Snörapport.

Tisdag var det kallt men nästan vindstilla, vid tretiden på eftermiddagen började det snöa.  Sedan fortsatte snöfallet fram till nu på eftermiddagen. Det var ganska mysigt, men det är en hel del snö att ”ta hand om ” och samtidigt blir det betydligt kallare. Tur att vi har snöslunga!

Det är en viss skillnad från våren i Ascona, men ombyte förnöjer.

Surprise, surprise!!!

Nu sitter jag i hytta på Geilo, mycket oväntat egentligen. När Rickard läste mitt inlägg i lördags, så ringde han och föreslog att jag istället för att sitta i Ascona och vänta på att man skulle blåsa faran över , så kunde jag lika gärna ta mig hit så snabbt som möjligt. Varken Rickard eller jag har gripits av panik, men OM det dyker upp smittade lite här och var, så kanske det stökar till sig på flygplatserna. Jag kollade vilka flighter som fungerade söndag eftermiddag och kväll. Det slutade med att jag fick resa Zürich-Arlanda-Gardermoen och övernatta i Oslo innan jag tog morgontåget hit upp, var framme klockan tolv.

Det var faktiskt rätt många som hade utrustat sig med munskydd på Kloten, alltså Zürich flygplats. Jag såg två på Arlanda och betydligt fler på Gardermoen.

Nu är jag alltså på Geilo och det verkar som om vädret kommer att vara rätt skapligt – om man får tro 10-dygnsprognosen.

Det blir skrivarstuga här och nog kommer det att bli en del skidåkning också.  

Kort uppdatering

Rickard har varit i Bergen och bland annat träffat släktingar till dem som sålde tillbaka hytta till oss i höstas. Jag visste att de skulle flytta till Australien, där de bott tidigare och naturligtvis har jag tänkt på dem när man rapporterat om skogsbränderna där Det är i och för sig korrekt att de flyttat till Australien, men då till Tasmanien, den stora ön som ligger strax söder om Melbourne. Det har varit några skogsbränder där också men inte alls i sådan katastrofal utsträckning som i Victoria och New South Wales.

Och så var det coronaviruset. Jag hade tänkt att resa till Geilo i slutet av nästa vecka, men får väl avvakta utvecklingen, Jag är inte orolig för egen del, men skall det bli en massa hej och hå med kontroller och febertester om man skall flyga, så avvaktar jag kanske lite. Rickard menar att det troligen blåser över rätt snabbt men eftersom det är ett nytt virus kan det bli global spridning. Men klarade man av att hantera ebolaepidemin, så bör man klara av detta också. Det som är lite läskigt, det är att sitta i ett flygplan och ha en massa hostande och nysande medpassagerare. Med helt vanliga förkylningar...

Vårvädret här fortsätter och mot slutet av den kommande veckan kan det blir det uppåt femton grader på eftermiddagarna, Så det är väl rätt okej att stanna här också.

Ensam i stugan

I dag reste Elvy hem till Hälsingland. Hon bör vara hemma nu vid 19-tiden. Nu får jag sköta hushållsarbetet själv och har ingen att diskutera med. Det har varit bra att ha henne som bollplank, jag har passat på att skriva om sådant som hon känner till. Nu får jag ta itu med mer arbetskrävande avsnitt som där det behövs mer faktakontroll, även om jag skriver fritt om människor och händelser. Men stommen i min berättelse skall vara korrekt, det ger jag inte avkall på.

Det verkar som om vädret på Geilo stabiliseras något, så jag kanske reser dit nästa vecka. Rickard skall vikariera i Bergen vecka 6- 8, så jag kan jobba ostört i den mån jag har tillräcklig självdisciplin. Infinner sig skidvädret kan det vara si och så med den saken.

Sedan måste jag till Hälsingland för att träffa min kontakt i Järvsö och bedriva lite mer ”hembygdsforskning.” Just nu verkar det lite rörigt, men jag tror att jag behöver sitta där och skriva periodvis. Elvy skall informera om att det går utmärkt att ”möta våren” i Ascona – om någon av hennes vänner känner för det.

Trump är i Davos och kallar miljöaktivister för domedagsprofeter. I USA går allt lysande under hans ledning och det är bara att köra på. ”Vi är utan tvivel nummer ett i universum.” Forskarna som har överblick blir allt mer pessimistiska. ”Nu är det troende mot ateister i miljöfrågor” konstaterade en tv-kommentator här igår kväll.

Här är det vårväder, omkring +10 på dagarna och sedan blir det nollgradigt under någon timma strax innan soluppgången, som inträffar klockan åtta. Men det är här nere i närheten av sjön, uppe i Orselina är det flera minusgrader nattetid.  Vi får se hur kallt det blir i natt, det är stjärnklart.

Kan man undvika att skriva om vädret?

Här i Ascona är det vår och de prognoser som sträcker sig fram till slutet av januari ser inte ut att bjuda på någon förändring, mer än att det kan bli någon enstaka tidig morgon med en eller två minusgrader. Dagtid strävar temperaturen upp mot tio grader och något regn är inte i sikte.

Elvy anfäktas av dåligt samvete för att hon är här och kan avnjuta den tidiga våren medan hennes kompisar hemma i Hälsingland tampas med ett trist väder som är mer höst än vinter. Men nu börjar hon tala om att resa hem i början av nästa vecka.

Tills vidare stannar jag här och avvaktar vädrets utveckling i Norge. Där är det riktigt busväder. Snöskredfara, snöfokk och slask. När jag gick in på Yr för att kolla de senaste prognoserna, så upptäckte jag att gamla invanda Geilo Hol Buskerud hade bytts ut mot Geilo Hol Viken.

Om ni inte har hört om det, så har man gjort en stor reform med sammanslagningar och förändringar av Norges fylken. Arton fylken har nu blivit elva. Man har förstås haft synpunkter på sammanslagningarna, en del kan verka rätt logiska, men Viken... Fylket sträcker sig från Hemsedal och Geilo till Halden och Svinesund. En liten nätt sträcka på 330 km som dessutom går kring det tätt trafikerade Osloområdet. Man frågar sig vad Hemsedal och Geilo har gemensamt med Halden. Vi har inte ens någon gränshandel på Geilo!

Gränshandeln är ett problem som tydligen diskuteras högt och lågt i Norge. Det är orättvist att det är relativt små områden i Norge som enkelt kan nå dessa köpenskapens katedraler. Man jämför priset på en matkasse i inlandskommunerna och vad motsvarande kostar på Nordby vid Strömstad eller i gränsbutikerna i Värmland. Sen har inte svenskarna infört sockerskatt, vilket betyder att läsk och smågodis har rena realisationspriser jämfört med i Norge, Och så mycket som man säljer av dessa varor, kan man pressa priset rejält. Och sedan var det ju detta med alkohol och tobak...

Har ni hört uttrycket ”min tante i Strömstad”? Det är så att norrmän som reser hem från kontinenten och passerar de tyska köpladorna för sprit, vin och öl, tar med sig så mycket de kan och sedan hyr man in de billiga tyska varorna hos en ”tante” som inte alls är någon snäll tant utan någon som har en riktigt säker förvaringsplats för dryckerna. Man betalar när man hämtar och det gör man förstås när man ändå handlar på Nordby. Då åker den lagliga ransonen med hem till Norge. Det lär vara ett mycket lönsamt skattefritt extraknäck att vara ”min tante i Strömstad”.

Min slutsats av detta är att överdrivna restriktioner och skattepålägg skapar bara en längtan efter att lura systemet och medför inte alls de folkhälsovinster som man avsett. Dessutom är folk i inlandet griniga för att de inte kan få del av dessa ”förmåner”.

När Rickard läser detta så kommer han att säja att sådär hade Maria inte skrivit  om hon inte längtade till Norge.  Det gör jag väl, på sätt och vis, men tro mig, med det busväder som det är där, så kan jag snabbt kväva den längtan med högst rationella argument. Jag fortsätter att njuta av sol och värme här, ta en promenad och se på vårblommorna och  buskar som börjar skifta i grönt.

Sol och nästan vår.

Det fina vädret håller i sig, det känns nästan som vår men det är högst troligt att det kommer ett bakslag. På Geilo är det trist väder, det är lågtrycken från Atlanten som ställer till det på hela Vestlandet och en bit in i landet. Rickard bryr sig inte om det, utan reser till Norge i morgon.

Elvy och jag stannar här ett tag till. Jag skriver och hon sköter hushållet! Det är riktigt bra att ha henne att rådgöra med, nu passar jag på att skriva om sådant som hon varit med om eller hört sina föräldrar tala om. Även om hon bara var sju år när hennes farfar dog, så minns hon diskussionerna hemma i köket och har hört en hel del om de efterföljande turerna kring arvet.

Det var så att morfar hade känt sig tvingad att lämna familjen när han blev döpt och medlem i församlingen. Han blev betraktad som en skam för den högkyrkliga familjen och dessutom sinnesförvirrad. Morfars far hade talat med en jurist om att skriva sitt testamente, förmodligen för att reducera morfars arv så långt det var möjligt, men de blev inte gjort och han avled hastigt. Den äldste i syskonskaran hade flyttat till USA på 30-talet och levde ogift där. Han kom hem till begravningen, lämnade en fullmakt till sin syster Magda att företräda honom vid bouppteckningen. Sen reste han tillbaka till USA och efter en utekväll så körde han, kraftigt berusad, av vägen och dog. Sen skulle man, innan bodelningsproceduren kunde fortsätta, kolla upp om han hade några barn. Det var inte enkelt, han hade bott på tre olika platser och folkbokföringen i USA var restriktiv med att lämna ut uppgifter. Syster Magda var inte alls intresserad av att man skulle undersöka om han hade några arvingar i USA, det skulle ju reducera hennes andel av arvet. Man kunde till slut inte finna att han hade några barn i USA. Dessutom ville Magda starta en process för att bevisa att hennes fars önskan var att så långt möjligt inte låta morfar få del av arvet.  Nu ville tingsrätten inte ta upp ett sådant ärende, utan morfar fick sin tredjedel, samma som systrarna Magda och Renate fick.

Sen har Elvy en del roliga minnen från kapellet, eller rättare sagt ”kring kapellet”. Det fanns några skvallertanter som visste allt och kritiserade alla som inte betedde sig exakt som de tyckte att en pingstvän skulle bete sig. För att nu inte tala om deras åsikter om frisyr och klädsel.

Mormor var den första i församlingen som klippte av knuten och permanentade sig. Naturligtvis löpte tungorna amok efter denna händelse, men troligen var det ingen, utom pastorn som sade något till mormor. Han tyckte det var hemskt och nu skulle hon bli orsak till förfall och avfall inom församlingen. Elvy säjer att hennes svar till pastorn skall ha varit att han fick väl återkomma om han såg några tecken på förfallet.

Jo, det finns en hel del att bearbeta och skriva om i boken, men jag har för avsikt att börja berättelsen under den första delen av 1800-talet.

Det har varit halvmulet hittills under dagen, men nu ser det ut att klarna. På husets nordsida är det +10 och Elvy vill att vi skall ta en promenad. Det tycker jag är ett bra förslag.

Väder finns det överallt.

I Australien brinner det och i Norge kommer det massor av nederbörd, både i form av snö och regn och i Hälsingland pendlar temperaturen kring nollan. Här ser vi fram emot minst en vecka med riktigt fint väder, faktiskt nästan vårväder.  Hemma hos Regula har både snödroppar och krokus kommit fram, men det är i ett skyddat läge.

Elvy hade tänkt resa hem den 9 januari men nu funderar hon på att stanna lite längre, förutsatt att vårvädret håller i sig.  Jag hade tänkt mig till Geilo veckan därpå men jag vill kolla prognoserna innan jag ger mig iväg.

Nyårsaftonen firade vi uppe i Orselina. Vi hade knytkalas, D&P kan ju inte bjuda jämt, även om de själva tycker det är ok. Anledningen till att vi vill vara där uppe är att man har koll på alla fyrverkerier, både på den här och den andra sidan av sjön. Först så skulle det bli halvmulet men under kvällen så klarnade det upp och det bjöds stundtals på fantastiska skådespel under kvällen men de kulminerade förstås vid tolvslaget.  

Och som alltid var det berusade bilister som antingen blev tagna av polisen eller körde av vägen. Trots att det finns en fungerade eskorttjänst Nez Rouge här, dit den som har druckit för mycket och inte kan köra hem själv ringer och ett frivilligteam hjälper till att få hem bil och förare, så chansar många. Nez Rouge har inga fasta avgifter utan förlitar sig på en frivillig donation.  Finns det något liknande i Sverige?

Idag har vi varit i kyrkan i Lugano. Det var en trio från Como som stod för både sång och musik, tre mycket begåvade tonåringar.  

Nu är det alltså 2020. I morgon är det vardag. Nej, jag tycker faktiskt inte att det är något särskilt upphetsande med att vi passerar in i ett nytt år. Det är kul att fira på nyårsafton men kalendern är ju bara en mänsklig konstruktion som hjälper oss att hålla reda på saker och ting – kanske. Varje ny dag är lika viktig som nyårsdagen.

God Jul – i flera avseenden.

Vi kom lyckligt och väl fram till Ascona i torsdags. Allt gick enligt planeringen. Sen fick vi ägna oss åt lite julstädning light och åt pepparkaksbak, det blev 68 välformade hälsingebockar och ett par dussin som blev lite handikappade. Men smaken var det inget fel på.

Vi har firat en traditionell jul, enligt våra egna lokala traditioner alltså. Det var öppet hus måndag kväll med Jansson och öl samt svenskt kaffe med de ovan nämnda hälsingebockarna. Det spelar ingen roll hur mycket Jansson som vi lagar till. I år var det två långpannor och en eldfast form. Allt tog slut.

Det är märkligt att denna enkla rätt; strimlad potatis, lök. ansjovis och grädde har blivit så populär.

Julaftonen var vi först hemma hos Lotta och Dwight och åt en nästan vegetarisk julbuffé och när det började mörkna samlades vi uppe i Orselina. Som vanligt såg vi på midnattsmässan från Peterskyrkan och höll utkik efter Marlenes mamma. Som vanligt satt hon på VIP-plats. Den åttiotreårige påven verkar vara ganska trött. Marlene hade hört ryktas att han själv hade talat om ett tioårigt pontifikat. I så fall skulle han sluta 2023. Blir det så, har man förmodligen tagit ett rejält steg mot en ny tradition. Man förväntas inte, som tidigare att ”stupa på sin post”.

Igår var det julgudstjänst i Lugano och på eftermiddagen kalkonmiddag hos Jen och Nigel. Alla tillbehör och desserten bestod av  glace au four. Det är glass som vilar på en bädd av sockerkaka och hackad frukt och är omsluten av maräng. Detta gräddas i ugnen – utan att glassen smälter. Sen flamberades den vid bordet och brandvarnaren började tjuta.

Idag vilar vi oss, i morgon skall vi nog ägna os åt någon fysisk aktivitet, det blir nog promenad uppe på Monte Verita.    

Nu reser vi snart söderut.

Det har varit bråda dagar, mycket att göra. Vi reser till Arlanda onsdag eftermiddag och tar sedan morgonplanet ner till Zürich, så kommer vi till Locarno i rimlig tid.

Mitt bokprojekt har tilldragit sig intresse från oväntade håll. Jag har fått en hel del ny information och även tips om sådant som borde komma med i boken. Nu gäller det att sovra bland informationen för att veta vad som är relevant att jobba vidare med.

En person som jag verkligen vill försöka spåra upp, det är mormors mors bror som reste till Amerika och så småningom försvann spårlöst. Mormor visste vilken båt han reste med och när han kom till New York. Han arbetade en tid i Indianapolis och meddelade på ett vykort att han skulle till Kansas för att arbeta på ett vägbygge. Sedan hördes han inte av mera.

Erik, mormors äldsta bror kom ihåg det där vykortet. Det var spännande med en stad som hette Indianapolis. Kortet är sedan länge försvunnet.

Det är ingen hembygdsbok jag arbetar med utan en släkthistoria, men händelser som på något vis berörde förfädernas liv, det har också påverkat kommande generationer.

Vi missar en del roligheter, förra årets firande av vintersolståndet skall upprepas och så blir det ”lillejul” lördag eftermiddag.  Men det väntar nog en del trevligheter hemma i Ascona också.

Se upp för tjuven!

 Det blev en oväntad tur till Uppsala i  fredags. Torsdag kväll ringde först larmbolaget och sedan polisen. Det hade varit inbrott i Elvys lägenhet. Hon var inte den enda som var drabbad, två till i huset upptäckte  att de hade haft besök när de kom hem på kvällen. Hos dem saknades det en hel del grejor och det hade varit en viss skadegörelse, frysen hade lämnats öppen, man hade kastat runt blomkrukor och en del annat. Det var när de bröt sig in i Elvys lägenhet som larmet hade gått igång, de andra hade inget larm.

När det började tjuta hade tjuvarna tydligen snabbt gett sig av, men hade hunnit ställa till med oreda i hallen, men inget allvarligt. Vi tog tåget ner fredag morgon och inspekterade, inget saknades lyckligtvis. När vi ändå var i Uppsala så stannade vi över helgen. Lördag var vädret ok och vi var ute på stan, söndag var vi först på gudstjänst i domkyrkan och när vi kom ut så möttes vi av snöblandat regn. Vi handlade med oss mat till både lunch och middag och gick sedan hem och ---- städade. Även om ingen har varit i lägenheten på några veckor så blir det ofräscht, så det blev väl ett slags julstädning extra light.

Nu på förmiddagen kom snickare och låssmed och återställde dörren. Låset hade fungerat från insidan, men ute i trappuppgången skyddades den av ett tillfälligt extra lås.

Nu är vi alltså hemma igen och för mig är det nästa på programmet att hoppa in som engelsklärare torsdag-fredag. Livet är fullt av överraskningar. Extra bonus blir förstås skolans luciafirande på fredag.

I morgon är det Nobelfesten. Jag kommer att sitta klistrad vid tv:n hela tiden som sändningarna pågår. Inger har börjat läsa Olga T:s bok Jakobsböckerna, Den skall vara jätteintressant men en aning tungläst i dubbel bemärkelse. (Jag skriver Olga T, kan inte stava hennes efternamn.) 

Elvy säjer att vi skall laga till något extra gott i morgon kväll, ha vår egen Nobelmiddag, Ingen dum idé.