Om ni hör något i luften som surrar...

Oj vad det diskuteras och argumenteras och spekuleras efter påvens tillkännagivande om att han avgår. I tisdags fick vi t o m bevittna ett slagsmål på piazzan mellan två upprörda herrar som hade diametralt motsatta åsikter om allting, från anledningen till avgången till vem som kunde vara den mest värdiga och troliga efterträdaren. Det hela avslutades med att en kompis till en av herrarna tryckte sin portion med risotto i ansiktet på kompisens meningsmotståndare.

Mina vänner, bröderna Leo och Stephan är aktiva katoliker. Leo har en mycket konservativ inställning och Stephan är betydligt mer liberal när det gäller både trosfrågor och hur katolska kyrkan skall styras och skötas. Stephan har tagit till sig och vidarebefordrat alla mer eller mindre rimliga anledningar till påvens avgång. Det är massor av rykten som cirkulerar. En del av dem är av den arten att man faktiskt inte skall återge dem här - ni anar nog ändå vad jag menar. Leo anser att det skall bli en påve från Europa, Stephan har tre favoriter, en från vardera Sydamerika, Afrika och Asien – vilket Leo tycker är helt förskräckligt. Om inte en påve är italienare, så måste han vara europé. Basta!

En hotellanställd i Bern, Fritz Aegerter har i samband med att hotell Bellevue firar sitt hundraårsjubileum avslöjat en pikant historia från ett besök där av Johannes Paulus II 2004. Han var där med ett följe av 40 kardinaler som var inhysta på hotell Bellevue. Den skröplige påven med sitt entourage bodde på något som kallas för Altersresidenz Victoria. En morgon, vid kardinalernas frukost, så ville en av dem ha en Red Bull. Fritz Aegerter talade om för honom att det fanns flera olika sorters färskpressad juice, men tyvärr ingen Red Bull. ”Det är inte åt mig,” sa kardinalen ”utan åt den Helige Fadern, han vill ha Red Bull till frukost”.

”Vi sprang iväg till Bahnhof, köpte en sexpack Red Bull och såg till att den kom till Victoria så påven kunde få sin morgondryck. Sen tackade påven mig med en liten medaljong och ett kort där han också tackade för den härliga morgondrycken.”

Farväl kött!

Det har varit kallt här de senaste dagarna och vi har faktiskt fått en del snö – blötsnö. Uppe i bergen har det snöat ymnigt och natten mellan lördag och söndag var det -36 i ett par bergsbyar i Schwyz och i Bern uppmättes det -15 på natten. Just nu känns våren långt borta men det kan ändra sig på ett par dagar.

Karnevalen eller rättare sagt karnevalerna drog igång på allvar i fredags, här i området var det Stranociada i Locarno, en karneval med musik, utstyrsel à la Rio och ficktjuvar. Sen har det fortsatt med större och mindre karnevalståg, musik, vin och mat i alla städer och byar här i Ticino. Asconas stora officiella firande blir i morgon, karnevalståg, musik och rissottata på piazzan. ”Risotto e luganighe per tutti” vilket betyder att alla kan äta risotto med en kryddad korv som lunch där.

Det firas så mycket att det för en nordbo som jag blir lite för mycket. För min del räcker det med fredagskvällen i Locarno och risotton i morgon. Sen fortsätter firandet under hela fastan, men när vi kommer närmare påsk, så tar de katolska inslagen med olika processioner över mer och mer.

Dessutom har jag jobb som skall utföras. Den här gången har får jag ta in experthjälp. Uppdraget gäller ett häfte om 84 sidor med information om olika sjukvårdssystem i några av EU-länderna, främst baserat på den ekonomiska delen med varierande finansieringsmodeller, men också med så mycket medicinska termer och ställningstaganden att jag bjöd hit Rickard. Han kommer i slutet av veckan när jag gjort grovjobbet med översättningen.

Igår var det bara D&P och jag hemma. Regula är i Goa, Marlene, som just befriats från gipset men skall använda kryckor ett par veckor till, var på karnevalsfirande i Bellinzona och Yvette låg till sängs med influensa. Dagens samtalsämne blev detta med fasta. Ingen av oss är lagd åt det hållet och vi diskuterade om man kunde göra några andliga upplevelser genom bön och fasta. David var en gång tvingad till fasta efter att han fått besök av några oönskade gäster i sin mag-tarmkanal vid ett besök i Indonesien. I hans medvetande fanns det inte plats för några ”högre tankar” under de två veckor som han var hänvisad till mediciner och örtte. Han tänkte bara på mat. Men vi var rörande eniga om att fyrtio dagar utan kött, det skulle vi klara.

På tal om sånt som man dricker, så görs det mycket reklam för ”Cannabis energy drink” nu i samband med karnevalerna och fastan. Det är ett holländskt företag som tillverkar den och dess magiska inverkan lär inte komma från bladen på cannabis sativa utan från fröna, samma hampfrön som en del fåglar med förtjusning sätter i sig. Man skall bli oerhört pigg av denna energidryck och vi tror att det är samma distributör som av den österrikiska uppfinningen Red Bull, burkarna står i samma ställ i butikerna. Det finns misstankar om att Red Bull i samband med hård träning kan förorsaka hjärtflimmer och Red Bull har kopplats till ett par dödsfall här i regionen. David hade googlat och jämfört de här båda dryckerna och funnit att det var i stort sett samma sak, med undantag för hampfröna. Vi såg, när vi var i Locarno att det fanns gott om urdruckna gröna burkar med ”CED” som den kallas, kastade på gatorna. Det här känns inte alls bra – inte minst därför att burkarna pryds av det klassiska cannabisbladet.

Jag nöjer mig med en kopp helt vanligt kaffe och sen skall jag sätta igång med dagens arbete. Ute faller det snöblandat regn, men i morgon skall solen skina igen.

Källa så klar...

I måndags körde jag till VVS-butiken för att välja ut en ny kran. Det fanns minst femtio olika kranar att välja mellan, en del av de mer exklusiva till och med anslutna till en vattenledning så man kunde testa. Vilket jag gjorde och öppnade en kran som inte hade en vanlig pip utan ett litet vattenfall. Då plötsligt befann jag mig i kapellet tillsammans med mormor och hörde gitarrsystrarna sjunga ”Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når...” Och insåg att den kranen skulle jag ha, även om den tillhörde de dyrare. Nu på förmiddagen var en montör här och satte fast den och sen dess har jag varit inne i badrummet många gånger enbart för att sätta igång mitt lilla vattenfall. Källa så klar, vatten du har...

Gitarrsystrarna var några damer i varierande åldrar, som jag minns dem var alla klädda i blommig sommarklänning och vita hattar där några t o m hade en frivol sidenblomma i hatten. Jag måste ha sett och hört dem även vid andra årstider, men det är de blommiga sommarklänningarna med sedesam trekvartsärm som jag minns. En av dem spelade mandolin, de andra gitarr. En av gitarrsystrarna hade en hög sopran och då menar jag inte enbart hög på klaviaturen utan även i decibel räknat. Ett av deras stora nummer var ”Till himmelen vi går, dit synden aldrig når....” Då höll sopranen en överstämma som man förmodligen kunde skära rostfritt stål med. Men jag lärde mig överstämman och när mormor spelade samma sång på grammofonen så var det jag som briljerade. Jag kan den nog fortfarande, även om jag inte är någon hög sopran.

Till himmelen vi går finns på You Tube, men där sjunger man ”jag går”. Ett uttryck för den ökande individualismen? Gitarrsystrarna skulle gemensamt gå till himlen, inte trippa in där en och en. ”Vi” ger en känsla av sammanhållning. Som i The Blood of the lamb, när hela Frälsningsarmén tågar in i himlen i samlad tropp. Eller ”I wanna be in that number, when the saints go marching in”.

Jag sökte efter ”Guds källa har vatten tillfyllest” på You Tube och hittade flera klipp, men bara ett av dem på den melodin som jag kan och det var verkligen inte klassisk strängmusik utan ett band som heter Cylt som spelade på Valborgsrock, en mycket annorlunda tolkning...

Mitt förhållande till gamla läsarsånger och den äldre, traditionella frikyrkosången är mycket kärleksfullt. Det finns en hel del av det slaget att lyssna till på You Tube och jag kan texterna utantill – om nu inte någon klåfingrig förnyare har moderniserat dem.

Källa så klar är faktiskt också moderniserad. När sången först publicerades började den ”De ropandes källa i Lehi”. Det är en berättelse från Domarboken, om när Simson hämnas på filisteerna.

Dom 15:18 Och han blev mycket törstig och ropade till HERREN: "Du har genom din tjänare gett denna stora seger, och nu måste jag dö av törst och falla i de oomskurnas hand!" 19 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och ur den kom vatten. Han drack, och hans ande kom tillbaka och han fick liv igen. Därför kallas källan "Den ropandes källa i Lehi", och den finns än i dag i Lehi. 

Lite av varje

Helgen har varit ovanligt lugn. David har varit i Köln, Pierre är i England, Regula i Biel och Yvette har jobbat  Återstod alltså Marlene och jag som fick göra det bästa av situationen. I lördags åkte vi till Cannero och åt lunch på en restaurang med uteservering belägen ett stycke upp på sydsluttningen och satt sen där och solade oss en stund vilket resulterade i att min min näsa som fortfarande var rätt röd efter förkylningen nu blev ännu mer röd av solen. Vädret svänger nästan från dag till dag, ibland är det vårväder och minst +10, nästa dag kan det vara ett par minusgrader på natten och bara några få plusgrader på dagen. Men nog märks det att våren är på gång.

Igår tog vi fram en gammal videorulle från internationella kongressen 1990. Vi har sett den förr, och den håller fortfarande. Sen köpte vi kinamat till middag. David har varit i Kina och han påstår att inte ens på de mest västerländska hotellen serveras det kinamat som avlägset påminner om den vi får här. Men det är gott och dessutom väldigt praktiskt när man får det i en vaxad pappbägare = ingen disk.

Sen när jag skulle gå och lägga mig så upptäckte jag att vattenkranen till handfatet i badrummet stod och rann och det gick inte att stänga av den. Nu var jag väl förberedd på att något sådant skulle kunna hända, David bytte packning på den för ett par år sedan och rekommenderade redan då att jag skulle byta ut kranen, men det har förstås inte blivit gjort. Det är nämligen så, att när jag för rätt många år sedan bytte ut det gamla, spräckta handfatet, så fastnade jag för ett tvättställ med underskåp och matchande spegelskåp som var alldeles för dyrt och då sparade jag in på kranen istället. Som tur är, så finns det en kran som stänger av allt vatten i badrummet så jag fick vrida till den och ta med mitt pick och pack till det andra badrummet istället - det som inte används för att det skall se fräscht och fint ut när det kommer gäster. I eftermiddag skall jag köra bort till en VVS-firma i Locarno och se om det finns någon kran som passar mitt kritiska öga. Och plånbok.

Vårdag

Sedan jag skrev här sist har min huvudsakliga sysselsättning varit att hosta! Men jag är inte ensam, den förkylningssjukdom som grasserar här har tydligen varit av det slaget att först får man ont i halsen, sen kommer snuvan och när man tror att man är på väg att bli frisk igen, så kommer hostan. Och det är inte vilken hosta som helst, man hostar tills man tappar andan. Apoteken här i trakten har t o m haft brist på hostdämpande mediciner... Men nu verkar det som jag kommer att överleva.

Regula har lyckligtvis hållit sig frisk, så hon har fått agera färdtjänst åt Marlene, jag hoppas att jag kan rycka in fr o m i morgon. Marlene har också varit frisk, om man nu undantar den skadade foten förstås.

Elvy och jag fortsätter med vår mailkontakt. Hon kom med ett gott råd från mormor, koka upp mjölk, lös upp frikostigt med honung i mjölken och drick så varmt som möjligt. Jag prövade en gång och återgick sedan till diverse apoteksmediciner. Honungsmjölken smakade riktigt läskigt. Men den kanske hade varit effektiv om jag varit lite mer uthållig. Annars var ju kombinationen biblisk,'ett land som flyter av mjölk och honung'. Regula hade tips på te tillagat av riven färsk ingefära och kokande vatten. Nej, jag prövade aldrig. Man kan inte utsätta sig för alltför vidlyftiga experiment när man är sjuk. Eller hur?

Jag har jobbat lite mellan hostattackerna och nu gäller det att hinna ikapp, deadline är satt till 10 februari. Så nu gäller det att sätta igång på allvar. Trots att solen skiner och det redan är +8. I morgon och på torsdag skall det bli riktigt vårväder här, med eftermiddagstemperatur på minst +15. (Jo, ni får lov att vara avundsjuka.)

Förkylt!

I fredags eftermiddag kom de första signalerna, ont i halsen och huvudet. Lördag morgon satte snuvan in... Regula ilade till apoteket och köpte halstabletter, näsdroppar, pamol och extramjuka pappersnäsdukar. Idag är det lite bättre, näsan rinner inte lika mycket men nu börjar jag hosta. Så här förkyld har jag inte varit på flera år! Men det är som dom säjer, försöker man medicinera bort en förkylning är den över på sju dagar, annars tar det en vecka.

Återkommer när jag har något att berätta.

En trevlig weekend.

Vid niotiden i torsdags kväll ringde min gamla kompis Sarah. Det var en verklig överraskning, vi har förutom ett samtal via Skype för ett år sedan, inte haft någon kontakt sedan jag flyttade till Sverige. Sarah bor numera i Aberdeen och hannes man jobbar inom offshore – där man jobbar intensivt några veckor och sen är ledig ett tag. Nu var de i Brambrüesch som ligger strax utanför Chur för att åka skidor och då hade Sarah kommit på att jag nog inte bodde så väldigt långt därifrån. Sen följde ett antal telefonsamtal till England för att lokalisera mig och via Kevin och Margaret i Saffron Walden fick hon mitt telefonnummer.

Jag är alltid lite tveksam till att ta upp gamla kontakter. Det blir ofta så att man avverkar gemensamma minnen i snabb takt och sen inte har så mycket att prata om, men var Sarah i Schweiz och hade ansträngt sig för att få kontakt med mig, så tyckte jag att jag borde träffa henne och jag åkte till Chur på fredag.

Jag hade inte behövt oroa mig, vi avverkade visserligen alla gamla minnen men det tog rätt lång tid och sen hamnade vi i nutid och det fanns en hel del att tala om. Sarahs man var, trots att det snöade en hel del, ute i skidbacken med några vänner. Sen hade han och jag en del att tala om eftersom han jobbar inom offshore ute på Nordsjön. När jag berättade att jag hade en hytte i Norge och brukade åka skidor på Geilo, så halkade han in på den norska oljeindustrin. Nu vet jag inte så mycket om den, men tillräckligt i alla fall för att hålla samtalet igång. Och så lärde jag mig ett och annat.

Våra vägar skildes egentligen när Sarah började läsa medicin i Southampton och jag stannade kvar i Sale och läste i Manchester. Vi hade varit oskiljaktiga sedan i sexårsåldern och hade väl haft kåren som vårt ”kitt” trots att vi med tiden blev rätt olika som personer. Vi skrev ett och annat brev till varandra men ingen av oss upplevde något tomrum när kontakten upphörde. Sarah blev inte läkare, hon intresserade sig för människor men klarade inte ”äckelfaktorn” i medicinutbildningen utan sadlade om och blev psykolog. Jag berättade för henne om det som hände på kyrkogården i oktober och vad det har lett till och det var rätt intressant att höra hennes uppfattning. Hon trodde inte att jag skulle bli besviken. Sarah fanns med i mitt liv sedan strax efter min mamma hade lämnat oss, så hon hade vissa minnen av vad jag sagt och att hennes föräldrar hade förmanat henne att vara snäll mot mig.

Det blev en del armésnack också och Sarah visade mig att det fanns några klipp med Sale Songsters på You Tube. Det hade visst varit en reunion i Sale i november, men Sarah hade inte haft tillfälle att åka dit. ”Och förresten, det är en annan värld, en annan tid,” sa hon. När jag berättade om vår lilla husförsamling och vilka som var med där, så hajade hon till när jag nämnde David Green och sa att hon nog visste vilka han och hans syster var. Hon nämnde tid och plats och jag får väl kolla med David när vi träffas om ett par veckor. David har nämligen just åkt till Zürich och stannar där tills det är dags för en konferens i Bonn i slutet av månaden.

Jag reste hem igår och innan vi skildes åt, så tyckte Sarah att vi kunde hålla kontakt via mail. Hon föreslog  ”halvårsmail” ett i mars-april och ett i september-oktober. Hon håller kontakten med några andra på det viset och det fungerar bra. Jag tycker det var en bra idé, man skickar ett mail och berättar lite om vad som hänt. Skulle vi sen befinna oss i närheten av varandra någon gång, så är det enkelt att eventuellt arrangera ett sammanträffande.

Och nu är jag hemma igen och skall försöka ta igen jobbet jag missat under de här dagarna. Jag får klara mig på det som finns i kylskåpet under dagen och sen handla när jag skall hämta Marlene på jobbet i eftermiddag. Jag överlever kanske, men det finns inget bröd, bara digestivekex och ingen mjölk till kaffet.

Hyreshaj!

Rickard ringde för en stund sedan och frågade när jag tänkte resa upp till Geilo. Han hade blivit tillfrågad om han kunde tänka sig att hyra ut hytta, (min hytte) v 4-5 och eventuellt vecka 6. Det var vänner till familjen från Bergen, som hyrde hytta några veckor i somras, som skulle få helrenovering av sin lägenhet efter en vattenskada. De tänkte kombinera nytta med nöje och ta årets skidsemester under tiden som de var hemlösa. För min del går det alldeles utmärkt, lite extra inkomster skadar inte. Jag hade dessutom inte tänkt att åka upp förrän senare. Först tänkte jag slutet av februari, men nu kommer ju påsken så tidigt i år, att jag tror att jag väntar tills i början av mars och stannar över påsk. Just nu är det visst riktigt kallt uppe på Geilo och nästa vecka skall det bli ännu bistrare. Nej, då är det bättre här med dagstemp som kan nå upp mot +10 om solen tittar fram.

Jag svarade på Elvys mail i måndags kväll. Då berättade jag om min blogg och att jag faktiskt skrivit lite om henne där. Jag tyckte att hon borde känna till det. Nu på morgonen hade jag fått svar och hon tyckte inte illa vara. Hon hade suttit i flera timmar och läst bloggen och tyckte att hon lärt känna mig och mitt liv här i Ascona genom den. Hon kommenterade att jag skrivit så mycket om mormor och tyckte det var roligt att jag skrivit om stugmötena som jag fick vara med om. Hon kände igen sig!

Det är en sak att ”umgås” via mail, en annan sak att ses IRL, men vårt utbyte av tankar via mail fungerar väl och det är en god början. 

Rökelse, guld eller myrra?

Igår var det epiphania – eller trettondagen som den kallas i Sverige. Vi började diskutera dagens betydelse, att de vise männen hittade fram till stallet i Bethlehem med sina gåvor. Men Marlene visste att dagen egentligen firades till minne av Jesu dop och det är därför som östkyrkorna har sin stora festdag då. Sen hade Regula hört att man för länge, länge sedan bestämde att 25 dec skulle vara dagen för Jesu födelse därför att man då skulle kunna förlägga bebådelsen exakt nio månader tidigare, annars skulle bebådelsen vissa år kunna kollidera med påsken. Och den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är att Jesus föddes någon gång mellan år 4 och 7, dessutom inte mitt i vintern...

Vi tyckte ändå att det är bra att man har en dag som så tydligt talar om hur de vise männen kom med sina gåvor till Jesus och att vi kunde fundera över vad vi kan ge. Då kom det fragment av en sång till Pierre, ”What can I bring (eller give) to my Saviour” men sen var det stopp och varken David eller jag kunde komma på vad det var för en sång. Men sen, när jag kom hem, så kom jag plötsligt på att det måste vara en sång som jag hört när jag varit hos mormor. Jag letade förgäves efter mormors Segertoner där jag trodde att den kunde finnas. Sen hittade jag sången i en bok med handskrivna sångtexter med gitarrackord prydligt inskrivna över texten i första versen och kören. Det var mormors handstil och det kändes som en mycket levande hälsning från henne. . 

1. Jesus, vad skall jag Dig giva? Vad kan Du vänta av mig? Rökelse, guld eller myrra vore för litet för Dig.

Kör: Jesus mig själv jag Dig giver, Du är min frälsare god. Och Du skall evigt mig äga, ty Du mig köpt med Ditt blod.

2. Jesus, vad skall jag Dig giva? Läppar, som prisa min Gud, fötter, som på Dina stigar, glatt gå åstad på Ditt bud.

3. Jesus, vad skall jag Dig giva? Evigt jag tjäna Dig vill. Hjärtats odelade kärlek, allt skall nu höra Dig till.

Nu har jag spelat den några gånger och är tämligen säker på melodin. Får Pierre höra den. så kanske han minns mer av texten.

Annars? Ytterligare en dag med fint väder, +15 och solsken just nu. Jag har ställt undan adventsstakarna och de fåtaliga julprylar som jag har haft framme, här håller man inte på med sådant tjafs som tjugondag Knut. I morgon börjar jag jobba på allvar med mitt nya uppdrag.

Första inlägget år 2013

Nu är min karriär som butiksbiträde över för den här gången. Jag tycker att det har varit jättekul, men mina fötter har nog vissa kvällar haft en annan uppfattning.

Nyår firades här hos mig med buffé. Vi var tio personer, precis så många som får plats runt bordet. (Kräver man inte armbågsrum så kan jag nog klämma in ett par till.) Det var italienskinspirerad plockmat, men på allmän begäran så hade jag också gjort en Jansson, en stor sådan och den tog fort slut. Vid tolvslaget gick vi ner till piazzan och tjuvtittade på andras fyrverkerier. I närheten av Gerra, på andra sidan sjön måste något ha gått fel när de fyrade av, det blev en explosion av raketer, solar, vattenfall och bengaliska eldar som for åt alla håll. Det såg rätt pampigt ut, men vi var tacksamma för att inte befinna oss i närheten. Det gick nog bra i alla fall, annars hade det väl blivit rubriker i lokalpressen.

På tal om kalas, så undrade Jenny om det var obligatoriskt med smoking på våra tillställningar. Nänä, det var så att Yves hade hittat en begagnad sådan när de röjde efter hans farbror. Och då tyckte han att han skulle förgylla vår julmiddag med att komma ståndsmässigt klädd. Men högmod går före fall - som ni kunde läsa i ett tidigare inlägg.

Marlene kom hem från Goms på nyårsdagen med foten omlindad. Hon hade gjort sig illa i foten redan på annandagen men inte haft tillfälle att få foten undersökt. Igår var hon på sjukhuset och fick besked om att hon hade brott på ett par av benen i foten, men det verkade lyckligtvis som om benbitarna låg på plats. Nu har hon foten i ett mer imponerande gipspaket som skall sitta på i 4-6 veckor. Regula och jag har lovat att vara färdtjänst så att hon kan ta sig till och från jobbet.

David har tackat ja till att leda den europeiska delen av ett stort forskningsprojekt inom vatten och miljö. Han kommer att jobba jättemycket under två år, men det är verkligen ett prestigeprojekt och förstås en ära att ha blivit utvald av UNEP till detta. Han var mest bekymrad över hur det skulle bli med årets kanalfärd(er) och hade kontaktat sina släktingar. Det kom snabbt svar, de lånar gärna ut båten till oss andra, förutsatt att Pierre eller Rickard är med och hade redan förslag på att vi skulle köra båten norrut i maj. De hade tänkt sig att själva kuska runt på Pennine canals i sommar. (Det är alltså norr och öster om Manchester.)

Och så har jag fått mail från min mamma, som kom hem till Toronto i torsdags. Jag tror faktiskt att vi skulle kunna få en relation till varandra. Tiden är nog inne för oss båda, hon har sitt liv i Toronto och det har gått 35 år sedan hon lämnade oss. Jag har mitt liv och en trygg tillvaro här i Ascona. Jag hoppas att någon gång kunna få svar på en del frågor som jag har.

Det är mer vår än vinter här med dagstemperaturer på +12-14. Men det skall bli kallare. I morgon skall vi samlas hos Marlene klockan elva och sen står Regula för maten. Det skall bli skönt när det blir lite ordning på tillvaron nu efter helgerna.