Och så har det blivit torsdag.

Det har varit mycket att göra sedan jag skrev här senast.

Jag har fortsatt med att översätta speakertexterna. Vill man göra det bra så är det precisionsarbete, munrörelser och text skall stämma så mycket som möjligt. Jag blev riktigt glad  när det dök upp en skäggprydd man på filmen, då var det inte lika svårt att få till det.  Men han försvann efter ett par minuter. Kan jag ro det projektet i hamn, så blir jag stolt över min prestation. Det kan man väl  få vara?

Dwight och Lotta kommer hit till Uppsala nästa vecka. De skall först se på hus  i den trakt i Västergötland där Lottas pappa växte upp. Det är inte aktuellt med husköp ännu, men de vill rekognoscera lite. Skall de bo kvar i  Schweiz och köpa ett sommarhus i Sverige eller skall de satsa på att bo här året runt? 

Migrationsverket skall stänga flera av anläggningarna i Hälsingland och nu tror två av deltagarna i svenskkursen att de kan få ge sig iväg med kort  varsel. De som har barn i skolan har  fått löfte om att stanna terminen ut,  men Elvy tror inte att det är något att lita på. Elvy och Torsten har läst migrationsverkets plan för avveckling av överkapacitet och det som står där är säkert nödvändigt, men de stackarna  som bor på de mindre bra förläggningarna är helt i händerna  på dem som driver dessa.  Men Elvy och Torsten kommer att fortsätta med kursen enligt  planerna. Något nyttigt för framtiden skall säkert deltagarna få med sig.

Rickard är hemma  hos  mig nu och har sett på flera lägenheter i Ascona och Locarno. De riktigt mysiga lägenheterna inne i centrum har ett stort fel, det finns  inga parkeringsplatser, vill  han ha det får han söka sig lite längre ut. Det känns lite konstigt, Lisa och Robbie har flyttat till England, Rickard är på väg att flytta till  Ticino och Lotta och Dwight kanske kommer att flytta  till  Sverige. Sen har  vi ingen kvar som bor  i Seeland. Men sånt  är livet.

Vår husförsamling i Ascona-Locarno är i alla fall stabil och det sker en viss  tillväxt. Det gläder jag mig åt och tackar Gud för. Nu på söndag skall de sjunga  i kyrkan i Lugano, då är det skördehögtid och marknad efteråt. Jag gissar att de kommer att sjunga  ”Bringing in the sheaves”

Jag har sett söndagens armégudstjänst på SvT Play. En bra mix mellan gammalt och nytt och man släppte fram både unga och äldre. Men – finns  det inga regler kring klädseln längre? Det var en blandning av korrekt uniform och individuella uppfinningar. Jo, visst är det bra att man genom att ha den lilla skölden visar sin tillhörighet, men det blev lite väl  ”brokigt”. Detta sagt av en som fostrades i England, på vår kår var det noga med både kjollängden, hur tjocka/tunna svarta strumpor man skulle ha och hur skorna skulle se ut. Var det sommar så var det vit  blus som gällde och övriga året uniformsjacka – alla  skulle vara lika klädda. Det kanske inte  känns så modernt, men nog tyckte jag att vi var prydliga och jag bar min uniform med stolthet.

Och så var det litteraturpriset. Vi var samlade i fikarummet och det blev ett kollektivt ”VA” när pristagarens namn kungjordes. Det har varit mycket snack om Bob Dylan under eftermiddagen, sådana skrällnyheter påverkar förstås alla som jobbar med böcker och texter, även om man som vi gör, jobbar med facklitteratur. Jag hade tippat kenyanen Thiong´o. Nej, jag har inte läst något av honom, det var mer en känsla av att nu är det dags att belöna någon afrikansk författare.

Vad jag tycker om valet av Dylan? Sådär, men jag gillar att han lovade att ta över arvet efter Woody Guthrie. När en sådan mossig institution som Svenska Akademien gör något som helt faller utanför mönstret, så är det uppfriskande. The times they are a-changin... Är  det så att medelåldern på ledamöterna sjunkit? Nej förresten, Dylan är ju sjuttiofem... The answer my friend is blowin´ in the wind...

Måndag kväll i Uppsala

Nu är det arbetsvecka igen. Jag var faktiskt riktigt trött fredags kväll, såg på Världens Barngalan med ett öga, sov länge i lördags men hann i alla fall  till bokhandeln. Jag köpte Påven som kom ner på jorden och  Trädens hemliga liv. Jag har läst lite i båda, de är fantastiska på var sitt  sätt.

Jag blev inte alls förvånad över att träden kan kommunicera med varandra, det tror jag att allt levande kan göra  på ett eller annat sätt. Mormor hade förstås många stora pelargoner. När det var dags att ta fram dem från vintervilan för att beskära och plantera om dem, så tog hon fram dem en och en, gjorde det som skulle göras och placerade sedan ut dem på olika ställen i huset där de fick stå skilda från varandra tills  de började växa igen. Det hade hon lärt sig som barn. Man var naturligtvis tvungen att beskära dem, men de påverkade varandra negativt om man gjorde det samtidigt och sedan ställde dem tillsammans. Det var mycket kärlek och omsorg kring de här pelargonerna. 

En av pelargonerna kom ursprungligen från tant Ellens föräldrahem – alltså bör sticklingen ha blivit planterad i slutet av 1800-talet. Den hade vita enkla  blommor  med små röda prickar på de övre kronbladen. Mormor  tog sticklingar av den och moderplantan fick omsorger värdiga en drottning. Stammen var grov och knotig, täckt av ett brunt ”skal”, den såg nästan ut som en bonsai. Det var med sorg som jag skildes från den efter att mormor hade dött. Den av mormors vänner  som fick den, gick bort för ett par år sedan men pelargonen lever vidare hos en av hennes döttrar. Nu får den sparsamt med utväxter på den grova stammen och det kommer i bästa fall ett par små blomställningar.  En dam som kan detta med pelargoner, säjer att det är garanterat Sveriges äldsta pelargon.  Elvy har två ”barnbarn” till  den.

Idag har jag börjat på ett nytt och spännande projekt, att översätta och skriva svenska speakertexter till en undervisningsfilm. Det är inte enbart texten som skall vara korrekt, man måste ta hänsyn till munrörelserna också, särskilt om det är en person som är i närbild. Det finns en hel del teknik också som man måste hantera, idag har jag fått hjälp med det. 

Jag missade tv-gudstjänsten igår. Får ta skadan igen nu i kväll. Men först skall  jag läsa på om ekonomipriset. 

Nu blir det tv-gala!

Nu var den första veckan avklarad, utan några incidenter. Det är stimulerande med trevliga arbetskamrater och det har blivit många trevliga fikastunder och luncher. Mellan dem så hoppas jag att jag har gjort lite nytta. I onsdags kväll var några av oss ute och åt sushi på en restaurang på Drottninggatan. Sushi är inte min favoritmat, men det var fräscht och gott, helt annorlunda jämfört med de sushi jag ätit hemma.

Torsdag kväll fick jag tillfälle att skypa med Alice och Villy. De hade varit och hälsat på Alices systerson, som driver gården i New Brunswick där hon växte upp och sedan hade de varit i Halifax och träffat hennes äldre syster. Villy sade att han inte hade reflekterat över avstånden i Kanada. Till gården, som ligger ungefär mitt i New Brunswick, hade de tagit inrikesflyget och det tog drygt två timmar. Flygresan till Halifax hade ”bara” tagit en timma. Villy tycker att det är intressant att få en inblick i hur livet är i Kanada. Nu väntar de bara på något slags besked om hur lång tid det kan ta för Alice att få uppehållstillstånd i Sverige. Senaste noteringen var 12-15 månader innan hennes ansökan ens behandlas och hon kallas till intervju på ambassaden i Ottawa. Till dess att det är klart så räknar de med att föra en nomadiserande tillvaro, om jag förstod rätt så får Alice vistas i Sverige 90 dagar under en 180 dagarsperiod, sedan måste hon resa ut ur Sverige. Villy däremot han får vistas i Kanada i sex månader. Det verkar krångligt, men de verkar ta det med ro och Villy menar att det är bra om han lär sig hur saker och ting fungerar i Kanada. Jag kunde inte låta bli att fråga når de hade tänkt gifta sig och fick ett mycket diffust svar. Elvy tror att de kommer att gifta sig i Kanada och komma hit som ”äkta makar” och försöka snuva sina vänner på svensexa och möhippa. När Märtha och Martin gifte sig för 5-6 år sedan, de hade då båda passerat 70 med marginal, så var det både svensexa och möhippa och det skall inte ha varit några stillsamma tillställningar.

Mia har berättat om ett par som stack iväg till ambassaden i Köpenhamn och gifte sig, detta var i slutet av 70-talet. När de hade varit gifta i tjugofem år, så slog vännerna till och överraskade med gemensam svensexa och möhippa. Och det gjorde de med besked. Hela den lilla staden hade något att tala om sedan.

Elvy hade planerat att komma hit fredag-måndag men hon har känt sig lite krasslig, första säsongsförkylningen, så hon stannade hemma för att kurera sig. Deras svenskkurs har fungerat bra, ingen frånvaro och deltagarna vill verkligen lära sig svenska. Och som extra bonus, sade Elvy, så får hon lära sig lite arabiska.

Jag skall ta det lugnt i helgen, se på TV, kanske köpa ett par nyutkomna böcker. Det skall ha kommit en bok ”Påven som kom ner på jorden” skriven av en svensk journalist.

I kväll är det insamlingsgala för Världens Barn på  tv. Den får man väl inte missa?

Tisdag kväll i Uppsala

Inga problem med tåget idag, det är värt att notera. Men det var kyligt både på morgonen och nu i kväll.

Idag har jag tillsammans med en kollega börjat med ett redigeringsarbete, inget sensationellt men det är roligt att jobba tillsammans  med någon, jag är faktiskt inte bortskämd med det. Vi jobbar intensivt en stund och sen tar vi en paus och pratar om annat. På så sätt blir man ju bekant på ett naturligt sätt. I morgon är det gruppmöte 0830.

 Nu är det snart Tro hopp och kärlek på TV, ett program där präster söker kärleken. Ursäkta mig, men jag tycker att det verkar fånigt. Men jag måste förstås se i alla fall. Det var visst två präster, en diakon och en pastor. Man får väl vara tacksam för att det inte var  någon officer i Frälsningsarmén som är med.

Det var väl allt för idag. 

Första dagen på jobbet.

Idag fungerade det med tåget, både till Stockholm och tillbaka till Uppsala. Jo, det är värt att nämna.

När jag är fysiskt närvarande  på förlaget, så är det mitt jobb. Annars är det ”någon” som jag  får  uppdrag från. Så är det.

Jag kom alltså  i  tid på morgonen, respekterade tider för fika och lunch och  slutade på exakt tid. Vad jag sen har gjort mellan dessa viktiga klockslag det är lite mer diffust. Men så är det naturligtvis första dagen, det är ett halvt år sedan jag var här senast. Nya kolleger, nya verksamhetsplaner och en del annat att läsa igenom och samtal med Erik och en ny chef. Nu vet jag lite mer vad jag skall ägna mig åt de kommande fyra veckorna.

I morgon börjar Elvy och Torsten med höstens svenskkurs. Det har vari komplicerat att få ihop en grupp, det har varit många olika saker att ta hänsyn till. Det blir sex syriska  kvinnor vars män accepterar att en av lärarna är man och där inte barntillsyn kan vara skäl för frånvaro. Männen har haft enskilda samtal med Torsten och tolken och två av kvinnorna fick inte vara med därför att deras män hade en sådan attityd att det framgick att de  inte skulle kunna vara med varje dag. De har lektioner tisdag, onsdag och torsdag mellan två och fem på eftermiddagen. Alla har bristfällig skolunderbyggnad och de skulle troligen inte orka  med mer än tre timmar. De kommer att hålla på minst till  sista november. Männens attityder är ett stort problem, trots att de skrivit på  ett kontrakt om att godkänner kvinnornas deltagande så kan det bli  så att de uteblir – kontraktet är naturligtvis inte juridiskt bindande.

Torsten skall dessutom ha ”privatlektioner” med två syriska ingenjörer som bor  på en förläggning nära Torstens bostad. Det gäller att vara kreativ.

Det rör på  sig i omvärlden. Trump vs Clinton kommer att förfära och underhålla oss en tid till, kompisarna Assad och Putin gör Aleppo till en grushög och i Ungern vill Orban  ställa sig över lagen. Förmodligen är det bara kraftiga ekonomiska sanktioner från EU som kan stoppa honom.  

Nu finns det ett tidsschema för Brexit och visst är det spännande att se hur det kommer att bli. Det gamla ordspråket om att man inte både kan äta kakan och ha den kvar kommer för mig när jag läser de brittiska tidningarnas kommentarer. ”De tre blinda mössen”, Boris Johnson, Liam Fox och David Davis sprider helt olika, inkonsekventa meddelanden om hur det skall gå till att lämna EU – det enda som de verkar vara eniga om är att det är fullständigt naturligt att man efter förhandlingarna kan behålla allt som är positivt för Storbritannien och med ett penndrag avskaffa allt som man bedömer vara negativt.

Nu skall det bli svensk tv och helsvensk macka med rödbetssallad och köttbullar.

Det blev en intensiv vecka.

Måndag eftermiddag fick jag ett par timmar på Oxford Street med omnejd. Det är alltid kul  att ströva runt i  butikerna helt planlöst när man inte har för avsikt att köpa något. Jag fick i alla fall en känsla av hur de verkligt modeintresserade skulle se ut i höst. Tisdag var jag hos Lisa och Robbie och fick  se deras nya hem. De bor ungefär mitt emellan Woking och Guildford, närmaste by heter Mayford. Det är mycket brittiskt och lummigt och en golfbana på lagom avstånd. Huset var fint och det som Lisa uppskattar mest, det är att det är  en ”bungalow” även om nu  Robbie sett till att inreda en ateljé på vinden Det är förstås bekvämt att bo där, huset i Magglingen var ju  faktiskt på fyra plan. Men någon utsikt har de inte. Lisa vill att de fäller några träd på tomtens syd-ostsida, för att få lite utsikt, annars känns  det nästan som att bo inne i  en skog.

Fackboksmässan ägde rum onsdag-fredag i en lokal i närheten av Earls Court och vi, den svenska femmannadelegationen, bodde på ett hotell i närheten. Det som var mest intressant, det var ett par seminarier om IT-baserade läromedel och möjligheten för skolor att se till att det som eleverna får till  sig verkligen är up to date. Men sedan kan man fundera över hur ofta dessa ”böcker  på nätet” skall revideras. Jag har inte  jobbat med böcker för grundskolan, däremot  med böcker som används i  ekonomiprogrammet på gymnasiet och där inträffar det förstås inte så snabba förändringar som i SO-ämnena.

Det diskuterades också hur IT-baserade läromedel skall kunna  nå ut till skolorna i utvecklingsländerna. Det är ju en sak att man kan förse en skola med tekniken för  att använda  dem, men när eleverna kommer hem är  det ytterst få som har tillgång till tekniken där. Man måste alltså lägga upp undervisning och läxor på ett  helt annat sätt, t ex att man stannar kvar i skolorna och gör sina läxor. Men då  får man tänka  på att många elever har  väldigt lång skolväg. Ett amerikanskt företag hade testat en lösning, att eleverna får med sig en enkel padda där läxorna  till morgondagen är uppladdade, men då hade det blivit något  strul med  rättigheter. Ett av de stora läroboksförlagen ville ha orimligt mycket  betalt när man laddade ner deras material och då hade de mindre förlagen hakat på.  

Det fanns gott om vanliga böcker också. Sen undrar jag hur en hel avdelning med kokböcker hade förirrat sig in på mässan. Det fanns väl  några som handlade om näringslära, men de flesta var  riktigt snygga och trevliga kokböcker som jag faktiskt skulle vilja  ha. Men jag har  tillräckligt med  kokböcker som jag aldrig använder...

Lördag var det trist väder och jag ägnade mig åt  ”serious shopping”. Det blev ett par svarta boots, en ¾-lång mörkgrön jacka  och en rymlig väska, en sådan som kallas för  tote eller holdall. En mig närstående person gillar inte att jag bär omkring på mina grejor  i en ICA-kasse. Men det var allt jag köpte. På kvällen var det party hemma hos Peter (Robbies systerson) som hade bjudit dit  några vänner.  Peters mamma var konsertpianist, själv spelar han inte  (påstår han) men han har en magnifik Steinwayflygel som han ärvt och pliktskyldigast låter stämma två gånger om året. Han har sagt att flygeln blir en naturlig samlingsplats när han har gäster och det stämde faktiskt. Flera av gästerna bidrog med både sång och spel och så sjöng vi förstås alla  i god music hall- tradition. Allt från Maybe it´s because I´m a Londoner till Pretty Polly Perkins.

Planet gick från Heathrow idag halv elva. Peter körde  mig dit och nu  sitter  jag ensam och allena här i  Uppsala. Jag har varit och handlat frukostmat till i morgon och en bit paj att äta nu.. I morgon 0711 sitter jag på tåget till  Stockholm och det kommer jag att göra  varje vardag till och med 28 oktober. Sen är jag hemma igen vid femtiden. Nu blir det ordning och reda med mina tider och en fast dagsrutin. Ärligt talat brukar det kännas lite tungt den första veckan, men sedan vänjer jag mig. Bara tåget går.

Söndag kväll med packningsbestyr.

Då är det sista dagen på en tid som jag är här hemma i Ascona. Jag reser från Locarno i morgon klockan sju och landar på London City Airport 1150 GMT. Förhoppningsvis.

Vi hade en sån bra samling idag, hemma hos  Regula. Alla, d v s 16 personer var där. Nästa söndag medverkar vår lilla kör i kyrkan i Lugano. Prästen där hade sagt att kyrkan borde  byta etikett från luthersk-reformert till ekumenisk. Dianas föräldrar, som är medlemmar i kyrkan tycker att det verkligen har blivit en positiv förändring sedan vi började vara med och sjunga där. Nu är det strängt reglerat vem som får  medverka och vad som lekmän kan få bidra med i gudstjänsten men regelverket omfattar som väl är  inte sång och musik. Men den kreative prästen har löst det på sitt sätt, han håller i allt och avslutar gudstjänsten i kyrkans ordning, men sedan ber han kören att sjunga ytterligare ett par sånger och i samband med det finns det plats för lekmannamedverkan. Rickard och Annemarie tänker ha uniform på sig på söndag. Det här kan vara en liten öppning, så att vi i husförsamlingen inte känner oss så isolerade. Tyvärr är det bara gudstjänst var tredje vecka, men Dianas pappa säjer att det är fullt tillåtet att ha  en samling t ex en vardagskväll och kalla det för andakt, en sådan kan ledas av en lekman. I Norge sjunger de  ”- for det som ser umulig ut, har Gud en løsning på”.

Nästa gång jag hör av mig blir väl från London.

Alla vill till Sverige...

En populär låt i Sverige börjar "Alla vill till  himlen men ingen vill dö". Efter att ha läst flera artiklar i olika tidningar på nätet om vart turisterna vill  resa och varför, så är jag nästan beredd att göra en fullständig travesti – "Alla  vill  till Sverige för  ingen vill dö...” Sverige uppfattas som det tryggaste landet i ett terrorhotat Europa och den praktiskt taget obegränsade tillgången på  natur lockar. Norge kommer tvåa men det är i  dyraste laget att turista där.  En amerikansk man i senioråldern hade haft stort utbyte av att resa runt i Värmland och Dalarna men hade haft en liten känsla av obehag, Sverige ligger ju så nära  Ryssland. Han var förstås med på det verkligt  iskalla krigets dagar.

På tal om det, så berättade Lisa en gång att någon som hade haft USA-besök på 70-talet  bl a hade  serverat Leningradlimpa på frukostbordet. Det är  ett mörkt bröd, bakat i  Finland. Gästerna hade konsekvent vägra att äta Leningradlimpan, man kunde inte veta vad den innehöll...

”Alla vill  till  Sverige” har fått en annan innebörd också. Elvy har flyttat dit från Kanada och Alice är inne i  processen att få uppehållstillstånd i Sverige, Lotta och Dwight skall ”provbo” i Uppsala men tänker sig att skaffa hus i Lottas pappas hemtrakter i Västergötland. Nu säjer Jen och Nigel att även om de stortrivs i Schweiz, så kunde Sverige ha varit ett alternativ om de hade känt till det bättre. Men som husbilsägare kan de ju bara köra iväg och njuta av naturen och de ljusa nätterna och återkomma till  det mildare  klimatet här  när det mörknar och blir kyligare..

Rickard däremot, han har bestämt sig för att lämna Biel och flytta hit ner till Ascona  eller Locarno. Lisa bor  i England nu  och Lotta och Dwight kommer  att antingen flytta till  Sverige eller tillbringa en stor del  av året där. Detta passar mig utmärkt, nu vill han låna mitt hus och börja leta lägenhet när jag är i Sverige. Det är alltid tryggare när  huset  inte  står obebott. Sen kommer han förstås, att som tidigare tillbringa  en stor del  av året på Geilo och vara min fastighetsskötare där.

Ryssland utpekas i en del europeiska tidningar som ett reellt hot mot Sverige. Har man inte nog  med att skriva om Syrien, IS, Trump och allt annat elände? Nu vill man  väcka rädslan som fanns under det kalla kriget till liv igen. Det finns ett visst hot  mot Baltikum, men Ryssarna är förstås väl  medvetna om konsekvenserna om de skulle  gå in i Natoländer.  Men å andra sidan, det scenario som kan spelas upp om Trump blir president i  USA, det vill jag helst inte tänka på. I Latest Election Polls, presenterade för några timmar sedan i New York Times är ställningen 43% för Clinton och 41% för Trump. Med tanke på vad den totalt etik- och moralbefriade mannen kan hitta på i slutspurten av valkampen så kan man inte vara säker på något.

Vet ni  vad jag skall  göra  nu? Jo, Caesar och jag skall  ta en promenad. Husse och matte är fortfarande i Lugano. Husses bror är kvar på sjukhuset. Han bara föll ihop under ett föreningsmöte i tisdags kväll och var medvetslös  i flera timmar. Man misstänkte stroke men efter grundliga undersökningar kunde de utesluta både detta och hjärtbesvär. Matte  kommer hem i kväll och husse stannar i Lugano över helgen. Det är trevligt med hundpromenader.

Storstadspuls

Igår var Marlene och jag i Milano. Det var ett plötsligt infall, man kan köpa en billig dagsbiljett Bellinzona-Milano. Vi hade inga planer för dagen (ingen shopping alltså) utan strövade omkring i  centrum, ”lekte turister” som Marlene sade. Blev det någon shopping? Vi  köpte lite kosmetika, mycket billigare  än hemma, det var allt. Vi satsade istället våra pengar på att äta gott. Hemma igen vid halv elva på kvällen och när vi körde från Bellinzona kom det en riktigt kraftig regnskur, det vräkte ner och högsta hastighet på vindrutetorkarna gjorde varken till  eller från. Det är inte så trevligt när man har en mur på ena sidan av vägen och ett kraftigt staket på den andra. Som tur var, så fanns det möjlighet att köra åt sidan och sätta på varningsblinker,  just där muren tog slut. Men trafiken fortsatte som vanligt, det verkade inte som om någon tänkte ”vattenplaning”.  Vi kom hem i alla fall och här hade det inte regnat.

Jag tror att jag får  med mig  extra mycket tankar om försiktighet och trafiksäkerhet från Sverige. Jag är ju van vid det stundtals mycket hetsiga tempot i trafiken som vi har här, men jag kan inte förstå varför man tar så stora risker i trafiken. Men vi har tack och lov inga älgar här.

Men just nu har jag en hund här. Det är en liten rar papillion. Mina grannar hade en gång i tiden en cairnterrier, Dodo som brukade komma på spontanbesök ibland. Dodo var en ovanligt rundlagd terrier som jag i hemlighet kallade för Volvo, jag rullar. Nu var det kris, grannens bror hade hamnat på sjukhus igår och de skulle ner till  Lugano  för  att se till hans hus och hälsa på honom. Kunde jag tänka  mig att ta hand om Caesar? Jo det kunde jag. Caesar är fortfarande en slank yngling som motionerar genom att springa upp och ner i trappan.

Det blir inget mer jobb i veckan, nu skall jag ägna mig åt att göra  i ordning här, jag kommer ju inte tillbaka  förrän i  början av november. Jag har bokat om min biljett till  London så jag reser på måndag, den 26. Då hinner jag träffa Lisa och Robbie och se mig  om lite – det är länge sedan jag var i London nu.

Får jag en extra semestervecka nu?

Nu har det blivit  måndag, solen skiner och det är just nu ”bara” +20 ute. Jag har en hel ledig vecka framför mig, om nu inte Erik hör av sig med något expressjobb. Måndag reser jag till London för att vara med  på en fackboksmässa som också bjuder på seminarier om fackböckernas och undervisningsmaterialets roll i den digitaliserade världen.

Nu har vi fått reda på vad föroreningen i vattenledningarna i delar av Locarno bestod av, det skall ha varit en rejäl dos diesel. Det har varit så mycket av hemlighetsmakeri och rykten. Varför kan man inte säja som det är från början? Misstag sker och olyckor händer. Men ännu har tydligen inte alla  fått tillbaka vattnet, även om man lovade att det skulle vara klart redan på  fredag.

Marlenes ex kontaktade henne i fredags och krävde att  få tillbaka ”den antika” spegeln. Den är inte antik och hon har köpt den på loppis  i  Bellinzona, antagligen för CHF 20, kanske  t o m för en tia. Hon fick 24 timmar på sig, sen skulle han komma och hämta den. Hon såg till att  inte vara hemma, grannarna ringde polisen eftersom han stod och ropade och sparkade på dörren. Nu vill  hon inte vara hemma hos sig, utan är här hos  mig. Hon har ringt polisen och förklarat läget. Marlene ville  att vi skulle köra  till polisstationen och visa upp den ”antika” spegeln, men de sade att det inte behövdes. Nu funderar hon på om han har varit och röjt på annat håll nu när han varit hemma ett par veckor. Hon fick en känsla av det när hon talade med  polisen. Men visst är  det obehagligt!

Igår samlades vi här hos  mig, vi blev tio. Det var extra roligt att Luca, Julia och Stephan kom. Vi blir mer och mer ekumeniska, det är bara Leo som tydligen känner att närvaron vid  våra samlingar inte riktigt går i takt med hans förhållandevis konservativa katolska hållning. Men han hjälper gärna till med ”det tekniska”.  Den som är mest intresserad av att förstå vad det är som skiljer och vad som förenar, det är Luca. Han har lånat böcker av D&P, både arméhistoria och böcker med mer teologisk inriktning.

Dwights kompis har hittat en person som kanske kan vara Stigs morbror, men det är fortfarande osäkert om det är rätt Erik Nelson/Nilsson. Hade Stig haft ett mer exakt födelsedatum så hade det varit enklare. Stig visste bara att han troligen var två år äldre än hans mamma, som var född 1914. Sökandet fortsätter, men det behövs säkert någon som verkligen har spårhundsinstinkt för att komma vidare.

Elvy och Maj har varit på Gotland. De tyckte att det var bäst att ha varit där innan ryssarna kommer. Jo, man kan väl skämta om det, men det är lite  otäckt. Nu på morgonen såg jag ett inslag på tv om Nordstream och att ryssarna kräver att få tillgång till flera svenska hamnar. Det var väl inte riktigt korrekt men det var amerikanska nyheter... Bilden som de visade, svenska soldater  i  stridsmundering mot  en bakgrund av Visby ringmur lugnade nog inte den som räds Putin & Co.