Igår
stannade jag hemma från gudstjänsten eftersom det var ett i all hast
sammankallat extra församlingsmöte efteråt.
Elvy var
lite upprörd när hon kom hem, allt är ju inte perfekt i en församling. En
förkunnare som styvt håller på den ordagranna skildringen som beskriver skapelsen
i första Mosebok, hade inviterats av en grupp medlemmar för att hålla en serie
möten i februari – mars. Nu är det så att den dominerande uppfattningen i
församlingen är nog att skapelseberättelsen, så som den beskrivs i 1 Mos, den
är skriven på ett sätt som den tidens människor kunde förstå och i grunden, i
dess starkt koncentrerade form så strider den inte mot vad vetenskapen sedan
kommit fram till. Det är faktiskt så att skapelseberättelsen och modern
vetenskap kompletterar varandra och därmed ger varandra legitimitet.
De höll
styvt på att mötesserien skulle genomföras och om deras kyrka inte ville stå
värd för den så skulle de, tillsammans med andra med liknande uppfattning i ett
par närbelägna församlingar se till att mötesserien ändå genomfördes. Ett nästan enigt
församlingsmöte beslöt att tacka nej till den här mötesserien.
Kreationism,
eller skapelsetro som det också kallas är uppfattningen att världen och allt
levande kommit till genom en avsiktlig gudomlig skapelse och en övernaturligt
styrd process. Sen finns det en rad olika uppfattningar om detta alltifrån att
Bibelns skapelseberättelse är den exakta och orubbliga sanningen till dem som
accepterar vissa delar av evolutionsläran, utom att människan skall ha varit en
del av evolutionen. Andra kontroversiella ämnen är jordens geologiska historia,
universums uppkomst genom Big Bang - trots att man då kan anta att det fanns
ett skapelseögonblick.
Det är trist
att sådant här kan komma in och splittra församlingar. Ett annat ämne som
splittrar ät synen på HBTQ-frågor. Alice har berättat om en församling i
Toronto där de gudstjänstbesökare som levde i samkönade förhållanden o s v,
alltså inom hela HBTQ-spektrat, bara var välkomna om man accepterade att sitta
på de två nedersta bänkarna i kyrksalen. Kyrkan gränsade till ett område där de
här ”avvikande” personerna brukade röra sig och många av dem var kristna och
ville vara med i gudstjänstgemenskapen. Det hela löste sig genom att ett par
pastorer inom United Church skaffade en lokal och började ha gudstjänster där
alla var välkomna.
Nu är det
inte så illa här i församlingen men de som har lite längre tidsperspektiv bakåt
än vad jag har, kan namnge några personer som inte passade in i det
förhärskande heterosexuella mönstret, kände sig välkomna längre och som begärde
utträde. Då skall en ”broder” offentligt framfört sin tillfredsställelse över
detta.
Sent igår
kväll fick jag se något som gjorde mig glad. Jag minns Backabranden väl, bodde
i Stockholm då och jag har fått tillfälle att se den välgjorda programserien om
brandkatastrofen, som var för 20 år sedan. Redan från början fattade jag
sympati för Deniz, som var en av arrangörerna av festen. Det var modigt gjort
av honom att ställa upp och berätta. I gårdagens avsnitt, det sista, så
berättade de som funnits med i programmen, mamman som förlorat sin dotter, tjejen
som förlorade sina båda systrar och tjejen som blev illa brännskadad och Deniz som
arrangerade den olycksaliga festen, om hur de hade det nu. Han hade gått igenom
perioder med tungt missbruk, dels för att glömma, men också för att han fanns i
miljöer med drogmissbruk. Så får vi i nästa klipp se att Deniz har en tröja med
en liten armésköld på framsidan. Sen reser han sig, ler mot kameran och visar
ryggen, där det finns en stor armésköld på tröjan.
Jag kollade med Cissi som visste att han
jobbar som boendeassistent på stödboendet Lilla Bommen. Om han har någon annan
relation till FA kände hon inte till. Men det kvittar, hans stolthet när han
visade upp sin ryggtavla med arméskölden, det räcker.
