En
av Elvys vänner har fyllt sjuttio år och kalaset gick av stapeln i
söndags. Ingen var förvarnad om vad som skulle hända; att det inte
var ett sjuttio, utan ett sjuårskalas. När man kom, försågs
”flickorna” med en rosett i håret och ”gossarna” - i den mån
det nu var möjligt - blev vattenkammade med en prydlig bena. Sen
blev det söndagsskolelektion. Där fanns en flanellograf med bilder
och dagens söndagsskoleberättelse handlade om Daniel i lejongropen.
Efter söndagsskolan blev det kalas på wienerkorv och potatismos
med sockerdricka till. Sen var det lekar och fiskdamm och så
småningom sjöng man rörelsesånger och hade då en och annan
diskussion om vilka ”moves” man skulle ha. Min båt är så liten och havet sååå stort.... Det gjordes en
eftergift åt festdeltagarnas ovanor genom att det serverades kaffe
till gräddtårtan och festen avslutades med att man sjöng Tryggare
kan ingen vara.
Detta
var ett helt lysande koncept för ett lyckat födelsedagskalas!
Jubilaren hade undanbett sig presenter men uppmanade alla att sätta
in en slant till ett barnhem i Indien.
Elvy
berättade att det för länge sedan inte var en självklarhet att
man skulle ha söndagsskola inom pingströrelsen. När mormor var
barn så ansåg man att barnen skulle vara med på de vanliga
gudstjänsterna, att ha separata aktiviteter för dem ansågs vara
fel. Sen, för att inte vika sig för den allmänna seden att kyrkor
och frikyrkor inbjöd till söndagsskola, så hade man istället en
bibeltimma en vardagseftermiddag men enbart för medlemmarnas barn.
Men, kanske med tanke på framtida rekryteringsunderlag, så blev
det söndagsskola i alla fall. Elvy och hennes generation hade alla
gått i söndagsskolan.
Det
var synd att inte jag fick vara med på kalaset, men jag är ju
alldeles för ung. Nåja, ibland är det förstås skönt att vara
det!
