Nu handlar det mesta om Covid-19, på ett eller annat sätt.

Det är en hel vecka sedan jag skrev något här senast. Tiden bara flyger iväg. Jag fortsätter att sköta inköpen åt de flesta av Elvys vänner och så har jag en rejäl laddning med material, där en hel del kan vara relevant att ta med i min bok. Vi odlar och när vädret tillåter så promenerar vi. Ofta i sällskap med Fille.

Alla Elvys vänner är friska, om man tänker på Covid-19, men Benny har fått ”vatten i knät” vilket de på vårdcentralen tycker är en riktig bagatell. De säjer att han kan avvakta och återkomma om två veckor. Det har de sagt tre gånger nu

Jag orkar inte lyssna på radio längre, det är virusinformation högt och lågt. Det finns ett ord som jag avskyr: ”coronatider”. Vi räknade till att de sade det elva gånger i ett morgonprogram på tv, under den en och en halv timma som vi lyssnade.

I Ticino är det en liten ljusning, toppen har kanske nåtts, vilket skall tolkas som att det är färre nya insjuknade dagligen och något färre dödsfall. Ingen mera av mina vänner har drabbats av Covid-19. Luca, Diana och Yves har tillfrisknat, men skall fortfarande hålla sig hemma.

En svensk tidning skriver om alla de avlidna som nu förvaras i bårhus och kylbilar. Det är inte värdigt att ha det så. Dessutom lär många familjer inte kunna bestämma sig för när och hur begravningsakten skall ske. När min morbror Alf-Bertil dog på ett sjukhus i Ticino, så var mormor och jag helt eniga om att han skulle kremeras där och urnan sändas till Sverige så att vi kunde ha en ceremoni kring den i kyrkan. Prästen blev lite överraskad och fick ta reda på om det fanns någon ritual för detta. Det fanns och jag tycker att det var lika värdigt och fint att ha det så.

En släkting till Rickard hade skrivit i ett dokument att han ville kremeras och att askan sedan skulle placeras anonymt i en minneslund. Han ville inte ha några som helst ceremonier eller deltagande av de anhöriga. Däremot kunde de samlas till en fest på hans nästa födelsedag, men det fick inte förkomma några anföranden. Släkten, eller valda delar av den, protesterade och ville ha ”en anständig begravning” men där fick de ge med sig, hans vilja var avgörande.

Rickard lämnade Geilo och körde till Lotta och Dwight i onsdags. En liten tur på 60 mil. Han tänker inte lata sig, nu skall den del av vindsvåningen som fortfarande är en kallvind, isoleras och göras iordning. I fredags var de och köpte material och idag har de börjat arbetet. Han hade visst planer på att bygga om det ena uthuset också, det skall bli en gäststuga  -  om pandemin blir en långdragen affär.

Och så har självaste Boris Johnson hamnat på intensiven. Hoppas han klarar sig och tillfrisknar snabbt. Annars lär Brexit bli århundradets segaste process – om den ens blir av.