Loggbok onsdagen den 12 maj

När vi vaknade regnade det och och medan vi åt frukost (full english breakfast, tillagad av David) så kom det en kraftig regnby och vi bestämde oss för att rigga upp presenningen över akterdäck, så man inte blir dyblöt när man står till rors. Vi hade knappast behövt göra det, för när vi sedan varit på väg ungefär en kvart, så glesnade det bland molnen och sen gled vi fram genom ett soligt och vackert landskap. Vi byts om att vara ”styrmän” - ja ni förstår säkert hur vitsigt det kan bli när vi har en Cox med på båten. Julia känner sig väl inte så bekväm med uppgiften, men när det finns någon som hjälper henne med motorn, så tycker hon ändå att det är kul.

Vi upptäckte att det faktiskt blev en påtaglig skillnad i naturen någon gång under gårdagen, det märktes tydligt när vi skulle ta en promenad vid sjön. Gräset är grönt, buskarna är utslagna men träden har knappt börjat att slå ut.

Nästa stopp var Frankton Junction, där den nyligen restaurerade Montgomery Canal möter Llangollen Canal. Där måste man avtala i förväg om man tänker köra in och det är tre slussar alldeles efter varandra, så det var inget som vi ens funderade på. Men vi tog en promenad en bit in på kanalen, läste om renoveringen på en infotavla. Det är farbart 7 miles från Frankton, sen kan man ta sig fram med kanot e d en ungefär lika lång sträcka (om man bär den ett par kortare sträckor) och nere vid Welshpool är kanalen restaurerad en isolerad sträcka om 15 miles – allt enligt infotavlan.När arbetena är klara skall man kunna ta sig ytterligare 5 miles, till Newtown och då är man nere i mellersta Wales. Jag är faktiskt fascinerad av att man restaurerar de här kanalsträckorna, att man ger dem liv igen och på så sätt hyllar dem som en gång hade sitt levebröd av att färdas där. Men det fanns ingen pub vid Frankton Junction, så det var bara att fortsätta...

Nu började vi spana efter någon skylt som talade om för oss att nu hade vi kommit in i Wales, men vi hittade ingen. Däremot så spanade killarna in en skylt om The Bridge Inn vid Chirk bank, men den öppnade inte förrän klockan fem måndag-torsdag, så det vara bara att fortsätta. Det var en sluss som Julia och Stephan tog hand om, (eller var det två?) innan vi kom fram till Chirk där den stora attraktionen är akvedukten och tågbron som löper intill varandra över dalgången. Här ser man alla tre, akvedukten, tågbron och tunnelmynningen – och att det inte alls är så grönt i naturen som tidigare.

Nästa attraktion var alltså Chirk tunnel, som är så smal att man inte kan mötas därinne. Däremot finns det en towpath därinne. Tunneln är 420 m lång och lyckligtvis är den så rak att man kan se om någon är inne i den. Det var det nu inte, så vi hade bara att glida igenom. Det står i en av guideböckerna att under semestertider har man vakter i båda tunnelöppningarna som reglerar trafiken. Det måste vara ett trevligt sommarjobb! Sen kom vi in i en stor grön ”tunnel” - plötsligt var det mycket mera grönt och frodigt i naturen! Vi fyllde på vatten vid en marina och har nu moorat i närheten av den. Det finns ingen pub vid marinan, till vissas besvikelse. Vi hade i alla fall mat så att vi kunde äta middag på båten – tillagad av David - skinka, pulverbearnaise och potato wedges. Vi hade två sixpacks kvar så krisen blev inte akut. Sen tog vi en promenad upp till Chirk Castle, en imponerade byggnad men samtidigt lite lik en betongbunker. Där frågade vi en man om var gränsen till Wales finns och fick reda på att det finns en historisk gräns som går ungefär vid byn St Martins och den administrativa gränsen som går efter Chirk. Så nu är vi alltså i Wales. Nu har visst den sista sixpacken kommit fram så då lägger jag av med skrivandet för i kväll.

Vädret? Regn till frukost, sol hela förmiddagen, lite mer moln på eftermiddagen och kvällen och termometern har nog varit på max +12 idag. Nu mulnar det på igen, skall det regna så föredrar vi att det sker på natten. Basta!