Terroristerna
har slagit till mot Bryssel. Istanbul, Ankara, Paris, Madrid,
London... för att inte tala om alla självmordsbombare i
Mellanöstern som utlöst sina bombbälten i förhoppning om att
strax vakna upp i paradiset. Rädslan för dem och de terrordåd som
de kan utföra spiller över på de asylsökande, de som flytt hit
för att komma bort från krig och bombdåd. Jag var och handlade nu
på eftermiddagen och på parkeringsplatsen utanför butiken hörde
jag ett samtal mellan två män, som jag faktiskt inte tvekar att
kalla för ”white trash”. Nej, jag skall inte citera exakt vad de
sade men det handlade om att ge sig på de asylsökande som finns här rent fysiskt och få dem
att inse att de här två medlemmarna av den svenska intelligentian
var i stånd att slå dem sönder och samman och helst se till att de
lämnade Sverige.
Det
är naturligtvis så att de som har det klent beställt med
förståndet och som heller inte gjort sig kända för några
förtjänstfulla insatser för samhällets bästa, de har inte
förmåga att vare sig ta till sig information om förhållandena i
Syrien och andra länder med oro eller förtryck och inte heller
någonsin har förstått vad orden medmänsklighet och empati
innebär.
När
vi satte på TV på förmiddagen och såg vad som hänt i Bryssel så rullade minnet av ett bombdåd
som hände för tjugo år sedan över mig. När jag växte upp, i en
förort till Manchester, fruktade vi IRA;s bombdåd. Men det dröjde
en del år innan jag fick egna erfarenheter av hur det kan vara.
Lördagen
den 15 juni 1996 slog de till på Corporation Street i centrala
Manchester. Jag bodde då i London men var i Manchester för att ta
hand om huset efter pappas död. Jag skulle till en gata lite längre
österut där det fanns en charity shop där jag tänkte lämna några
kartonger med husgeråd, glas och porslin. Det förvånade mig att
huvudgatan var avstängd men jag hade så god lokalkännedom att jag
utan problem kunde köra en omväg för hitta fram. Jag lämnade mina
kartonger och mannen som tog emot dem sade att de hade stängt av
gatorna för att det fanns en parkerad bil med en bomb i på
Corporation Street och man väntade nu på militära bombtekniker.
När jag skulle köra hemåt igen så var gatan som jag kommit på
avstängd och jag skulle just backa runt ett hörn för att ta mig en
helt annan väg därifrån. Då briserade bomben och jag uppfattade
det som att bilen faktiskt lyfte och flyttade på sig ett litet
stycke. Bombteknikerna hade inte hunnit att desarmera bomben.
Corporation Street låg alltså en bit bort, men plötsligt tänkte
jag att det var DEN bomben som man hade upptäckt, det kunde mycket
väl finnas en bomb till i den varubil som stod parkerad alldeles
intill mig. Jag trampade gasen i botten och lyckades komma iväg och
bröt alla tänkbara trafikregler för att ta mig hem. Senare fick
jag veta att det hade varit en bomb på ett och ett halvt ton. Ett
hundratal människor skadades, såvitt jag minns var det ingen som
dog. Många hus vid Corporation Street och angränsande tvärgator
var totalskadade och fick rivas.
Här
är det lugnt, möjligen skulle man kunna höra ett skott från en
tjuvjägare. Men det är illa med alla dumma och elaka människor som
inte kan förstå skälen till att flyktingar kommit till Sverige.
