Nu blir det nog vinter.

Nu är jag framme i ett just nu snöfritt Hälsingland. Reste hemifrån halv åtta igår och framme vid sextiden.  Nu har jag haft sovmorgon, vaknade halv nio. Då var det fortfarande ganska mörkt ute. Idag är det vilodag, i morgon skall jag köra till Järvsö och träffa Erik, som kan allt om Färila och Los. Han skall få den information som jag har om mina förfäder och sen får vi se vad han kan finna som relaterar till dem.

Man brukar säja att på järnvägsstationer och flygplatser träffar man på gamla bekanta. Det har hänt mig ett par gånger och igår hände det igen. Jag satt och läste när en man ställde sig framför mig och frågade ”är du möjligtvis Maria från Sale”. Frågan var ju lite lustigt ställd, det är ju många år sedan jag bodde där, men jo, det stämde. Jag kände inte igen honom, han hade anlagt skägg, men så kom hans fru fram och henne kände jag igen med en gång. De berättade att de hade varit och hälsat på sin dotter Sharon, min studiekamrat från universitetet. som nu bor i Zürich, surprise, surprise! Vi läste ekonomi samtidigt och gjorde några uppgifter tillsammans. När jag sedan började läsa i London, förlorade vi kontakten.

Vi hade inte så lång stund på oss, de var på väg att boarda, var på väg till hennes bror, som numera bor i Madrid. Jag fick Sharons mailadress och telefonnummer och nu har jag mailat henne.

Adventsförberedelserna är i full gång här. Det blir adventsfest i uthuset lördag eftermiddag och på söndag är det adventskaffe i kyrkan efter gudstjänsten. Maj och Elvy bakar, Alice och Anne sitter i uterummet och gör bordsdekorationer av sådant som de hämtat ute i naturen. Jag har varit inne i köket och provsmakat.

Jag var tveksam till Elvys idé om att odla sallad och kryddgrönt i uterummet men det fungerar utmärkt. Morötterna har varit tröga att få igång men de börjar växa, åtminstone det som är ovan jordytan. Allt får förstås extra ljus.

Det faller lite blötsnö och termometern håller sig på nollan. I morgon skall det bli något kyligare och komma snö. Då blir det vinterkörning till Järvsö. Tur att Elvy har rejäla dubbdäck.

Kort lägesrapport.

Jag är fullt upptagen med skrivandet, överraskad av att det går så lätt – ibland. Jag är väl medveten om att det kommer att kännas trögt ibland också men hittills har det flutit på bra.

Nu har jag tre spår i min berättelse, ett för morfars bakgrund och ett för mormors och ett tredje spår för de mer allmänna delarna av berättelsen. Sen gäller det att sammanfoga dem, men det är ett senare problem, ett mycket senare problem.

Nu reser jag till Hälsingland på tisdag, kommer att träffa några intressanta och kunniga personer där. Sen reser Elvy och jag hit den 18 december, för att fira jul här. Elvy reser hem efter helgperioden och jag reser till Geilo och sätter mig att skriva där under några veckor. Jag hoppas förstås att det kommer att bli tillfälle till skidåkning också.

Mina vänner här tycker att jag är helt hopplös, ”gått i ide” säjer Lotta. Men i kväll är det födelsedagskalas för Nigel och i morgon sjunger vi i kyrkan och så blir det soppa hemma hos Dianas föräldrar efteråt.

Rapport från skrivarstugan. Eller rättare sagt arbetsrummet.

Nu har jag kommit igång riktigt bra med skrivandet. Jag har skrivit en av de berättelser som jag känner till bäst, jag jobbar förstås inte kronologiskt. Sen får jag troligen justera min berättelse när den skall vävas in i den större historien. Nu skall jag fortsätta med en liknande berättelse, men från en annan tid.

Jag kommer att resa tillbaka till Sverige i slutet av november. Martin har ordnat så att jag får träffa en person som har god koll på förhållandena i nordligaste Hälsingland, min mormors farfars far kom från Los och hans son flyttade först till Färila och sedan till en av de stora hälsingegårdarna där han så småningom blev ”rättare”, förman i jordbruket.

Jag har lite problem med att räkna släktleden bakåt, får göra små partiella släkttavlor så jag inte trasslar in mig i fel generation. Elvy har utförliga släkttavlor, med förklaringar och beskrivningar, på både mormors och morfars sida, jag får ta kopior och studera dem noga. Nu får inget bli fel.

Mina vänner här tycker att jag borde ta fler pauser i skrivandet, men det är svårt att avbryta när jag har kommit in i ett verkligt flow. Söndag skrev jag inget. Då var vi först i kyrkan i Lugano och sedan var det middag och gemenskap hemma hos Jen och Nigel.

Lotta och Dwight har kommit hem från England och de delgav mig en del intressant arméskvaller och några mer seriösa nyheter. Jag undrar hur många internationella rörelser av den storleken som det finns, där man har en sådan god personkännedom och engagerar sig i vad som händer även på andra sidan jordklotet.

Nu skall jag återgå till skrivandet, eller rättare sagt skall jag först läsa en artikel i en hembygdsförenings ”jultidning” 1954. Martin har kopierat och mailat över den till mig. Han kommer att vara en ovärderlig hjälp! ”Du skriver på boken som jag aldrig kom mig för att skriva,” säjer han.

Helgon och själar.

I år blev det ingen ljuständning på alla själars dag, uppe i det lilla ödekapellet. Vägen har rasat under regnovädret för några veckor sedan. Det hade regnat hela dagen och var alltså ingen bra dag för ljusmanifestationer.  Men vi kunde ändå minnas våra bortgångna familjemedlemmar och vänner när det var alla själars dag.

I fredags var det alla helgons dag, men det är en dag som firas i kyrkorna med särskilda mässor, många platser har sina lokala helgon och andra har ”riktiga” helgon, alltså de som är kanoniserade. Jag tycker att det är mest intressant med de lokala helgonen. En del av dem har definitivt levt och uträttat något viktigt, antingen i egen kraft eller genom gudomligt inflytande. Andra får vi nog betrakta som sagofigurer.

En av dessa är Araia, en kvinna som själv var fattig, men som ändå delade med sig till dem som hade det ännu sämre ställt. När hon gick hem till dem med det hon kunde avstå, kom änglarna och lämnade över mer till henne så att hennes gåva blev mycket större. Det finns en väggmålning uppe i bergsbyn, en mager kvinna i grå kappa som tar emot en korg av en ängel. Saga eller inte, det är den vacker tanke bakom berättelsen.

Idag hade kyrkans kör övat in ett program med sånger om himlen. Vi var där och lyssnade och det var ett fint program, kören har verkligen utvecklats. Vi är förstås där och sjunger ibland, men nu vill vi inte inkräkta för mycket, särskilt inte i de ordinarie gudstjänsterna.

Har jag berättat att Yvette har kommit hem till oss? Inga spännande resor uppe i de arktiska farvattnen eller runt Antarktis. Nu skall hon jobba som sjuksköterska i Lugano.  Hon är en tillgång i vår kör, är snudd på professionell solist, en riktigt fin mezzosopran.  Vi har blivit ombedda att sjunga vid kyrkans två julmarknader, den första är den 29 november och nästa är den 16 december. Vid det första tillfället blir det juldekorationer och hantverk, vid det andra blir det mer av ätbart har jag förstått. Snart är det jul. Faktiskt.

I morgon skall jag börja skriva på allvar. Jag har talat med Jenny, en av dem som jobbar på förlaget, hon har arbetat på distans ett par år nu. Hon har sina uppdrag med deadline, det har ju inte jag men jag tror att jag skall ta efter hennes arbetsdisciplin. Nu kräver mitt arbete en större portion inspiration och jag får ta en paus när det går tungt med skrivandet, men ändå. Om jag får göra en paus i skrivandet, har jag en hel del dokumentation att läsa igenom och vissa saker får jag förmodligen försöka kolla via nätet eller ha korrespondens med t ex hembygdsföreningar så att allt blir så korrekt som möjligt. Det här skall bli spännande!

Ingen återvändo.

Igår var vi samlade uppe i Orselina, det var David som ansvarade och temat var förstås vatten, levande vatten. Gruppen var fulltalig så när som på Lotta och Dwight, som bara var hemma och vände innan de reste till England. Jen och Nigel är tillbaka från USA och de berättar om en underlig stämning i landet. Trumps vänner kan inte se något tvivelaktigt i hans handlingar och yttranden, man tror att landets ekonomi är i ordning därför att han påstår det och finns det problem så är det de illegala invandrarnas fel. Jen och Nigel ångrar inte att de lämnade USA.

Jag har inte hört något från förlaget så jag ringde dem nu på förmiddagen. De visste inget men trodde att ett besked om konkurs kan komma inom ett par veckor, alternativt blir det en företagsrekonstruktion. Då sade jag att om jag inte får något besked under veckan – senast den första november, så hoppar jag av. ”Menar du allvar” var svaret jag fick. Ett så snabbt besked om framtiden för projektet var inte att räkna med, fick jag höra och då avslutade jag samtalet med att säja att jag skickar mail om att jag avslutar mitt deltagande omgående. Så nu är det gjort och jag känner mig fri som fågeln.

En anledning till att jag kunde vara så bestämd, är att jag har blivit kontaktad av en förlagsredaktör med rötterna i Hälsingland. Han hade fått höra av Martin att jag funderade på att skriva en bok och då ville han höra vilket geografiskt område och vilken tidsperiod som boken skulle handla om. Vi skall hålla kontakten, det känns bra.

Så nu är det ”bara” att börja jobba. Jag är faktiskt inte orolig för det jag har satt igång, jag har så mycket material.

MEN – nu tar jag ledigt resten av veckan och börjar på allvar måndagen den 4 november.

Torsdag förmiddag i Ascona.

Det har regnat och regnat och regnat. Nu ser det ut att bli mer normalt väder, ganska milt faktiskt. Tidningarna hade kunnat skriva spaltmeter om vad allt regn ställt till med men det har bara varit artiklar om valresultatet. Det har alltså varit val till förbundsdagen och nationalistiska SVP är fortfarande det största partiet men de två gröna partierna gick glädjande nog rejält framåt. Egentligen så bryr jag mig inte om den schweiziska inrikespolitiken, jag får inte rösta och dessutom så är Schweiz en federal stat vilket innebär att kantonerna ändå har en god portion självbestämmande.

Just nu lägger jag min energi på att planera för den eventuella boken. Ju mer jag funderar på projektet, ju mer idéer får jag. Det finns några brev som mormor och morfar skrev till varandra när han var inkallad under beredskapstiden. De speglade mycket av tidsandan. Morfar hade faktiskt tur, han började med att i norra Värmland bevaka gränsen mot Norge. Sedan fick han, fortfarande som inkallad militär komma tillbaka till sågen, där han hade sitt arbete, och vara arbetsledare för sex ”malajer”.  Staten hade ett akut behov av virke, och morfar blev plötsligt befordrad. Han var kvar på sågen i åtta månader, sen blev han inte inkallad mer.. Jag vet inte om det var vanligt att man gjorde så, detta är något som jag måste kolla upp.

När han var på sågen, så kunde han förstås hälsa på hemma ibland. Men ”malajerna” var tydligen inte helt att lita på, så han tog inte ”ledigt” så ofta.  (Malaj, det var ett nedsättande namn på de värnpliktiga vilka betraktades som icke vapenföra.)

Mormor skriver mycket om livet under krigstiden i den omfattande och utförliga levnadsbeskrivning som hon lämnade efter sig, men hon skrev också dagbok och så finns det en hel del information att hämta i breven.

När den första kalla vintern kom, så insåg mormor att hönsen inte skulle kunna överleva i hönshuset, så hon slaktade dem och konserverade köttet. Sånt hade hon lärt sig på hushållsskolan. Mormor var intresseras av att sy och på Westermarks vind fanns det en hel skattkammare med omoderna kläder. Mormor sydde om och hon repade upp garnet i slitna tröjor och stickade nytt. Ellen Westermark fick en fin svart dräkt av sin svärfars bonjour. Gubben hade tydligen varit ganska fet, så det fanns gott om tyg att ta av. Sigurd Westermark hade ett gengasaggregat till sin bil och på söndagarna kom han och hämtade mormor, morfar och Alf-Bertil så de kunde vara med på gudstjänsten i kapellet.

Mormor skriver en hel del om hur man ordnade med maten när allt var ransonerat. Hon tog vara på allt som hon odlade, hon  torkade, gjorde inläggningar eller syrade grönsakerna, skivade och torkade äpplen och torkade även vinbären. Kantarellerna hängdes upp på trådar och fick torka, lingonen lades i flaskor och blev vattenlingon, något som vi faktiskt fortfarande gör. Så enkelt och så gott att ta fram till t ex en stek under vintern.

Det är naturligtvis en fantastisk kunskapsbank som gått förlorad när generationen som var husmödrar på den tiden inte finns med oss längre.

Nej, jag orkar inte skriva något om vare sig Trump eller Johnson, inte heller om Putin och Erdogan. Och så väntar vi på svar om den hemska upptäckten i Grays. Det verkar märkligt om de döda i trailern skulle vara kineser-

Regnig torsdagskväll.

Idag har jag varit i Bellinzona och skannat alla dokument som jag kan ha nytta av – om jag skall skriva boken. Leo & co har en riktigt professionell scanner, snabb och med ett makalöst bra resultat.

Jag mailade förlaget och frågade vad de hade för tidsperspektiv, när kan vi få besked om det blir någon fortsättning på projektet. Ingen vet något, De har varit i kontakt med uppdragsgivarens advokat som inte heller visste något.

Jag frågade om vi får ersättning för den här ”väntetiden” och det visste de inget om. Jag ger dem tid fram till månadsskiftet, finns det inget besked då, hoppar jag av.

I morgon skall det förmodligen inte regna. Då skall jag börja städa på ”tomten”. Som ni nog vet vid det här laget är det inte mycket till tomt, mest en brant bergssluttning. Det som skräpar ner där är det stora valnötsträdet och nu börjar löven falla. Det verkar inte som om det finns så mycket nötter, men jag har blivit positivt överraskad förr. Nötterna är nästan osynliga högt uppe i trädets krona.

Hur blir det nu med Brexit? Först var rapporterna positiva, man hade förhandlat fram ett avtal. Sen avtog entusiasmen, det är många om och men, främst då förstås DUP – det nordirländska unionistpartiet som befarar att Nordirland på sikt kan förlora sin brittiska identitet om gränsen mot republiken Irland hålls öppen.

Och som om vi inte har nog av Boris Johnson så har vi Donald Trump också. Han framstår som mer och mer galen, oberäknelig och faktiskt riktigt riktigt barnslig.

Sen har vi Erdogan och alla dessa stackars människor som måste fly. Och bakom allt elände ser vi Vladimir Putin med ett bistert men självbelåtet leende. Vart är världen på väg?

Oj då!

Mina funderingar om att skriva en bok passerade inte obemärkt. Martin var först. Han har jobbat för länsstyrelsen med  bl a hembygdsforskning och lokal kultur. Elvy hade nämnt det för honom, han mailade och tyckte att det var en utmärkt idé och ville veta hur jag tänkt mig boken. Så långt har jag inte kommit, men vi hade ett intressant samtal på Skype igår kväll.

Jag har också talat med Mats, min släkting på morfars sida och han ställer upp med det material som han har om den delen av släkten.

Nu finns det förväntningar på att jag skall skriva boken – men hur blir det om de hör av sig från förlaget och säjer att nu kan vi fortsätta, finansieringen av projektet är ordnad. Kan jag hoppa av och vill jag hoppa av?

Nu har jag ett par ark med förslag på dramaturgin, skall jag berätta parallella separata historier som successivt knyts samman? Hur gör man så det blir tydligt och lättförståeligt?

Jag har läst några böcker med ett liknande tema och det har hänt att jag har fått göra en lista på dem som förekommer i historien för att den skall vara begriplig.

Jag har en historia att berätta, eller rättare sagt flera historier, skärper jag till mig är jag en rätt god stilist, jag är uthållig och jag har övat upp en god portion självdisciplin under åren med distansarbete. Jag vet att jag kan få goda medhjälpare så att fakta blir korrekta och Elvy har lovat ”ta hand om ” min ekonomi under tiden jag skriver. För det här kommer att ta minst ett par år, troligen mer.  Och ingen vet om slutresultatet blir acceptabelt eller om det bara blir en långrandig prövning för de närmaste.

Idag ösregnar det, onsdag och torsdag ser ut att bjuda på fint väder, men sen brakar höstregnen loss under minst en vecka. 

Solig söndag eftermiddag i Ascona

Det blev en riktigt lyckad skördefest i lördags. Kyrksalen var fylld av grönsaker, frukt, blommor, sylt, saft och vin. Det var fullt med folk hela eftermiddagen och som traditionen är här, så säljer man av det som skänkts fram till en viss tidpunkt. Sedan lägger man det som är kvar i ”hemliga” kassar och har lotteri. Nu blev det inte särskilt mycket kvar, men det räckte till fem kassar. Församlingens kassör var nöjd med resultatet, nästan CHF 3200, vilket är gott och väl drygt 30 000 kronor.

Det verkar som om folk har upptäckt kyrkan, men församlingen har inte gjort någon reklam för sig, kunskapen om den har spridits från mun till mun. Positivt men samtidigt lite bekymmersamt, kyrksalen är inte så stor.

Idag har vi samlats hos Regula. Jag går ju med Elvy till hennes kyrka, men där är man gudstjänstbesökare. I vår grupp är man deltagare.

När jag berättade om att uppdraget som jag hade räknat med att vara fullt sysselsatt med fram till juni nästa år, att det kanske inte skulle bli något av det, så fick jag flera mer eller mindre seriösa förslag på vad jag skulle kunna göra i stället.

Marlene var nog den som var mest konkret: lär dig italienska ordentligt! Hon brukar säja att jag talar pizzabagaritalienska. Det är så att många av dem som är pizzabagare kommer inte från Italien utan från Balkan. Man kan så mycket att man klarar sig men inte mera. Så är det med mig också.

Jag har alltså funderat på att skriva en bok. Det har jag tänkt på länge och det är inte för att få min bok utgiven och tjäna en slant på den (vilket är högst osannolikt) utan därför att jag har så mycket material om förfäderna på mormors sida men även en hel del om min morfars familj. Det finns en hembygdsförening som har en hel del nedskrivet om hans farfar, som kallades Kejsaren av Stortunet och det finns även en del info om morfars mor som kom från en av de ”fina” brukspatronsläkterna. Det borde vara intressant att försöka ge berättelserna liv.

Jag kan naturligtvis arbeta med en bok här i Ascona men jag behöver förstås vara uppe i Hälsingland och både samla material och insupa miljön medan jag skriver. Men allt detta kan ju bara bli verklighet om projektet blir avbrutet.

Nu får vi se vad som händer!

På förmiddagen kom det ett mail från förlaget. Beställaren av det projekt vi börjat jobba med hade ställt in betalningarna och kommer troligen att gå i  konkurs. Det betyder att projektet kanske kommer att avslutas.

Kanske – därför att det kan finnas andra intressenter som vill att projektet skall slutföras. Men just nu är allt väldigt osäkert.

Jag drabbades inte av panik, jag har så jag klarar mig utan den inplanerade inkomsten, snarare är det så att jag funderar på vad jag skall sysselsätta mig med. Jag ringde Elvy och berättade och hon tyckte att det var väl bara att komma upp till Hälsingland, det finns alltid jobb som lärare. Det kanske är lite väl optimistiskt att säja så, men diverse vikariat kan jag säkert få.

Problemet är bara att jag under alla omständigheter inte vill tillbringa hela vintern däruppe och sladda omkring på dåligt plogade vägar. Jag får nog hitta på något att göra här i Ascona. Börja skriva på boken som jag funderat på i flera år nu?

Nåja, vi får se vad som händer.