faktiskt ganska tidigt.

Jen och Nigel skall resa till USA på onsdag och stanna där ett par veckor. Nigels syster fyller 60 och så skall de hälsa på släktingar i Duluth. Duluth ligger längst bort i väster vid Superior Lake. Jag har en viss fascination för de stora sjöarna. Jag har sett Ontario, men den är väl minst av dem. Superior Lake är ju ett verkligt innanhav. Elvy har berättat att det finns kryssningsfartyg som går på de stora sjöarna. Det låter mer intressant än att kryssa i Karibien.

Jag hittade en lista på nätet, Kaspiska Havet är störst, sedan kommer Michigan-Huron, som jag har alltid har räknat som två separata sjöar och trea kommer då Superior Lake. Ontario kommer som nummer 12 och längre ner på listan hittar jag Vänern, den har nummer 26. Alltid något. Undrar vilket nummer på listan Lago Maggiore skulle få? 814 eller något sådant kanske. Nog om sjöar nu.

Igår kväll satt vi hemma hos Regula som hade hört fragment av en sång om flyktingar när hon och Annemarie körde uppe i Verzasca - det är bitvis dålig mottagning där. Hon frågade om någon av oss andra hade hört den, men det hade vi inte. Vi talade om att andliga sånger numera sällan tar upp dagsaktuella ämnen och så började vi prata om sånger som har sitt tema knutet till tekniska innovationer. Jag minns en sång som jag hörde i kapellet, den handlade om ett tåg och började ”På löftenas vagnar till himlen det går från nödens och tårarnas land” och så slutade den ”När tåget har kommit till himlens perrong och slut är på jordlivets strid, då möter oss Jesus med  jubel och sång och hälsar de sina med frid”. Texten däremellan är jag osäker på, men tågtemat går genom hela sången och finalen, där Jesus står på perrongen och hälsar alla som kliver ur vagnarna, den gillade jag. Carl Öst han tog upp temat rymdfärder och det blev en verklig hit – ”Vi skall fara bortom månen”.

Jen mindes fragment av en sång som handlade om tvätt, man hade smutsiga kläder och då behövdes det tvättmedel och en tvättmaskin och till sist så hängde de snövita kläderna ute i Guds solsken och torkade. Eller något sådant. Mer prosaiskt än ”de har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”.

”Operator, information, give me Jesus on the line” den kom väl till i telefonens barndom. Men finns det någon sång om Internet? Vi kunde inte komma på någon. Det närmaste vi kom det var Facebook och en gammal sång ”And I shall see him face to face and tell the story saved by grace” – men det var ju inte riktigt samma sak förstås.

I Norge finns det naturligtvis massor av sånger som har färder på havet som tema och så har vi en som jag bara hört på svenska  ”Lägg ut, lägg ut från land, låt all förtöjning gå. O lägg  ut ja lägg ut på den stora ocean, låt  inget dig hindra få.” Jag har varit med Håkan och Cilla och åkt båt på Vänern och Håkan brukade sjunga så när vi kastade loss från den lilla båthamnen ute på Hammarö. Jaha, då var vi tillbaka på sjö-temat igen.

Nästa gång vi hörs blir det från Sverige.

Tunnlar och snuskgubbar.

Jag trodde att jag skulle få vara ledig, men det dök upp ett litet uppdrag i alla fall. Men det är klart nu och jag har just ordnat med biljetter för att resa till Sverige på söndag. Jag åker från Locarno halv tolv och är förhoppningsvis framme på Arlanda klockan sju.

Elvy är i Uppsala då och hon har planerat för att vi skall köra ner till Sorunda med krans på tisdag eller onsdag, innan vi kör norrut. Vi får hoppas att det är skapligt väglag då. Jag har just talat med henne och det som skulle kunna bli snöfall under dagen, det resulterade i lite blötsnö  men mest regn. Men vinterdäcken är på, better safe than sorry!

Här behövs det inga vinterdäck, just nu i kväll är det +16. Men det märks ändå i naturen att hösten är på gång.

Igår inträffade en kollision i Gotthardtunneln, trafiken stod stilla i 4-5 timmar med enorma köer som följd. Passvägen över Gotthard är redan stängd för vintern men det gick att köra via  Bernardino, d v s en östligare och längre väg, men det passade förstås inte alla. Idag har förbundsrådet godkänt planerna för att bygga det andra motorvägsröret under Gotthard. Starten av arbetet är beräknat till 2020 och det är inte troligt att röret kommer att vara klart för trafik förrän 2030. Säjer i alla fall pessimisterna. Eller är dom optimister? Nu skall man bara reda ut ordentligt var man skall göra av all sten som man gröper ur. Det finns tydligen en del motstridiga ideer om hur man skall lösa detta.

Det är faktiskt otäckt att köra den 17 kilometer långa tunneln, man säjer att den har motorvägsstatus, men det är ändå mötande trafik därinne och det är tät trafik. Nej, skall jag norrut, så föredrar jag att åka tåg. När jag körde till Sverige i somras, då körde jag via San Bernardino. Där finns det också en tunnel, men den är bara 6,5 km lång. Det räcker...

Vad skall man säja om de ”avslöjanden” som duggar tätt i Sverige? Först var det Martin Timell (med bygg-, inrednings- och mysprogrammet Äntligen Hemma) och därefter var det  den populäre och rolige programledaren Lasse Kronérs tur.  Sen var det krönikören Fredrik Virtanen på  Aftonbladet – han skriver faktiskt riktigt bra krönikor – och så var det en ännu inte namngiven ”profil” på TV3. Plus en massa andra förstås, för det kan ju inte vara så att det bara är en knapp handfull TV-kändisar som anser att kvinnorna finns till enbart för deras eget höga nöjes skull. Men VARFÖR tar de kvinnor som råkat ut för dem, enbart upp händelser som inträffat för länge sedan? Är det så att den som råkat ut för sexuella trakasserier skäms så att man inte vågar tala om det förrän efter en tid? Nej, jag tror inte det, jag tror att männen inom rättsväsendet, poliser och åklagare har gjort det till en regel att avskriva anmälningarna. De har ett manligt perspektiv på det som skett och har anmälningarna gällt kändisar eller män inom näringslivet så blir det bara jobbigt att driva ärendet vidare.

Hur är det inom kyrkorna? Jag tror att det förekommer även där. Eller vet. När jag var ny i Sverige i slutet av 90-talet följde jag med en studiekamrat till en församling med anknytning till Livets Ord. Där talades det mycket om sex, i mer eller mindre förtäckta former och så småningom förstod jag att  det tafsades flitigt under täckmantel av kristlig kärlek och omsorg. Jag blev uppmanad att akta mig för pastorerna X och Y ”för de är bara intresserade av sex”. Jag vet inte om det var så, men jag aktade mig för dem och höll mig på en armslängds avstånd. Efter ett par månaders kontakt med församlingen hade jag fått nog.

Jag har skummat en hel del tidningar på nätet, men inte funnit något som liknar den mediala uppståndelsen i Sverige. Inte ens i Norge.

Lite från Vatikanen och minnen från andra världskriget

Idag har vi varit i Bellinzona hos Leo, Stephan och Julia. Först var vi tillsammans med dem i mässan och sedan blev det brunch och därefter ville Leo informera oss om katolska kyrkans sakrament, han hade märkt att det förekom både okunskap och missförstånd. Det var intressant, men jag har alltid haft svårt för ritualer. Sedan blev det mycket tal om påven Franciscus, hur länge kommer han att vara kvar i sitt uppdrag? Leo säjer att han verkar väldigt trött, och i Vatikanen talar man om att det kanske i framtiden kommer att finnas en inofficiell tid för hur länge man innehar pontifikatet, även om man formellt sett har det på livstid. Benedictus, som satt i åtta år, var ju verkligen modig som valde att avsluta uppdraget. Leo hade hört att man talar om en sjuårsperiod som en lämplig tid. I så fall så kommer Franciscus att vara kvar till 2020, om han får vara frisk. Sju år är ju också en tidsrymd som många gånger återfinns i Bibeln.

Leo är en god källa till skvaller från Vatikanen, men jag tror inte att jag skall rapportera vidare här. Pierre är en god källa till skvaller från 101:an, men det är samma sak där. Diskretion hederssak.

Innan vi skildes åt, så fick vi testa två nya avancerade bildbehandlingsprogram. Det var roligt men svårt. Det är som med dragspelandet, det krävs övning, mycket övning. Jag lyckades i alla fall göra om en bild av mig till en ryslig halloweenhäxa. Tänk, det är väl märkligt, Jen och Nigel träffade David på en restaurang i Lugano – de frågade något om menyn.  De reste runt i Schweiz och funderade på att flytta hit. De hade haft en reklamfirma med tryckeri i Albany NY, hamnade sedan via Davids försorg i vår krets och där finns Leo & Co som har en reklamfirma med tryckeri och ibland mer att göra än de hinner med och då ställer Nigel upp. Slumpen?

Jag blev klar med mitt uppdrag i fredags och nu tänker jag vara ledig tills jag infinner mig på förlaget den sjätte november. Jag har sett igenom vad kartongerna som mormor lämnade efter sig innehåller. I en av dem gjorde jag ett mycket intressant fynd. Där låg tre tjocka skrivböcker, sådana där med svarta pärmar och rött snitt. Där har mormor fört dagbok under andra världskriget. Hon har inte skrivit varje dag, har reflekterat lite över de stora händelserna, men skrivit mer om hur kriget påverkade dem i Sverige och särskilt familjen som vid krigsutbrottet bestod av morfar, mormor och Alf-Bertil. Elvy gör sin debut i skrivböckerna i februari 1944. Mormor började skriva nyårsdagen 1940, men har först gjort en kort sammanfattning om vad som hänt under 1939. ”Detta elände kommer att pågå under hela det kommande året,” står det. Det är ett fantastiskt dokument, ett välskrivet sådant om hur en svensk familj upplevde kriget och påverkades av det. Och det tog inte slut i och med 1940.

Jag skall ta med mig Elvys poesibok och en del annat när jag reser till Sverige nästa vecka. Då får de skrivböckerna också följa med. Sen sitter vi väl där och läser och tårarna rinner. Men det är allhelgonahelgen och ett lämpligt tillfälle att minnas.

En musikalisk afton.

Igår hade Nigel  och jag en riktig helkväll. Han tog med sig dragspelet, det som han köpte i Hälsingland förra sommaren och kom över till mig. Han övar flitigt och har hittat en ”kurs” på internet – och det är väl Jen inte alltid så nöjd med. Nu börjar det fungera med vänsterhanden, högerhanden är inget problem, han spelar piano. Nigel ville att vi skulle leta reda på ett par sånger som är typiska för svensk frikyrkotradition. Nu gällde det att hitta sånger som hade engelsk text och rätt musikalisk dräkt och det var inte så enkelt. Vi lyssnade på You Tube och sedan fick han testa ett par typiska melodier vilket fungerade väl. Sedan fick han försöka hänga med i ett par för honom okända melodier, när  jag spelade på pianot.  Det gick riktigt bra, han har talang.. Vilka sånger det var? Da jeg mitt liv til Jesus gav, och Jeg er herlig løst og fri, båda passar bra till dragspel.

Jag hade inte avslöjat att jag fick med mig det lilla dragspelet från Sverige. Jag tyckte att det kunde få stanna hos Elvy, men hon stoppade in det i bilen när jag skulle köra iväg. Jag tog fram det och så försökte vi oss på Pärleporten tillsammans. Nigel har fått verklig fart på sitt spelande medan jag känner mig rätt fånig och gjorde fel gång på gång. Men jag skall öva lite mer i kväll. Jag undrar om det är okej med dragspel i kyrkan i Lugano? Pärleporten, den finns på italienska och de flesta kan den. Men då får nog Nigel  spela ensam. Man skall inte förstöra en sådan fin sång. Nu är i alla fall min hemlighet avslöjad och jag får sätta igång och öva.

Elvy – nu är du väl nöjd?

Rättelse: Jag fick ett påpekande strax efter att jag hade publicerat gårdagens inlägg – det är ingen riksväg som går genom Romsdalen, utan E136. Den går från Ålesund till Dombås, där den möter E6. Så nu vet ni det.

Seg man och snuskiga gubbar.

Mannen – eller rättare sagt ”Seigmannen” d v s Sega gubben vägrar tydligen att ge med sig och rasa ner i ordnade former. Jag tycker verkligen synd om dem som bor i riskområdet och som varje höst får evakueras – och sedan flytta hem igen. Även om man blåser faran över från geologerna, så kan det ju faktiskt inträffa något oväntat när man minst anar. Pierre (som är expert inom området rasrisker i bergen) har följt utvecklingen via flera sajter på internet och han har ringt och frågar vad som menas, när översättningsprogrammet kommit med de mest bisarra förslag.

Mannen är ett fjäll, eller rättare sagt en brant fjällsida i Romsdalen i Norge. Det är ett av de mest övervakade fjällen, inte minst därför att det bor människor nedanför och det går både en riksväg, en järnvägslinje och dessutom älven Rauma nere i den trånga dalen. Det aktuella rasområdet är inte så enormt stort, men ingen vet om ett betydligt större område skulle kunna lösgöras när det mindre området rasar. Just nu är det minusgrader uppe på toppen och då kan rasområdet ”frysa fast” – men skulle det komma en period med lite mildare väder, så antar jag att risknivån igen höjs till ”rött”. Spännande.

Sexuella trakasserier av varierande grad är hyperaktuellt just nu – eller hur? Trista gamla gubbar med makt (?) vill använda den för att pressa unga kvinnor (för det mesta unga kvinnor...) som har något slags beroendeställning till dem. President Trump har gått före med ”gott” exempel, nu är det makthavare inom filmindustrin som står i fokus.

Elvys väninna Maj (73) brukar bli ombedd att besvara enkäter från ett av de större opinionsinstituten. Igår hade hon fått en enkät som behandlade sexuella trakasserier. Hon var lite road av det, därför att bara ett par dagar tidigare, så hade hon fått en enkät att besvara därför att hon tillhörde deras seniorpanel. Nej, hon hade inte råkat ut för sexuella trakasserier eller blivit tafsad på eller något liknande. Men så fanns det en ruta för egna kommentarer i ämnet och då skrev Maj att vid hennes ålder skulle det kännas uppfriskande om någon kom med ett skamligt förslag eller tafsade lite.  Så kan man också se det!

Jag har faktiskt varit ganska förskonad, utom verbalt förstås. När jag läste på  LSE, där det fanns rätt många  ”pappas pojkar” från länder utanför Europa, så trodde de att tjejer, det var allmän egendom och de fanns bara till för deras höga nöje. Då var vi några som lite fint lät antyda på olika sätt att vi var lesbiska. Dom gick på det, undvek oss och vi fick vara ifred.

Mästarnas mästare, alla kategorier i att säja dumma och okänsliga saker, det är Donald Trump. Här är en av de senaste paddorna som hoppat ur hans fula mun.

TRUMP TELLS PREGNANT WIDOW OF FALLEN SOLDIER: HE KNEW WHAT HE SIGNED UP FOR Trump reportedly told the pregnant widow of a soldier killed in Niger that he "must’ve known what he signed up for," according to Florida Rep. Frederica Wilson. The hashtag #HeKnewWhatHeSignedUpFor began to trend on Twitter, as many slammed the president for his insensitive phrasing.