I torsdags fick
jag telefon från en rektor i en grannkommun. Han undrade om jag var intresserad
av ett vikariat på mellanstadiet under höstterminen och ca två månader under
vårterminen. Jag sade som det var att det fanns en nättidning som ville
engagera mig och att jag först ville ha mer exakt besked om deras villkor.
Fredag, när
lektionerna var slut för dagen, så ville vår rektor tala med mig. Den lärare
som jag vikarierade för några veckor under vårterminen -18 och sedan under
höstterminen, hade sagt upp sig. Nu fanns det alltså ett jobb som engelsklärare
på deltid från höstterminen. Tjänsten måste förstås annonseras ut, om det finns
någon behörig lärare som är intresserad. Rektor hade inte några stora
förhoppningar om detta. Skall jag fortsätta att jobba som lärare, är förstås
det senare alternativet det som lockar mig mest.
Samtidigt
verkar det intressant att jobba för nättidningen, jag kan alternera mellan att
bo hemma i Ascona och här och dessutom är det regelbundna redaktionsmöten i
London. Men skolan och eleverna och inte minst den förutsägbara och lugna
tillvaron lockar också. Osäkerheten om hur lång min anställning i skolan kan
bli, det är inget som oroar mig.
Det som egentligen
betyder mest, är att jag har en andlig gemenskap i Ascona, på ett sätt som jag
inte har här. Att bli regelbunden besökare i Elvys kyrka, det är inget som
lockar mig. Elvy och jag delar en andlig gemenskap, den har jag även med några
av hennes vänner, men jag känner mig inte hemma i den kyrkan. Det är väl som
Dwight säjer ”det finns alldeles för mycket blod och eld i dig”. Eller rättare
sagt, det måste vara liv i gudstjänsterna, alla som vill skall kunna medverka
och Anden skall leda. Så är det i vår husförsamling. Vi är förstås lyckligt
lottade. Ett mer regelbundet engagemang i kyrkan i Lugano är också positivt,
även om församlingens verksamhet till största delen bedrivs på italienska.
Därför
överväger jag i första hand att jobba för nättidningen, jag kan vara både i
Ascona och här. Men sedan är det en hel del frågetecken om de ekonomiska villkoren
som måste redas ut.
Men jag kommer inte att bestämma det här själv. Det finns en gammal sång "Låt din Gud bestämma vägen, du kan fara vill så lätt..."
