Flera möjligheter = viss förvirring.

I torsdags fick jag telefon från en rektor i en grannkommun. Han undrade om jag var intresserad av ett vikariat på mellanstadiet under höstterminen och ca två månader under vårterminen. Jag sade som det var att det fanns en nättidning som ville engagera mig och att jag först ville ha mer exakt besked om deras villkor.

Fredag, när lektionerna var slut för dagen, så ville vår rektor tala med mig. Den lärare som jag vikarierade för några veckor under vårterminen -18 och sedan under höstterminen, hade sagt upp sig. Nu fanns det alltså ett jobb som engelsklärare på deltid från höstterminen. Tjänsten måste förstås annonseras ut, om det finns någon behörig lärare som är intresserad. Rektor hade inte några stora förhoppningar om detta. Skall jag fortsätta att jobba som lärare, är förstås det senare alternativet det som lockar mig mest.

Samtidigt verkar det intressant att jobba för nättidningen, jag kan alternera mellan att bo hemma i Ascona och här och dessutom är det regelbundna redaktionsmöten i London. Men skolan och eleverna och inte minst den förutsägbara och lugna tillvaron lockar också. Osäkerheten om hur lång min anställning i skolan kan bli, det är inget som oroar mig.

Det som egentligen betyder mest, är att jag har en andlig gemenskap i Ascona, på ett sätt som jag inte har här. Att bli regelbunden besökare i Elvys kyrka, det är inget som lockar mig. Elvy och jag delar en andlig gemenskap, den har jag även med några av hennes vänner, men jag känner mig inte hemma i den kyrkan. Det är väl som Dwight säjer ”det finns alldeles för mycket blod och eld i dig”. Eller rättare sagt, det måste vara liv i gudstjänsterna, alla som vill skall kunna medverka och Anden skall leda. Så är det i vår husförsamling. Vi är förstås lyckligt lottade. Ett mer regelbundet engagemang i kyrkan i Lugano är också positivt, även om församlingens verksamhet till största delen bedrivs på italienska.

Därför överväger jag i första hand att jobba för nättidningen, jag kan vara både i Ascona och här. Men sedan är det en hel del frågetecken om de ekonomiska villkoren som måste redas ut.

Men jag kommer inte att bestämma det här själv. Det finns en gammal sång "Låt din Gud bestämma vägen, du kan fara vill så lätt..."

Nu är inte maj så skön längre.

Tiden bara flyger iväg. Jag önskar att sommaren kunde flyga hit också. De senaste dagarna har det varit riktigt bedrövligt väder med snö, snöblandat regn och temperatur runt nollan, Idag ser det lite bättre ut, det har inte regnat och det har varit lite mildare. Det blir nog bättre framöver. Man kan hoppas i alla fall men sommaren är långt borta.

En anledning till att tiden flyger iväg, är att jag har skolan – vilket för mig innebär att jag måste förbereda alla lektioner, har ingen bank med erfarenheter att ta från. Därtill kommer att jag får uppdrag från nättidningen, men de nöjer sig med ”notiser” om sådant som händer i Sverige och Norge.

Elvy håller på med odlingarna inne i uterummet. Trots att vädret utanför är bedrövligt så växer småplantorna från dag till dag, faktiskt så man kan se det. Jag undrar bara vad vi skall göra med sex olika sorters chili.

Sen tillbringar Elvy tiden med att sitta därute och läsa böcker som hon lånat av Alice. De handlar om sex flickor som adopterats av en rik och excentrisk affärsman. Nu är han död och har lämnat information till de här nu vuxna ”systrarna”,  så att de skall få reda på var de kommer ifrån och något om sitt ursprung.

Men jag skall nog be att få läsa åtminstone den första boken, The seven sisters. Jag vill veta vad det är som fascinerar dem så att de helt går upp i berättelsen.

Nu är Maj och Benny i Ascona. De planerar att stanna till den 20 maj och sedan är det Alice och Villy som avlöser dem. ¨Det är bra att huset inte står tomt.

Det blir ingen kanalresa för mig i juni. David får låna båten från den 1 till den 14 juni. Vi slutar skolan den 11 juni.  Å andra sidan planerar de att färdas på kanalavsnitt där jag varit 2-3 gånger så jag kan nog leva med det.

Sköna maj välkommen!

Det blev inte så mycket lov torsdag-lördag förra veckan, jag skrev en artikel och två notiser till nättidningen. Artikeln handlade om barnen som är fast i Syrien och hur man skall göra med dem som är föräldralösa eller har en eller båda föräldrarna i livet. Nu kunde jag ju tycka fritt och självklart så tycker jag att alla föräldralösa barn omgående skall tas om hand i det land där de har sitt medborgarskap. Så tycker naturligtvis alla. Nästan alla. Det finns de på yttersta högerkanten som t o m menar att barnen skall få stanna kvar i Syrien och sona sina föräldrars missgärningar.

EU verkar inte tycka något, åtminstone inget som kan uppfattas som konstruktivt   Jag vet att om tio år kommer hanteringen av de här barnen att vara en skamfläck för Europa. Ytterligare en skamfläck alltså.

Igår slutade vi tidigare, det var valborgsmässoafton och därtill kungens födelsedag. Han har inga planer på att kliva ner från tronen. Det gjorde däremot kejsaren i Japan. Han och hans fru, nej gemål heter det väl, de ser så rara ut tillsammans.

Vi firade valborg hos Janne, vår astronomiexpert. Han tyckte att det var dags att bjuda igen, nu när han har fått klart i sitt fina timmerhus. Han har en storstuga som faktiskt är större än vårt uthus. Storstugan var en gång jaktstuga där man också styckade och hängde köttet. Nåja, den renoverades rejält på 90-talet men nu har Janne gjort i ordning den så den kan tävla med de finaste timmerhusen uppe på Kikut. Förutom storstugan finns det tre sovrum och badrum i en nyare tillbyggnad. Det var inte stjärnklart men vi fick en föreläsning om svarta hål. Mycket aktuell information alltså.

Idag är det första maj, en ”röd dag” i två bemärkelser. Elvy jobbar inne i uterummet, det är många småplantor som skall skötas om. Ute är det grått och +9. Den meteorologiska sommaren anlände hit  för flera dagar sedan men i morgon eftermiddag skall det komma snö. Märkligt.

Utan internet stannar världen.

Torsdag morgon ringde en granne till Elvy och frågade om vi hade internet. Det hade vi inte och då ringde grannen till vår internetleverantör. Jo, de var medvetna om problemet och beklagade.  Något slags ”reservdel” var redan beställd från Tyskland, det var alltså inte mjukvaran som ställt till det. Det var beställt expressleverans och de skulle rätta till problemet under dagen.

.

Reservdelen kom idag, tisdag, det där med expressleverans hade inte fungerat. Den kom med flyg från Tyskland till Arlanda torsdag eftermiddag, men expressföretaget hade redan tagit påskledigt, trots att man garanterat leverans under torsdagskvällen. ”Vi tänkte inte på att det var helg” var svaret som vår internetleverantör fick. Nåja, nu är allt igång igen och jag kan rapportera att påsken gynnats av fint väder.

Påskaftonens fest blev mycket lyckad, det var fullsatt i kyrkans kaffesal och särskilt roligt var det att flera  av församlingens allra äldsta kunde vara med.  De som inte kunde komma hade fått påskblomma och en liten "kycklingtårta" tidigare på dagen.

Först letade vi påskägg, men det fick bli inne i kyrkan så alla kunde vara med och sedan var det ägg och sill med diverse tillbehör. Därefter var det underhållning och påskquiz och när det började mörkna så avfyrades det ett litet påskfyrverkeri och sedan serverades påsktårta och kvällen avslutades med andakt.

Söndag var det förstås  gudstjänst och sedan bjöd Marita och Johnny oss på vegetarisk middag. Man borde äta mer vegetariskt, men det är svårt att få till det så att det fungerar som huvudrätt. Det behövs nog en vegetarisk kokbok. (Skall man kalla det för kokbok?)

Igår ägnade vi oss åt frösådd i uterummet. Det finns alltså en hel del växter som måste förkultiveras inomhus. Jag minns att mormor hade en hel del lådor i fönstren, men det var nog mest blommor. Nu är det chili, zucchini, tomater, olika kålsorter och en hel del orientaliska grönsaker som skall stå på tillväxt inomhus.

Det är trevligt att ha påsklov, särskilt när vi får några sommarvarma dagar. Just nu är det bättre väder här än i Ascona...

Det blir ett kort inlägg idag.

Då var en skoldag avklarad. Jag tror att det gick bra. Solen skiner, det är några plusgrader och snön smälter.

Påskförberedelserna är i full gång. För en del år sedan så var det påskfest i kyrkan på påskafton, men när familjerna i allt större utsträckning reste bort på påsklovet och de som brukade jobba med festen med ålderns rätt drog sig tillbaka, så upphörde traditionen. Nu var det så många som ville komma hit, att uthuset inte räckte till, så därför blir det påskfest i kaffesalen i kyrkan. Det är bra, för då kan de äldsta som annars kanske sitter ensamma, vara med. Idag har påskbaket startat, det luktade riktigt gott när jag kom hem från skolan. Men jag fick inte provsmaka. ”Du kan ta en bulle i frysen” sade Elvy.

Marita och BG anlände med tåg till Locarno i onsdags och blev hämtade av Nigel. I Ascona är det +15 och Marita är lyrisk över alla vårblommor. En av mina grannar har stora kamelior som just slagit ut och lite längre bort på gatan är det en sky av magnolior. Här jublar man över en liten tussilago.

Det får bli allt för idag, jag måste förbereda morgondagens lektioner. Sedan blir det tv, ”Vem bor här” är ett roligt program som jag inte vill missa.

Resklar!

Då har det blivit tisdag och i morgon reser jag norröver. Det brukar fungera bra, totalt blir det en restid på knappt tolv timmar – vilket inkluderar en del väntetid förstås.

Nu i helgen var det vår tur att ha andakten i kyrkan i Lugano. Den kallas fortfarande inte gudstjänst utan ”andakt” eftersom relationerna med stiftet ännu inte är utredda, Troligen kommer församlingen att få köpa kyrkan och bilda en ”fri ekumenisk församling”. Stiftet krävde ett orimligt högt belopp för den modesta lilla kyrkobyggnaden, det var först när styrelsen informerade om att det fanns en annan användbar lokal, som priset ändrades till en rimlig nivå. Sen, sett i ett längre perspektiv, kanske man ändå måste skaffa en större lokal, intresset för den totalt ekumeniska verksamheten har dragit till sig nytt folk.

Men det gäller att ta det försiktigt. Jag har skrivit om det tidigare här, för en del år sedan fanns det en engelskspråkig ekumenisk församling ledd av en pensionerad metodistpastor. När han sedan med ålderns rätt drog sig tillbaka och flyttade hem till England, så ”kapades” verksamheten av en grupp som väl bör betecknas som att de tillhörde trosförkunnelsen. Det var mycket hej och hå under en kort tid, många drog sig undan och så vitt jag vet, upphörde verksamheten efter ett år ungefär Så får det naturligtvis inte bli nu.

Idag har jag städat och köpt hem lite mat. Jag hade uppfattat det som att Irene och BG skulle komma hit nästa torsdag, men de kommer i övermorgon. Klokt av dem att undvika den trängsel i trafiken, både i luften och på land, som det blir under påskveckan. De skall stanna i tre veckor, sedan kommer Maj och Benny. Det är bara positivt att huset inte står tomt.

Nu återstår det bara att packa. Jag är optimist och tar med mig kläder för vår och försommar. 

Kort uppdatering.

Det har hänt en hel del sedan jag skrev här sist. Lördag-söndag hade jag besök av Susanne Chevalley som bor i Geneve. Vi blev bekanta på pendlingståget Uppsala-Stockholm för några år sedan. Då bodde hon och hennes schweiziske man i Uppsala, Sedan dess har de flyttat till Geneve, André jobbar på CERN och Susanne håller på med avancerad livsmedelsforskning.  Jag skall inte försöka att förklara vad de håller på med, det övergår mitt förstånd.

Sen har jag haft en del kontakter med nättidningen, de vill ha mer bidrag från mig, vilket är trevligt. Vi har diskuterat vilka områden jag skall bevaka, både ämnen och geografiskt. Jag känner mig mer säker när jag skriver om ekonomi och politik på engelska, när jag skriver på svenska får jag ofta fundera på synonymer och mitt ordval. Så vi får väl se, jag kanske kan försörja mig på journalistik framöver. Det är lite märkligt, när jag flyttade till Sverige på 90-talet så planerade jag att söka till journalisthögskolan efter att jag läst svenska ett år. Nu blev det inte så, men tjugo år senare så kan jag jobba med journalistik utan att ha tillbringat tre år på utbildningen.

Men först av allt så skall jag jobba två månader som lärare på högstadiet. Jag börjar den 15 april, reser till Sverige på onsdag.

Det fina vårvädret ser vi inget av nu, idag ösregnar det och den kommande veckan ser heller inget vidare ut. 10-.dygnsprognosen för Hälsingland är inget att jubla över heller...

Nu skall jag ägna mig åt lite lagom vårstädning. Det kommer att vara folk i huset praktiskt taget hela tiden som jag jobbar och även under den planerade kanalfärden i senare delen av juni. Vem som kommer och när det blir, det får Elvys vänner själva ordna med. Nigel får sen vara vicevärd och ta hand om det praktiska.

Tomt i huset!

I går reste Anne till Zürich f v b till Arlanda och Hälsingland. Hon reste inte ensam, Rickard var med på tåget. Han skulle med ett plan till Oslo och vidare till Geilo idag. Han hade bestämt sig för att resa dit medan det ännu fanns lite snö i backarna och stanna där över påsk.

De har jobbat på bra i huset i Ronco.  Övervåningen är klar. I suterrängvåningen blir det ett lite större ingrepp än planerat för att få ordentligt tätt. Det är ett vanligt problem här i äldre hus att det blir fuktigt där huset har kontakt med bergssidan. Så innan det är helt avklarat så blir det inget inredningsarbete där, men det fungerar bra att hålla till på det övre planet för dem.  

Igår fick jag ett uppdrag från nättidningen, jag skulle skriva om hur ”vanligt folk” i Europa uppfattar brexiteländet. Efter gårdagskvällens omröstningar, så blev det på sätt och vis en enklare uppgift, nu kan man vara ironisk och som någon parlamentsledamot sade i tv. ”vi är hela Europas driftkucku”. Jag kan inte annat än hålla med, även om hela cirkusen är en rätt tragisk tillställning. Theresa May kallades i en tysk nättidning får Theresa Mayhem. Mayhem kan väl närmast översättas med kalabalik.

Nu skall jag ge mig i kast med uppdraget.

Nytt inlägg av den vikarierande bloggaren.

Nu har vi varit runt och jag har fått se massor av intressanta platser. Vi har promenerat uppe på Monte Verita och jag fick höra den intressanta historien om världens första hippiekollektiv där en mängd av det tidiga 1900-talets kändisar levde loppan. (Nyfiken? Googla Monte Verita.)

Sen var det den vackra Verzascadalen som slutar dramatiskt med en hög damm när man kom nära bebyggelsen. Jag skulle aldrig våga bo där. Den 220 m höga dammen är känd därför att inledningsscenerna i James Bondfilmen Golden Eye utspelas där.

I Mogno, inklämt i en dal långt uppe i bergen finns en ny, arkitektoniskt intressant kyrka ritad av en arkitekt som heter Mario Botta. Den är tillägnad Johannes Döparen och är ett omtyckt mål både för troende och arkitekturintresserade. På sommaren är trångt på de smala bergsvägarna, men turistsäsongen har inte riktigt kommit igång ännu.

När vi ändå är inne på kapitlet kyrkor, så har vi på bekvämt promenadavstånd härifrån en kyrka, San Michele som är belägen på en kulle där det en gång var en befästning. Arkeologiska utgrävningar har visat att långt innan kyrkan fanns, för femtusen år sedan fanns det en bosättning där. Delar av kyrkan är mer än tusen år gamla, men den har byggts till på 1600-talet. Den används inte numera och stora delar av området ligger numera på privata tomter Men har man någon (Maria) med sig som känner till området så kan man faktiskt ta sig dit på laglig väg.

Det är väldigt gott om kyrkor här i Ascona och Locarno, som rationell svensk undrar förstås om det kan vara ”lönt” att ha dem öppna.

I dag har vi varit ute med David och Pierre i deras båt. Det är en segelbåt, men idag var det vindstilla på Lago Maggiore så de fick använda motorn. På så sätt kom vi betydligt längre, till den italienska delen av sjön. Det ligger ett par intressanta städer där, gamla stadskärnor med trånga gränder. Där finns det också glassbarer och köerna var långa, det är sommarväder idag. Det var väl värt besväret att stå i kö en stund, glassen var jättegod.

Nu sitter Maria och kollar NRK. Ett kryssningsfartyg har problem utanför norska kusten, det stormar och passagerarna evakueras med helikopter. Där skulle jag inte vilja vara.

I morgon blir det gudstjänst i Lugano och sedan åker hela sällskapet på picknick och utflykt till en högt belägen kyrka, även denna ritad av Mario Botta.

Nu har Maria överlåtit bloggandet till mig igen.

Torsdag gjorde vi en dagstur med tåg till Milano. Maria körde till Bellinzona, som ligger två mil öster om Ascona och sen tog vi tåget kvart över åtta och var framme tio i tio. Jag har aldrig varit i Milano, så det var spännande. Maria har förstås varit där många gånger, men den som ”lärt upp” henne när det gäller shopping i Milano, det är Regula. Vi kollade alla de eleganta modehusens butiker från utsidan och lite mer prisvänliga butiker från insidan.

 Det finns en galleria med flera outlets inne i centrum, men de riktiga fyndbutikerna är belägna på bakgårdar och i ruffiga lagerlokaler. Där köpte jag en blå skinnjacka, ett par broderade jeans, ett par röda loafers och en vit sommarväska i skinn. När jag sedan räknade ihop vad det kostade, så blev det 135€. Det finns en butik som säljer smink och parfymer, den ligger på femte våningen i ett kontorshus. Jag är inte så prismedveten när det gäller sådant men Maria visste vad som kunde vara värt att satsa på. Nu shoppade vi inte hela dagen utan såg oss om i centrum och åt gott också.   

Idag har det regnat hela dagen, men den kommande veckan ser det ut att bli riktigt fint väder, nästan sommar. Som svensk kan man ju tycka så när det blir +20 på eftermiddagen. Men nätterna är kalla. Det gjorde inte så mycket att det regnade idag för husförsamlingen var hemma hos det amerikanska paret Jen och Nigel. Först var det gudstjänst. Det låter kanske formellt men så blir det inte när man sitter tillsammans i vardagsrummet. Vi var 22 och det blev ganska trångt trots att de har gott om plats. Dwight och Lotta hade ansvar för programmet och det var både lättsamt och allvarligt. Sedan var det gemensam middag och trevlig samvaro på eftermiddagen. Marias vänner är en rätt brokig skara men oj vilka trevliga människor!

Jag har bestämt mig för att stanna här tills nästa vecka, Maria hävdar att det finns en hel rad sevärdheter som vi ännu inte har hunnit besöka.

Det var alltså jag, Anne Nordin som skrev detta.