Loggbok tisdagen den 18 maj

Det har varit en kylig natt, men inte ett moln på himlen när vi vaknade och solen värmde skönt när det gått ett par timmar. Det såg ut att vara bra flyt i vattnet den här dagen också, så vi tog det lugnt och åt frukost i lugn och ro innan vi tuffade iväg. (Idag är det Stephans köksdag.) Först var det pastoral idyll och sen var det Ellesmere, där vi tog en promenad in i stan och letade reda på en butik och ett bageri, förråden började bli på upphällningen.  Det här fina gamla magasinet fanns bevarat vid kanalen.

Vi passerade den korta Ellesmere Tunnel och sedan slingrade sig kanalen mellan sjöarna. Vi moorade för att ta fikapaus, det gick rätt fort att ta sig fram. Då kom en märklig farkost och moorade intill oss. Killarna kunde förstås inte motstå frestelsen att ta sig en titt på den här båten och sen fikade de tre herrarna som åkte i den hos oss. Julia och jag fick också ta oss en titt på det här flytetyget. Båten som är 4 m lång var ett hemmabygge med en liten utombordsmotor. Där fanns egentligen bara tre britsar med förvaring under och en minimal köksbänk med gasollåga och så en husvagnstolett som man bara kunde komma in i från utsidan, plus plats för tre att sitta i aktern. Båten var byggd för att lätt kunna dras på en släpkärra och de tre herrarna, som var i 70-årsåldern, turades om att köra bilen och kärran till den plats där de tänkte avsluta sin resa och sedan tog bilföraren sig på något sätt till båten igen och på så sätt kunde de upptäcka även sådana kanalavsnitt som inte var tillgängliga för vanliga narrowboats. De hade först varit uppe i Llangollen och kört upp till Horseshoe falls, alltså den delen av kanalen som egentligen inte är farbar. Sen hade de kört Montgomery Canal så långt det gick från Frankton junction, dragit upp båten på kärran och fortsatt t o r på den restaurerade delen nere vid Welshpool och sen dragit båten upp till Frankton Junction igen. Nu skulle de fortsätta till Whitchurch och ligga där över natten för att sedan hämta bil och kärra i Frankton för att fortsätta på landsvägen upp till något kanalavsnitt norrut som var restaurerat och farbart men inte öppnat ännu. De hade en karta där de prickade in alla sådana ”exklusiva” ställen som de hade varit på. De väntade med spänning på att det skulle kunna hända något radikalt med Ashby Canal (där vi var i höstas). Man har stakat ut och börjat gräva på en sträcka norr om Snarestone, där kanalen tar slut nu. Men att hela kanalen skulle vara farbar i de här herrarnas livstid... ja, vem vet. Jag hoppas i alla fall att få tillfälle att åka hela sträckan någon gång i framtiden. D&P instämmer. Tyvärr var det ingen av oss som kom på att ta en bild på den här originella farkosten.

Vi hade lärt L&S och Julia ”sailing home” men annars hade det inte blivit så mycket sång. Stephan fotograferar mycket och nu såg han en blomma som han ville ta en bild av. Den fanns på andra sidan kanalen, där det inte är någon towpath, så David styrde över och Stephan hoppade ner på strandkanten. Det var bara ett problem - det som såg ut som gräs, var djup lera. Han stod helt fast i leran, Leo och David fick ta tag i honom och lyfta rakt upp. Pierre och jag tittade på varandra och helt spontant började vi sjunga ”I want to tell you what the Lord has done, the Lord has done for me, He lifted me from the miry clay, oh what a happy day...” och David anslöt sig till fortsättningen ”I want to tell you what the Lord can do, the Lord can do for you, he can take your life as he did mine and make it anew.” Och så fick vi ett skrattanfall. Förstås. Sen skrev vi upp texten och då blev det mäktig allsång längs kanalen.

En stund senare, så hoppade Leo och Julia av båten och började gå på the towpath. Vi hade gjort så förut och kört sakta så att den som går håller jämn takt med båten, men nu kom vi till ett ganska rakt parti där vattnet sköt på och de kom efter. Och då började David ”Keep in step all the time...” Så nu kan de tre armékörer. Vi skall se till att utöka repertoaren i morgon. ”Don´t fall out and rest for a while, follow Jesus all the way and smile...” Sen ändrade vi pathway till towpath, det stämde bättre.

Leo ville absolut att vi skulle lära dem fler sånger, men vi sa att vi måste få det rätta tillfället först. Men vi lovade dem att under alla omständigheter så kunde vi ha en singalong när vi kommer hem och har tillgång till D&P:s piano.

Vi moorade sedan upp vid Bettisfield, lagade middag (pasta och hemlagad sås) och sen var det en besvikelse för killarna att puben inte hade öppet mer än fredag-lördag-söndag. Nu var vi alldeles i närheten av där vi såg den sjungande processionen förra tisdagen så vi tog oss närmare byggnaderna för att kolla stället. Det fanns en skylt med Taraloka Retreat Centre och en hänvisning till en webbsida. Då kom det en man på cykel, han hade utsläppt långt hår och flätat skägg och var iförd vida vita byxor och en vit skjorta som också var stor och lång och vid – en märklig dress för en cykeltur. Vi pratade lite med honom och fick reda på att det var ett retreatcenter som hade kurser i att lära människor leva med stress, med smärta och hur man utnyttjar sin andning maximalt. Allt byggde på buddistiska principer. Mellan kurserna så hade man samlingar av mer meditativ karaktär för de som bekände sig till, eller hade intresse för buddhism. Det var väl något sådant som vi hade sett. Sen flyttade vi på oss ett stycke och moorade närmare retreatcentret för att se om det var några aktiviteter där på kvällen. Det har det inte varit.

Vädret har varit fint hela dagen, +20 på eftermiddagen och nu är det faktiskt +16. Vi hoppas på lika fint väder i morgon!

Personligt meddelande till Håkan: Nej, jag hade varken flaggstång eller full size norsk flagga med mig. Men min lilla båtflagga envisades med att hänga rakt ner, ingen vind alltså, så jag fick fuska lite.