Måndagskväll i Uppsala

Nu är jag i Uppsala och när jag testade, så fungerade bredbandet trådlöst! Det ingår tydligen tillsammans med ett otal tv-kanaler i våningen. Nu vet jag inte riktigt hur det fungerar, om man måste kryptera, men det här blogginlägget går ju ändå rakt ut på nätet. Och det viktigaste är just nu att man har tillgång till internet för nödvändig information.

Jag har märkt mer och mer under det senaste året att jag tänker på Sverige som hemma, faktiskt på samma sätt som jag tänker på Ascona som hemma. Lite kluven på sätt och vis men man kan väl vara hemma på två olika platser också? Nu har jag ju inget ”hem” i Sverige, men jag har ett eget rum. Den f d jungfrukammaren blir nu mitt rum i Elvys våning. Möblerad med en säng och en golvlampa.

Det var spännande att komma hit och se vad inredaren hade gjort. Våningen är långt ifrån färdiginredd, men det går att bo här. Alla väggar är ljusa och fräscha, en del dörrar och andra snickerier var lite skavda och allt sådant är åtgärdat nu. Jag tror att jag nämnt att det fanns ett rum som hade tapet med blommor i regnbågens alla färger och himmelsblått tak. Den färgsättningen är historia nu, tack och lov. Inredaren skall rådgöra med Elvy i morgon och på onsdag och sen reser vi nog till Hälsingland.

Vi har ett köksbord och två stolar till låns och på det ligger ett antal möbelkataloger och pärmar med förslag på olika inredningsstilar och färgkombinationer. Först tyckte jag det var jättespännande att bläddra i dem men efter en timma blev jag enbart stressad. Elvy har lite mer tålamod med sådant här. En sak har vi redan blivit eniga om, i matsalen skall det bli ett stort rektangulärt bord i ljust trä med sex ”Y-chairs” till. Nu är bara frågan om det skall bli svarta eller kinaröda stolar. Jag håller på kinaröd, jag hittade faktiskt en sådan på en loppis i Locarno för rätt många år sedan, jag tror inte att någon visste vilken dyr stol det var, Jag betalade 30 CHF för den, ungefär 225 svenska kronor. Den står i min hall nu och ser välkomnande ut tillsammans med ett litet rött runt bord på vilket det står en telefon av äldre modell. Retro alltså. Matbordet skall bli så stort att sex personer kan sitta där bekvämt och så skall det ha utdragsskivor för ytterligare två kuvert. Det kommer säkert att bli trevliga middagar vid det bordet.

Alice har lyckligt och väl kommit hem till Toronto. Som jag har förstått det, så har Alice blivit helhjärtat ”svorsk” på de två månader som hon varit här. Och hon hade faktiskt ingen övervikt på sitt bagage. Men det var visst på håret. Blir det en eländig vinter i Toronto så har hon två rejäla lusekoftor att ta på och en tovad broderad grå cape, inköpt i Finland. Bland annat.

För att nu övergå till ett helt annat ämne, så kanske Pierre kommer att stanna i Norge längre än beräknat, man oroas mycket över vad klimatförändringarna (läs:regnet) kan ställa till med i kuperad terräng framöver. Det har redan, trots att det var riktigt fint väder en lång period i somras, visat sig att jordmassor ger sig av lite här och var. Och märkligt nog, så har David fått erbjudande om att vara med i ett forskningsprojekt i alpländerna som faktiskt tangerar Pierres ämnesområde. Det handlar om hur vattenförsörjningen kommer att se ut i framtiden när det blir allt vanligare med stenras och att jordmassor flyttar på sig. (Ungefär så var det.) Nu är det alltså verklighet att klimatförändringarna kommer att påverka oss mer, och kanske snabbare än experterna trott. Det har regnat kopiöst mycket i Ticino den senaste tiden, även om det också varit en del riktigt fina dagar. Men regnar det så kommer det massor av vatten. Det är förresten inte enbart södra Europa som råkar ut för överraskningar. Jag läste på nätet att någon plats i Västsverige, på ett mycket begränsat område, hade fått 80 mm på drygt två timmar.

Och så är det val snart. Både Elvy och jag får rösta. Jag har beställt ett dublettröstkort för att kunna rösta i Sverige, andra val har jag ju fått rösta på ambassaden. Elvy jobbar på för att ta in så mycket information som möjligt om de olika partierna. I går såg vi på skattedebatten i tv. Anita har lånat ut en gammal tjock-tv. Nu är det inte bilden som avgör utan budskapet, men igår kunde man nog läsa mellan raderna av deltagarnas kroppsspråk och miner. Vi var eniga om att centerpartiets representant var riktigt osympatisk, att Anders Borg verkar vara trött och att han kommer att få en tuff match mot socialdemokraternas Magdalena Andersson som är mycket piggare och som kunskapsmässigt och strategiskt definitivt inte är underlägsen Borg, och som lyckas framföra sina åsikter så folk förstår. Som det är nu så dissar vi båda centern, kristdemokraterna och sverigedemokraterna. Övriga partier har vi lite olika synpunkter på.

Norge är ett farligt land.

Mitt uppdrag blev klart för en stund sedan, nu återstår bara den sista genomläsningen men den måste jag vänta med tills i kväll eller i morgon. Det fungerar så att när man får ett tidsmässigt avstånd, så upptäcker man alltid något som kan uttryckas bättre. Men – då tänkte jag att nu tar jag en kopp kaffe och en bulle och sen tar jag en promenad och fräschar upp hjärnan lite. Men vad hände då? Jo, det kom en riktigt rejäl störtskur och när den upphört så fortsatte regnet. Det ser ganska grått ut här, Hallingskarvet är gömt bakom moln och... det blir nog ingen promenad. Rickard är på Ustaoset och hjälper Verena att montera upp en ny duschkabin. Verena är en schweizisk dam som bor i Norge sedan många år tillbaka och som har hytte på Ustaoset.

Nu har Alice och Elvy avslutat sin rundtur. Jag frågade var i Finland de varit, men fick till svar ”du kan väl inte begära att vi skall komma ihåg de där konstiga namnen”. Finland fick i alla fall klart godkänt, folk var trevliga och hjälpsamma, maten var exotisk men god och städerna överraskande vackra. De övernattade i Haparanda, förundrades över att det fanns ett stort Ikea där och fortsatte sen via Luleå till Arvidsjaur. Resan gick sen till Vilhelmina och Östersund och tillbaka till Hälsingland. De hade kört nästan 2200 km! Jag antar att när man bott i ett så vidsträckt land som Kanada har man helt annan relation till avstånd. Jag som bor i lilla Schweiz tycker att avstånden både i Sverige och Norge är stora.

Jag hade fel, det är den 16, nu på lördag som Alice reser hem. Jag reser till Uppsala på söndag.

Ni har förstås läst något om den hemska olyckan vid Nigardsbreen. Om inte, så var det ett tyskt par som tillsammans med sina barn trotsade både varningsskyltar och avspärrningar och gick fram till brekanten. Breen ”kalvade” och ett stort isblock föll över föräldrarna som dog mitt framför sina barn. Jag tror barnen var 6 och 8 år. Nu skulle man kunna tro att en sån här händelse avskräcker andra från att göra sådana här dumheter, men två dagar efter så var det en tysk (!) dam som tillsammans med ett litet barn gav sig upp på brekanten. Bara en kort stund efter att man fått ner dem helskinnade kom det ett sällskap om fem personer som skulle ge sig upp på breen. Nationalitet? Gissa!

En tysk tidning hade mage att anklaga personalen på brecentret för dödsolyckan, de skulle naturligtvis ha patrullerat längs avspärrningarna om det var farligt att gå innanför dem. Det händer ständigt olyckor med tyska turister. Belgien och Holland ligger också i topp på olycks- och tillbudslistan. Det verkar som om man tycker att det är helt naturligt att samhället skall ställa upp med ögonblickliga och kvalificerade hjälpinsatser när folk bär sig dumt, rent idiotiskt åt.

För några veckor sedan var det en rysk kvinna som inte respekterade varningsskyltar och staket utan föll i Vöringfossen med ett totalt fall på 182 meter varav den sista delen är ett lodrätt fall på 145 meter. Ett par grannar här har varit vid Vöringfossen nyligen. Nu var de på andra sidan vägen, där man ser mot fossen. Däremot så har man där en riktigt häftig vy över Måbödalen och där stod folk intill stupet och tog selfies. Varningsskyltar och avspärrningar ignorerades helt.

Basehoppning i Lysefjorden är en riskabel sysselsättning. Då är det för det mesta frivilliga fjällräddare som får ge sig ut när någon fastnar i fjällbranterna. Jag minns en händelse för några år sedan. En engelsman fastnade där, han hoppade trots att det var både stark vind och riktigt dåligt väder i antågande och han var bestämt avrådd från att hoppa. Han fastnade och det gick inte att undsätta honom, och han hämtades ner två dagar senare och var då död, troligen på grund av en kombination av allvarliga skador och regn och kyla. Hans anhöriga i England startade då en process mot de frivilliga räddarna som, ansåg man, inte hade gjort sin plikt. Jag tror att det inte blev någon process i Norge – men de anhöriga hade krävt en miljon pund i skadestånd från de fega och försumliga fjällräddarna. Ett av de anhörigas (eller deras advokats) argument var att om det finns fjällräddare så är det deras skyldighet att rycka ut för att rädda liv, oavsett väderförhållanden eller fara för dem själva.

Igår var det en tågolycka i Graubünden, tåget mellan St Moritz och Chur spårade ur när det körde in i ett jordras i närheten av Tiefencastel. Det har tydligen rasat lite här och där i östra Schweiz och söder om alperna efter allt regnande. Och för några dagar sedan förolyckades sex alpinister på Mont Blanc. Det är farligt med sommar och ferieaktiviteter.

Men om regnet upphör så tar jag nog en liten promenad.

Och vad sätter jag för rubrik här då?

Uppdraget som jag skulle få på måndag, det kom redan igår. Det är inte så stort, jag räknar med att vara klar i slutet av nästa vecka och sen reser jag till Sverige. Alice skall resa hem måndag (18.8) och då är Elvy förstås i Uppsala. Jag har inte hört något om hur det går med inredningen av våningen, det har väl varit sommarstiltje på den fronten.

Jag får korta sms om var Alice och Elvy befinner sig. Måndag körde de till någonstans på Höga kusten och tisdag till Umeå och där tog de färjan till Vasa och nu är det sightseeing i Finland. De kör tillbaka till Sverige via Haparanda och tänker köra i inlandet tillbaka till Hälsingland. Snacka om roadtrip!

Jag har talat med Bea nu på morgonen, hennes moster och morbror som numera bor i Skåne har sommartorp i någon av de evakuerade byarna i skogsbrandsområdet. De kom hem till Bea och Lasse i Kristinehamn, medförande två katter, två hundar och en bil som var fullproppad med saker. De vet inget om vad som hänt med huset, men troligen har det brunnit ner. De hade en del ärvda möbler i huset, dem och annat som de var rädda om hann de köra iväg till någon plats utanför brandområdet – i en gammal hästkärra som inte varit i bruk på många år, Den hade alla tänkbara brister, både mekaniskt och juridiskt men det hade gått bra i alla fall. Nu har Bea och Lasse häst- och hönsvakt, så de tänkte ta en liten tur till västkusten.

Riskerna för bränder i skog och mark har avtagit här efter de senaste dagarnas regnande. Nu varnar man istället för rikligt flöde i olika vattendrag. Men trots vädret så är det mycket turister här. Det är faktiskt alltid intressant att komma ner till Geilo och kolla var bilarna kommer ifrån och smyglyssna på samtal. Speciellt när man skall försöka hitta rätt matvaror på Coop. Jag känner så väl igen situationen, när jag kom till Ascona så fick jag gissa – om det inte var de multinationella matföretagens universella skräpmat för den kände man igen på förpackningen. Sen blev jag bekant med Pierre och David och Marlene och fick välbehövlig och välkommen inköpshjälp och undervisning.

Ett tråkigt besked!

I torsdags ringde Andrew till David och berättade att de fått ett rejält motorhaveri på båten. Som tur var, så befann de sig strax söder om Leicester, inte så väldigt långt från Braunston, när det skedde. Andrew hade redan tidigare funderat på att byta ut motorn mot en nyare, tystare och mer miljövänlig och det blev alltså dags för det nu. Tyvärr dröjer det innan man kan leverera en ny motor, och samtidigt skall det göras en del annat underhåll på båten så den har rest färdigt för i år. David ringde hit och frågade om någon av oss hade lust att följa med om han hyrde en båt. Rickard sa ja med en gång, Pierre kan inte och jag tackade nej. Det har varit så mycket åka hit och dit och jag har ju lovat att komma till Sverige efter kanalturen. Nu kan jag åka dit lite tidigare. Men Rickard och David blir inte ensamma, Regula, Marlene och Melanie (som var med oss på Avon ring 2011) skall följa med. Det blir förstås inte Kennet & Avon utan de siktar in sig på de nordligaste kanalerna, Leeds-Liverpool, Rochdale m fl.

Pierre är just nu uppe vid Tafjord, han är mycket entusiastisk över allt han får se och lära. Han blir kvar i området några veckor till och därefter blir det undersökningar av en bergvägg vid Aurlandsfjorden. Sen skall han upp till Troms igen, för att följa upp de undersökningar av permafrosten som gjordes i våras och han kommer att stanna där tills i slutet av september.

David har fått mail från våra nya vänner, Jennifer och Nigel Johnson från USA, de håller på att avveckla sitt liv och sina finanser i Albany och har just lagt in om uppehållstillstånd i Schweiz, för att bosätta sig i Ticino.. De räknar med att det tar 3-4 månader att få besked. Men enligt tjänstemannen på ambassaden så skulle det inte finnas några hinder för att få uppehållstillstånd. Det skall bli spännande, vår lilla krets kan utökas. De tillhör en presbyteriansk kyrka i Albany, men har inte varit några regelbundna besökare. Jag hoppas att de kommer att bli så väl omhändertagna att de inte kommer att ångra sin flytt. Leo har redan frågat David om han vet något om hur det går. Han tänker nog använda sig av Nigels kunskaper...

Erik har hört av sig, han skall maila över ett jobb om ett par dagar. Det tänker jag slutföra här på Geilo, och sen reser jag till Sverige. Alice och Elvy hade funderat på en tur till de baltiska länderna, men det verkade vara alldeles för varmt där. Sen tänkte de på Gotland, men där är det medeltidsvecka nu och då finns det knappt ståplats i Visby. Idag kör de norrut istället, det skall bli spännande att se var de hamnar.

Vädret här skiftar, vi har haft dagar med riktigt busväder och dagar med blå himmel och mer än +20. I morgon kommer Frederike och Hans hit. De har haft ett hus här på Kikut, men sålde det och skaffade en stor båt istället. Bor man i Sandefjord så är väl det minst lika bra. Det är två hus här som skall ut på marknaden inom kort. Det skall bli intressant att se vad ägarna begär. Marknaden för hytter är tydligen rätt mättad, jag läste något om att priserna sjunker märkbart i en del områden, särskilt de som inte har så mycket annat än skidåkning på vintern att erbjuda.

Rickard har börjat laga middag, han brukar vara hemlighetsfull med vad det blir, men det är nog något som skall stå i ugnen. Det blir säkert något gott, han är en riktigt bra kock. Efter middagen skall jag lura med honom ut på en promenad - om det fina vädret som vi har just nu står sig. Men man kan aldrig lita på fjällväder.

Hav och språk

Nu har vi varit på en helt fantastisk båt- och sightseeingtur. Rickards f d kollega Einar ägde båten och så var det hans bror Geir, som bor i Lyon. Och så Rickard och jag. Båten ”Ariadne” var riktigt flott, det var förvånansvärt gott om plats i den och alla ”mod cons” fanns. Och så gick den fort när ägaren var på det humöret. Geir tyckte att han och Rickard nästan var grannar. Han tog fram sin lilla smartphone och kollade, men det var faktiskt 303 km mellan Lyon och Biel. Och till Ascona var det 512 km. Det är helt otroligt hur mycket man kan stoppa in i en av dessa små telefoner. Det fanns förstås gps i den, men Einar sa att han inte litar helt på att köra med gps, han hade riktiga sjökort också och tog ut kursen på gammalt hederligt sätt och visste hur man utnyttjade fyrar, prickar och markeringar på land. Det kändes tryggt.

Resan upp till Ålesund tog två dagar med övernattning vid Kinn, en ö utanför Florö. Öns sevärdhet är en liten kyrka, byggd på 1100-talet. Den ligger på yttersta nordspetsen av den lilla ön, vi fick lägga till på öns öst- och läsida, något annat var inte möjligt. Vi fick alltså använda benen för att bese kyrkan och sen gick vi upp i något som kallas för Kinnaklova, en naturlig spricka i berget.

Nästa dag svängde vi in mot Målöy och såg på Kannesteinen. Det är en stenpelare som formats av havet så den ser ut som... ja, i mina ögon var den mest lik en svamp. Därefter rundade vi Stadlandet och det var exceptionellt lugnt på havet, även om det gungade en del. Stad är annars ett ställe som fruktas av både nyttotrafiken och nöjesbåtar. Rickard har varit med om att det blåste rejält och gick riktigt hög sjö där när han seglade här med några vänner och han roade sig med att försöka skrämma upp oss vilket inte lyckades. Geir kollade sjörapporten i sin telefon. Man har – på fullt allvar – föreslagit att göra en tunnel genom Stadlandet för att undvika den med rätta fruktade udden där också Norges Vestkapp finns. En av Hurtigrutens båtar fick stopp i maskineriet här när det dessutom stormade. Det lär ha varit på håret att det blev en riktig katastrof. Men vi hade tur med vädret. Nästa morgon lämnade vi båten och dess ägare i Ulsteinvik där den skulle förses med helt nytt elsystem och lite elektroniska tillbehör.

Vi andra tre åkte sen till Ålesund, där vi tog in på hotell och brydde oss inte särskilt mycket ocm ”terrortrusslen”.Vi hyrde bil och åkte tunnlarna ut till öarna utanför Ålesund. Det är ”undersjöiska” tunnlar dit ut och väl ute fanns en hel del att se på, bl a en kyrka från 1100-talet, byggd i vit marmor. Ålesunds flygplats, Vigra ligger också därute. Ålesunds centrum är sevärt med alla jugendinspirerade hus. De byggdes efter att hela staden brann ner en stormig januarinatt 1904. På kvällen åt vi "sjömat". Det var krabba, räkor, havskräftor, blåmusslor och kammusslor. Till det fick vi tre olika såser och rostat bröd. När Geir såg på vinlistan att de hade ett av hans "lokala viner"  Château Mont Redon, så tyckte han att det skulle vi dricka till. Det var tur att vi var tre som delade på en flaska, den var inte billig! (För att uttrycka det försiktigt...)

Nästa dag startade vi tidigt och körde via färja först till Molde ”rosornas stad” och sen till Atlanterhavsveien. Rickard och jag hade kört där förr, men för Geir var det premiär. Det är en sån mäktig upplevelse att det går att göra om flera gånger. Vi var sen i Kristiansund och åt pizza och eftersom vädret var så fint, så tog vi en liten extra tur runt Åndalsnes med en snabbvisit vid Trollveggen innan vi körde tillbaka till Ålesund. Det är tur att nätterna är så ljusa – både nordligt och västligt gör sitt till. Lördag ägnade vi åt sightseeing i Ålesund. Vi hade lovat att hålla oss där om jobbet med båten gick snabbare än beräknat, för då skulle vi bli hämtade i Ålesund. Det blev inget med det och vi hade en trevlig dag och en mycket trevlig (men dyr) utekväll. Vädret var helt fantastiskt, ljummet i luften, havsbris och stan var full av folk.

Söndag förmiddag kom Einar och mekanikern med båten till Ålesund och hämtade oss. Det skulle samtidigt vara en provtur för att se att allt nytt fungerade. Det var något som de upptäckte behövde rättas till och först hade de tänkt att göra det måndag morgon, men väderutsikterna, med en front i antågande gjorde att mekanikern jobbade söndag eftermiddag istället. Vi rundade Stad – nu var det faktiskt betydligt mer sjögång just runt udden men väderfronten hade vi bakom oss. Så småningom hamnade vi i Kalvåg, där vi övernattade. Sen var det full fart utomskärs till en ö som heter Fedje, där infarten mot Bergen börjar. Det var mycket båttrafik i den långa infarten, det var små snäckskal till båtar med gigantiska utombordsmotorer och faktiskt en hel del kanoter och så fanns det övermodiga personer som hade gummibåtar som de hoppade i från. Einar var rätt upprörd över detta, det händer olyckor varje år, både drunkningar och att de som dyker blir påkörda av snabba båtar. Hade det varit ”riktiga” dykare hade de haft flaggor på sina gummibåtar och dessutom inte hållit till mitt i farleden.

Vi stannade i Bergen över natten och tog förmiddagståget hit. Vi såg inte något av den utökade bevakningen mer än två trötta poliser på stationen. Bergen hade knappt hämtat sig från invasionen av besökare till Tall Ships Race. Det var ganska skräpigt här och där... Eller överallt faktiskt.

Och nu är det vardagen i Geilo igen. Mulet och... +20 är väl inte så illa. I Ticino regnar det. David säjer att det har vräkt ner och att regnrekord slagits på löpande band. Värst är det tydligen kring Lugano där flera jordskred har inträffat. Men nu ser det ut att lugna ner sig.

Det har varit en olycka med en schweizisk turistbuss i Nord Tröndelag idag. Rickard har just kollat om de schweiziska tidningarna skrivit något om det och det hade de förstås. Han hittade också en artikel i Neue Zürcher Zeitung: ”Schweizerdeutsch ist nicht minderwertig.” Den handlar om att – exakt som i Norge - alla skall ha rätt till sin dialekt. Då menar man inte något slags standardschweizertyska utan den lokala dialekten. När Rickard gick i skolan så var det ”hochdeutsch” som gällde i klassrummet. Den lokala dialekten fick förekomma på skolgården, men helst skulle barnen tala högtyska där också – vilket man förstås inte gjorde. Nu kan ju alla uttrycka sig på högtyska också, skall man skriva något som inte är av privat karaktär så blir det högtyska – även om om man gärna blandar in något enstaka dialektord för att ge innehållet en lite mer personlig prägel. Jag har ju, med undantag för några månader, bara bott i den italiensktalande delen av Schweiz, så för mig är schweizertyskan, eller som den egentligen heter alemanniska, det är ett främmande språk för mig. Ibland blir jag full i skratt för det låter som babyjoller för vuxna. (Förlåt!)

Har de i Schweiz som bestämt att alla har rätt till sin dialekt rådgjort med skol- och språkfolk i Norge? Jag bara undrar.

.

Nu skall vi ut på havet!

En av Rickards f d kolleger har kontaktat honom och frågat om han var intresserad av att följa med på en tur Bergen – Ålesund t o r. Kollegan har en stor snabbgående motorbåt som skulle utrustas med ”något” i trakten av Ålesund. Resan inklusive verkstadsarbete skulle ta 8-10 dagar och påbörjas på tisdag. Rickard tackade ja under förutsättning att det fanns plats för mig också, vilket det gjorde. Det blir tre gubbar och jag. Nu tar vi tåget till Bergen måndag eftermiddag och kommer alltså att vara borta en dryg vecka. Det skall bli kul. Dessutom talar prognoserna om riktigt fint väder. Det får bli inköp av en flaska med hög solskyddsfaktor. Innehållet, inte flaskan.

Elvy och Alice kom lyckligt och väl fram i måndags kväll. I förrgår körde de hälsingegårdarnas väg och nu skall de gå på djupet med var Alices förfäder från Hälsingland kan ha bott. Då blir det mer fotograferande. De stannar i Hälsingland den kommande veckan och sen flyger de till Helsingfors, planerar att också göra ett besök i Tallinn och att ta färja tillbaka till Stockholm. 

Dwight och Lotta är i Ascona och har tydligen slagit sig ner hos mig. De meddelade detta i ett mail till mig som inleddes med Hebr 13:2. ”Do not forget to show hospitality to strangers, for by so doing some people have shown hospitality to angels without knowing it.” (Främlingar???) De tänker stanna nästa vecka också, är tydligen i behov av lite vila efter alla resor och konferenser som de varit med om de sista månaderna. Men inte mer vila än att de på söndag skall medverka i gudstjänsten i kyrkan som Dianas föräldrar tillhör. Det skall t o m bli sång av den något decimerade kören. Det blir Lotta, Dwight, David, Marlene, Diana och Yves.

Mera turistande!

Vi körde till Kongsberg i onsdags, åkte ner i gruvan och besåg silvermuseet och kyrkan, störst i Norge påstås det. (Jag är alltid lite skeptisk till störst och minst...) Men kyrkan är verkligen sevärd med sin fantastiska inredning.

Alice var faktiskt väl påläst om gruvdriften och när en av guiderna komplimenterade henne för det, så gjorde hon en liten gest med händerna och sa ”Google.” Men sen berättade hon att hon hade haft en förfader som jobbade i gruvan och som emigrerade till Kanada.

Efter Kongsberg fick jag ta över ratten och körde via Drammen till Oslo, men på väg dit så gjorde jag en avstickare till Spiralen. Jag sa inget om vad som väntade och på vägen upp, i de sex svängarna så gissades det vilt i bilen vart vi var på väg. Vi bodde sen på ett hotell på Frogner. Jag hade i förväg informerat om att jag helst undviker att köra i Oslo Jag kör alltid vilse och GPS instruktionerna fungerar inte alltid i en stad där man gräver upp gator och ändrar enkelriktningar lite hur som helst.

Vi började torsdagen med ett besök ute på Bygdöy och museerna. Dit körde jag men sen ställde vi bilen vid hotellet och tog taxi in till centrum. Höyblokken tilldrog sig stort intresse och fotograferades i alla vinklar. På kvällen var vi ute på båttur på Oslofjorden och då kom Elvy naturligtvis på att Holmenkollen var ett måste för varje Osloturist. Så det blev Holmenkollen fredag förmiddag och efter lunch så skildes vi åt, jag skulle hämta mina grejor på hotellet och ta eftermiddagståget till Geilo, Alice och Elvy skulle till Nasjonalmuseet. Båda är mycket konstintresserade och framför allt kunniga.

Lördag förmiddag körde de från Oslo, tog sig via E18 till Sunne där de stannade för natten. I dag har det nog undervisats i svensk litteraturhistoria, Fröding och Lagerlöf...

Nu skall vi här på Kikut ta det lugnt ett par dagar, på onsdag kommer Pierre hit och stannar över helgen. Sen blir det Storfjorden med omnejd, rasriskernas hotspot för honom under några veckor.

Worst of Norway.

Nu har vi varit ute på en rätt gedigen rundtur - ”worst of Norway” - onsdag-måndag. Om jag nu skall ta färdvägen i korthet så körde vi Geilo- Aurland- Gudvangen, åkte färja till Kaupanger och via Sogndal tog vi oss till Fjaerland och Sandane. Sen körde vi till Hellesylt, åkte färja till Geiranger och sen Dalsnibba – Lom – Sognefjellsvegen – Laerdal – Borgund – Hemsedal och via Hallingdal tillbaka till Geilo. Hängde ni med? Vi har faktiskt haft tur med vädret ända tills idag. Då regnade det en hel del. När vi var uppe på Dalsnibba var himlen blå och sikten obegränsad. Jag tror att det mesta har varit intressant för Alice och Elvy, men färjeturerna på Sognefjorden och Geirangerfjorden, Dalsnibba, Sognefjellsvegen och Borgund stavkirke var nog höjdpunkterna. Och shopping i Lom. Två lusekofter var, en i traditionell stil och en lite modernare.

Vi kom upp på Hardangervidda på skumpigt traktorsläp förra måndagen. Solen sken och det blåste rätt friskt men vi gjorde en fottur på fyra timmar där. Tisdag träffade vi en oerhört kunnig hembygdsforskare som guidade oss i Uvdal och Tessungdalen. Ett par av de platser som nämndes i släktforskarens rapport finns kvar, men han kunde också visa var några av de andra gårdarna och husen hade funnits. Alice fotograferade och fotograferade och förståndigt nog, hon gjorde korta noteringar om var bilderna var tagna. (Det manar till efterföljd!)

I morgon tar vi det lugnt och på onsdag åker jag med till Kongsberg där vi skall besöka silvergruvan, det var ju där förfadern som utvandrade hade arbetat. Sedan fortsätter vi till Oslo och ser oss om där på torsdag. Fredag eftermiddag tar jag tåget till Geilo och Alice och Elvy kör mot Sverige och Hälsingland lördag morgon.

Det har varit riktigt trevligt att lära känna Alice. Vi sågs som hastigast när jag var i Toronto förra året. Jag blev riktigt överraskad av att hon lärt sig en hel del svenska, började med en kurs på CD i vintras och sen har Elvy förstås hjälpt henne en hel del. Alice viftade bort våra komplimanger med att hon hade språksinne, men det är ändå en prestation av henne. Grammatiken hade en hel del brister, men ordförrådet var imponerande. Och så tyckte hon att norska inte verkade vara så svårt heller.  

Nu är vi på Geilo

Jag kom till Geilo onsdag kväll, solen sken och det var riktigt kyligt i luften. Torsdagen ägnade vi åt städning, jag inomhus och Rickard utomhus. Fredag morgon var vi nere i Geilo och handlade. Jag köpte Jo Nesbös senaste, Sönnen och sen var jag förlorad för världen.

Alice och Elvy anlände till Geilo vid femtiden fredag eftermiddag. Nu är de inkvarterade på Holms. De körde från Växjö tidigt i torsdags, hade valt mindre vägar för att få se mer av Sverige och hade då hamnat i Trollhättan där de hade varit vid slussarna och fått se ett par riktigt stora båtar som tog sig genom slusstrappan. Det finns en kanal mellan Erie och Ontario där ett antal slussar eliminerar höjden som annars tas hand om av Niagarafallen, men det här var något helt annat, så naturskönt och trevligt med många turister. Sen fick de ge sig i kast med motorvägen upp genom Bohuslän. Övernattning i Strömstad och förmiddagsfärjan till Sandefjord och så hade de gjort diverse stopp på vägen hit. De var lyriska över färden genom Numedal, Uvdal och över passhöjderna hit till Geilo.

Vi talade en del om vad vi kunde hitta på under den kommande veckan och det första Alice och Elvy gjorde på lördag morgon, det var att skaffa sig kläder för eventuella strapatser, rejäla kängor med mjuka strumpor, vindjacka med matchande byxor och en tröja. De hade sett på lusekoftor i butiken, men den förståndige säljaren hade övertygat dem om att det kunde bli lite väl bylsigt under vindjackan. Efter lunch så körde vi ut på Hardangervidda och gick en minitur. Lyckligtvis inget skoskav.

Idag såg vi på kongressens hellighetsmöte tillsammans. Rickard har ordnat så att vi kan koppla internetsändningen till tv:n. Alice tillhör United church of Canada och hennes församling har haft några gemensamma aktiviteter med kåren i North York så hon var inte helt främmande för vad hon fick vara med om. Elvy frågade Rickard om han hellre hade velat vara på kongressen men Rickard sade, och det tror jag var ett sanningsenligt svar, det räcker med kongress vartannat år.

Eftermiddagen ägnade vi åt promenader här uppe och planering för veckan. Det ser ut att bli skapligt väder. Tisdag är inbokad för en träff med en hembygdsforskare och en tur genom Uvdal och Tessungdalen. Vi hade funderat på att köra till Flåm i morgon, men då kommer två av de riktigt stora kryssningsfartygen, så då blir det blir trångt på Flåmsbanan. Blir det fint väder så kanske vi kör till Solheimstulen och tar oss upp på Hardangervidda. Rickard känner en som har traktor med släp och som får lov att köra den jobbiga biten från parkeringen upp på vidda. Väl uppe på vidda är det helt fantastiskt och även om solen skiner så får man användning för vindjackor. Vi får se hur det blir. På onsdag startar vi en rundtur, det som Rickard brukar kalla ”the worst of Norway”.

Klar för avresa

Jag blev klar med mitt uppdrag i onsdags och kan med gott samvete resa till Geilo. Nu tänker jag ta ledigt över sommaren. Jag tar tåget till Zürich i eftermiddag och är framme i morgon vid halvåtta på kvällen. Det är ganska knöligt att ta sig till Geilo härifrån sedan både SAS och Swiss dragit ner på antalet direktflyg.

Här firas inte midsommar på samma sätt som längre norrut i Europa. Däremot är Corpus Christi den 19 juni helgdag i de katolska delarna av Schweiz, vilket förstås inkluderar Ticino. Firandet inskränker sig till mässor och processioner. När nu sommarsolståndet i år inföll på en lördag blev det i alla fall en extra markering, det var några byfester mitt på dagen när det egentliga sommarsolståndet inträffar och musik nere i centrum på kvällen så vi drev omkring nere vid piazzan ett par timmar. Firandet av sommarsolståndet betraktas som en hednisk sed och uppmuntras därför inte alls av kyrkan.

På söndag var vi i Lugano. Den luthersk-reformerta kyrka som Dianas föräldrar tillhör hade först gudstjänst och sen grillparty uppe på Monte Bré. Luthersk-reformert går inte riktigt ihop för mig, men den lilla församlingen tycks inte ha något problem med detta. De är eniga därför att de inte är katoliker. De har varit utan ledare i ett par år, men nu har de fått en ung italiensk pastor som kommer från en församling med samma inriktning i Bolzano. Han verkade riktigt trevlig, hade dessutom fått delar av sin utbildning vid universitetet i Exeter.

De senaste dagarna har det varit kraftig åska på eftermiddagarna och igår kväll höll det på och åskade flera timmar, men ovädrets centrum låg över sjöns södra del. Hur som helst så låter det väldigt mycket mellan bergen när det åskar. Just nu skiner solen och det är redan riktigt varmt ute, tjugofem plusgrader. Det blir nog åska till eftermiddagen idag också.

Idag är det Johannes döparens dag, som inte är någon helgdag, men det har varit utomhusmässa med lite speciell utformning på någon plats vid sjön nu på morgonen.

Alice kom till Sverige förra tisdagen och efter ett par vilodagar med lite försiktig sightseeing i Uppsala så reste de till Stockholm i torsdags och hamnade mitt i ett ”bombdrama” i gamla stan. Sen firades det traditionell kylslagen midsommarafton ute på landet i närheten av Knutby. Lördag morgon satte de sig i bilen och körde via Sorunda och diverse annan sightseeing till Söderköping där de övernattade. Jag fick en klump i halsen när Elvy talade om att de varit på kyrkogården i Sorunda, där min pappa och hans släkt vilar.

Söderköping var tydligen en hit, riktigt idylliskt och så var det Göta Kanal. Det väcktes tankar om att kanske göra en sådan resa mellan Stockholm och Göteborg nästa år. Söndag fortsatte de ner till Växjö som nu är basen för deras utforskande av Alices förfäders bygder. I morgon skall hon t o m få träffa två avlägsna släktingar som den energiske släktforskaren letat reda på. På torsdag eller fredag kör de genom Sverige upp till Strömstad för att ta färjan över till Sandefjord.

När de berättar vad de är med om, så märker jag en tydlig skillnad mellan europeiskt och nordamerikanskt kynne. De går in för allt till 150%, ser till att uppleva saker och har en positiv inställning, även om vädret inte är det bästa. Jag tror att jag skall försöka ta efter lite mer av detta. Vädret kanske inte är så enkelt att bortse från, jag är ändå uppvuxen i England där vädret är det absolut vanligaste och säkraste samtalsämnet. Sen har jag nog tagit till mig den schweiziska attityden till tid, det är väldigt viktigt med exakta tidsangivelser. Som att jag avreser från Locarno 1604 och ankommer Zürich Flughafen 1913.