Nu sitter
jag på hotellet, kom hit till flygplatsen kvart över sex och strax efter fick
jag höra att pilotstrejken är över. Men nu tar det väl ett antal dagar innan
allt blir normalt i luftrummet.. Jag hade kunnat ta ett senare tåg hit, men då hade det blivit fler byten, nu blev
det bara ett. Jag bor på Radisson Blu,
hotellet som har direkt ingång till terminalbyggnaden. Det är fint och påkostat
men har en nackdel, förutom att det är ganska
dyrt, det är så extremt väl ljudisolerat att man får sätta på musik
för att inte få en mycket märklig
känsla i
öronen.
Det blev en
intressant resa Locarno-Zürich. I Bellinzona kom det på två damer, en av dem
var amerikanska, den andra hörde nog hemma i
trakten. De hade synpunkter på invandrare och flyktingar, särskilt de
som är muslimer och att den amerikanska damen skulle rösta på Trump, det var hundraprocentigt
säkert, han skulle rädda USA från samma kaos som Europa hamnat i. De vädrade
högljutt och ogenerat alla tänkbara argument för att Europa omedelbart skulle
göra sig
av med inkräktarna, sak samma på vilket
vis. ”De är djur och det vet du
väl vad man gör med djur som inte behövs” sade den
amerikanska damen och hennes
resesällskap kompletterade med några incidenter från gränsen vid Chiasso
som hon hade fått höra från säker källa. Och mer och mycket mer därtill i samma stil.
När de
gjorde sig klara att stiga av tåget i Arth-Goldau så steg det fram en man till
dem. ”Nu får ni passa er noga så ni inte blir våldtagna på perrongen när ni stiger av tåget,” sade han. Damerna stirrade
på honom och han fortsatte ”Det måste vara ansträngande att vara så hatiska som ni är, ni upplever
nog aldrig någon glädje.” Sen satte han sig
ner och damerna fick väldigt bråttom att komma av tåget. Han hade
alldeles rätt, de upplever nog aldrig
någon glädje, knappt ens skadeglädje.
Världen har
förändrats hela tiden. Vi är nu
inne i en ny period av stor
förändring. Om man jämför med de attityder som präglade Europa efter
krigen på Balkan, så var det mer av ”tycka synd om” gentemot de flyktingar
som kom till olika länder i Europa. Jag minns att man sade om bosnierna att ”de
är muslimer men ungefär lika religiösa
som en svensk som tillhör statskyrkan”.
Det kanske låg något i det.
Nu kommer
det flyktingar från mellanöstern, den
övervägande delen av dem är muslimer. Man kan inte avgöra om många eller få av dem är troende,
praktiserande muslimer. Men när man har levt i krig, gett sig iväg på den farofyllda färden till Europa så tror jag att
de flesta känt en viss trygghet i att försöka praktisera sin religion, så gott
det nu har varit möjligt. Det ligger i
den mänskliga naturen att vända sig
till en högre makt när livet står på spel.
Nu finns
flyktingarna i Europa och vi får anpassa oss efter en ny situation. Ingen är
betjänt av att man odlar myter om hur flyktingarna är och vad de gör, fördomar
och okunskap måste bekämpas. Vi behöver
samtala, mötas som två parter med likvärdig
respekt för varandra. Här har vi
en fin ingångspunkt – vi är alla Abrahams
barn. Därför tror jag att det är möjligt att mötas, men då får vi i den situationen tillfälligt lägga
missionsbefallningen åt sidan.
Elvy har
mött flyktingar med ett intresse för kristen tro. De har inte uttryckt intresse
för att ”bli kristna” utan sett kunskap om den kristna tro
som format det svenska samhället som ett sätt
att förstå det nya landet. Några
av dem har varit med på gudstjänster i Svenska kyrkan, har samtalat med en präst och detta har gett dem
som varit med några aha-upplevelser.
Nu återstår
det bara några dagar av kursen i svenska. Som det ser ut nu, så kommer bara
några få av deltagarna att vara kvar
efter sommaren. Redan nu har Elvy och Torsten talat om att starta en ny grupp
efter sommaren och då är de sugna på en
lite större utmaning, att ta sig an en
grupp med bristfällig skolunderbyggnad,
så att de är bättre förberedda när det
blir dags för SFI ”på riktigt”.
Jag frågade
Elvy hur hon orkade hålla på. (Hon har fyllt 72 men det får jag inte
tala om.) ”Orkar? Jag blir piggare för varje dag, även om jag kan vara trött i
huvudet när jag kommer hem, då tar jag en promenad. Det är Gud som ger mig kraft.”
Och nu blir
det David mot Goliat. Fotboll Island – Portugal.
