Solen skiner

- och det är redan +22 på nordsidan av huset. Jag har jobbat på som en liten blå både måndag och tisdag och efter lunch åker Marlene, Julia och jag ner till Ikea i Grancia (strax utanför Lugano). Det är 45 km och tar knappt en timma dit. Vad vi skall köpa? Det får vi se. Man kommer aldrig ut tomhänt därifrån. Det är nog ett år sedan jag var på Ikea sist. Jag skall kolla lite på deras köksutställning, jag tänker inte köpa ett "platt" kök därifrån, jag är alldeles för opraktisk för något sådant, men det kan vara bra att få lite idéer.
..............................
När jag kom hem från Grancia så låg det ett meddelande i brevlådan att bredbandet kommer att vara avstängt från kl 0730 till minst 2000 i morgon. Bra, då frestas jag inte att göra avbrott i jobbet då och då för att kolla på diverse onödigheter. Och i morgon och på fredag och lördag skall det regna.

Vad vi gjorde på Ikea? Julia köpte en startlåda med husgeråd till sin yngsta bror som flyttar in i egen lya nästa lördag och ett par uppsättningar påslakan till sig själv. Marlene köpte två lampor, en för tak och en för golv och jag köpte turkos handdukar och en korg av bananblad. Och så försåg vi oss med  värmeljus och servetter. Jovisst, jag köpte ju nio ljuslyktor, tre gula, tre orange och tre röda. Dom skall jag ställa i min öppna spis, med värmeljus i blir det ungefär samma visuella effekt som en liten brasa. Kanske.

Fest och utflykt. Vilket lyxliv man lever!

I lördags var jag på en riktigt trevlig fest hos Leo. Det var så länge sedan jag träffade honom - först var Leo i Australien och sen åkte jag till Geilo - och (tur att jag skriver detta på svenska) men på den tiden hade Leo skaffat sig det som kallas för "de grå tinningarnas charm". Han passade bra i det, men det blev liksom en överraskning. Så fort kan det gå om man är svarthårig. Leo hade tidigare visat alla andra en film från sin australienresa, nu fick jag en DVD med den filmen. Förutom Brisbane, där han har släktingar, så gjorde han en resa under flera veckor i norra och nordvästra Australien, platser som man annars aldrig skulle ha hört talas om.

Igår vaknade jag med en blixtrande huvudvärk. Nej, det berodde inte på Leos fest, jag kom på sedan att jag inte druckit kaffe på 24 timmar. 2 Pamol och en mugg starkt kaffe och sedan började tillvaron att kännas lite mer uthärdlig. På eftermiddagen var "the crew" alltså Marlene, David, Pierre och jag i Verbania som ligger i Italien, 40-50 km söderut från Ascona. På en liten plats en bit utanför Verbania (minns inte namnet!) så har några entusiaster samlat mineral från alperna, med tonvikt på ovanliga och vackra sådana. Där fanns sådant som inte ens Pierre hört talas om. (Är han verkligen geolog?) Sen åkte vi taxibåt ut till Isola Superiore på andra sidan viken, där vi slog på stort och åt middag på Ristorante Italia, ett sånt där ställe som man talar om, både för det fantastiska läget med utsikt över sjön och för den goda maten. Det hade mörknat innan vi kom tillbaka till Verbania.

Vi konstaterade att det var positivt att England ligger så långt västerut och nordligare också förstås, där har man ju i alla fall lite tid till mental förberedelse "nu blir det snart mörkt". Och i Geilo går man mot den riktigt mörka årstiden nu, i alla fall fram tills dess att snön lägger sig. Men där på Isola Superiore var det i alla fall helt OK att sitta ute på den stora terrassen ända tills det mörknade. Men sen blev det kyligt rätt snabbt och infravärmen slogs på.

With Christ in my vessel...

Idag har jag "tagit ledigt" på eftermiddagen. David och Pierre har en segelbåt, och som de ansvarslösa individer de är, så hade de bestämt sig för att ta ledigt efter lunch. Ja, om jag nu skall vara helt korrekt, så höll båda på med diverse efterarbete efter torsdagens fältarbete, och de ansåg sig vara klara vid elvatiden. Så då fick jag order att infinna mig i båthamnen i Locarno klockan tolv, för tvärs emot vad de hade sagt på TV, så var det alldeles förträffligt väder idag. Det var närmare 25 grader, så gott som molnfri himmel och lite lagom vind som kom någonstans från nordost. Vi seglade ner till Gerra, på sydsidan av sjön och sen till Cannobio på nordsidan. Cannobio är en pittoresk stad, faktiskt belägen en halvmil in in i Italien på norra sidan av sjön. Dit åker man för att titta på Fetta di torta, ett hus från 1600-talet som ser ut som en tårtbit. Och många andra fina gamla hus.

Sen försökte David och Pierre att segla hemåt, men det var inte så enkelt, de fick ligga och kryssa och det hjälpte inte att de båda sjöng "with Christ in my vessel I can smile at the storm". Sånt hörs rätt långt över sjön och dessutom var det definitivt ingen storm. Till slut fick de använda motorn. (Som överröstade sången.)  Vi var hemma vid sextiden och jag tackade artigt nej till en invitation till kvällsmat på båten. Dom skulle nämligen kalasa på bläckfisk. Där går gränsen! Och nu skall jag faktiskt försöka få lite gjort i kväll. Det har sina fördelar att bo på en plats där de flesta TV-programmen som vi kan få in är rena skiten. Det är som David säjer, att sovjetisk TV var mer underhållande. Men jag skall kanske skaffa mig ett abonnemang som har Sky och BBC prime och ett par vettiga kanaler från Tyskland. Men det har jag inte idag och nu jobbar jag en stund. Och sjunger "with Christ in my vessel I can smile at the storm, till He drives me home..."

Ett minneskort rymmer så mycket...

Nu har Rickard åkt tillbaka till Biel. Han reste kvart i fem och är framme kvart över nio. Det var inte den snabbaste turen, men han behövde bara byta i Zürich.

Helikopterturen igår var riktigt lyckad, jag har hört entusiastiska berättelser om hur 3D-fotograferingen gick till och hur vackert det var vid den mycket avlägsna sjön, dit man knappast kan ta sig till fots, och där helikoptern bara nätt och jämt kan landa på en liten platå tjugo minuters "promenad" från sjön. Man tar alltså prover där eftersom det inte finns någon mänsklig påverkan på vattnet.

Sen var vi hos David och Pierre på kvällen, det var väldigt trevligt, vi fick god mat och det blev ganska sent. Idag har vi lagt in en del av Rickards bilder från båtresan på en av mina externa hårddiskar, hjälpts åt att skriva etiketter till dem (det var lättare sagt än gjort) och testat att göra ett litet bildspel. Men det får vi nog sysselsätta oss med i vinter... Sånt tar tid.

Jag fick inte följa med... :-(

Rickard anlände i går eftermiddag, vi tog en promenad uppåt berget och på kvällen var "the crew" ute och åt. Idag hade David och Pierre ordnat med en riktig kanonöverraskning för Rickard. De håller båda två på med jobb i närheten av San Bernadinopasset, Pierre förbereder för projektering av en ändrad vägsträcka på något riktigt brant och rasutsatt ställe och David tar vattenprover någonstans i närheten där det varit ett stort utsläpp av diesel för något år sedan. Pierres jobb idag var att vägleda en fotograf som skulle ta 3D-bilder av det aktuella bergsområdet från helikopter, och eftersom helikoptern tar 4 pers så fick Rickard följa med. Sen skulle de hämta upp David igen och då skulle helikoptern ta dem (minus fotografen) till en riktigt otillgänglig pöl på italienska sidan, där det skulle tas vattenprover. Men som sagt, jag fick inte följa med. Men David informerade mig i förväg noga om vad de skulle ha för sig under dagen. (Så jag skulle vara riktigt avundsjuk på vad killarna hade för sig. Förstås.)

Så jag sitter här och är flitig med mitt uppdrag och låter bli att fundera över vad de har för sig - och gläder mig åt att bli bjuden på middag hemma hos David och Pierre i kväll. "det får bli lite enkelt, för vi är nog inte hemma förrän vid fyratiden" sa Pierre. Det skall bli spännande att se vad Pierre menar med enkelt. Skulle han tröttna på löst liggande bergssidor och sådant, kan han alltid öppna restaurang.

Det där med löst liggande bergssidor är förresten intressant. Pierre kände till Åkerneset (ligger inte så långt från Geiranger) där en jättelik skiva av berget ut mot Synnylvsfjorden förr eller senare kommer att rasa ner i vattnet och ställa till ett riktigt elände, en tsunami som kommer att dränka Hellesylt och stora delar av Geiranger och Stranda. Han planerar att komma till Norge nästa sommar och titta på Åkerneset (om det finns kvar...), Bödal, Tafjord och andra hemska platser.

Nu blir det joghurt och müsli samt kaffe och sen är det jobb igen, åtminstone fram till halv fyra. Här gäller det att ha disciplin.

Kanonväder!

Klockan är strax halv tio och det är strålande solsken, klarblå himmel och +20. Kan bli +25 i eftermiddag. Igår var jag jätteflitig och jag skall väl jobba fram till lunch nu. Jag skall möta Rickard på järnvägsstationen i Locarno klockan två, så i eftermiddag och i morgon lär det väl inte bli så mycket gjort. Han åker tillbaka till Biel torsdag eftermiddag och tillbaka till Norge på söndag. Skall jobba på Rikshospitalet (nej, det heter väl Oslo Universitetssykehus numera?) hela nästa vecka. Nu är det snö på en del fjällövergångar och ett par minusgrader om natten överallt i höglänt terräng i sydnorge. Då känns det skönt att det fortfarande är sommar här.

Kommentarer???

Jag har inte en aning om varför kommentarsfunktionen har öppnats. Går jag in på Inställningar så står det att den är stängd. Men nu bråkar jag inte med det för tillfället. Jag är mest nöjd med att tidsangivelserna de sista dagarna har varit ok. Jag förutsätter att kommentarer och frågor av mer privat slag fortfarande kommer via mail. Och jag mailar när jag tagit reda på kilopriset på en Carinterriervalp.

Det skvätter lite regn, men jag tror att det kommer att upphöra snart. Jag har bestämt mig för att jobba till tre. Det blir fyra timmar. Tror att jag sedan tar en promenad uppåt Monte Verita om det inte regnar. Det här får väl bli en osocial slödag sedan. "Alla" är upptagna med annat. Å andra sidan, efter samvaron på båten kan det kännas skönt också. Pierre och David kommer till Zürich halv sju i kväll och om allt fungerar så skall dom vara i Bellinzona strax före elva, jag har lovat att hämta dom där, eftersom det är glest med förbindelser med lokaltåget Bellinzona-Locarno så sent på kvällen. Det är ungefär två mil enkel resa. Någon gång nästa vecka kommer Rickard hit. Han reser sedan tillbaka till Norge på lördag. Få se om han kan ta någon fin bild på min hytte med höstfärger runt omkring som jag kan lägga ut här. I Norge varnar dom för snö eller snöslask på fjällövergångarna i eftermiddag och i kväll. Här är det i alla fall +20, även om det är grått.

Och så blev det lördag.

Här spöregnar det och jag tänker inte gå ut förrän det blir uppehåll. Flitens lampa får lysa idag, det lär bli bättre väder i morgon och några dagar framöver. Pierre och David är kvar i England, Marlene är och hälsar på sina föräldrar och Julia är med Leo och Stephan på något konstevenemang i Milano och Yvette svarar inte i telefon. Hon jobbar nog. Jag får fylla tomrummet efter dem med absolut nödvändigt arbete.

Apropå tomrum, så har cairnterriern Dodo, som brukade besöka mig ibland flyttat till hundhimlen. Han fick hosta som inte gick att kurera. Dodo var väl ingen ungdom heller. Nu väntar husse och matte på en ny valp av samma ras som de skall få hem om ungefär en månad. Enligt matte skall det vara en hund av den allra finaste härkomst. Uppfödaren har tidigare levererat till någon minister i Bern och en av direktörerna i SBB och om det blir någon tik i den här kullen så skall någon f d landslagsspelare i fotboll ha den och så var det lite mer namedropping - som jag inte minns.

Det har visst blivit en vana!

För en stund sedan bestämde jag mig för att nu har jag jobbat nog för idag och gick ut i köket för att fixa kaffe. Då slog det mig - jag måste väl skriva något i bloggen idag! Då gör jag väl det då.

När vi åkte med båten så var vi som i en annan värld. Ja, vi stannade ju till här och var, handlade mat och någon dagstidning men det var som om världen omkring lite riktigt angick oss. En kanaltur måste vara det ultimata sättet att koppla av. Men nu har jag kommit ikapp lite. Jag kan inte se att det har hänt något av intresse här i trakten den sista tiden, mer än det vanliga kommunala och kantonala småkäbblet. Men det är ju faktiskt sommartemperaturer och semestrar här fortfarande. Och så insåg jag att det varit val till stortinget i Norge (heja Jens!) och läste att den första snön hade fallit på Ustaoset i natt. Och här skall det bli lite regn de närmast dagarna och fint väder nästa vecka.

I natt drömde jag att vi var på båten och körde vilse, så att vi inte kom till vår tänkta destination (vilken vet jag inte) utan hamnade i Cardiff istället... Det tar nog tid att smälta alla intryck och sortera alla roliga minnen. En sak är säker, det här var inte sista gången som jag åkte på kanalerna. Om inte annat så ordnar jag en tjejtur tillsammans med Marlene, Julia och Yvette.

Vad har jag närmast på programmet? Jo, ett uppdrag som måste vara klart senast 20 oktober (bör inte vara något problem) och så har jag börjat fundera på det här med köket igen. Måste nog göra något åt alla gistna lådor och opålitliga luck-stängare... Men det får bli efter 20 oktober.

Något mer djupsinnigt kan jag inte komma på idag.

Rapport lördag-onsdag

Eftersom jag var så duktig (!) med dagliga rapporter så fortsätter jag väl med mina rapporter fram tills dess att jag nu är hemma igen. Sen blir det kanske lite si och så med den saken.

Lördag: Uppe tidigt, tog underground till Kew Gardens, var där t o m lite innan de öppnade 09.30. Vi åkte ”tåg” runt hela anläggningen först, vilket jag kan rekommendera. Kollade Palm House och Temperate House och den japanska trädgården Sedan var vi uppe i Xstrata Treetop walkway – man börjar under jorden och kommer upp till en gång uppe bland trätopparna. Förutom den upplevelsen så fick man en fin vy över västra Londons skyline. Sen tog vi bussen till Hampton för att Marlene skulle få gå i ”the maze”. Jag har varit där flera gånger förut. Marlene tyckte nog att det var lite läskigt, inte minst därför att det var rätt många som velade omkring och var rätt skärrade för att dom inte hittade ut. Jag låtsades inte om att jag var skapligt orienterad, inte minst för att undvika att någon skulle hänga på oss för att komma ut. Vi åkte sen med båten från Hampton till Westminster. Vi var jättehungriga efter att ha levt på glass och en pizzaslice hela dagen – det är snudd på omöjligt att få en sittplats på något matställe i närheten av någon attraktion lördag-söndag. När vi var på väg hemåt och spanade efter något ställe där vi kunde äta, så ringde Rickard och frågade vad vi skulle göra på kvällen. Michael, som han bor hos, var på väg till middag på sin golfklubb.

Det slutade med att vi köpte med oss fish & chips från ett riktigt snobbigt sådant ställe nere i South Kensington, och så åt vi hemma hos mig alla tre. Man får maten i nytryckta, hygieniska ”tidningar” som är fakisimil av olika autentiska tidningar från betydelsefulla händelser. Marlene fick en med Edward VIII:s abdikation, Rickard och jag fick samma, Elisabeth II:s kröning. Marlene och jag vilade fötterna en stund och sen var vi mogna för en liten kvällstur på stan. Drev omkring lite här och var och kollade på folk, drack orange fizz på en uteservering i Covent Garden och tog taxi hem vid halv tolvtiden.
 
Söndag: Rickard och Michael fick sköta sig själva, Marlene och jag var ute och shoppade. Marlene ville förstås ta en tur genom Harrods, Selfridges, John Lewis, M&S och några till. Jag inskränkte mig till ett par loafers, en kofta och en liten påse från Boots. Marlene tyckte det var bra att vi skall åka bil hem... Det blev rätt många kassar! Ingen 20 kg-begränsning i min bil alltså. På kvällen var vi hemma hos Michael och åt sushi. Hem tidigt eftersom vi hade bestämt att vara klara att köra till Folkestone halv sju nästa morgon.

Måndag: Kom iväg halv sju - inte så illa! Det tog 2½ timma till Folkestone, så vi var där i god tid, skulle checka in senast 0950, vi var där redan klockan nio. The shuttle avgick 1020 och underresan (det måste väl heta så?) varade som vanligt i 35 minuter. Smidigt och snabbt men inte direkt billigt.

Vi hade diskuterat om vi skulle ta snabbaste vägen (som går via Metz och Strasbourg och ner till Basel) eller köra en annan tur genom Frankrike. Vi valde det senare, Rickard hade kört den vägen tidigare, så han visste att det var bra vägar och vackra omgivningar. Vi passerade Reims, sen körde vi söderut, passerade Troyes och stannade vid sextiden i Langres, och tog in på Le Cheval Blanc, (alltså Vita Hästen), ett rätt medelmåttigt hotell vad anbelangar rummen, men med ett alldeles utmärkt kök. Vi hade bara stannat till i närheten av Reims för en sallad till lunch, så vi var riktigt hungriga när köket öppnade för kvällen klockan sju. Vi åt kalvrullader med fyllning av pilgrimsmussla och till det små glaserade potatisar och något slags ärtmousse. Langres var för övrigt en riktigt trevlig och pittoresk liten stad.

Tisdag: Nästa morgon startade vi tidigt, frukosten (kaffe och croissant) var avklarad vid åtta. Det tog 4½ timma till Biel (via Belfort) och när vi kom dit – rättare sagt till Magglingen – så hade Lisa lunchen klar. Gissa om vi var hungriga! Pausade en timma drygt, kramade om Rickard och gav honom förhållningsorder angående min hytte. Efter att ha funderat lite på om vi skulle köra motorvägen eller ta biltåget genom Lötschberg-och Simplontunnlarna, så valde vi motorvägen för det skulle nog ändå gå snabbast. Vi var hemma kvart över sex.

Onsdag: Idag börjar vardagen igen. Jag har varit iväg och handlat lite mat, min frukost bestod av te och några gamla kex. Men nu har jag ätit lunch och börjar känna mig som en människa igen. Jag har någon liten stund då och då under båtresan varit inne och kollat lite på mitt nya uppdrag, och känner att jag har rätt bra koll på hur mycket tid som kommer att gå åt. Och nu känns det faktiskt riktigt kul att sätta igång och jobba.