Vid
halvfemtiden vaknade jag av att det
åskade. Riktigt rejäla smällar – som det alltid är här – men blixtarna såg jag lite av. Jag kunde inte somna om och
satte mig för att läsa igenom det som jag skall jobba med idag. Då försvann elektriciteten och den kom
inte tillbaka förrän en timma senare, just i soluppgången. Jag satt och såg ut
över sjön och funderade lite över det jag läste igår kväll.
Kvantfysik
förstår jag mig inte på, men när jag läser om det i boken (The Universe in your
hand) så gör författaren det ändå begripligare och jag blir nyfiken. De här teoretiska
resonemangen och vad forskaren si och så har kommit fram till och att Einstein förmodligen inte hade alla
rätt gör att jag läser med stort intresse. Det finns ett antal reservationer och
antydningar som gör att jag förstår att nu, när man har nått fram till den vägg,
13,8 miljarder ljusår bort, bakom vilken man tror (?) att det inte finns något,
eller i alla fall inte något som kan uppfattas som ljus, så står man inför den verkligt
stora utmaningen.
Jag
tänker på sången Beyond the blue horizon som vi sjöng i songsters och som
Dwight nu har införlivat med vår repertoar. Man kanske skulle
sjunga Beyond the dark wall – men
det är inte lika poetiskt förstås.
Sången heter väl egentligen By the grace of God och det är av Guds nåd som vi kommer att få
färdas bortom den blå horisonten – eller kanske den mörka väggen.
Vetenskapen
kanske skulle ägna lite mer tid åt vädret. Vi ser hur den här intensiva regnperioden börjar gå mot sitt
slut men den har ställt till mycket elände på kontinenten. Regulas grannar, som
varit på besök i Frankrike fick ta sig
hem utan bil. Lyckligtvis stod den så att den inte drogs med i vattenmassorna
men deras hemresa gick först till fots längs en bortspolad väg, sedan på ett
lastbilsflak, därefter till fots några kilometer innan de kunde ta först buss och
sedan tåg för att ta sig hem. De har fått besked om att det kan ta 3-4 veckor
innan vägen är återställd så de kan hämta bilen – förutsatt att det inte
kommer mera regn.
I Hälsingland har det varit
värmerekord och på Öland och Gotland börjar vattenbristen bli
katastrofal. Här ser det ut att bli några dagar med uppehåll innan regnet
kommer igen. Jag hörde att meteorologerna vill ha ett namn på de regnperioder
som drabbar Europa nästan varje år numera. De har en alldeles speciell uppkomsthistoria
som sannolikt har sin grund i den globala uppvärmningen och de lär förmodligen inte
bli mindre dramatiska framöver. Det skulle bli lite bättre om man hade naturliga
våtmarker invid de större floderna, istället för vägar och bebyggelse.
Nu
var lunchrasten slut och jag återgår till jobbet. Har satt ett inofficiellt slutdatum
för mitt uppdrag till den tionde juni, alltså nästa fredag. Vi får se
om jag lyckas hålla det.
