Plötsligt
blev det lite ljusare i gråvädret när adventsstakarna tändes. Uterummet är
dekorerat med ljusslingor och på uppfartsvägen har lyktorna fått gnistrande
istappar. Det blev adventskaffe hemma hos Vanja och Kjell lördag eftermiddag
och sen var det mangrann samling i kyrkan söndag förmiddag.
Vi började
med Gå Sion din konung att möta, en sång som jag inte har något personligt
förhållande till. Den finns i engelska armésångboken men där har den inget
adventstema. I Norge sjunger man den året om, enligt Rickard. Men den är så fin
och alla sjunger med. Det blir församlingssång av sällan skådat slag faktiskt.
” Var glad, var glad i din Herre och Gud...”
Janne, som
nyss flyttat hit från Stockholm sade att han fick ståpäls när vi sjöng Gå Sion,
det var så många minnen som plötsligt dök upp.
Vi talade
vid kaffet efteråt om förväntningar inför julen och de som är ”den äldre
generationen” säjer att som barn hade man förväntningar inför julen, trots att
det materiellt kunde vara lite knapert. Man fick i alla fall inte något
överflöd av julklappar och julgodiset hade man gjort själv och det skulle räcka
minst över nyår. Upptrappningen skedde under december och alla traditioner
skulle följas. Efter första advent följde andra advent och därefter var det
lucia, söndagsskolans julfest i kapellet, skolans terminsavslutning i kyrkan
och sedan julen och en lång rad av lediga dagar.
Jag frågade
om de upplevde något av denna förväntan numera och svaret var ganska entydigt.
När den första julreklamen kommer i brevlådan redan i slutet av oktober, när
gamla traditioner skall samsas med eller ersättas av nya och
kommersialiseringen blir allt värre, då finns inget av förväntan kvar. Snarare
en trötthet när man kommer till december.
Dat man
upplever som positivt, det är att trots den kommersiella hysterin, så lyckas
många hålla tillbaka julklappsinköpen. Barnen får hellre en lite dyrare
julklapp som flera i familjen bidrar till och de vuxna köper inte julklappar
till varandra längre, blir det något så blir det en ”inte-julklapp” som Göran
uttryckte det, ett gåvobevis på att man skänkt en slant till någon
välgörenhetsorganisation. Eller också blir det kanske årets julklapp, ett
återvunnet klädesplagg. Men vi har ingen uppsjö av sådana secondhandbutiker
häromkring, de säljer mer prylar än kläder. Men tanken är god, problemet är
bara detta med storlekar. Man kanske kan ge en begagnad halsduk?
Den stora
behållningen av första advent, det blev för mig när Janne sade: ”Tänk att jag
inte har förstått förrän nu, vad jag har missat under så många år.” Välkommen
hem, Janne!
