Nu har jag fått något nytt att fundera på...

David ringde igår kväll och talade om att vi troligen kan få använda båten 1-2 veckor  i september. Då får vi i uppdrag att ta den till Braunston från någon marina söder om Stoke on Trent (Trent and Mersey Canal) för att sedan komma in på den nordliga sektionen av Coventry Canal vid Fradley Junction och sedan vid Fazeley junction kommer vi in på den del av Coventry Canal där vi körde förra året. Då skulle vi nog hinna med en tur in på Ashby Canal också. Gör vi det, så är jag väldigt intresserad av att följa med. Enligt David är det bara 3 eller 4 slussar på den första etappen fram till Fradley Junction, sedan är det helt slussfritt fram till Fazeley. Sista etappen ner till Braunston är det mellan 15 och 20 slussar, men de flesta ligger glest och vi upplevde inga köproblem när vi skulle genom dem. Det är roligt att slussa, men har man begränsad tid, så kan det ändå bli ett stressmoment.

Nu skall Marlene och Yvette kolla om de kan få semester, Rickard följer med och naturligtvis David. Pierre kan inte, och jag känner en viss press att följa med - och så vill jag ju gärna förstås.

I går fick jag mail från Erik, med en mycket vänlig förfrågan om jag kunde göra ett par småjobb som det var bråttom med. Jag mailade tillbaka att det var OK och sen tog det ungefär tio minuter innan jag hade fått materialet. Jag har deadline för det ena på måndag 1200 och tisdag 1200 för det andra. Så det gäller att vara flitig. Vädret är rätt trist - det skall komma en hel del regn på söndag - så det löser sig nog.

Regn, bok och resa till Norge...

I eftermiddag kom det en våldsam regnskur. Det har regnat idag, det skulle regna idag och i kväll skall det komma kraftigt regn. Men det här var något alldeles exceptionellt och mycket lokalt. Jag har varit ute och inspekterat tomten och jag ser ut att ha klarat mig rätt bra, det var mest skräpigt efter regnskuren. Men så har jag ju inga odlingar på den här branta tomten. Grannen som har byggt upp sin tomt med odlingsterrasser råkade mer illa ut. Jorden och växterna spolades ut och de går omkring och försöker rädda vad som räddas kan. Sen ringde jag upp till D&P och där hade det inte regnat särskilt mycket.

Jag fick ett trevligt telefonsamtal från Antje van Doorne, den holländska damen som jag hjälpt med att finputsa språket i boken som hon skrivit. Förlaget i England hade hört av sig till henne och boken kommer att ges ut till våren. Nu ville de också veta om hon hade några speciella idéer för omslaget.

Rickard mailade och frågade när jag hade tänkt att köra upp till Geilo. Han kommer hem 10 juni. Jag hade nog tänkt att resa veckan därpå. Det tar sån tid att köra dit, även om jag fuskar med biltåget till Hamburg och sen färjan Kiel-Oslo. Kör jag härifrån måndag eftermiddag, så är jag inte i Geilo förrän sent på eftermiddagen på onsdag. Men skall jag stanna där till någon gång i början av september, alltså tre månader så måste jag ju ha bilen. Och sanningen att säja så längtar jag nog lite dit upp. Det blir extra roligt i år, först kommer  D&P för att göra exkursioner bland rasbranter och kalla sjöar och sen kommer Henrik och Lisette och deras två tonåringar. De har aldrig varit i Norge så det blir att planera för en egen version av Norway in a Nutshell. Så vitt jag kan förstå, så ägnar sig deras tonåringar inte åt extremcykling, utan åt mer kulturella aktiviteter. Sen får vi se om det eventuellt blir någon kanaltur i september. Just nu känns det inte så angeläget, men lusten vaknar nog... I så fall blir det David, Rickard, Marlene och jag. Men båten har plats för två till, så vad som helst kan hända.

Och jag har lagt alla planer på studier i höst på hyllan. Erik har mailat mig om tre jobb, en mindre översättning och två större redigeringar. Jag skall planera lite bättre och tror att jag börjar med någon distanskurs, men var och vad det vet jag inte.

Hemma igen!

När vi kom till flygplatsen så var vi jättehungriga. Förmodligen hade våra kroppar blivit inställda på en riktigt rejäl frukost, och nu hade den uteblivit. Vi checkade in och sen skulle vi genom säkerhetskontrollen. Dom var oerhört nitiska, det kan tänkas att de hade info om att något kunde vara på gång. Först var det den obligatoriska scanningen och sedan beordrades var femte passagerare att gå till särskilda bord där allt de hade i sitt handbagage hälldes ut och undersöktes. När IRA var som mest aktiva, så gjorde de så här, men det var länge sedan. Pierre, Stephan och jag kunde i alla fall passera utan större problem. Julia och David valdes ut för kontroll. Julia blev av med sin miniatyrnagelfil, men det kan hon nog leva med. David hade bara sin kameraväska och det kändes som om de tyckte att den var lite suspekt. Får man ha handbagage så skall man ha handbagage, inte enbart en kamera! När Leo gick igenom bågen så tutade det. Han hade lagt plånboken, klockan och sin rem i plastlådan och letade efter eventuella mynt som hamnat i jeansen. Det fanns inget i fickorna men det tutade i alla fall. Då fick han följa med två vakter in i ett bås och blev beordrad att ta av sig kläderna. Sen kollade de och då var han okej. Kläderna undersöktes noga och där fanns det en påsydd etikett med något slags metalltrådar i ena fickan på hans chinos. Leo hade inte ens en aning om att den satt där. Den kan ev ha varit ett butikslarm, även om den mer såg ut som en lite påkostad märkesetikett. Han hade ju haft på sig samma kläder när vi åkte från Zürich, men där hade inte larmet reagerat.

Efter den här pärsen så behövde vi mat. Riktig mat. Killarna sköljde ner maten med en pint och L&S lyckades klämma ner ytterligare en medan vi väntade. Planet var  tjugo minuter försenat till start, men det hindrade inte att vi var i Zürich i tid i alla fall. Sen var det nästan två timmars väntetid innan tåget gick. Vi var hemma vid tiotiden, väldigt trötta faktiskt.

Jag vaknade inte förrän kvart i tio, mycket ovanligt för min del. Sen var det bara att fira pingst med att ta hand om tvätten... David ringde vid tretiden och frågade om jag hade lust att komma upp till dem en stund – vi fick ju inte glömma att det var pingstdagen. Förra året så var vi i Lugano på gudstjänst, det var då som Dwight och Lotta ansvarade för gudstjänsten, något som vi inte hade en aning om när vi kom dit. Send the fire!

Och så fanns det ett brev från LSE i posten där de har förslag på två olika 12 v kurser som går i London och en kurs som går online och som skall vara avklarad på 24 v. Sen funderar jag på London School of Theology, de har både kortkurser och distansundervisning. Det är Pierres mamma som har fått in mig på det spåret.

Nu har jag varit hos D&P och tillsammans har vi sett på en video med en kanadensisk inspelning av Spirit. Den håller faktiskt fortfarande. If the spirit says Go to you, then you must Go!

Loggbok fredagen den 21 maj

Alla tycker att det är trist att det börjar dra ihop sig mot slutet. Men samtidigt så börjar vi få brist på rena kläder, vi har bara var sin omgång ”reskläder” som fortfarande är presentabla och kosthållet börjar bli lite enahanda. Idag blev det inte full english utan bara stekta ägg, rostat bröd med salami eller philadelphiaost och kaffe. Vi hade alltså Hurleston locks framför oss, och vi ville inte komma alltför sent till Barbridge. Men – nu fick vi ju vänta p g a något tekniskt problem och vi hade inte passerat förrän klockan var halv fyra. Först kändes det lite nervöst att behöva vänta, det var en reservdel till som behövdes och den var en man och hämtade i Middlewich, men de försäkrade oss om att problemet skulle vara avklarat under eftermiddagen. Vi hann i alla fall att städa båten både ut- och invändigt under väntetiden, packa undan det vi inte behövde och laga till en improviserad lunch av den mat som fanns kvar. Vi sparade bara bröd, margarin och marmelad så att vi kunde få lite frukost i morgon. När slussreparationen och slussningen  var avklarad så var vi ute på "riktiga" Shropshire Union Canal. Leo och Stephan skötte slussningen, de har blivit experter på både det och att köra båten nu.

Nu skall vi gå och äta middag på The Barbridge Inn. I morgon stiger vi upp tidigt, ser till att båten blir tömd och sen blir vi hämtade klockan 10 f v b Manchester Airport . Allt roligt har tyvärr ett slut... MEN - det här är inte sista gången som vi ger oss ut på kanalfärd!

Loggbok torsdagen den 20 maj

Igår kväll var internet väldigt nyckfullt, så jag struntade i att publicera något här. Nu väntar vi på att komma genom Hurleston locks, men det lär ta minst en timma innan vi kan börja slussa, det är något fel med en av slussportarna och kanalbolagets gubbar håller på att reparera det. Som tur är, så står vi först i kön ut från Llangollen kanal

Och så här var det igår:
Milt i luften, men ganska tätt molntäcke när vi vaknade, men molnen försvann ganska snabbt under förmiddagen.  Full english breakfast (Leo) och sen tuffade vi iväg. Efter en pastoral tur så kom vi till Wrenbury Marina, där vi fyllde på vatten och använde oss av deras pump out. Under tiden vi körde hade Julia och jag inventerat vårt matförråd och räknat ut vad vi behövde köpa för att klara oss fram till Barbridge. I samlad tropp promenerade vi sen till den närbelägna byn Wrenbury och provianterade i The Village Store.

Det var faktiskt en förhållandevis välsorterad butik. Puben, The Dusty Miller som vi passerade på väg från byn fick naturligtvis ett besök, men till killarnas besvikelse hade de inget öl som de inte redan prövat. Vi hade ju redan varit där! Det blev en pint i alla fall. Julia och jag drack cider. Vi tuffade vidare genom det vackra landskapet, när vi stannade till för att fika så kom det en båt och moorade bakom oss. Det var ett danskt par som hade vågat sig ut i stora världen. De hade startat från en marina i närheten av Chester och hade tänkt sig att vara ute i fjorton dagar. Vi bjöd på kaffe och gav en del tips och så fick D&P hjälpa dem med något praktiskt problem. Sen fortsatte vi och moorade sedan strax utanför Burland, en by med vackra hus, både ”black and white” och i rött tegel, flera av dem med skyltar som visade att huset var ”listed”. Vi såg en mäklarskylt ”for sale” och följde den en bit utanför byn och hittade det här vackra huset. Pierre var inte alls imponerad. Han såg med en gång att det var byggt av ”cotswold stone” som varken kommer från eller hör hemma i det här området. Vi tyckte i alla fall att huset var mysigt.

Leo lagade middag (potato wedges, fish fingers och något slags smaksatt creme fraiche - nu började matfantasin att tryta) och sen kom det en oväntad regnskur så vi stannade kvar i båten, samtliga sysselsatta med laptops och digitalkameror. Sen satte något slags högljudd maskin eller fläkt igång på en lantgård ganska nära oss och då flyttade vi oss till andra sidan av Burland och nu hör vi att någonstans, långt borta åskar det. Men det har varit soligt och varmt hela dagen och nästan vindstilla.

Loggbok onsdagen den 19 maj

Pierre hade vaknat klockan fem av att det det var en klocka som pinglade. Klockan sex vaknade vi alla av trumman och den entoniga sången. Båten var placerad så att man rimligtvis inte kunde se den, så vi smygtittade på processionen. Sen ägnade deltagarna sig åt några övningar som påminde om qigong och när det var avklarat så var det en ny procession som avslutades med något slags solhälsning vid den gyllene buddhastatyn. Sen var det slut på föreställningen och vi var förstås klarvakna.

Det var Davids köksdag och vi stannade kvar medan vi åt frukost för att se om det hände något mer, men det gjorde det inte. Jag hade tänkt smyga in och ta en bild på statyn, men då kom det två damer och slog sig ner alldeles intill den. Så det blev ingen bild.

Vi passerade torvmossen och bilskroten, Whitchurch och de fem slussarna vid Grindley. Nu har vi inte alls samma tryck på vattnet som igår. Idag fanns det inga särskilda attraktioner intill kanalen förutom Whitchurch och där hade vi redan varit. Det var grönt gräs, läckert nyutslagna buskar och träd i alla tänkbara gröna nyanser, kor, får, hästar och ett och annat trevligt hus..

Vi stannade till ute i grönskan, (det var nog bara en mile eller så från där vi moorade förra måndagen), David lagade middag (Pasta, grönsaksblandning, tomatsås på burk och något slags kryddiga små korvar). Efter maten promenerade vi ett stycke längs The Sandstone Trail och tillbaka.

Det är en vandringsled som startar i Whitchurch och går upp till utkanten av Chester, vi hade planerat att gå den om tiden och vädret tillät. Nu gick vi inte till Chester utan vi vände efter gissningsvis 3 km, närmaste civiliserade (?) plats hette No Man´s Heath. Vi såg en skylt som visade till Bickley Town och ett kyrktorn. Vi stannade en bil och frågade om det var en större plats, men föraren påstod att det var en överdrift att kalla Bickley för en by och att platsen heter Bickley Town är nog att betrakta som ett dåligt skämt. Vi fick en bestämd känsla av att det här var ett rätt märkligt område. Så vi gick inte ditåt. Vi har avslutat dagen på puben vid Willey Moor Lock, en riktigt mysig kanalpub.

Vädret? Inget att klaga på. Sol och lite moln, +22 som mest och just nu +15.

Loggbok tisdagen den 18 maj

Det har varit en kylig natt, men inte ett moln på himlen när vi vaknade och solen värmde skönt när det gått ett par timmar. Det såg ut att vara bra flyt i vattnet den här dagen också, så vi tog det lugnt och åt frukost i lugn och ro innan vi tuffade iväg. (Idag är det Stephans köksdag.) Först var det pastoral idyll och sen var det Ellesmere, där vi tog en promenad in i stan och letade reda på en butik och ett bageri, förråden började bli på upphällningen.  Det här fina gamla magasinet fanns bevarat vid kanalen.

Vi passerade den korta Ellesmere Tunnel och sedan slingrade sig kanalen mellan sjöarna. Vi moorade för att ta fikapaus, det gick rätt fort att ta sig fram. Då kom en märklig farkost och moorade intill oss. Killarna kunde förstås inte motstå frestelsen att ta sig en titt på den här båten och sen fikade de tre herrarna som åkte i den hos oss. Julia och jag fick också ta oss en titt på det här flytetyget. Båten som är 4 m lång var ett hemmabygge med en liten utombordsmotor. Där fanns egentligen bara tre britsar med förvaring under och en minimal köksbänk med gasollåga och så en husvagnstolett som man bara kunde komma in i från utsidan, plus plats för tre att sitta i aktern. Båten var byggd för att lätt kunna dras på en släpkärra och de tre herrarna, som var i 70-årsåldern, turades om att köra bilen och kärran till den plats där de tänkte avsluta sin resa och sedan tog bilföraren sig på något sätt till båten igen och på så sätt kunde de upptäcka även sådana kanalavsnitt som inte var tillgängliga för vanliga narrowboats. De hade först varit uppe i Llangollen och kört upp till Horseshoe falls, alltså den delen av kanalen som egentligen inte är farbar. Sen hade de kört Montgomery Canal så långt det gick från Frankton junction, dragit upp båten på kärran och fortsatt t o r på den restaurerade delen nere vid Welshpool och sen dragit båten upp till Frankton Junction igen. Nu skulle de fortsätta till Whitchurch och ligga där över natten för att sedan hämta bil och kärra i Frankton för att fortsätta på landsvägen upp till något kanalavsnitt norrut som var restaurerat och farbart men inte öppnat ännu. De hade en karta där de prickade in alla sådana ”exklusiva” ställen som de hade varit på. De väntade med spänning på att det skulle kunna hända något radikalt med Ashby Canal (där vi var i höstas). Man har stakat ut och börjat gräva på en sträcka norr om Snarestone, där kanalen tar slut nu. Men att hela kanalen skulle vara farbar i de här herrarnas livstid... ja, vem vet. Jag hoppas i alla fall att få tillfälle att åka hela sträckan någon gång i framtiden. D&P instämmer. Tyvärr var det ingen av oss som kom på att ta en bild på den här originella farkosten.

Vi hade lärt L&S och Julia ”sailing home” men annars hade det inte blivit så mycket sång. Stephan fotograferar mycket och nu såg han en blomma som han ville ta en bild av. Den fanns på andra sidan kanalen, där det inte är någon towpath, så David styrde över och Stephan hoppade ner på strandkanten. Det var bara ett problem - det som såg ut som gräs, var djup lera. Han stod helt fast i leran, Leo och David fick ta tag i honom och lyfta rakt upp. Pierre och jag tittade på varandra och helt spontant började vi sjunga ”I want to tell you what the Lord has done, the Lord has done for me, He lifted me from the miry clay, oh what a happy day...” och David anslöt sig till fortsättningen ”I want to tell you what the Lord can do, the Lord can do for you, he can take your life as he did mine and make it anew.” Och så fick vi ett skrattanfall. Förstås. Sen skrev vi upp texten och då blev det mäktig allsång längs kanalen.

En stund senare, så hoppade Leo och Julia av båten och började gå på the towpath. Vi hade gjort så förut och kört sakta så att den som går håller jämn takt med båten, men nu kom vi till ett ganska rakt parti där vattnet sköt på och de kom efter. Och då började David ”Keep in step all the time...” Så nu kan de tre armékörer. Vi skall se till att utöka repertoaren i morgon. ”Don´t fall out and rest for a while, follow Jesus all the way and smile...” Sen ändrade vi pathway till towpath, det stämde bättre.

Leo ville absolut att vi skulle lära dem fler sånger, men vi sa att vi måste få det rätta tillfället först. Men vi lovade dem att under alla omständigheter så kunde vi ha en singalong när vi kommer hem och har tillgång till D&P:s piano.

Vi moorade sedan upp vid Bettisfield, lagade middag (pasta och hemlagad sås) och sen var det en besvikelse för killarna att puben inte hade öppet mer än fredag-lördag-söndag. Nu var vi alldeles i närheten av där vi såg den sjungande processionen förra tisdagen så vi tog oss närmare byggnaderna för att kolla stället. Det fanns en skylt med Taraloka Retreat Centre och en hänvisning till en webbsida. Då kom det en man på cykel, han hade utsläppt långt hår och flätat skägg och var iförd vida vita byxor och en vit skjorta som också var stor och lång och vid – en märklig dress för en cykeltur. Vi pratade lite med honom och fick reda på att det var ett retreatcenter som hade kurser i att lära människor leva med stress, med smärta och hur man utnyttjar sin andning maximalt. Allt byggde på buddistiska principer. Mellan kurserna så hade man samlingar av mer meditativ karaktär för de som bekände sig till, eller hade intresse för buddhism. Det var väl något sådant som vi hade sett. Sen flyttade vi på oss ett stycke och moorade närmare retreatcentret för att se om det var några aktiviteter där på kvällen. Det har det inte varit.

Vädret har varit fint hela dagen, +20 på eftermiddagen och nu är det faktiskt +16. Vi hoppas på lika fint väder i morgon!

Personligt meddelande till Håkan: Nej, jag hade varken flaggstång eller full size norsk flagga med mig. Men min lilla båtflagga envisades med att hänga rakt ner, ingen vind alltså, så jag fick fuska lite.

Loggbok måndagen den 17 maj

Uppe tidigt - jag tog ner båtklubbens vimpel och hissade den lilla norska flaggan som jag haft med, det är ju 17 maj idag!

Och sen tog jag mig en bit nedför sluttningen mot Dee och fick en fin bild på akvedukten i morgondis.

L&S samt P var inte i toppform när de vaknade – gissa varför! Det blev bara en mugg kaffe och ett kex och sen väntade vi med frukosten tills efter akvedukten. David var i god form, vilket var tur, annars hade vi nog fått vänta innan vi körde över. Det var disigt över dalen på morgonen men vid tiotiden försvann diset, solen bröt igenom och det blev några grader varmare i ett slag. Det var smart att vara tidigt ute, det var inte en enda båt som skulle över samtidigt som oss men sen mötte vi flera båtar när vi kommit över till andra sidan av akvedukten. Frukost (min köksdag - ovanligt mycket kaffe gick åt), ett kort besök i byn Pentre som är en annan av de nio byarna i världsarvsområdet och sen tuffade vi på mot Chirk. Nu märktes det verkligen att vi hade skjuts av vattnet från Horseshoe falls. Efter tunneln (där vi faktiskt fick vänta medan tre båtar som kom från andra hållet passerade), så gick vi upp i stan och provianterade på Co-op. Dessutom så köpte jag en tårta dagen till ära. Ja, den var inte särskilt lik en norsk blötkake, men man får ta det som finns! Sen var det Chirk akvedukten, inte alls lika ”skräckinjagande” som den i Pontcysyllte.
 
Efter Chirk och bebyggelsen däromkring vilken inkluderade ett stort fabrikskomplex, kom vi ut på bondlandet igen. Men innan dess så passerade vi under Gledrid Bridge, startpunkten för världsarvsområdet som sträcker sig upp mot Llangollen och en bit till. Det här visste vi inget om när vi passerade förbi förut, men vi fick en broschyr om världsarvsområdet på turistbyrån i Llangollen. Men bron såg likadan ut som de flesta andra broar vi passerat under...

Nu var det så påtagligt att det gick ganska fort, vi körde ju faktiskt nedströms, ett fenomen som vi inte upplevde under vår förra expedition. Därav följde att vi faktiskt gav oss tid att moora när vi fikade och när jag lagade middag (Lövbiff, potato wedges, sallad och tomatdressing.) Dagsetappen avslutades i Hindford, en liten by där det i alla fall fanns en pub så att killarna kunde få sig en pint efter middagen. Dom nöjde sig i alla fall med en pint – varför det??? Vi tog en promenad mellan mat och malt också och besåg byn som såg ut som alla andra byar av den storleken.

Vi har haft kanonväder hela dagen sedan diset försvann, +16 och strålande sol. Nu är det +12.

Loggbok söndagen den 16 maj

När vi vaknade var det inte ett moln på himlen och +10. Pierre lagade till frukosten och sen såg vi till att bli söndagsfina. Vi hade nämligen sett att det fanns en metodistkyrka i centrum och bestämde oss för att i samlad tropp övervara gudstjänsten klockan 11. Ja, för säkerhets skull så bör jag väl tala om att den hölls på engelska. David hade framhållit att det är en upplevelse att höra walesisk församlingssång. Vi blev inte besvikna. Julia, Stephan och Leo var imponerade. Dessutom var det en väldigt trevlig atmosfär i kyrkan och under gudstjänsten. Vi blev välkomnade, försedda med programblad och psalmbok, den som hälsade oss välkomna frågade om vi var på tillfälligt besök och blev lite överraskad av att vi alla bodde i Schweiz. Efter gudstjänsten var det te och kaka i en intilliggande byggnad och det var självklart att vi skulle komma med. Många ville hälsa på oss och intresserade sig för vår kanalfärd. Det var roligt att det blev så bra. ”Våra tre katoliker” tyckte att det var en positiv upplevelse och att predikan var riktigt intressant. Det är ju söndagen före pingst idag, och pastorn talade mycket livfullt om hur det kändes för den lilla trogna och rädda gruppen som efter himmelsfärden satt i Jerusalem och inte visste vad som väntade dem.

När vi kom tillbaka till båten var det lika fint väder som igår och +16, men det hade bildats en del stackmoln. Vi fyllde på vatten, kastade loss och när vi lämnat bebyggelsen så... ja vad gjorde D&P – jo, dom började sjunga ”With Christ in my vessel” och ja, det var inga problem att få de andra att hänga med. ”The Narrowboat Song” kallade Leo den. Och vi var ju ”saling, sailing home” vi hade tyvärr nått höjdpunkten på resan och skulle ta samma väg tillbaka. (Jag kände likadant när vi hade jobbat oss upp till Birmingham och plötsligt skulle börja slussa nedåt.) Och det märktes att vattnet ”nedströms” gav båten lite extra fart. Vi stannade till vid Sun Trevor, en trevlig pub och restaurang som låg nära kanalen. Det är förresten vid Sun Trevor som den allra smalaste delen av kanalen börjar. Men den hade vi alltså avverkat nu.

Pubens meny var rätt omfattande , men det slutade med att samtliga åt nygrillad Sirloin Steak med chips, lökringar, tomater och gröna ärtor. Julia och jag valde mineralvatten medan killarna behövde två pints var för att skölja ner maten. Vi hade tänkt att fortsätta lite längre, men söndagsmiddagen drog ut på tiden och det var kö vid Pontcysyllte akvedukten, så vi har stannat till här, en bit innan akvedukten för kvällen. Vi fikade och sedan promenerade vi upp till Garth, en by som finns med på Unescos världsarvslista, därefter en ny tur bort till akvedukten och puben vid Telford Marina.

Stephan och Leo är väldigt bestämda på att man skall ta seden dit man kommer. Hemma dricker de nästan aldrig något annat än ett eller två glas vin, mycket måttfullt alltså. Men nu tror jag att de har avverkat alla lokala ölsorter, om det nu inte är så att vi hamnar på en pub med eget bryggeri förstås. Julia och jag lämnade killarna på puben, då sjöng de allsång på walesiska tillsammans med ett lokalt band som spelade där i kväll. Ja, David stannade kvar och höll ordning på dem och nu väntar vi bara på att få höra sången när de kommer.

Jo, en sak till. Vi fick höra på puben att flygplatsen i Manchester är stängd p g a ett nytt askmoln. Båtens ägare skall inte använda den förrän vid månadsskiftet maj-juni... Men det är ju önsketänkande och Julia och Stephan måste vara hemma den 23 maj. Men... 

Loggbok lördagen den 15 maj

För rättvisans skull så fick Julia stå för frukosten idag också. Det var kanonväder och vi bestämde oss för att först göra ett besök på Plas Newydd, gå tillbaka till båten och fika och sen ta en långpromenad till Castell Dinas Bran och Trevor rocks. Vi infann oss på Plas Newydd strax efter att de öppnade klockan 1000. Plas Newydd är ett hus i gotisk stil, fullt med träsniderier både ute och inne, hem för The Ladies of Llangollen, Eleanor Butler och Sarah Ponsonby. Damerna kom från brittiska familjer som bodde i närheten av varandra på Irland. Istället för att tvingas in i oönskade äktenskap (man kan väl sluta sig till ett och annat av detta), rymde de till England – detta var i slutet av 1700-talet - och de slog sig så småningom ner i Llangollen och skapade det här fantastiska hemmet och trädgården som efterhand blev en tillflyktsort för en del brittiska intellektuella.

På väg tillbaka till båten stannade vi till utanför en butik som hade ett ställ med CD utanför. Varje år är det stora musikfestivaler ”Eisteddfod” i Wales och ”Ystradgynlais Band” hade använt flera armékompositioner och då var D&P naturligtvis tvungna att inhandla ett par CD. Platserna för Eisteddfod varierar men Llangollen har en stor konsertsal, belägen alldeles intill marinan och årets festival hålls i juli.

Efter fika så vandrade vi upp till Castell Dinas Bran. Vi räknade med att vara ute några timmar så vi hade Fanta, kex och bananer med oss. Borgen var strategiskt belägen på en kulle med utsikt över hela dalen. Först var det en befästning under järnåldern, sedan byggde man en borg på samma plats på 1200-talet. Det är en av en rad liknande borgar i Wales, men den här är lite unik genom sitt läge uppe på den naturligt höga kullen. Dessutom är den utpekad som en av de platser där den heliga graal skall vara nedgrävd. Platsen finns omnämnd i berättelserna om Kung Arthur.

 Sen bar det utför och när vi kom till Trevor Rocks var förstås Pierre i sitt esse. Han nöjde sig inte med mindre än att vi skulle ta en primitiv ”stig” uppför sluttningen och så fick vi miniföreläsningar om bergarter, fossil, vinderosion och ett och annat intressant.

Den här bilden hittade jag på nätet, i turistinformation om Llangollen, jag fick ingen riktigt bra och överskådlig bild. Det är kullen med Castell Dinas Bran som syns i vänsterkanten på bilden.

Uppe på berget fanns det en stig som enligt skyltar skulle följa Offa´s Dyke men det var som vilken stig som helst. Jag har varit längre söderut i Wales och där är Offa´s Dyke en vallgrav eller rättare sagt, det ser ut som ett stort dike. Vi kom tillbaka vid sjutiden, mycket trötta i ben och fötter. Vi är strax på väg för att tillbringa kvällen på Restaurant Caesar, med utsikt över Dee. Och vi är eniga om att Llangollen är en mycket intressant liten stad med helt fantastiska omgivningar.

I dag har vi haft solsken och nästan sommartemperaturer hela dagen men framåt kvällen började molnen torna upp sig i väster. Men det är fortfarande milt ute.