Solsken
hela dagen, svag vind och några få plusgrader. Jag har varit ute i backen ett par timmar, förmodar att det kommer att straffa sig i
morgon. Stretchade ordentligt efteråt men så otränade som mina
skid-muskler är, så tror jag inte att det gör så stor skillnad.
Vi får se om jag vågar mig ut i morgon också. Befinner jag mig på
en av Norges stora vintersportorter och med en backe och liftar inom
gångavstånd så får jag väl passa på!
Elvy
hörde av sig igår kväll. Deras första dag med
intensivundervisning i svenska hade blivit riktigt lyckad. De väntade
sig tolv handplockade deltagare men det blev fjorton. De två extra
hade arbetat som medicinska tekniker, en med röntgen och den andre
med proteser. De frågade om de bara kunde få sitta med och lyssna.
Naturligtvis fick de vara med som ordinarie deltagare. Torsten menade
att en så engagerad grupp var rena drömmen för honom som f d
gymnasielärare. Elvy har ju också undervisat på gymnasiet men det
är så länge sedan att hon inte har så mycket att referera till.
Igår
kväll hade Rickard och jag det obligatoriska samtalet om vad jag/vi
skall göra med hytta. Det har vi varje år och resultatet brukar bli
”same procedure as last year” men för varje år som går så
kommer jag närmare ett beslut om att jag kanske till slut måste
sälja trots att hytta är ett fint minne av min pappa. Så länge
som Rickard gärna vill vara på Geilo så fungerar det, han sköter
underhållet och så delar vi på räkningarna. Huset är så stort
att vi inte springer ner varandra. Men just nu är det inte läge att
sälja, Rickard menar att det råder rena undergångsstämningen
bland en del av grannarna här, man har vant sig vid säkra och stora
inkomster och litat på att oljan skulle flöda direkt in i
statskassan för evig tid. En del hytter här har sålts under
angivet utgångspris, för andra har försäljningen dragits in och
man betraktar det som ekonomiskt vansinne att fortsätta planera för
lyxlägenheter häruppe på Kikut. Två och en halv miljon för
sextio kvadratmeter.
Rickard
rapporterade och visade några filmsnuttar från övningshelgen som
de hade i mitten av mars. Det blev deltagande över förväntan,
”alla gamla” (utom jag) var med och dessutom kom det fem nya –
Susanne och André, Susannes föräldrar och Melanie. Susannes pappa,
Gilbert hade först sagt att det där med sång inte var något för
honom, men han ändrade visst uppfattning under helgen. Gunnel,
Susannes mamma däremot hon tyckte att det var riktigt roligt att
komma tillsammans under lediga former.
Nu
blir sångarskaran decimerad framöver, Lisa och Robbie kommer att
flytta tillbaka till England. Katie och Alexandra läser där och lär
inte ha för avsikt att flytta tillbaka till Schweiz. När Samuel är
klar med sin grundutbildning i juridik i juni, så skall han också
flytta till England och läsa ekonomi för att sen gå in i
familjeföretaget. Robbie är fortfarande styrelseordförande och han
systerson Peter är VD och nu skall Samuel skolas in i byggbranschen.
Det är trist att de flyttar, men som Lisa säjer, det är ”bara
till England” och det ligger förstås något i det. Men då kommer
Susannes föräldrar som ”ersättare” för dem och gamla
kontakter återknyts. Jag kom då att tänka på uttrycket ”you can
take a man out of the Salvation Army but you can´t take the
Salvation Army out of a man” – eller woman. Eller: ränderna går
aldrig ur. Det skriver jag under på!
Nu
är det strax tid för ”aftens”. Både sjön och snön suger.
Rickard håller på att duka fram. Han är duktig på mycket,
reparera hus, reparera tekniska saker, laga mat, städa och att
lyssna. Det sistnämnda tycker jag är en mycket god egenskap.
