Du kan ingenting ta med dig dit du går

När jag bodde i Stockholm i slutet av 90-talet så var det en trubadur som gick omkring i Stockholm, ställde sig utanför något bankkontor och sjöng sången som så sant talar om för oss att ”du kan ingenting ta med dig dit du går”. Sen gick han iväg till nästa bank och sjöng samma sång där. Jag minns att detta skapade irritation i bankvärlden men jag tror inte att polisen fick tag på honom. Det var kanske inte olagligt att sjunga en enda sång och vandra vidare.

Jag kom att tänka på honom när nyheten kom om att det läckt ut elva miljoner dokument om pengar som stoppats undan i skatteparadis. Kungligheter, miljardärer, politiker och kändisar inom kultur och sport och inte minst kriminella har fått hjälp att gömma undan enorma summor. I en del fall är inte förfarandet olagligt, men ack så omoraliskt! Det kan alltså i vissa fall handla om legal skatteplanering men om man inte vill syssla med olaglig skatteplanering eller penningtvätt så finns det inga skäl till att ha ett postlådeföretag i ett skatteparadis.

I Schweiz har den nu upphävda (eller reducerade) banksekretessen medfört att man varit rätt försiktig med att skriva om sådana här historier tidigare, man har uttryckt sig hovsamt - men inte nu. Vilket väl måste tolkas som att historien har närmast astronomiska proportioner. Och så handlar det ju inte om någon advokatfirma, bank eller finansinstitut i Schweiz utan på avlägsna platser som Panama och Virgin Islands. Mossack Fonseca försvarar sig med att de blivit utsatta för ett brott genom att informationen läckt ut. Men å andra sidan, hur laglig har deras finansiella hantering varit?

Jag har nu på förmiddagen läst massor av tidningar på nätet och har trots min bakgrund inom ekonomi svårt att ta till mig det jag läser. Men jag är oerhört upprörd över den isländske statsministerns inblandning. Detta lilla land som ännu inte hämtat sig efter den stora bankskandalen skall inte behöva dras med en statsminister som inte känner lojalitet mot sitt land!!!

Jag vet att jag får inte ta med mig några jordiska ägodelar till den andra sidan. Där är det helt andra tillgångar som räknas. Minns ni Guldgrävarsången?

https://www.youtube.com/watch?v=ZHVQAUf0UlQ

Söndag kväll

Jag kan bara med sorg i hjärtat meddela att det inte blev något Let´s dance i fredags. Vi har inte TV4, Bara Sveriges television. Men det är inte så bara.

Igår var det riktigt fint väder några timmar mitt på dagen. Jag kände inte för promenad och definitivt inte för skidåkning så vi satte oss i bilen och körde till Elkjöp i Ål. Rickard behövde en kabel av speciellt slag. Den var slut där så vi chansade och körde till Gol, butiken där är större. Och har man nu kommit till Gol så blir det lite mer shopping. Jag tror att jag såg ut att gå normalt nu men det kändes i benen och varje trappsteg var en plåga!

Idag blev vi inviterade till middag hos Rasmussens, det danska pensionerade läkarparet som tillbringar nästan hela året på Geilo. Samtalsämnet var givet, flyktingsituationen i Europa och hur man tar emot dem i de skandinaviska länderna. Det verkar som om man här i Norge har insett att man måste ta ett större ansvar, nu talar man om flytande hotell ”flotell” och tältläger. Ankomstlägret i Råde (som ligger några få mil från Svinesund) har tält med plats för 20, som står inomhus i en stor hall. Där kan man också ställa upp stora tält utomhus med plats för 500(!) i varje. Samtidigt finns det de som seriöst menar att de som inte kan få asyl i Norge skall placeras på båtar som ligger så långt från land att man inte kan ta sig därifrån själv utan får invänta transport från båten och ut ur landet. Tala om ett humant flyktingmottagande! Tält för femhundra personer och arrest ute till sjöss! Man räknar med 10 000 asylsökande i år, men vill ha beredskap för 60 000.

Aftenpostens lördagsbilaga hade intressanta bilder. En fotograf hade tagit bilder och ville göra bildkonst av de gränsstationer som blev överflödiga efter Schengenavtalet. Plötsligt kom de i bruk igen.

Idag öppnar Rema 1000-kedjan sina 1500 butiker. Söndagsöppet i butiker har varit en het potatis i många år här. Förbudet har successivt urvattnats och det har tillkommit en rad mer eller mindre officiella speciallösningar. Nu framstår motståndet mot söndagsöppet som enbart löjligt. Själv undviker jag att handla på söndagar men å andra sidan kan jag tänka mig att tanka bilen och att äta söndagsmiddag på restaurang. Vad är skillnaden?

Stelt

Vaknade med lite träningsvärk i benen igår. Eller rättare sagt i musklerna på lårens baksida. Tyckte inte att det var så farligt, vädret var ok så jag gav mig ut i backen igen. Tänkte att det där mjukar nog upp sig efter en stund, vilket jag ansåg att det gjorde och tillbringade tre timmar i backen. Jag var mest bekymrad över att jag inte tagit extra solskydd på näsan. Den lyser som en glad stoppsignal nu. Tur att det finns något som kallas för concealer!

Vaknade tidigt idag och var stel som en pinne. Nu var det inte enbart benen från höft till fot som var stela utan också armar, axlar och ländrygg. Lyckades ta mig ur sängen, gick ut i köket och Rickard gapskrattade när han såg mig. Hans sinne för empati hade plötsligt försvunnit och naturligtvis blev hans morgonhälsning ”vad var det jag sa”. Han ångrade sig nog för sen såg han till att jag fick frukost och två tabletter av okänt slag (Rickard är ju doktor) – som gjorde att jag klarade av att både sätta mig i en av TV-fåtöljerna och så småningom med viss möda även ta mig ur den. Sedan har hela dagen gått i ultrarapid. ”Det brukar ta tre dagar för träningsvärken att gå över” sade doktorn. Sån tur, då bör jag vara återställd tills jag reser hem igen. Det blir på onsdag.

Vi körde ner till Geilo för att proviantera inför helgen. Jag hade vissa problem att ta mig både i och ur bilen. Väl inne i butiken ansträngde jag mig till det yttersta att gå ”normalt” och se positiv ut.

Tur i oturen var förstås att jag kunde ägna mig åt jobbet som jag lovat klara av tills på måndag. Jag har inte träningsvärk i fingrarna, bara i armarna men låter jag dem vila stadigt på bordet så går det skapligt att hantera tangentbordet. 2016 kommer att bli ett minnesvärt skid-år för mig. Två dagar i backen, that´s all.

Det är första april idag. Tidningarna här har följt traditionen att komma med ”aprilspök”. Ett av dem har under dagen lett till mer seriösa diskussioner. Det är den kristna tidningen Dagen som skriver att KrF-ledaren är begeistrad över att man skall använda källaren på slottet till asylmottag. ”Jag har aldrig hört något liknande men detta stämmer väl med den inkluderingsvänliga attityden hos kungafamiljen.” Och varför skulle man inte kunna upplåta sådana lokaler? Harald hälsar alla god morgon och Sonja sköter frukostbuffén.

Nu har det börjat snöa. Ja, då får vi se hur det här slutar. Jag har inte hört något om kolonnekjöring över Hardangervidda på radion ännu. Nu skall vi strax äta ”aftens” och då skall jag förhandla om kvällens TV-program. Vi kan se svensk TV och då tycker jag nog att vi skall se Let´s dance. 

Hilsen fra fjellet.

Solsken hela dagen, svag vind och några få plusgrader. Jag har varit ute i backen ett par timmar, förmodar att det kommer att straffa sig i morgon. Stretchade ordentligt efteråt men så otränade som mina skid-muskler är, så tror jag inte att det gör så stor skillnad. Vi får se om jag vågar mig ut i morgon också. Befinner jag mig på en av Norges stora vintersportorter och med en backe och liftar inom gångavstånd så får jag väl passa på!

Elvy hörde av sig igår kväll. Deras första dag med intensivundervisning i svenska hade blivit riktigt lyckad. De väntade sig tolv handplockade deltagare men det blev fjorton. De två extra hade arbetat som medicinska tekniker, en med röntgen och den andre med proteser. De frågade om de bara kunde få sitta med och lyssna. Naturligtvis fick de vara med som ordinarie deltagare. Torsten menade att en så engagerad grupp var rena drömmen för honom som f d gymnasielärare. Elvy har ju också undervisat på gymnasiet men det är så länge sedan att hon inte har så mycket att referera till.

Igår kväll hade Rickard och jag det obligatoriska samtalet om vad jag/vi skall göra med hytta. Det har vi varje år och resultatet brukar bli ”same procedure as last year” men för varje år som går så kommer jag närmare ett beslut om att jag kanske till slut måste sälja trots att hytta är ett fint minne av min pappa. Så länge som Rickard gärna vill vara på Geilo så fungerar det, han sköter underhållet och så delar vi på räkningarna. Huset är så stort att vi inte springer ner varandra. Men just nu är det inte läge att sälja, Rickard menar att det råder rena undergångsstämningen bland en del av grannarna här, man har vant sig vid säkra och stora inkomster och litat på att oljan skulle flöda direkt in i statskassan för evig tid. En del hytter här har sålts under angivet utgångspris, för andra har försäljningen dragits in och man betraktar det som ekonomiskt vansinne att fortsätta planera för lyxlägenheter häruppe på Kikut. Två och en halv miljon för sextio kvadratmeter.

Rickard rapporterade och visade några filmsnuttar från övningshelgen som de hade i mitten av mars. Det blev deltagande över förväntan, ”alla gamla” (utom jag) var med och dessutom kom det fem nya – Susanne och André, Susannes föräldrar och Melanie. Susannes pappa, Gilbert hade först sagt att det där med sång inte var något för honom, men han ändrade visst uppfattning under helgen. Gunnel, Susannes mamma däremot hon tyckte att det var riktigt roligt att komma tillsammans under lediga former.

Nu blir sångarskaran decimerad framöver, Lisa och Robbie kommer att flytta tillbaka till England. Katie och Alexandra läser där och lär inte ha för avsikt att flytta tillbaka till Schweiz. När Samuel är klar med sin grundutbildning i juridik i juni, så skall han också flytta till England och läsa ekonomi för att sen gå in i familjeföretaget. Robbie är fortfarande styrelseordförande och han systerson Peter är VD och nu skall Samuel skolas in i byggbranschen. Det är trist att de flyttar, men som Lisa säjer, det är ”bara till England” och det ligger förstås något i det. Men då kommer Susannes föräldrar som ”ersättare” för dem och gamla kontakter återknyts. Jag kom då att tänka på uttrycket ”you can take a man out of the Salvation Army but you can´t take the Salvation Army out of a man” – eller woman. Eller: ränderna går aldrig ur. Det skriver jag under på!

Nu är det strax tid för ”aftens”. Både sjön och snön suger. Rickard håller på att duka fram. Han är duktig på mycket, reparera hus, reparera tekniska saker, laga mat, städa och att lyssna. Det sistnämnda tycker jag är en mycket god egenskap.

På resande fot.

Nu sitter jag på tåget från Söderhamn till Arlanda. Det blev en tidig morgon, tåget gick halv åtta och det tar en timma att köra till stationen men vi var ute tidigt eftersom det var minusgrader och kunde vara halt på vägarna..

”Stilla veckan” blev inte så stilla. Förutom städning så skulle det bakas och påskmaten skulle förberedas.

Torsdag kväll var det Getsemanegudstjänst med nattvard. Jag känner mig alltid lite utanför när det är nattvard. Jag förstår att just skärtorsdagen är viktig för dem som tar till sig de traditionella sakramenten. Jag gör inte det. För mig är botbänken, eller det engelska uttryck som jag tycker är bättre, ”mercy seat” ett sakrament. Men gudstjänsten är stämningsfull, den handlar ju om så mycket mer än att Jesus delade bröd och vin med sina lärjungar.

Vi var förstås på gudstjänsten fredag förmiddag men ursäkta mig, jag kände inte allvaret. Det var en gudstjänst med lite av varje. Mormor hade ett kort med ett enkelt kors, bara två streck och under stod det JUST FÖR MIG och på baksidan hade hon skrivit till en sångtext. ”O tänk det var allt just för mig, för mig brast hans älskande hjärta, o tänk det var allt just för mig.” Jag har kortet i min bibel. JUST FÖR MIG. Tappar man inte bort det ibland?

I fredags eftermiddag kom Mats, min syssling på morfars sida och hälsade på. Han bor i Västerås, men är ibland i Söräng. Mats hade med sig fotoalbum som hade tillhört hans farmor, morfars yngre syster. Jag hade aldrig ens sett fotografier på min morfars föräldrar eller hans syskon så det var verkligen intressant. Det var mycket prydligt skrivet under vilka bilderna föreställde. Elvy hade träffat sin farfar som hastigast ett par gånger, men då var hon så liten att hon inte mindes särskilt mycket av det.

Morfar hade tre syskon, Wilhelm som var äldst blev ingenjör och arbetade hos LM Erikson. Han gifte sig ”rikt” i Stockholm och sen hade syskonen tydligen ingen kontakt med honom. Nästa i kullen var Magda som blev lärarinna i Härnösand, sen kom morfar och yngst var Renate, Mats farmor. Henne hade morfar och mormor kontakt med. Hennes man var kustuppsyningsman och de bodde i Göteborg. Mats hade försökt ta reda på vad som hände med den äldste brodern. Han arbetade hos LM Erikson men efter skilsmässa emigrerade han, fick arbete hos ett av Graham Bellföretagen, som ju också sysslade med telefoni. Han dog i USA 1980.

Jag tar med mig albumen hem till Ascona. Leo & Co har ett fantastiskt bra program som gör gamla urblekta svartvita fotografier mycket bättre så nu skall fotoalbumen fotograferas av så att vi också kan se på dem. Vi har en hel del information via den släktforskare som har hjälpt Elvy att finna våra rötter, men vad som hänt med morfars äldre bror gick han bet på, han visste bara att han emigrerat..

Påskaftons kväll var det knytkalas i uthuset. Det har tidigare varit tradition att ha en påskfest i kyrkan, men damerna som stod för ruljangsen har med ålderns rätt dragit sig tillbaka och allt fler av de yngre reser bort under påsklovet så den traditionen har insomnat. Nu blev vi hela femton personer som samlades och hade en trevlig kväll. Det måste väl vara lika trist att sitta ensam hemma en påskafton som en julafton?

Påskdagens gudstjänst blev faktiskt riktigt glädjefylld – så jag har inget att klaga på. Möjligtvis att det var mer glest i bänkarna än en vanlig söndag men det har ju sin naturliga förklaring, många är bortresta. Sen var Maj med hemma hos oss och åt middag och vädret tillät även en rätt lång hundpromenad. Det varken snöade eller regnade...

Det finns en och annan krokus och några förskrämda snödroppar som sticker upp närmast husen. Det finns fortfarande en del snö där solen inte kommit åt och nattetid är det någon minusgrad.

Så långt hann jag på tåget. Nu sitter jag på Arlanda och väntar på att få boarda. Planet skall gå 1055 och en timma senare landar jag på Gardermoen. Tåget till Geilo går inte förrän kvart i fyra så jag får några timmar i Oslo. Jag fick SMS från Rickard för en stund sedan. Igår och i natt har det snöat och blåst på Geilo och det gör det fortfarande, över Hardangervidda är det kolonnekjöring. Då blev jag tvungen att kolla vädret hemma i Ascona. Idag var det +12 och solsken men sedan kommer det en lång period med mycket regn. Då behöver jag inte känna mig stressad av att det är vinterväder på Geilo! Jag har jobb med mig, det är ett par mindre saker som jag har lovat leverera senast nästa måndag. Sen när jag kommer hem, så har jag ett lite större jobb som väntar men där är det inte deadline förrän sista april.

Nu är det dags att gå till gaten.
-----------------------------------------------

Vad var det som hände när jag publicerade det jag skrivit medan jag var på Arlanda? Mikroelektriska strömmar som påverkar typsnitten?

Jag fick några timmar i Oslo medan jag väntade på tåget. Trist väder men inte kallt även om det blåste friskt mellan husväggarna. Jag har ätit en sen lunch, det verkar som om allt fler restauranger i centrum anpassar sig till ”normaleuropeiska” mattider. Jag har förstås hört om det hemska terrordådet i Lahore, men på tåget från Gardermoen in till centrum hörde jag (tjuvlyssnade jag till) två herrar som tydligen hade god kännedom om Pakistan och som talade om det som hänt och om den extrema utbrytarsekten från talibanerna som utfört massakern. De var eniga om att situationen i Pakistan blir allvarligare för var dag, talibanerna och andra extrema grupper vill förhindra att landet moderniseras så som presidenten strävar efter och man ser även kristna grupper som en del av den förhatliga moderniseringen av landet. Det är skrämmande – vart är de muslimska länderna på väg? Tillbaka till medeltiden?

Nu när Elvy har startat med intensivundervisningen i svenska är det några av hennes vänner som inte förstår att hon vill offra tid på detta, några frågar till och med hur hon vågar. Är det inte möten mellan nationer och religioner som behövs för att bekämpa rädsla, okunnighet och misstro?

Av de som skall delta i intensivundervisningen kallar flera sig för sekulära muslimer, av de fem kvinnorna är det bara två som bär slöja. En berättade att hon lade av slöjan under flykten. Hon var då långt från de äldre släktingar som ställer krav på att alla i familjen som fyllt tio år skall bära slöja. Det borde inte vara någon stor sak att muslimska kvinnor också fortsätter bära slöja, men för dem som inte gillar muslimer och invandring blir de naturligtvis ett snabbt identifierbart hatobjekt.

Jag har åkt den här vägen med Bergensbanan så många gånger att jag inte fascineras av naturen förrän tåget kommer uppåt Nesbyn. Idag är det ovanligt grått och trist. Men i morgon och ett par dagar framåt skall det bli riktigt fint väder. Går tåget enligt tidtabellen så skall jag vara framme i Geilo 1917. Sjutton minuter över nitton alltså.

Så har det hänt - igen!

Terroristerna har slagit till mot Bryssel. Istanbul, Ankara, Paris, Madrid, London... för att inte tala om alla självmordsbombare i Mellanöstern som utlöst sina bombbälten i förhoppning om att strax vakna upp i paradiset. Rädslan för dem och de terrordåd som de kan utföra spiller över på de asylsökande, de som flytt hit för att komma bort från krig och bombdåd. Jag var och handlade nu på eftermiddagen och på parkeringsplatsen utanför butiken hörde jag ett samtal mellan två män, som jag faktiskt inte tvekar att kalla för ”white trash”. Nej, jag skall inte citera exakt vad de sade men det handlade om att ge sig på de asylsökande som finns här rent fysiskt och få dem att inse att de här två medlemmarna av den svenska intelligentian var i stånd att slå dem sönder och samman och helst se till att de lämnade Sverige.

Det är naturligtvis så att de som har det klent beställt med förståndet och som heller inte gjort sig kända för några förtjänstfulla insatser för samhällets bästa, de har inte förmåga att vare sig ta till sig information om förhållandena i Syrien och andra länder med oro eller förtryck och inte heller någonsin har förstått vad orden medmänsklighet och empati innebär.

När vi satte på TV på förmiddagen och såg vad som hänt  i Bryssel så rullade minnet av ett bombdåd som hände för tjugo år sedan över mig. När jag växte upp, i en förort till Manchester, fruktade vi IRA;s bombdåd. Men det dröjde en del år innan jag fick egna erfarenheter av hur det kan vara.

Lördagen den 15 juni 1996 slog de till på Corporation Street i centrala Manchester. Jag bodde då i London men var i Manchester för att ta hand om huset efter pappas död. Jag skulle till en gata lite längre österut där det fanns en charity shop där jag tänkte lämna några kartonger med husgeråd, glas och porslin. Det förvånade mig att huvudgatan var avstängd men jag hade så god lokalkännedom att jag utan problem kunde köra en omväg för hitta fram. Jag lämnade mina kartonger och mannen som tog emot dem sade att de hade stängt av gatorna för att det fanns en parkerad bil med en bomb i på Corporation Street och man väntade nu på militära bombtekniker. När jag skulle köra hemåt igen så var gatan som jag kommit på avstängd och jag skulle just backa runt ett hörn för att ta mig en helt annan väg därifrån. Då briserade bomben och jag uppfattade det som att bilen faktiskt lyfte och flyttade på sig ett litet stycke. Bombteknikerna hade inte hunnit att desarmera bomben. Corporation Street låg alltså en bit bort, men plötsligt tänkte jag att det var DEN bomben som man hade upptäckt, det kunde mycket väl finnas en bomb till i den varubil som stod parkerad alldeles intill mig. Jag trampade gasen i botten och lyckades komma iväg och bröt alla tänkbara trafikregler för att ta mig hem. Senare fick jag veta att det hade varit en bomb på ett och ett halvt ton. Ett hundratal människor skadades, såvitt jag minns var det ingen som dog. Många hus vid Corporation Street och angränsande tvärgator var totalskadade och fick rivas.

Här är det lugnt, möjligen skulle man kunna höra ett skott från en tjuvjägare. Men det är illa med alla dumma och elaka människor som inte kan förstå skälen till att flyktingar kommit till Sverige.

Snöslasket bara öser ner...

Vi gav oss iväg från Uppsala tidigt i lördags, ville förstås undvika helgtrafiken. När vi kom fram så fikade vi och sen gjorde Elvy upp storstilade planer för städning och påskförberedelser.

På eftermiddagen var det mycket stilla i hela Hälsingland, det var SM-final i Bandy. Dessvärre var det inget av lagen från Hälsingland som tampades om guldet. Bandy är ingen sport här, det är en folkrörelse så vi satte oss ner och slötittade på matchen. Jag begriper mig inte på spelet, det är skridskoåkning i hög fart på en stor isbana och det man jagar det är en boll som är så liten att den inte syns i TV-rutan. Var Västerås ligger, det vet jag men Villa gav mig lite huvudbry. Googlade innan matchen och då blev jag lite klokare, laget heter Villa Lidköping och så fick jag reda på att de har fått sitt namn efter Villa Giacomina, en herrgård som ligger i utkanten av Lidköping. Ett litet stycke Italien alltså. Googlade på Villa Giacomina och hamnade i en makaber historia där greven efter sin unga hustrus död lät balsamera henne och behöll liket i flera år. Efter diverse turer, greven var en betydande man, så löste man problemet genom att rummet där kistan fanns invigdes som gravkor. Kistan stod där i 41 år, tills greven avled och de kunde gravsättas tillsammans.

Man får reda på intressanta saker på de mest egendomliga sätt, det är mycket som vi har att tacka Google för.

Veckans TV-recension: Let´s dance blev ännu bättre den här veckan. Elvy är inte glad åt att jag säjer att en av domarna (den mörkhåriga damen) är lik henne, utom att Elvy inte har så lång näsa. Men så är det! Smartare än en femteklassare är mest roligt och lite pinsamt. Inte programmet, men det avslöjar stora kunskapsluckor hos oss tittare. Men vi kan förstås andra saker än femteklassarna. Programledaren (som inte är lik Elvy) har verkligen förmågan att få de medverkande att bjuda på sig.

Igår var vi förstås på gudstjänsten. Det var ovanligt glest i bänkarna, många har väl åkt bort över påskledigheten.. Pastorn verkade inte vara särskilt inspirerad heller, hoppas att han bara sparade på energin till påskhelgens gudstjänster. Sen blev det middag hemma hos Marita och Johnny. De har en liten uppfödning av fläckiga kravgrisar och ett gäng ”hobbyfår” som nu hade riktigt gulliga små lamm. Vi fick älgkalops, det var tur att det inte var gris eller får (eller ännu värre lamm) utan älg. Dessa trafikmarodörer tycker jag det är ok att äta när tillfälle ges. Medan vi åt middag kom det en riktigt rejäl snöby. Eller snöslaskby om det nu finns något sådant ord. Vädret ser inte så lysande ut för resten av veckan. Jag har försökt övertyga Elvy om att det inte är nödvändigt att tvätta fönstren utvändigt när det ändå är gråväder.

Men det finns väl en del att göra inomhus, även om jag tycker att det är rent och fint och prydligt överallt. Men har Elvy bestämt att det skall vårstädas så blir det så. Traditioner från mormors tid skall man inte bryta.

Nu har Elvy åkt till Torsten, läraren som hon skall ha svenskundervisning tillsammans med, för att gå igenom materialet de skall använda. Jag förväntas dammsuga övervåningen och tvätta golven samt tvätta fönstren på insidan däruppe nu på förmiddagen. Utsidan får anstå, det har kommit mera snöblandat regn nu på morgonen. Termometern visar på +2. Vårvärme?

Bara dag kvar...

Det är skönt att inte behöva passa tågtider och att ha den gnagande oron för om tåget verkligen kommer att gå enligt tidtabellen. Men de här veckorna har det fungerat bra. Å andra sidan kommer jag att sakna mina kolleger och alla trevliga samtal. Förresten, trevliga är nog inte riktigt korrekt, det kanske skulle stå 'engagerade samtal' istället. Det som engagerar är förstås flyktingkrisen, både det som direkt berör Sverige men förstås mest den omänskliga hanteringen i Europa och Turkiets utpressning mot EU. Släpp inte in Turkiet i EU förrän Erdogan har förpassats till politikernas elefantkyrkogård och kurderna har fått sin rätt!

Regeringens omsvängning i flykting- och asylfrågan påverkas naturligtvis av en rent praktisk aspekt, men jag ogillar tonen! En av mina kolleger hävdade att hon i första hand var ”jordinnevånare”, inte svensk. Min nationella identitet (i den mån jag nu har någon sådan) är för mig underställd att jag är medborgare i Guds rike. Men jordinnevånare, det låter också bra tycker jag. Panteism? Jag ser det mer som ett uttryck för att känna ansvar för planeten Tellus och för att ha insett att landgränser bara är ett mänskligt påfund..

Vi kör upp till Hälsingland lördag förmiddag. På måndag skall Elvy och Torsten, alltså den pensionerade svensklärare som tillsammans med henne skall starta intensivundervisning i svenska efter påsk för tolv asylsökande, ”öva in” sig på materialet som de skall använda. De har dels gjort en del övningar själva och dels har Elvy nu, när hon varit i Uppsala fått hjälp av någon på universitetet med tips och mera material. En av de blivande deltagarna ringde Elvy igår kväll och sade att han blivit utsedd till representant för ”eleverna” och Elvy skojade till det och sade att då fick han omgående lära sig ett svenskt ord ”ordningsman”. Det här är en mycket ambitiös grupp, alla har yrken med sjukvårdsanknytning. Jag vet inte prislappen på att utbilda en svensk läkare, men kan man nu bara få klart med uppehållstillstånd och alla formaliteter så har de som kommer hit som asylsökande inte kostat svenska staten en bråkdel av vad det kostar att utbilda en svensk som närmast kommer från gymnasiet.

Det ser inte ut att bli något vidare väder nästa vecka,men Elvy har bestämt att vi skall vårstäda. Det gjorde alltid mormor så det var klart till påsk, ”vår allra största högtid” sade hon. Sen skall vi baka och förhoppningsvis blir det väl fint väder någon eftermiddag så vi kan fräscha upp lite på tomten. Enligt mormor skulle allt påskstök vara klart vid middagstid på skärtorsdagen. Det var inte så att Elvy och Alf-Bertil behövde sitta stilla och ha tråkigt på skärtorsdagen och långfredagen men de fick dämpa sig lite. Numera är det väl inget problem med att få barn att sitta stilla, det är väl bara att ge dem obegränsad tillgång till smartphones eller paddor?

Medan jag har skrivit det här har jag lyssnat till Rapport som talar om de gatubarn från Marocko som finns i Sverige och flyktingkrisen och makthavarnas i Bryssel desperata försök att ”göra” något. Men vad??? Skulle det bli någon skillnad om man störtar Bashar al Assad? Knappast.

Och nu skall vi se på Antikrundan.

Och så var det måndag igen och jag har inte koll på Sveriges städer

Let´s dance på fredagskvällen var trevlig TV-underhållning, även om jag inte begriper mig på skillnaderna mellan dessa olika danser. Men det gjorde Elvy, hon berättade att hon hade gått på danskurser i Toronto och förstod alltså skillnaderna på de olika danserna och försökte förklara finesserna för mig. Elvy överraskar mig gång på gång men det är ju ingen av dessa överraskningar som slår att hon kan spela dragspel – och har blivit en riktig hejare på det sedan i somras. Men då är det inte dansmusik utan gamla läsarsånger som står på repertoaren. Härligt!

Vi hade, som goda svenska medborgare, faktiskt bestämt oss för att se på ”Mello” lördag kväll, hade bett Anita komma och göra oss sällskap och inhandlat lite gott att äta och dricka. Det fanns inslag i programmet som var ok, men urvalet av ”melodier” som tävlade, det var pinsamt dåligt. Men vi lyssnade pliktskyldigast och när vi tyckte att det var för dåligt, så sänkte vi ljudet och pratade om annat. Men det var nog som jag misstänkte; ”släpp för allt i världen inte fram en melodi som kan vinna ESC, vi kan inte arrangera det nästa år också.”

Det kan ju också vara så att vi helt enkelt är för gamla (43, 71 och 72 år) och helt enkelt inte tillhör målgruppen för programmet. Jag tyckte att ”Vi skall bada nakna på Sergels torg” var den roligaste melodin. Den kommer att sjungas/skrålas hela sommaren och centralt placerade fontäner kommer att få besök varma sommarkvällar. Nattlivet även i den minsta stad kommer att bli mycket roligare.

Jag är nog en riktig lantis, även om jag har bott i Manchester, London och Stockholm. Ascona är en småstad med sina knappt sextusen innevånare. (Locarno har drygt sextontusen innevånare och räknar man in hela det urbana området kring Lago Maggiores östra del kommer man upp i femtiofem tusen.) Jag trivs bäst hemma i Ascona och i Hälsingland. Anita har bott i Paris i många år, Elvy i Toronto, nu har de båda mellanlandat i Uppsala. Anita överger inom kort Uppsala för Nora och när jag frågar Elvy hur många veckor som hon har varit i Uppsala under förra året, så svävar hon på målet. Joo, hon har nog varit ”hemma” betydligt mer än i Uppsala.

Igår var vi med blommor till pappas grav. Elvy hade valt och det blev tjugofem röda rosor. Elvy och Alice var i Sorunda när de gjorde sin rundtur i Sverige för två år sedan men vi har aldrig varit där tillsammans tidigare och det blev lite känslosamt.

Sen körde vi till Södertälje och såg oss omkring och hittade faktiskt huset där vi bodde, även om bilens GPS inte kunde hitta gatan! Vi åt middag och sen körde vi inte via Stockholm tillbaka utan lyckades hinna med besök i både Mariefred och Strängnäs innan vi korsade (kryssade?) Mälaren och via Enköping tog oss tillbaka till Uppsala.

Jag har alldeles för dåliga kunskaper om Sveriges geografi, även om det händer att jag sitter med kartan och försöker pränta in var saker och ting ligger. Mariefred och Strängnäs var okända platser för mig. Rickard tog med mig på en tur genom okänt land för några år sedan. Vi var i Skara, Falköping, Ulricehamn, Borås och Västra Frölunda innan vi körde till Tysklandsfärjan. Jag borde göra fler sådana turer, har hört berättas om hur vackert det är i Värmland och Dalsland och att Skåne är så mycket mer än bara ett tillhåll för den organiserade brottsligheten. Det är mycket man borde hinna med!

Fredagsmys

Ytterligare en vecka har gått och det mesta har bara varit positivt, undantagandes lite tågstrul för ett par dagar sedan. Nu är det en vecka kvar och då skall jag vara med en av förlagsredaktörerna som förbereder utgivningen av en del nytt undervisningsmaterial. Idag efter lunchen bad Erik att få tala med mig. Han frågade om jag hade funderat mera på det som han talade om i höstas, skulle jag kunna tänka mig att börja arbeta på förlaget? Jag tackade för erbjudandet och sade att om den dag kommer när jag känner att jag vill lämna Ticino så skall jag tala om det för honom och så får vi se om det finns något lämpligt jobb då. Men tills dess fortsätter jag gärna som förut. Så jag tror att jag kan klara min försörjning tills vidare.

Elvy överraskade mig igår, hon talade om för mig att min pappa skulle ha fyllt 80 år på måndag, den 14 mars och hon ville att vi skulle köra ner till Sorunda på söndag och lägga blommor på graven, som han delar med min farfar och farmor. Om någon hade frågat mig när han var född, så hade jag förstås plockat fram datum ur minnet, men det var inget som jag hade aktuellt. Samtidigt skall vi köra till Södertälje och se oss om lite där. Jag tillbringade mina första två år där men jag har förstås inga minnen från den tiden. Jag var med pappa och hälsade på farmor ett par gånger men hon var så dement att det mest var jobbigt. Men jag har ett minne av henne och det är faktiskt fint att ha det, inte minst därför att jag faktiskt är rätt lik henne till utseendet.

Anita, som Elvy läste tillsammans med och som flyttade tillbaka till Sverige från Frankrike för några år sedan skall flytta från Uppsala. Hon har en liten trång lägenhet och har letat efter något större men det är svårt att finna något till rätt pris och rätt läge, d v s någorlunda centralt. Hon flyttar till en rymlig bostadsrätt med ett mycket rimligt pris i idylliska Nora, inte långt från byn där hon växte upp. Jag pratade bostadspriser med en man som jag har haft sällskap med på tåget under några resor, han har varit på massor av visningar och lagt bud på trerumslägenheter men det är alltid någon som bjuder över och det finns områden i Uppsala där det inte är någon vettig investering att betala över en miljon för en trea. Då blir jag så tacksam över att jag inte har bostadsproblem. Jag snyltar på Elvy när jag är i Sverige och det verkar som om hon inte har något emot det. I Ascona har jag mitt eget hus. Enda molnet på min himmel är att jag nog måste låta lägga om taket inom ett par år. Det består av terrakottaskivor som ligger överlappande. Skivorna är i gott skick, men den typen av takbeklädnad är inte optimal för avrinning, underliggande tjärpapp måste bytas ut och då får man kanske också byta ut en del av brädorna under. Men det är ett världsligt problem.

I morgon skall jag ta med mig Elvy ut på långpromenad i det vackra nästanvårvädret. Det har blivit alldeles för mycket stillasittande för mig de sista veckorna. När jag inte har rört på mig tillräckligt så börjar det klia i benen vid nio-tiotiden på kvällen. Nu skall jag se på Let´s dance. Det måste vara något alldeles speciellt, en nationell angelägenhet i klass med Melodifestivalen att döma av löpsedlarna. Fredagsmyset består av räkbakelser och en flaska vitt italienskt.