Music, music, music

Jag vet inte vad det kommer sig, men jag har varit oerhört flitig de senaste dagarna, trots att det varit strålande sol och måttlig temperatur - måttlig betyder att det inte blir varmare än + 28 på eftermiddagen. Regula påstår att jag har en dold masochistisk gen.

Jag fick ett mail med rubriken "Vad blir det för mat" - med anledning av mitt förra inlägg här. Det blev kall rosa paté (rosepeppar och lite finriven rödbeta, annars är den misstänkt lik en köttfärslimpa), sauce verte och rostade färskpotatis och lite mixad grön och röd sallad för att följa upp. färgschemat. Till dessert körsbärsglass med vaniljgrädde och små biskvier. Maten tog slut och då får man väl anse att gästerna var nöjda. Men det är lite lurigt att ordna med middag, alla har Pierres mästerliga anrättningar i  minnet - inte minst jag.

D&P har med anledning av den stundande övningshelgen inköpt ett nytt elpiano. De har haft ett tidigare men det började osa och plasten i närheten av något maskineri i det smälte, så det hamnade på soptippen. Jag har ett ganska skruttigt elpiano och nu börjar jag bli sugen på att köpa ett bättre. Det behöver inte vara lika fint som det D&P stoltserar med, men det skulle vara bra om jag kunde lita hundraprocentigt på att tangenterna för ciss, fiss och giss fungerar.. Jag gillar nämligen att spela i A-dur, har en väldig förkärlek för # - kan inte komma överens med b när jag spelar på gehör. Och det gör jag för det mesta nu för tiden.

Jag hade två pianolärare i Manchester. Först var det miss Carpenter som var väldigt sträng men av ren skräck så lärde jag mig en hel del. Och så kom det en dag, när miss Carpenter såg allvarligt på mig och sade "Jag har en tråkig nyhet, jag skall flytta till Durham och ta hand om mina föräldrar, de är gamla och behöver min hjälp. Jag förstår att du blir ledsen, men du förstår att så får det bli. Jag hoppas att du kan hitta en ny pianolärare, jag känner till ett par som jag skall rekommendera din pappa att ta kontakt med."  Ledsen?- inte jag! Min nya pianolärare hette Kenneth, han var knappt trettio år och var inte en av dem som miss Carpenter hade föreslagit. Kenneth var inte bara utexaminerad pianolärare, han spelade i ett rockband och kunde allt om Beatles. När jag hade gjort bra ifrån mig i något av de menr traditionella pianostyckena, så kunde jag få en Beatleslåt i läxa. Och så spelade vi Yellow submarine fyrhändigt. Kenneth övergav undervisningen och Manchester när han fick jobb hos något av de stora skivbolagen London. Pappa tyckte absolut att jag skulle fortsätta med pianolektionerna, men jag skyllde på att övningarna tog för mycket tid från mina vanliga läxor. Och så har jag sedan dess ägnat mig med liv och lust åt gehörspel när tillfälle ges. Helst i A-dur.

Och medan barbershopparna övar uppe i Orselina, så skall vi känna oss lite för om vi kan hitta på något eget musikaliskt uttryck. (Det låter väl elegant?) Inspirerad av de välsjungande tjejerna från Färöarna har jag föreslagit gamla sånger på lite nytt sätt. Bara jag får hålla mig till melodistämman så går det nog bra. Marlene och Yvette kan det här med stämmor och... ja, vi får se hur det går. Regula har en rätt mörk röst och Lotta och jag får väl slåss om melodistämman... Det skall bli kul!!!

Nu har termometern sjunkit till +19 och det finns en del mörka moln i sydväst. Skall det bli regn?

Monsunregn, marknad och middag.

Det har varit en vecka med växlande väder, allt från knallblå himmel,  +25 och behagliga vindar från sjön, till +33 som mest och kraftiga åskväder med tillhörande hällregn. Nu har vi inte haft det lika bedrövligt som norr om alperna, där regnet bara vräkt ner. I Bern hade Aare nått upp till det sk Mattekvarteret, Berns bohemiska del av gamla stan redan innan det sista dygnets hällregn och i Zulg, som ligger ett stycke nordost om Thun, flöt ett helt tältläger bort när vattendraget som går genom dalen fick oväntad kraft från bergen. Ett par sådana incidenter inträffar varje sommar och man undrar om arrangörerna aldrig lär sig. Nu lyckades man få iväg ungdomarna till högre mark, men ingen hann få något med sig.

Jag kan meddela att jag bedömer att jag klarat av minst en tredjedel av mitt uppdrag. Fortsätter det här nyckfulla vädret - vilket det ser ut att göra - så kan jag vara klar på rekordtid.

Nu tar jag ledigt över helgen, David hade just satt sig i bilen uppe i Innerferrera, som ligger i Aversertal i Graubünden, när jag pratade med honom för en halvtimma sedan.. Ett av Rhens källflöden flyter genom Aversertal. De har varit på någon betydligt avlägsnare plats och tagit prover och gjort mätningar, så till Innerferrera kom de med helikopter som tydligen hade lite svårt med navigeringen p g a tät dimma. Men ner kom de i alla fall. Pierre har rest till England idag, hans mamma fyller 85 på måndag, men de skall visst fira på söndag eftermiddag.

I morgon förmiddag är det bymarknad på en plats som ligger någonstans ovanför Brione i Val Verzasca (stavas det så?).  Det ser ut att bli ok väder på förmiddagen så vi åker nog dit upp. De säljer lokala (väldigt lokala) produkter, som ost, sylt, honung och inte minst deras berömda förkylningsmedicin, gjord på örter, honung och något starkt. Flärden har nått även denna avlägsna del av civilisationen, de gör också hudvårdsprodukter av örter och honung och Regula är sugen på att testa. Använder man de här produkterna utvärtes och förkylningsmedicinen invärtes så är förmodligen alla tänkbara problem ur världen. Jo, dom säljer lufttorkat nötkött och skinka också. Inte som bresaola eller parmaskinka utan tunna flagor kryddade med örter, det påminner mer om chips. Mycket gott faktiskt. Valtellina, där den "äkta" bresaolan kommer ifrån ligger inte så långt härifrån, men i Italien.

Söndag har vi bestämt att äta middag tillsammans här hos mig, så jag skall åka iväg och handla när jag skrivit klart det här (och fixat till ansiktet  och håret lite). Jag har inte bestämt än vad jag skall bjuda på. Det blir inte grillmat i alla fall. För ett par år sedan så brukade jag beställa hem mat från en restaurang, det var bra mat och ett överkomligt pris. Sen bytte de ägare, gick in i en restaurangkedja med huvudkontor i Bryssel (av alla ställen) och så var det ajöss med den goda och prisvärda maten.

Nu blev jag lite stressad. Vad skall jag hitta på??? Måste kasta mig över mina kokböcker omgående!

Utflykt till Biel.

Den gångna veckan var jag riktigt flitig, skickade iväg det första uppdraget redan i tisdags och har börjat med nästa – som jag lyckligtvis har hela månaden på mig att klara av. Det handlar om företagsbeskattning i några olika europeiska länder, inte mitt favoritämne precis...

I fredags åkte D&P och jag till Biel. Det skulle bli barbershopövning och då fick jag följa med och hålla Lotta sällskap. Det var skönt att komma upp till Magglingen där temperaturen höll sig på behagliga +20 som högst. Östra och södra Schweiz har haft rekordtemperaturer den gångna veckan, i Ascona har det varit uppåt +35 på eftermiddagarna och bara några få grader svalare på natten. Dessutom har det varit riktigt fuktigt i luften.

Lisa och Robbie är i England, så barbershopparna kunde öva ostört i deras stora hus där det dessutom är riktigt bra akustik, det är två plan och öppen planlösning. När Lotta och jag tröttnade på deras stämövningar – nu är det betydligt större krav på precision i stämföringen än när vi var ute med båten, så åkte vi och tittade på huset som Lotta och Dwight köpt. Lisa ville helst att de skulle slå sig ner i Magglingen eller Evilard och de hade sett på både lägenheter och hus där men ångrat sig i absolut sista minuten. Lotta ville helst bo i Bellmund, där de växte upp, men nu blev det ett hus i närheten av Mörigen några kilometer söderut. De har just börjat renovera huset och räknar med att flytta in någon gång i oktober-november. Största bekymret är nog att de tidigare ägarna varit oerhört pyssliga i trädgården. Det är många rabatter, små stenterrasser, snirkliga gångar, två fontäner och formklippta buskar. Inuti var huset praktiskt planerat, men de kommer att göra om det så att de behåller den rustika stilen men gör sig av med allt murrigt och lull-lull. Stort lantkök, matsal och vardagsrum plus hall, toa och tvättstuga på bottenvåningen och fyra sovrum plus stort badrum på övervåningen och en häftig vind med nästan normalhöjd där de tänker ha sitt arbetsrum. Där finns ett fönster med utsikt mot Bielersee och Jura, men det är ganska litet. Där vill de ha ett riktigt stort fönster, men det är oklart om de behöver ha tillstånd för att öppna upp för det.

Idag var vi på gudstjänsten - som i mitt tycke börjar alldeles för tidigt, 0930 – och så är det året om. Men det är en speciell känsla att vara på en gudstjänst där man känner sig hemma, trots att jag inte har så lätt att förstå allt som sägs på schweizertyska. Pierre förstår en del och David förstår ingenting... Men vi kände oss välsignade i alla fall. Efter en tidig lunch (eller kanske brunch) så körde vi hemåt igen, Pierre kör till Savognin i eftermiddag, en by som ligger uppe i Albulapasset där det hade ”hänt” något under den perioden då det regnade så mycket.

Vi körde via Simplon och Rhonedalen, för att slippa köerna vid Gotthard. Det tar längre tid, men det är också kul att se något annat än det gamla vanliga, d v s motorvägen via Luzern. Vi startade från Magglingen halv ett och var hemma strax innan sex, men då var det rätt tät trafik på vägen mellan Bern och Montreux. Det säjs att rasplatsen vid Gurtnellen skall vara röjd och säkrad nu och att järnvägstrafiken skall släppas på inom ett par dagar, vilket också betyder att det blir lite mindre tryck på vägen förbi Gotthard och genom Leventina. Det betyder ändå inte att det vanliga kaoset under helger och semestertider uteblir.

Och nu är det en ny arbetsvecka. Det skall bli svalare och mycket regn under den kommande veckan så jag räknar med att jobba intensivt. Rickard undrade när jag tänkte åka upp till Geilo – så långt har jag knappast tänkt ännu. Det får väl bli när mina ”hyresgäster” rest hem till Bergen igen. Skall vi tippa på månadsskiftet juli-augusti? Rickards bil får visst vara kvar i Norge till någon gång i oktober så jag kanske stannar där ett tag. Jag vet att jag får ett riktigt stort jobb i augusti-september, ett jobb som håller mig sysselsatt året ut. Då kan det vara skönt att sätta igång med det i lugn och ro under några veckor. Det är alltid en märklig känsla att lämna Norge när löven fallit och nattemperaturen hamnar på minussidan och sen komma tillbaka hit och det fortfarande är sommarväder.

 Om två veckor kommer Lotta, Dwight och Rickard hit. Då skall det bli körövning - Dwight är helt inne på att vi så småningom skall spela in en CD för privat bruk. Den som lever får se.

Kongress!

Vilken helg det blev – helt oväntat! Rickard ringde i fredags och talade om att norska kongressen skulle sändas över internet. I fredags kväll satt jag hemma och såg öppningsmötet och musiknattinén på min pc. Sen kom jag på att jag borde informera D&P m fl om det. Jag hade inte tänkt på att D&P kan koppla sin pc till tv:n – så igår och idag blev det kongress på storbilds-tv tillsammans med D&P, Marlene och Regula. Det tycktes inte spela någon roll att mötena var på norska – jag fick förstås försöka att tolka och förklara vad som hände. Förklara, därför att det inträffade en del överraskande muntrationer i mötena. Stabschefen med fru var huvudtalare och då var det ju inte problem med språket.

Det är många saker som fastnat i minnet, t ex att man tänker komma in i Guinness Book of Records genom att duka upp långbord på Karl Johan nästa år, när armén firar 125 år i Norge. Vekkelsestoner blev en högtidsstund för mig som gillar traditionella sånger. Grånade dragspelare och en strängmusik med ovanligt hög medelålder balanserades av fyra unga tjejer från Färöarna som sjöng gamla sånger på ett lagom nytt sätt. Och jag sjöng med och blev vid ett par tillfällen tillsagd att vara tyst.

Gol, som är den kår som ligger närmast Geilo, fick visa upp sig i mötet ”We are family” genom sång av Staben och Minstebröderna. Staben hade seniorstatus och minstebröderna var mycket unga, men sjöng riktigt bra. Vi har varit av den uppfattningen att Gol inte haft så mycket verksamhet tidigare, men nu kollade Rickard upp deras hemsida och konstaterade att vi har missat mycket. Det står t o m att de brukar sjunga utanför Tunet varehus i Geilo och det har ingen av oss sett eller hört talas om, märkligt nog. Hade någon av oss kommit dit när de stod och sjöng, så hade vi nog inte kunnat låta bli att hjälpa till!

Tonen i mötena har varit så lättsam, man har kunnat skämta även under de mer allvarliga inslagen utan att det stör, man tilltalar och omtalar med förnamnet och bara undantagsvis har hela namnet och rangen nämnts, stabschefen tilltalades med Barry och hans fru med Sue. (Det skulle vara i England eller här i Schweiz!)

Tekniken fungerade utmärkt fredag och lördag, idag har det varit lite sämre med bilden, men vi är så nöjda i alla fall. Vi har fått vara med om festdagar utan att det kostat oss något. Och dessutom har vädret inte varit det bästa här, så det har varit helt ok att sitta inomhus. Till råga på allt har D&P försett oss med mat i två dagar – och det har inte varit något soppkök precis!

När vi körde hemåt från Orselina, så kom det en kraftig regnskur. Då kom jag plötsligt ihåg en sång som mormor och hennes vänner brukade sjunga:

Sänd oss ett regn, ja sänd oss ett regn, sänd oss ett särlaregn.

Behovet är regn, ja behovet är regn, sänd oss ett särlaregn.

Kraft åt de sjuka, liv åt de döda, sänd oss ett särlaregn,

behovet är regn, ja behovet är regn, sänd oss ett särlaregn!

Växlande väder.

Det har varit en vecka med synnerligen växlande väder, dagar med strålande sol och dagar med dagsregn och riktigt varma dagar med sol och åska och ösregn om vartannat. Jag har försökt att koncentrera mig på mitt uppdrag och har tack vare regndagarna hunnit med mer än planerat. Nu är det +28 och man varnar för kraftig åska i eftermiddag. Och om ni inte visste det förut, när det åskar vid Lago Maggiore, då ÅSKAR det!

Det har varit ett par olyckstillbud i samband med de häftiga åskregnen. Vandrare uppe i bergen slår ofta läger invid vattendrag, det har ju under årtusendena bildats stränder av sediment, där man kan sätta upp tält. Och när vattnet vräker ner från bergen ovanför, då spolas tält och utrustning bort och vid ett par tillfällen har människor följt med vattnet. Ingen har omkommit, men sjukhusen har fått ta hand om benbrott och skallskador.

David är tillbaka uppe i obygderna och samlar in sina vattenprover, Pierre projekterar för rassäkring av vägar uppe i Glarus, Marlene jobbar, dels är det fortfarande en del extra jobb p g a raset vid Gotthard och så råkade hennes kollega, som har diabetes, hamna på sjukhus i lördags. Yvette har nattpass den här veckan och sover på dagarna (om det inte åskar) och Regula är i Biel. Jag räknar upp det här därför att det skapar förutsättningar för en något högre arbetsdisciplin än normalt här hos mig!

Och - ni tror förstås att jag hittar på -. men nu börjar det mullra igen. Dags att gå in från terrassen och kolla att alla fönster är stängda, när regnet kommer, så kommer det med blixtens hastighet. (Dåligt skämt!)

Väderomslag?

Det har regnat hela förmiddagen, men nu påstås det att regnet kommer att upphöra under eftermiddagen och att solen skall skina onsdag, torsdag och fredag. Sen börjar det regna igen. Järnvägen uppe i Gotthard kommer att vara avstängd minst tre veckor till, men vägtrafiken börjar fungera någorlunda nu igen. Ett problem är förstås att transporter som normalt går med godståg hit, de måste sändas med långtradare nu och Gotthard klarar inte ökad trafik, det är besvärligt nog med normal trafik.

Rickard ringde för en stund sedan. Han frågade om det var ok att låna ut min hytte ett par veckor till en av hans f d kolleger. Kollegan hade köpt ett hus som skulle renoveras och som det brukar bli när man börjar röja i gamla hus, så uppenbarade det sig betydligt större problem än man räknat med. När skolan är slut drar familjen, vilket inkluderar fyra barn i skolåldern, upp till Geilo. Jag hade inte tänkt att åka dit förrän i slutet av juli, så för min del går det bra. Igår fick jag två jobb, ett översättningsjobb som bör vara klart vid månadsskiftet och ett redigeringsjobb som skall vara klart 31 juli. . Det känns bra att veta att nu skall jag hålla mig i Ascona, och se till att få jobben klara i tid. Dessutom får jag ju in lite hyresintäkter. (Skjuter med ett leende konkurshotet framför mig en tid.)

David och hans medarbetare blev hämtade med helikopter igår eftermiddag, när det var uppehåll ett par timmar. Hyttan var försedd med "nödproviant" så det hade väl inte gått någon nöd på dem, men att sitta fyra personer inne i en liten bergshytta när regnet vräker ner utanför, det kan inte vara så kul. Nu är han hemma och inväntar bättre väder, jag skall åka upp till Orselina om en stund.

Regula gjorde ett lyckat utbrytningsförsök igår. Hon tog tåget via Domodossola till Bern och kom fram, visserligen nästan en timma försenad, men hon kom fram i alla fall. Men jag stannar hemma och jobbar. Det uppstod plötsligt ett antal kriser på resebyrån p g a strulet vid Gotthard, Marlene jobbade till.nio igår för att lösa diverse akuta situationer. Det lär nog inte räcka med den insatsen igår...








.

Hemma igen!

När man har varit borta så länge som jag varit, sju veckor, så är det väldigt skönt att komma hem. Och inte blev det sämre av att huset var i perfekt ordning och skinande rent, bilen tvättad och tankad.. Mina gäster hade dessutom skrivit dagbok och berättat om vad de haft för sig. Det har varit båtturer på sjön, dagsutflykter i alla väderstreck, vandringar i bergen, shopping i Milano och mycket annat.

Min sista vecka i London kännetecknades av miserabelt väder och om den hemska sanningen skall fram så ser det lika bedrövligt ut här den kommande veckan, mycket regn men betydligt varmare. Det har regnat en hel del den gångna veckan och många mindre vägar är stängda p g a ras. Norr om Gotthard har det gått ett stort stenras så att järnvägstrafiken är avstängd och det är kaos även på A2, genomfartsvägen söderut. Så länge järnvägstrafiken genom Gotthard är utslagen - och det kommer den tydligen att vara en tid framöver - så finns det bara en möjlighet, Bern-Brig-Domodossola-Locarno-Bellinzona men den järnvägen har inte alls samma kapacitet som huvudbanan från Zürich till Milano. Det var tur att jag hann hem innan raset, som inträffade igår. Nu är vi alltså ganska isolerade och det senaste jag hörde, det var att man skulle starta en luftbro till Ticino. Men jag är så nöjd med att vara hemma - åtminstone tills vidare.

David befinner sig uppe i väglöst land någonstans mellan Vals och Aquarossa, han skulle bli hämtad med helikopter i fredags eftermiddag, men helikoptern kunde inte ta sig dit p g a vädret, så han och hans medarbetare fick stanna i en hytta där uppe. Pierre kom hem i torsdags kväll och han fick köra tillbaka till Glarus tidigt på morgonen idag, det fick bli en lång omväg via San Bernardino, Chur och Näfels för att ta sig till en plats några få mil från Gurtnellen, där raset på A2 gått.

Regula, Marlene och jag har använt söndagseftermiddagen till att försöka få etiketter till alla bilder som Regula tog under vår kanalfärd. Yvette jobbar, annars hade hon säkert, i likhet med Marlene, varit till stor hjälp, de som varit med på halva resan har naturligtvis lättare att minnas var vi varit och vad vi gjorde. Sen gick vi ner till Carrà och åt en välförtjänt och god middag.

Och regnet det öser ner... och det kommer det att fortsätta med måndag, tisdag och onsdag. Och vi vill inte ha fler ras!!!

Nu åker jag hem!

Igår ringde Andrew och talade om att de hade klurat ut en intressant tågresa genom Frankrike istället för att flyga hem och därför skulle resa redan idag. Då skyndade jag mig att kolla om jag kunde hitta någon billig biljett i sista stund och det gjorde jag - reser från Heathrow halv tolv i morgon och räknar med att vara i Locarno kvart över sju på kvällen. Nu längtar jag faktiskt hem, inte minst därför att vädret - med undantag för några timmar då och då - har varit riktigt eländigt. Det har inte regnat jämt, men har det varit uppehåll, eller ibland t o m solsken, så har vinden tagit i. Så något besök i Kew Gardens blev det inte den här gången heller. Däremot har jag motionerat inne på Selfridges, Harrods, Harvey Nichols,  John Lewis, V&A och British Museum. Man kan ju inte vara i London och sitta hemma och se på TV. Däremot har jag hållit mig bort från allt som har att göra med drottningens jubileum.

På programmet idag står besök hos Boots och hos ett par bokhandlare. Jag kan nog fylla på med 4 kilo i väskan utan risk för övervikt och några böcker kan jag stoppa ner i handbagaget eller i min axelväska. Det gäller att planera så man inte råkar ut för  obehagliga överraskningar. Däremot - en positiv överraskning - jag märker att jag har god plats i mina jeans, det är en fördel med dessa kanalfärder att man inte har tillfälle och heller inte behov av att småäta under dagen.

Nu är klockan åtta och jag får nog börja röja upp här lite innan jag ger mig ut på stan. I eftermiddag blir det städning...

Loggbok dag 27 - och epilog

Här kommer lördagsrapporten, David och jag blev så upptagna på kvällen att jag helt glömde bort att skriva – se nedan!

Samling för gemensam frukost (kaffe och smörgås med diverse mer eller mindre vanliga tillbehör) redan halv sju lördag morgon. Sen var det min tur att ha avslutningsandakten, eller ”thanksgiving” som Dwight alldeles riktigt kallade det. Vi hade mycket att vara tacksamma för. Bra väder, inga allvarliga incidenter och framför allt att vi haft en gemenskap som nog går en bit utöver det vanliga. Sen bar det iväg till Braunston, ungefär 10 kilometer. Mellan Napton och Braunston är det en för engelska förhållanden ovanligt ödslig sträcka, så de som packade samman sina tillhörigheter inne i båtarna missade inte så mycket.

Pierre hade ordnat med en minibuss som skulle köra honom, Dwight, Lotta, Regula, Yvette och Rickard till järnvägsstationen i Northampton, det är tätast förbindelser till London därifrån. De tog sen ett eftermiddagsplan från Heathrow. Yvette och Pierres tåg var i Locarno halv tolv på kvällen. Rickard, Lotta och Dwight blev hämtade av Lisa på flygplatsen.

David och jag var alltså kvar i Braunston igår och städade båtarna både ut- och invändigt, fyllde på diesel, använde marinans pump-out och såg till att gasflaskorna blev fyllda. Vi gick till puben och åt en tidig middag och sen satte vi oss och såg video från ”I´ll fight congress”. Vi hade försökt att se lite av det under veckan som gått, men det har varit svårt att komma in och sen har sändningen via internet hackat rätt mycket. Nu gick det bättre. Det var en pampig tillställning, och det skall bli spännande att se hur se nya ledarna för UK & Ireland kommer att kunna påverka, de har ju båda sina rötter i Schweiz så vi känner väl lite extra för dem. Generalen verkar vara en rätt festlig och mycket spontan dam. Och så väckte det många minnen hos både David och mig när vi fick se ny- och kortversionen av The Blood of the Lamb.

Om nu någon undrar hur vädret var, så kan jag meddela att igår hade vi det garanterat sämsta vädret under hela vår resa. Regnskurar, maxtemp +12. Men det fick vi stå ut med

Söndag

Nu på förmiddagen kom en släkting till David och hämtade oss. David skulle följa med honom hem till Putney, så jag fick åka ända hem till dörren. Det var tur eftersom det regnade och blåste.

Jag såg några tappra firare med flaggor och picknickkorgar som var på väg in mot Kensington Gardens i regnet, när jag gjorde en snabbtur till Tesco för att få hem lite mat – vilket jag tyckte kändes som ett hjältedåd, så eländigt som vädret var. Jag har halvhjärtat följt spektaklet på Themsen under eftermiddagen och jag måste väl motvilligt uttrycka min beundran för drottningen som stått upp under hela färden från Battersea till Tower Bridge. Och nu tar regnet i ännu mer... Och det kommer att bli en hel del regn veckan som kommer. Nåja, det var väl tur att busvädret började först igår.

När jag tänker tillbaka på veckorna som varit, så känns det som ett enda stort äventyr. Det tar tid att smälta alla intryck. En så lång resa gör man inte så ofta, men allt fungerade så bra och det fanns stunder när jag kände att orden i sången stämde exakt:

I´m bound for Canaan´s shore, I´m off for a trip with the gospel ship to Canaan´s happy shore!

Loggbok dag 26

Igår kväll insåg vi att vår resa snart var slut, och då blev stämningen lite dämpad. Pierre lättade upp den genom att börja spåna om att vi borde göra en CD med våra sånger och så frågade han vad vi skulle kalla oss. Det kom fram en del mer eller mindre roliga, fyndiga och seriösa förslag. Man kan nog tro att det är ganska lång tid att kuska runt i slow motion i de här båtarna under nästan fyra veckor men vi har inte haft en tråkig stund. Vädret har varit riktigt bra, lite kyligt den första veckan, men inte så många millimeter regn på dagarna. Om inte någon har varit och fingrat på vår eleganta väderstation, så skall det totalt ha kommit 5,2 mm regn och då har det mesta kommit nattetid. Men nu är det ett väderomslag på gång. Idag har det varit molnigt och kommit några lätta regnstänk, maxtemp +15.

Vi fick se till att komma iväg tidigt efter full english och morgonandakt som David ansvarade för. Han refererade till texten i vår ”gamla” signaturmelodi "With Christ in the vessel we can smile at the storm”. Och sen var vi ju tvungna att sjunga den några gånger! Vi har avverkat 23 slussar idag, och allt gick smidigt utom i de åtta i Stockton locks. De fyllde så långsamt att vi blev riktigt oroliga. Idag ville alla slussa, det var som om man verkligen ville suga på den goda karamellen. Ja, jag tycker också att det är kul att slussa, men kan tänka mig att avstå om någon annan vill göra det istället. Och det var det ju. Nu har vi passerat de tre allra sista slussarna, Calcutt locks och i morgon är det slussfritt. Vi skall moora när vi passerat Napton och då skall vi äta en improviserad rest- och festmåltid som avslutning av resan. Alla utom David och jag reser så snart vi kommit till Braunston.

With Christ in the vessel
We can smile at the storm
Smile at the storm
With Christ in the vessel
We can smile at the storm
As we go sailing home

Sailing sailing home
With Christ in the vessel
We can smile at the storm
As we go sailing home