Och så var det måndag igen och jag har inte koll på Sveriges städer

Let´s dance på fredagskvällen var trevlig TV-underhållning, även om jag inte begriper mig på skillnaderna mellan dessa olika danser. Men det gjorde Elvy, hon berättade att hon hade gått på danskurser i Toronto och förstod alltså skillnaderna på de olika danserna och försökte förklara finesserna för mig. Elvy överraskar mig gång på gång men det är ju ingen av dessa överraskningar som slår att hon kan spela dragspel – och har blivit en riktig hejare på det sedan i somras. Men då är det inte dansmusik utan gamla läsarsånger som står på repertoaren. Härligt!

Vi hade, som goda svenska medborgare, faktiskt bestämt oss för att se på ”Mello” lördag kväll, hade bett Anita komma och göra oss sällskap och inhandlat lite gott att äta och dricka. Det fanns inslag i programmet som var ok, men urvalet av ”melodier” som tävlade, det var pinsamt dåligt. Men vi lyssnade pliktskyldigast och när vi tyckte att det var för dåligt, så sänkte vi ljudet och pratade om annat. Men det var nog som jag misstänkte; ”släpp för allt i världen inte fram en melodi som kan vinna ESC, vi kan inte arrangera det nästa år också.”

Det kan ju också vara så att vi helt enkelt är för gamla (43, 71 och 72 år) och helt enkelt inte tillhör målgruppen för programmet. Jag tyckte att ”Vi skall bada nakna på Sergels torg” var den roligaste melodin. Den kommer att sjungas/skrålas hela sommaren och centralt placerade fontäner kommer att få besök varma sommarkvällar. Nattlivet även i den minsta stad kommer att bli mycket roligare.

Jag är nog en riktig lantis, även om jag har bott i Manchester, London och Stockholm. Ascona är en småstad med sina knappt sextusen innevånare. (Locarno har drygt sextontusen innevånare och räknar man in hela det urbana området kring Lago Maggiores östra del kommer man upp i femtiofem tusen.) Jag trivs bäst hemma i Ascona och i Hälsingland. Anita har bott i Paris i många år, Elvy i Toronto, nu har de båda mellanlandat i Uppsala. Anita överger inom kort Uppsala för Nora och när jag frågar Elvy hur många veckor som hon har varit i Uppsala under förra året, så svävar hon på målet. Joo, hon har nog varit ”hemma” betydligt mer än i Uppsala.

Igår var vi med blommor till pappas grav. Elvy hade valt och det blev tjugofem röda rosor. Elvy och Alice var i Sorunda när de gjorde sin rundtur i Sverige för två år sedan men vi har aldrig varit där tillsammans tidigare och det blev lite känslosamt.

Sen körde vi till Södertälje och såg oss omkring och hittade faktiskt huset där vi bodde, även om bilens GPS inte kunde hitta gatan! Vi åt middag och sen körde vi inte via Stockholm tillbaka utan lyckades hinna med besök i både Mariefred och Strängnäs innan vi korsade (kryssade?) Mälaren och via Enköping tog oss tillbaka till Uppsala.

Jag har alldeles för dåliga kunskaper om Sveriges geografi, även om det händer att jag sitter med kartan och försöker pränta in var saker och ting ligger. Mariefred och Strängnäs var okända platser för mig. Rickard tog med mig på en tur genom okänt land för några år sedan. Vi var i Skara, Falköping, Ulricehamn, Borås och Västra Frölunda innan vi körde till Tysklandsfärjan. Jag borde göra fler sådana turer, har hört berättas om hur vackert det är i Värmland och Dalsland och att Skåne är så mycket mer än bara ett tillhåll för den organiserade brottsligheten. Det är mycket man borde hinna med!

Fredagsmys

Ytterligare en vecka har gått och det mesta har bara varit positivt, undantagandes lite tågstrul för ett par dagar sedan. Nu är det en vecka kvar och då skall jag vara med en av förlagsredaktörerna som förbereder utgivningen av en del nytt undervisningsmaterial. Idag efter lunchen bad Erik att få tala med mig. Han frågade om jag hade funderat mera på det som han talade om i höstas, skulle jag kunna tänka mig att börja arbeta på förlaget? Jag tackade för erbjudandet och sade att om den dag kommer när jag känner att jag vill lämna Ticino så skall jag tala om det för honom och så får vi se om det finns något lämpligt jobb då. Men tills dess fortsätter jag gärna som förut. Så jag tror att jag kan klara min försörjning tills vidare.

Elvy överraskade mig igår, hon talade om för mig att min pappa skulle ha fyllt 80 år på måndag, den 14 mars och hon ville att vi skulle köra ner till Sorunda på söndag och lägga blommor på graven, som han delar med min farfar och farmor. Om någon hade frågat mig när han var född, så hade jag förstås plockat fram datum ur minnet, men det var inget som jag hade aktuellt. Samtidigt skall vi köra till Södertälje och se oss om lite där. Jag tillbringade mina första två år där men jag har förstås inga minnen från den tiden. Jag var med pappa och hälsade på farmor ett par gånger men hon var så dement att det mest var jobbigt. Men jag har ett minne av henne och det är faktiskt fint att ha det, inte minst därför att jag faktiskt är rätt lik henne till utseendet.

Anita, som Elvy läste tillsammans med och som flyttade tillbaka till Sverige från Frankrike för några år sedan skall flytta från Uppsala. Hon har en liten trång lägenhet och har letat efter något större men det är svårt att finna något till rätt pris och rätt läge, d v s någorlunda centralt. Hon flyttar till en rymlig bostadsrätt med ett mycket rimligt pris i idylliska Nora, inte långt från byn där hon växte upp. Jag pratade bostadspriser med en man som jag har haft sällskap med på tåget under några resor, han har varit på massor av visningar och lagt bud på trerumslägenheter men det är alltid någon som bjuder över och det finns områden i Uppsala där det inte är någon vettig investering att betala över en miljon för en trea. Då blir jag så tacksam över att jag inte har bostadsproblem. Jag snyltar på Elvy när jag är i Sverige och det verkar som om hon inte har något emot det. I Ascona har jag mitt eget hus. Enda molnet på min himmel är att jag nog måste låta lägga om taket inom ett par år. Det består av terrakottaskivor som ligger överlappande. Skivorna är i gott skick, men den typen av takbeklädnad är inte optimal för avrinning, underliggande tjärpapp måste bytas ut och då får man kanske också byta ut en del av brädorna under. Men det är ett världsligt problem.

I morgon skall jag ta med mig Elvy ut på långpromenad i det vackra nästanvårvädret. Det har blivit alldeles för mycket stillasittande för mig de sista veckorna. När jag inte har rört på mig tillräckligt så börjar det klia i benen vid nio-tiotiden på kvällen. Nu skall jag se på Let´s dance. Det måste vara något alldeles speciellt, en nationell angelägenhet i klass med Melodifestivalen att döma av löpsedlarna. Fredagsmyset består av räkbakelser och en flaska vitt italienskt.

Jesus älskar alla barnen

En av Elvys vänner har fyllt sjuttio år och kalaset gick av stapeln i söndags. Ingen var förvarnad om vad som skulle hända; att det inte var ett sjuttio, utan ett sjuårskalas. När man kom, försågs ”flickorna” med en rosett i håret och ”gossarna” - i den mån det nu var möjligt - blev vattenkammade med en prydlig bena. Sen blev det söndagsskolelektion. Där fanns en flanellograf med bilder och dagens söndagsskoleberättelse handlade om Daniel i lejongropen. Efter söndagsskolan blev det kalas på wienerkorv och potatismos med sockerdricka till. Sen var det lekar och fiskdamm och så småningom sjöng man rörelsesånger och hade då en och annan diskussion om vilka ”moves” man skulle ha. Min båt är så liten och havet sååå stort.... Det gjordes en eftergift åt festdeltagarnas ovanor genom att det serverades kaffe till gräddtårtan och festen avslutades med att man sjöng Tryggare kan ingen vara.

Detta var ett helt lysande koncept för ett lyckat födelsedagskalas! Jubilaren hade undanbett sig presenter men uppmanade alla att sätta in en slant till ett barnhem i Indien.

Elvy berättade att det för länge sedan inte var en självklarhet att man skulle ha söndagsskola inom pingströrelsen. När mormor var barn så ansåg man att barnen skulle vara med på de vanliga gudstjänsterna, att ha separata aktiviteter för dem ansågs vara fel. Sen, för att inte vika sig för den allmänna seden att kyrkor och frikyrkor inbjöd till söndagsskola, så hade man istället en bibeltimma en vardagseftermiddag men enbart för medlemmarnas barn. Men, kanske med tanke på framtida rekryteringsunderlag, så blev det söndagsskola i alla fall. Elvy och hennes generation hade alla gått i söndagsskolan.

Det var synd att inte jag fick vara med på kalaset, men jag är ju alldeles för ung. Nåja, ibland är det förstås skönt att vara det!

Måndag kväll

Vintern vill inte ge med sig, på morgonen snöade det när jag gick till tåget men när jag kom hem hade det upphört. Här har man ju inte ställt in sig på att det är vår, men det har man gjort nere i Ticino. På de flesta platser där kom det natten mellan fredag och lördag ett ymnigt snöfall som höll på en god stund in på dagen. Det skall ha kommit mest snö i Lugano, närmare en halv meter.. Det var riktigt tung och blöt snö som ställde till det rejält i trafiken, grenar och träd knäcktes av den tunga snön. Det kom så mycket att det fortfarande ligger kvar även i Locarno och Ascona.

Det var kul att kunna följa Vasaloppet från start till mål. Det är bra att man lyfter fram ”vanliga” skidåkare också. Det är ju de som gör den största prestationen. De väloljade tävlingsfenomenen är ju egentligen mindre intressanta. Sen tyckte jag nog lite synd om de båda norrmännen som körde först under flera mil men som sen blev omåkta av den stora klungan. Och visst var det en prestation av Måns Zelmerlöw att ta sig i mål på nio timmar!

Nu har man alltså stängt vägarna norrut via Balkan, flyktingarna får inte längre lämna Grekland. Den extremt farliga båttrafiken från Afrika över Medelhavet har kommit igång igen och nu nöjer man sig inte med att leverera flyktingarna till de allra sydligaste delarna av Italien utan lämpar av dem som kan betala bra längre upp på östkusten, där man inte har samma beredskap att registrera flyktingar. När man kommer i närheten av land så sätts de i gummibåtar av enklaste slag och får själva se till att ta sig i land och båten de kom med återvänder till Libyen. Sedan kan flyktingarna ta sig in i Schweiz och Österrike, tjänstvilliga guider lotsar dem över bergspassen till gränsen mot ytterligare kontant betalning och lämnar dem där att klara sig själva över gränsen och till befolkade områden. Det är ju livsfarligt att ta sig över bergen utan ordentliga kläder och lavinfaran är stor i många områden. Man vet att det är ett brottssyndikat som står för insatserna både till sjöss och uppe i bergen.

Det här är ju bara ytterligare ett bevis på att situationen är utom kontroll och att EU:s länder – och även Schweiz och Norge – blir allt mer protektionistiska. Planerna på att Turkiet skall använda alla miljarder som EU vill ge dem för att bygga upp flyktingläger på ett hederligt sätt, den kan vi glömma. Regeringen Erdogan håller på att göra landet till en ren diktatur. I viss mån kan man förstå deras insatser och även brist på sådana, med tanke på det utsatta läge som landet har, men när man stryper den fria pressen och stänger tv-kanaler är det illa. Erdogan använder flyktingsituationen för att kräva mer pengar från EU och att pressa på om ett EU-medlemskap för Turkiet - som till allra största delen ligger i Asien. Då kan man lika gärna ta med Ryssland in i EU så kommer Europa att sluta vid Nordkoreas gräns. Jag blir arg och ledsen inför EU:s oförmåga att åstadkomma något konstruktivt för att lösa upp situationen. Det är människor det handlar om.

Elvy kommer tillbaka till Uppsala i morgon – förutsatt att väglaget är okej. Då skall hon få berätta om ett sjuttioårskalas som blev något alldeles extra. Fortsättning följer.

Mormor, Skavlan, Dagny och morfar.

Jag har tänkt på mormor den här veckan, man har ju talat och skrivit om diagnosen hjärtsvikt och det var det som mormor drabbades av. Sådant som jag inte tänkt på under många år dök upp i minnet. Jag fick vara med mormor under hennes sista veckor, mindes alla goda samtal som vi hade med susandet från syrgasen i bakgrunden. Man kan kanske tro att det var jobbigt att vara med någon den sista tiden, då när man vet att allt kommer att ta slut inom kort, men det var inte jobbigt. Det var en förmån. Jag unnade mormor vilan och det som hon var övertygad om väntade henne på andra sidan gjorde henne lugn och faktiskt glad. Mormor blev 89 år.

Igår såg jag på Skavlan. Jag är inte så förtjust i honom, gillar inte hans ”svorska” och att han fjäskar för en del medverkande. Men så kom 103-åriga Dagny som kallas för världens äldsta bloggare och förmodligen är hon väl det. Dagny är född i maj 1912, mormor var född den 27 april 1912. Jag undrade förstås, om mormor fått leva så länge, hur hennes liv sett ut. Hennes intellekt var kristallklart till slutet, hon var intresserad av allt nytt, även om hon tyckte en del saker verkade vara onödiga. Jag brukade ha med mig min laptop när jag var hos henne och hon var nyfiken på hur den fungerade. Jag ville köpa en PC till henne, (detta var nog 1996 eller -97) men det tyckte hon var onödigt. Och det kanske det var...

Mormor efterlämnade en lång, handskriven berättelse om sitt liv. Morfar blev ett par år innan sin död intervjuad av någon som skulle skriva en avhandling (?) om människor som var födda i början av 1900-talet och uppväxta i Voxnadalen. Jag har försökt ta reda på om den här avhandlingen publicerades, men förgäves. Mannen som intervjuade morfar hade något slags förbindelse med länsmuseet eller länsstyrelsen. Ingen av dem vet, men någon kände faktiskt till att det hade gjorts intervjuer. Det skulle vara intressant att få läsa morfars berättelse om sitt liv. Han dog när jag var fyra år, så jag har inte några minnen av honom mer än att jag satt i hans knä vid köksbordet och doppade bulle i hans kaffe och att jag en gång lyckades ställa mig i hans stora stövlar som stod i köksfarstun och ramlade och slog mig när jag skulle ta mig ur dem.

Fredag kväll i Uppsala.

Snöslask och gråväder. Men nu ser vi början till slutet av vintern.

Jag hörde av Jenny att armén i Sverige skall få nya ledare. Det skall tydligen bli en byteskarusell Finland, Sverige och Tyskland. Jenny hoppas mycket på de nya ledarna. Hon har en släkting i Finland som tillhör PA ( d v s Pelastusarmeija – ville bara briljera lite med mina kunskaper) och det nuvarande ledarparet där, som kommer till Sverige, har tydligen gjort väl ifrån sig. Men det beror inte enbart (eller inte alls ) på ledarna om man kan vända den katastrofala utvecklingen (avvecklingen) i Sverige.

Lisa citerade Mia som hade sagt att predikningar är något av det mest miljövänliga som finns. De används om och om och om igen. Men det är väl okej bara det finns kraft i dem?

Jag hade tänkt våga mig till kåren här på söndag men så kommer Vasaloppet i vägen. Måste se denna begivenhet från start till mål när jag har tillfälle. Ska nog köpa en liter färdig blåbärssoppa också.

Och nu till något helt annat:

Vad skall republikanska partiet i USA göra med (eller mot) Donald Trump? Är det först nu som man har förstått att han inte bara är farlig för USA utan även för världsfreden? Jag tror att jag har hört alla ord som karaktäriserar en allvarligt störd person användas mot honom. Nej, jag vet inte om han har någon av dessa diagnoser men han uppträder som om han hade dem alla.

Men vad värre är, det finns fler griniga gubbar som dyker upp på scenen. Jag citerar Ingvar Persson i Aftonbladet: I Ungern bestämmer Viktor Orban direkt och i Polen Jarosław Kaczynski lite mer från kulisserna. I Storbritannien talar folk redan om Boris Johnson som nästa högerledare. Reaktionär, auktoritär anti­intellektualism så lång ögat når. Det är som om någon klonat Ian Wachtmeister och skickat ­kopiorna på export.

Men det är inte så mycket bättre ställt här i Sverige heller. Här kan man inte ens följa internationella konventioner om asylrätten. Elvy fick höra av en företrädare för Migrationsverket att det inte finns någon anledning att starta intensivundervisning i svenska, huvuddelen av dem som bor på de två aktuella förläggningarna är ekonomiska flyktingar och kommer att utvisas med det snaraste. Snaraste? När det är mer än ett års väntan för de här syrierna att få sin asylrätt prövad. Jag kan förstå att personalen inom Migrationsverket är trötta och utslitna och att de som jobbar på förläggningarna inte alltid har rätt kompetens för att möta människor i kris, men att föregå den rättsliga prövningen med sådana svepande generaliseringar, det är stor skam. Tacka istället för att ideella krafter bryr sig och är beredda att offra sin tid för att hjälpa de asylsökande att komma in i det svenska samhället och bidra till sin egen försörjning och Sveriges bästa.

Oscar? Nej, honom får andra skriva om. Jag är inte rojalist.

Och nu är det Sveriges mästerkock på tv4

Trist väder, gråkallt och ganska tomt på folk på ”min del” av förlaget. Vinterlov, förberedelser för Vasaloppet och tydligen en del influensa. Vad gör man – jo, man jobbar på för det är mycket lite som stör.

Samtalsämnet vid lunchen och fikabordet var förstås Trump och Clinton och om Bernie Sanders är förebud om att traditionella amerikanska värden håller på att naggas i kanten rejält. Google blir trögt på grund av att så många ställer frågor om emigration till Kanada, man vill inte bo i ett land som styrs av Trump. Men nog kan man satsa en slant på att Hillary tar hem spelet till slut? Vi diskuterade varför Donald Trump omnämns med sitt efternamn och Hillary Clinton med sitt förnamn. Någon sade att man kan inte kalla honom för bara Donald, då är det risk för att man blandar ihop honom med Donald Duck. Och vad är det för en dam som han - i värsta fall – tar med som first lady till Vita Huset?

Jag skypade med Jennifer igår kväll. De håller på och förbereder en rundtur med husbil i Finland, Sverige och Norge till sommaren. De tänkte börja i Helsingfors, köra genom Finland till nordligaste Norge för att sen köra tillbaka in i Sverige via Kiruna. Sedan blir det Stockholm, kanske en snabbvisit på Gotland, och en sväng genom södra Sverige och vidare till Oslo och en tur till Vestlandet innan de tar färjan från Kristiansand till Danmark och sen kan de se lite av Jylland på vägen söderut. Nu försöker de få Nigels svåger att kolla upp om han kan få reda på var i Värmland hans förfader kom ifrån. Jag sade till dem tidigare att en sån tur tar förmodligen fyra veckor att genomföra och nu kalkylerar de med fem-sex veckor, de har läst på ordentligt.

Elvy stannar kvar i Hälsingland över helgen. Den här veckan har hon, som faktiskt undervisat i svenska och engelska på gymnasiet en gång i tiden, tillsammans med en pensionerad svensklärare tagit ut tolv elever som finns på asylboende för att ge dem intensiv svenskundervisning. Det är personer som har gedigna, attraktiva yrkeskunskaper med sig i bagaget och som den dag när de får påbörja SFI skall kunna ta sig igenom den utbildningen på rekordtid. Det finns de inom Migrationsverket som inte gillar det här, men vad de boende gör på sin ”fritid” har de faktiskt inte med att göra. Utbildningen börjar efter påsk. Det är ett jättebra initiativ.  

Ny vecka!

Så var det måndag igen. Lördagen var min inköps- och vilodag. Inköp – det är inte så kul att behöva gå ut för att handla när jag kommer hem på kvällen så jag har försökt att planera så att det finns mat till kvällen och till frukost några dagar framåt. Jag skriver inköpslista och köper helt andra saker.

Jag har berömt SVT tidigare men nu måste jag säga att melodifestivalen, det är en sällsynt töntig tillställning. Jag ville inte kritisera den efter att jag sett den en gång men efter två gånger så vågar jag mig på det. Det kändes som ”barnens popfestival” eller något ditåt. Det är märkligt att man har kunnat vinna ESC två gånger på kort tid! (Eller plockar man fram ”säkra kort” i år så att man inte riskerar att behöva arrangera ESC nästa år igen?)

Igår var jag med Anki och Peter på gudstjänst i Korskyrkan. Jag har nog inte hängt med riktigt i alla förändringar bland frikyrkorna i Sverige, Anki växte upp inom Örebromissionen, som numera ingår i Evangeliska Frikyrkan och Peter tillhör Svenska Missionskyrkan – eller heter det Equmeniakyrkan? Nu söker de efter en församling där de båda känner sig hemma. De har behållit medlemskapet i sina respektive kyrkor men tyckte efter snart 25 års äktenskap att det var dags att vara med båda två i samma kyrka. Men vilken?

Efter gudstjänsten köpte vi rosor och gick till Olof Palmes grav. Jag köpte två, en från pappa och en från mig. Vi åt söndagsmiddag på en gårdsrestaurang utanför Sigtuna och sen körde vi till Uppsala och drack eftermiddagskaffe hemma hos mig. På kvällen såg jag förstås minnesprogrammet över Olof Palme. Intressant, det var mycket som jag inte kände till tidigare.

Igår var det folkomröstningar av diverse slag i Schweiz. Det bästa som kom ut av den här kostsamma proceduren var att det kommer att bli ett andra tunnelrör under Gotthard. Det var majoritet för detta i alla kantoner utom Vaud och Genève. Icke medborgare kan i fortsättningen begå mindre trafikförseelser, råka i slagsmål utanför ett utskänkningsställe eller bli dömda för snatteri utan att riskera att bli utvisade för all framtid. Det där med trafikförseelser kunde ju drabba mig. Jag har brutit och kommer i fortsättningen att bryta mot stopplikten i en våldsamt brant backe på Locarnosidan där inte ens 4W klarar av att dra igång bilen när man kör uppför.

Jag är ju alltid lite orolig för hur det skall fungera med tåget men i morse var det inga problem. Och inte nu på kvällen heller. Och nu skall jag se på Husdrömmar. Jag gillar den här prestigelöse arkitekten och hans glättiga sidekick. 

Det blir en mysig TV-kväll

Det tog lite längre tid än beräknat hem idag. Det var ett signalfel vid Knivsta som ställde till det.

Idg har det talats om två saker på förlaget – Olof Palme och FIFA. Jag förväntades vara synnerligen välinformerad om turerna i Zürich, men jag har nästan enbart läst rubrikerna och halvhjärtat lyssnat till ämnet i radio och på tv. Men jag delgav mina kolleger följande, så jag är väl inte helt idiotförklarad:

Om Gianni Infantino blir vald kommer han att vara den avsatte UEFA:-ordföranden Michel Platinis röst i UEFA. Om Sheik Salman Al Khalifa blir vald så kommer han bara att vara sporadiskt i Zürich till skillnad från Blatter som varit närvarande överallt och alltid. Nya personer i UEFA kommer att vara shejkens ”hov” och ta order av honom. Infantino är inte från Ticino som det påstås, han kommer från Brig i Valais men har italienska föräldrar. Hans anhängare har talat om hans fantastiska språkkunskaper som ett tilläggsargument till hans kompetens. Åtta språk flytande har man talat om. Han talar italienska, franska och engelska flytande, skaplig tyska, lite spanska och en aning arabiska. Men i krig om höga poster är förstås allt tillåtet.

Då var det mer intressant att tala om Olof Palme. När jag hade publicerat gårdagens blogg så mindes jag mycket mer. Min pappa gillade Olof Palme, pappa sade att han var ett salt i förruttnelsen, en man som vågade vara obekväm. Nu var ju detta när vi bodde i England, men hans sympatier låg helt klart på vänsterkanten, kanske inte den vanligaste politiska positionen med tanke på hans bakgrund och jobb. Jag tog till mig mycket av hans politiska ställningstaganden och blev en ettrig motståndare till Margaret Thatcher. Jag såg ju hur samhället blev allt mer tudelat under hennes tid som premiärminister.

Pappa glömde sin förkylning och körde runt till de stora tidningskioskerna på söndagen för att köpa alla svenska tidningar som han kom över. När jag skulle tömma huset, det var tio år eftr mordet, så fanns de på vinden, prydligt inslagna i plast. Jag våndades mycket över om jag skulle kasta eller spara dem. Jag sparade dem och tog med dem till Sverige och sen har jag ingen aaaning om vart de tog vägen.

Nästa vecka är det sportlov i Stockholm och flera av mina kolleger börjar sin ledighet redan i morgon. Det gäller att var utvilad innan ferien börjar!

Och nu är det Rapport och sen Antikrundan och därefter Plus.

Sängdags i Uppsala.

Ytterligare en dag med fungerande kollektivtrafik. Bra!

Jag håller på med ett redigeringsjobb inför översättning, förmodligen får jag ta hand om den också senare. Det är trevligt att ha folk omkring mig, fikapauser och lite skvaller. Sen har vi de som av effektivitetskonsulter brukar kallas för ”hafsörnar”, det är de som glider omkring och slår sig ner för att få en pratstund. Ett alldeles utmärkt sätt att lära känna nytt folk.

Nu missar jag en övningshelg, den blir i Magglingen 13-14 mars. Lotta och Dwight har just kommit hem från Australien och Dwight ville ha en övningshelg snarast eftersom de är upptagna en hel del under våren. Vi blir fler och fler, nu kommer även Susanne och André Chevalley (f d Uppsala) som nu bor i Genèvetrakten, Dianas syster Melanie som bor i Fribourg och förmodligen även Susannes mamma att vara med. Nu blir vi så många att Dwight tänkte att vi får öva i två grupper, kanske lite oftare då och sen komma samman en gång om året. Nu har vår grupp en del tillfällen när vi sjunger i Lugano och det vi behöver är väl i första hand att träna på italienska texter. Om jag räknat rätt så är vi nio hos oss och nio i Magglingen, inte dåligt för en ”kör” som startade som lite underhållningssång på en kanalbåt.

Det har varit mycket Olof Palme på tv de senaste dagarna och mer lär det väl bli. Jag minns faktiskt när det hände, det var lördag morgon, pappa var förkyld och hade sagt att han ville sova länge. Jag satte på tv för att se något av morgonprogrammen och förväntade mig lite underhållning, det brukade vara så på lördagar men allt handlade om mordet på statsministern och jag var tvungen att gå upp och väcka pappa. Jag minns hans reaktion, han stirrade på mig och sade ”du skämtar ”. Det var en morgon att minnas.