Det hände för tre år sedan.

Igår kväll började vi prata om vattenläckan som inträffade i Uppsala för tre år sedan. Det var mannen som bodde i lägenheten ovanför Elvy som ”installerade” en ny diskmaskin med hjälp av silvertejp och sedan reste på semester. Vattenskadorna i Elvys lägenhet blev stora och även lägenheten under henne fick sin del av eländet. Det var de där som upptäckte att vattnet rann efter väggarna, Elvy hade inte varit i Uppsala på ett par veckor så hon hade ju inte kunnat avvärja det som inträffade. Nåja, det är tre år sedan nu. 

Men det var en annan sak som jag blev påmind om – den sommaren bodde en schweizisk kvinna och hennes barn under ett par månader i mitt hus, som då stod tomt. Hennes man, som kom från en väletablerad libanesisk hotellägarfamilj, hade radikaliserats och i sista minuten upptäckte hon att han hade bokat flyg för sig och barnen till Istanbul och lagt beslag på deras pass. Han och barnen skulle naturligtvis till IS. De fick hjälp att brådstörtat ge sig iväg, fick gömma sig på olika platser i Schweiz. Det tog några månader, sedan hade de fått nya identiteter och kunde resa till ett land på andra sidan jordklotet. 

Vi hör inte så mycket om IS just nu, men det var en artikel i en schweizisk tidning där man varnade för att det som finns kvar av IS har i skydd av pandemin samlat sig och vi skall inte alls räkna ut dem. 

Den stora smällen i Beirut är IS troligen inte ansvariga för – även om de säkert skulle vilja vara misstänkta. Breivik lär ha haft 850 kilo av ett handelspreparat, baserat på ammoniumnitrat i skåpbilen, i Beirut var det 2750 ton ammoniumnitrat som exploderade och en sprängämnesexpert tror att det kan ha varit något mer som var inblandat i den hiskliga explosionen. Det är väl detta ”mer” som föder funderingar på om det inte var en ren olycka. 

Det händer så mycket konstigt i världen just nu. Plus Donald Trump. 

Nu blir det strax lunch och sedan skall jag iväg på torsdagens inköpsrunda.

Kanaler.

Fredag kväll var det ett program på tv som fick mig att längta så oerhört efter att få göra en kanaltur igen. Det gamla skådespelarparet Prunella Scales och Timothy West har gjort många program om resor på olika kanaler, både i England och mer exotiska länder. Nu fick jag följa med dem på Monmouthshire and Brecon Canal i Wales. Resan var inte så lång, det är en av dessa rumphuggna kanaler som finns men det räckte för att jag skulle börja längta efter det omväxlande livet på en narrowboat.

Det var i september 2009 som vi gjorde vår första resa. Den gick från Braunston via Grand Union till Birmingham och sedan via Birmingham and Fazeley Canal, Coventry Canal, en tur in på Ashby Canal och sedan på North Oxford Canal tillbaka till Braunston, som var båtens ”hemmahamn”.

När vi var på Ashby Canal så var vi på besökscentret vid Bosworth Battlefield, platsen där det vi det tillfället ansågs att det var där som Rickard III stupade. Vi såg ett utdrag från Shakespeares drama, där alla satt och väntade på den berömda repliken – och alla instämde unisont när den kom – A horse, a horse, my kingdom for a horse! Sen såg vi hur ett historiskt sällskap lade ner blommor vid det som då ansågs vara exakt den plats där Rickard stupade och någon höll tal.

Senare forskning har slagit fast med 99,9% säkerhet att det inte var där, utan två miles västerut, vid Fenn Lane Farm som Rickard stupade. Men besökscentret finns kvar och det skulle vara intressant att få se hur de har tacklat den här förändringen...

Ashby Canal är min favoritkanal. Den är inte alls lika spännande och krävande som många andra kanaler. Den är helt utan slussar, men slingrar desto mera och flyter fram genom ett vackert men inte särskilt upphetsande landskap. Nej, det är restaureringen av den del av kanalen som ”försvann” på 1950-talet och som man nu bit för bit försöker återskapa.

Nu skulle det väl vara märkligt om man inte har fått bukt med pandemin till nästa sommar, eller rättare sagt september 2021 så att vi kan göra en kanaltur. Båten som vi får låna, tillhör Davids syster och svåger. De har varit ute sedan i maj, men återvände till Braunston och reste hem förra veckan eftersom det började bli alldeles för mycket folk och båtar ute på de trevligaste kanalerna. Kan man inte resa utomlands, så är det förstås självklart att man utnyttjar det som finns hemmavid. Det lär också vara trångt på vandringslederna i Wales, Yorkshire och i Skottland.

Lisa och Robbie har varit uppe i Skottland sedan i början av juni. Släkten disponerar ett hus på den västra sidan av Skottland, nära Oban. Robbie har lämnat över det mesta av företaget till Peter och Samuel men är nu ändå aktivt med i det som sker, nästan dagligen, via Skype. Lisa säjer att han är betydligt mer engagerad nu, på avstånd än när de bodde i London. Då brukade han besöka kontoret en gång i veckan och förhöra sig om vad som var på gång.

Idag är det söndag och nu var det Reinhold som ansvarade för ”programmet”. Han överraskade oss genom att vi fick vara med om en alldeles vanlig gammaldags söndagsskola. Han läste texten om Sackeus, hade ett litet anförande om den och senare blev det förhör. Hade vi lyssnat ordentligt? Dessutom så sjöng vi gamla söndagsskolsånger och körer med rörelser till. ”Sackeus var en liten liten man, en liten liten man var han. Han klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för han ville Herren Jesus se.”

Vi avslutade med Tryggare kan ingen vara och Gud som haver. Sen fick vi var sitt fint bokmärke med bibliskt motiv.

Elvy hade tänkt att servera kyrkkaffe med bullar och rulltårta efteråt, men hon tyckte det var mer passande att bjuda på saft än kaffe.

Nu blir det lite av varje.

Mitt bokprojekt växer. Dels kommer jag på sådant som borde finnas med, dels får jag tips från andra. Nu kanske jag skall infoga kortare faktaavsnitt, t ex om spanska sjukan, svälten på 1860-talet eller något om den nedlagda järnvägen Bollnäs – Orsa.

Denna har åter blivit aktuell, det finns seriösa planer på att göra den trafikduglig igen. De sista tågen som körde där skall ha varit timmervagnar mellan Edsbyn och Bollnäs 2004. När man återupprättar något som funnits, så fascinerar det mig. Dessutom tror jag att i ett samhälle där vi bör använda bilen allt mindre, så skulle banan vara till stor nytta. Samma fascination har jag för Ashby Canal i England, den nedlagda kanalsträckan i dess norra del som kommer att restaureras i den takt man har pengar till detta.

Jag undrar när vår nästa kanaltur kommer att äga rum. Det skall vara ganska mycket trafik på kanalerna även denna sommar. David hade planerat för ett par veckor i september men de planerna är förstås nedlagda nu. Nu är det flera år sedan som jag var med, att jag börjar bli riktigt sugen.  

Har man inte en narrowboat så kan man ha husbil förstås. Man borde väl vara tacksam för turisterna men husbilsägarna är inte så omtyckta här. Parkeringsregler gäller inte, handikapplatser är särskilt populära att använda – de är ju bredare än vanliga p-platser och soppåsarna ställer man ifrån sig på marken när man kör iväg. Om man inte lägger skräpet i diket direkt. Sven Erik fick syn på en bil där man höll på att tömma ut toaletttanken i naturen. De hade kört femtio meter in på en skogsväg och kände sig väl säkra där. Han tog några bilder, både när tömningen pågick och efteråt och nu har husbilsägaren (hemmahörande i Täby) efterräkningar att vänta, både för saneringen och böter för nedskräpningen.  

I Norge springer helt okunniga, otränade och outrustade turister omkring i fjällområdena. Fjällräddarna som har Besseggen som sitt ansvarsområde fick ta hand om ett par som tänkte sig att ta den riskabla och krävande turen med flip-flops på fötterna.

Det här med inresa i Schweiz, det är väldigt rörigt. Rickard har hört sig för och fått flera olika besked. Han är fortfarande kvar här hos oss, nu är det Göran och han som renoverar deras kök. De skall ha en ”museidel” med de gamla köksskåpen och en ny arbetsdel med nästan nya Ikea-skåp som kommer från ett hus sim man totalrenoverar. Det är ju sympatiskt med återbruk men då blir det någon som köper helt nytt i andra ändan av kedjan förstås.

Om framtiden vet vi inget – det är dagsnoteringar på röda och gröna länder, på karantänsbestämmelser och inte minst på smittotal. När Rickard är klar här så skall han köra söderöver och rusta Lottas och Dwights hus för vintern och sedan hoppas han på att kunna ta sig hem till Ascona. Jag tänker stanna här en månad till, det finns en del research som jag behöver göra. Och en hel del kantareller att plocka.

Mera släktforskning.

Jag blev överraskad av ett telefonsamtal igår. Reinhold hade berättat för en pastorsbekant att jag gjort en serie intervjuer med fyrtiotalister. De flesta hade sina rötter inom pingströrelsen, några i andra frikyrkoförsamlingar. Nu skulle pastorns dotter, som läser på en teologisk utbildning, skriva en uppsats om vad som hänt med dem som växt upp inom frikyrkligheten. Hon hade hittat en uppsats från 80-talet där ett antal personer, uppvuxna i tre olika frikyrkorörelser skildrade sin uppväxt. De var alla födda på 30-talet, alltså vid den tiden femtioplussare. Nu kom mina intervjuer som ett naturligt komplement och hon frågade om jag kunde tänka mig att dela med mig av dem.

Det har jag inget emot, men jag vill förstås veta lite mer hur hon tänker använda dem och så skall jag tala med mina intervjuoffer. Det är väl lämpligt att jag åtminstone byter ut namnen. Däremot blir det fel att utelämna det geografiska området, olika trakter i Sverige har format olika traditioner och ”restriktioner” inom frikyrkligheten.

Det är faktiskt märkligt, först träffade jag Jenny (16.3), som jobbar på förlaget. Hon hade tänkt att ta reda på mer om släkten i Västergötland på hennes mammas sida. Jenny hade fått höra om en del pikanta händelser på 1800-talet. Sedan ordnade Reinhold med kontakten med Inese, (26.5) som kände behov av att dokumentera familjens liv under tiden som Lettland var en del av Sovjetunionen.  Inese lyckades fly under ett besök i Finland och kom till Sverige. Här sitter jag med massor av material om mina förfäder och livet i Hälsingland under både 1900- och 1800-talet, faktiskt en del även från 1700-talet också. Och nu vill någon ta del av mina intervjuer med fyrtiotalisterna.

Mormor och morfar fick berätta sina livshistorier för en hembygdsforskare, det måste ha varit i början av 1970-talet. Elvy kände till detta och lyckades ta reda på var de här berättelserna fanns arkiverade men fick besked om att de enbart var till för forskningsändamål och blev offentliga först efter 70 år. Men hon envisades och fick kopior av dem men fick skriva på en förbindelse att det enbart var hon och jag som fick läsa dem. Det löftet har vi hållit.

Elvy har anlitat en professionell släktforskare och nu finns det gedigna beskrivningar av både mormors och morfars förfäder, vilket jag har stor nytta av. Alice, som hade hört att hennes svenska ursprung kom från Småland, anlitade samma expert och då fick hon veta att visst utvandrade en förfader från Småland men ett par generationer tidigare var det en ung kvinna från trakten av Arbrå som vandrade söderut i Sverige för att söka arbete. Sedan dess finns det ingen mer genuin hälsingestinta än Alice, vilket förstås Villy, hennes man har roligt åt.

Jag tror att jag ställt frågan här tidigare, är det en tillfällighet att detta händer nu, eller finns det en trend att allt fler ägnar sig att se bakåt i tiden?

Nu skall jag se framåt i tiden, försenat elvafika och sedan skall jag iväg på fredagens butiksrunda. Jag har fyra hushåll som jag handlar åt på torsdag och tre på fredag.

Det regnar och det är tio grader ute. Om man skall säja tio grader varmt eller tio grader kallt, det är upp till var och en.

Helgdagkväll i timmerkojan.

Det är märkligt, märkligt hur tiden flyr iväg. Det mest rimliga skulle ju vara att det är så långtråkigt med alla restriktioner att man satt och rullade tummarna och kollade på klockan var femte minut. Men så är icke fallet. Här är det full aktivitet.

Rickard är kvar här och nu när Jannes ”observatorium”, redskapsbod och garage är färdiga, så har han tagit itu med att bygga en carport här. Behöver vi carport, vi har ju ett dubbelgarage? Nja det kan ju diskuteras men den är säkert bra att ha.

Sedan skall han fixa till inne i uthuset. När pandemin avklingat så kommer det säkert till användning igen. Sjuttioplussare kommer att ta igen det de förlorat och det kommer att bli dragspelsmusik, allsång och fika där. Samt kräftskivor och surströmmings-d:o.

Lotta och Dwight räknar med att kunna resa tillbaka till Sverige om ett par veckor, men tills dess får vi behålla Rickard här. Skulle det bli stopp för resor eller krångliga karantänsbestämmelser så kör han ner och rustar huset för vintern och på något vis kan han väl ta sig hem igen och då räknar jag med att det blir möjligt för mig att göra det också.

Jag har så mycket material till boken att jag är bäst betjänt av att sitta hemma i Ascona och jobba. Det är trevligt att vara här men nu när folk har lärt sig det här med social distans och alla förhållningsregler, så då träffas man och då blir det fika. En rolig effekt av de rådande förhållandena är att man bakar och letar upp gamla recept på lite mer tidskrävande bakverk  och tar med sig hit till kaffestunder i uterummet. Där finns det plats så kan man hålla social distans.

Sånt får man inte vara med om i Ascona. Där blir det ett par digestivekex och en mugg kaffe. Men det går bra det med.

Det har hänt ett par saker hemma den senaste tiden. Fiona och John har lämnat oss och rest hem till Irland. Fionas pappa har köpt ett företag inom transportbranschen (billigt med tanke på situationen i världen) och nu skall de börja jobba för att vara rustade till tänderna när saker och ting återgår till det normala igen. Det är bara att önska dem lycka till!

Pierre har rest till Chile. Han skall vara med i ett team som tar sig an Anderna på ett vetenskapligt sätt. Hela tiden här i Schweiz har han arbetat med rassäkring och liknande uppdrag. Men från början, när han bodde i England så höll han på med den mer vetenskapliga delen av geologin och när han nu fick chansen så måste han ju ta den. David räknar med att han kommer att vara borta flera år, men kommer väl hit på semester förstås.

Solen skiner, det är +22 och sedan jag skrev här sist så har vi plockat kantareller flera gånger. Det blir gratinerad kantarellsmörgås i kväll – igen. I morgon förmiddag samlas vi här och då är det Vanja och Kjell som ansvarar. Aktiviteterna i kyrkan lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag bara undrar hur man skall kunna komma igång med arbetet igen. Söndagens gudstjänster kommer nog att samla folk, men allt det där andra...

Det där med statistik.

 I söndags, vid kaffet efter vår samling, så pratade vi om smittspridningen av covid 19. Ingen av oss har en nära vän eller släkting som drabbats, men vi har ”bekantas bekanta” som insjuknat. Det kan vara turen, en slump eller också beror det på att alla faktiskt anpassar sig till de regler som Folkhälsomyndigheten ställt upp. Man ”umgås” via telefon eller Skype, tvättar händerna och håller sig på avstånd från andra. Undantaget är väl samlingarna på tisdag och söndag men då sitter vi på rekommenderat avstånd från varandra och undviker all fysisk kontakt. Alice har infört begreppet luftkram. Den utförs som en omfamning men på avstånd och vi andra hälsar på olika sätt. Jag överraskade mig själv med att faktiskt omedvetet göra ”one way” hälsningen, den som en gång var det sätt som salvationister hälsade varandra med.

När jag läste nationalekonomi så var det ett kursavsnitt med demografi och då tog man upp olika sätt att göra statistik, både korrekt och vilseledande sådan. Nu när man bollar med siffror hit och dit, de som testat positivt, antal insjuknade, i intensivvård och döda. Man är förstås försiktig med att tala om hur många som tillfrisknat, detta är en lömsk virussjukdom som kan vara svår att bestämma när någon blivit frisk. Symtomfri eller känner sig frisk skulle väl vara bättre definition. Ingen vet ju hur länge immuniteten varar. Hur många som lämnat intensivvård kan vara en definition men vad händer sedan?

Dödstalen under året matchas med föregående års dödstal, men med reservation för att insjuknade i vanlig säsongsinfluensa är färre i år. Beror det på vaccinering, på att årets variant av influensa var lindrigare eller gjorde kraven på isolering att färre smittades?

Den flitiga handtvättningen har i alla fall gjort att spridningen av vinterkräksjukan bara blev en mild fläkt jämfört med tidigare år. Alltså bör vi, oavsett pandemier eller vanliga förkylningar, tvätta händerna mycket oftare än vi brukar göra. Tillverkarna av handtvål och handcrème tackar och bockar.

Sett till befolkningstal så har Sverige en mindre hedrande placering på listan över dödsfall i covid 19. Men med svensk grundlighet och ambitionen att allt skall vara korrekt, så är nog de förskräckliga siffrorna pålitliga. En del länder redovisar enbart dem som dött på sjukhus, andra länder har inte den koll på medborgarna som Sverige har. Litar ni på Brasiliens siffror eller på det som rapporteras från USA? Jag gör det inte.

När man släpper på restriktionerna beter sig folk som om de var kossor som efter vintern släpps ut på bete. Jag tror att vi i Sverige kommer att få nya restriktioner om några veckor. Många andra länder skärper sina restriktioner nu, det var för tidigt att släppa på dem.

När kommer vi att bli fria från pandemin? Ingen vet och det är ju bara att gilla läget, göra det bästa av det. BG:s son hade storstädat och vaxat bilen, svärdottern hade städat alla skåp och nu funderade de på att göra en ordentlig vinds- och garageröjning. Det är säkert jätteskönt att ha det gjort när livet återvänder till det normala,

Och just nu kommer det en bekräftelse att Brasiliens president Jair Bolsonaro har testats positivt för covid 19. Jag brukar anse att skadeglädje är något fult men nu släpper jag på det. Hur länge klarar sig Donald Trump? 70+, överviktig och arrangör av stora events där massor av människor kan smittas.

Jag känner mig inte alls elak när jag skriver den här sista meningen. Och förresten, visste ni att Bolsonaro är pingstvän? I och för sig en mindre aktiv sådan men hans senaste hustru lär vara mycket aktiv inom sin pingstförsamling. (Jag vet att det är de som inte gillar att jag skriver detta, men så är det. Sanningen skall väl fram?)

Nu startar svampsäsongen.

+17 är väl ingen sommartemperatur men det har faktiskt varit rätt skönt ute idag. Vi gick en lång promenad och hittade årets första kantareller. Eller rättare sagt, det var de som hittade oss. Vi var inte ute för att leta svamp men plötsligt stod de bara där, ungefär en liter fräscha knubbiga solgula kantareller. Det blir kvällsgodis.

Annars... jag önskar att jag kunde berätta något spännande men allt går sin stilla lunk här. Men å andra sidan är inga nyheter goda nyheter- i alla fall i den situation som råder just nu.

I Schweiz verkar smittspridningen tagit fart i vissa områden, kantonerna utfärdar diverse påbud och förbud. Man öppnade upp alldeles för tidigt. Från i morgon är det karantänplikt för dem som kommer från bl a Sverige. Lotta och Dwight kom ju in i Schweiz utan någon kontroll, men de har för säkerhets skull låtit testa sig – om någon skulle komma på att de släppts in felaktigt. De bar inte på någon smitta så nu har de papper på det.

I USA sprids viruset allt snabbare och Trump låtsas som om det knappt existerar. Berner Zeitung har en kritisk artikel om läget i USA, arbetslösheten är högre än vad som redovisas, covid.19-fallen betydligt fler och från 1 juli upphör arbetslöshetsersättningen i många stater.

Trump drömmer om en ekonomisk uppgång under det tredje kvartalet men så länge viruset fortsätter att spridas är det troligt att den ekonomiska och sociala krisen förvärras. En tidning i mellanvästern som normalt rapporterar ur republikansk synvinkel skrev ”Trump är bara patetisk, det sprids en doft av nederlag kring honom.” En annan tidning skrev ”Vi hoppas på att få fira en ny självständighetsdag den 3 november.”

Eländes elände för att nu inte tala om utvecklingen i Hongkong och Kina. Vart är världen på väg? För ett år sedan var IS den stora faran. Men ----

I morgon är det Elvy och jag som ansvarar för samlingen i uterummet. Vi har, styrkta av gratinerade kantarellsmörgåsar lagt upp programmet. Temat? Vi tog några rader ur en gammal sång ”Lita på din Gud han är nära, över alla djup vill han bära, fadershandens kraft aldrig sviker, ljuvliga säkra tro.” Det är extra roligt att sången, som jag trodde var en typisk pingstvänssång, kommer från Frälsningsarmén. Dessutom är den riktigt rolig att spela!

Veckorapport.

Det har gått en vecka sedan jag skrev här senast. Har det hänt något under den gångna veckan? Varmt, en del häftiga men snabbt övergående åskväder, besöket på Järvzoo blev uppskjutet men nästa vecka blir det nog av. Skrivjobb och inhandling också förstås.

Janne råkade nämna för Rickard att han hade en ritning på ett litet ”observatorium” som han funderade på att bygga. Det skulle dels fungera som värmestuga under den kalla årstiden men också ha den fördelen att, även om man använder teleskop, så kan man avgränsa en del av universet och då blir det lättare att koncentrera sig på det avsnitt av stjärnhimlen som man vill studera. Ungefär så.

Vi satt i uterummet och fikade och så snart Janne och Rickard hade druckit ur kaffet, så bar det av i ilfart hem till Janne. Sedan blev det inköp av virke och nu är ”observatoriet” nästan färdigt. Snabba puckar alltså. Sen visar det sig att Janne har ett uthus som behöver få lite TLC och det vill Rickard förstås hjälpa till med. Men det är så roligt att han stannar här ett tag, all omväxling är välkommen.

Annan välkommen omväxling är att Anita har kommit på besök. Anita läste i Uppsala samtidigt som Elvy och av en ren slump så stötte de samman i en butik där för några år sedan. De hade mycket gemensamt, förutom gamla minnen från Uppsala så hade Anita bott många år i Frankrike och nyss kommit tillbaka till Sverige och samma sak var det för Elvy, efter många år i Kanada var hon hemma igen. Sedan dess har de hållit kontakten, Anita bor numera i sin hemby i Bergslagen, ett charmigt uthus som renoverats á la Ernst, om man får säja så. Tjocka stenväggar, djupa fönstersmygar och bjälkar i taket. Dessutom en fin utsikt över en liten sjö.

Jag får täta rapporter från mina vänner hemma i Ascona med omnejd. Efter att ha lugnat ner sig så börjar smittspridningen ta fart igen. Folk är helt enkelt trötta på restriktioner och kloka påbud och släpper på kontrollen, och så börjar man tala om nedstängningar, inskränkningar i den personliga friheten och ansiktsmasker.

Lotta och Dwight lyckades ta sig hem utan problem, inga krav på hemkarantän (konstigt nog) och inga krav på provtagning vid hemkomsten. Det har andra som kommit hem råkat ut för. Lotta var ganska chockad när hon hade varit och handlat, det kramades och kindpussades precis som förr. Nu följer de utvecklingen, hoppas kunna ta sig tillbaka till Sverige, kanske via Norge. Men där verkar det vara totalt kaos i regelverket, myndigheterna hänvisar till varandra och ingen kan tala klartext.

Jag minns inte om jag nämnt det här tidigare, skämtsamma svenskar skickar påsar med smågodis över till Norge med drönare, de som känner småvägarna i Dalsland och Värmland de handlar åt sina norska vänner och ställer kassarna vid en viss gränsmarkering och så blir de hämtade där. Sen rullas det läskflaskor och ölburkar nedför en slänt i skogen, med lite tur så hamnar de 20 meter in på norskt område och hämtas upp av törstiga norrmän. Det är ju ett sätt att skoja till det och att underförstått också tala om att det nationella kaoset i regelverket blir löjligt.

Rickard hade, bara för skojs skull hört sig för hur det skulle fungera om han stod vid Svinesund och ville komma in i Norge, Kunde han bevisa att han ägde en fritidsbostad där, så fick han lov att köra direkt dit (de frågade inte var den låg) och det var inte tillåtet med vare sig tankning eller fikapaus på vägen dit. Sedan var det oklart om det var 10 eller 14 dagars karantän som gällde, men man fick köra till butiken och handla mat...

Detta om den lite lustigare delen av pandemin. Det har varit en hel del fall i Gästrikland, det senaste är att ungdomar har smittat varandra. Nu känner ”alla” någon som varit eller är sjuk, men inga av Elvys och hennes vänners bekanta har hamnat på sjukhus. Ännu i alla fall.

Sedan har det varit en hel del prat om hälsingegårdarna. Det kostar en hel del att hålla dem i stånd, att renovera ett rum om 16 m2 hos Gästgivars i Vallsta, det kommer att kosta 370 000 kronor. En gård här i närheten, som inte finns med på Unescos världsarvslista, den måste helrenoveras på utsidan, det kommer att gå på i runda tal en halv miljon. Det är inte enbart ett nöje att vara med och bevara en fin tradition och ett kulturarv.

Varmt, varmare, varmast...

När det började dyka upp SMS med förfrågningar om hur jag har det, så insåg jag att det var ett tag sedan jag skrev här. Men dagarna rullar på och det enda som skiftar, det verkar vara vädret. Och så har det varit midsommar förstås.

Jag har fullt upp med skrivandet, har fått så mycket material att bearbeta och foga in i min berättelse. Anne har fått bli min polis när det gäller grammatiken, hon tycker att jag slarvar med meningsbyggnaden och dessutom använder jag ibland ord på ett alltför ”artistiskt” sätt. Men jag får beröm för mitt sätt att hantera verb. Prepositioner och pronomen är det lite sämre med. Och så är det detta med att inleda en mening med och. Jag tycker det är praktiskt och ger både närvaro och flyt åt texten. Det tycker inte Anne.

Lotta och Dwight reste hem på midsommaraftonen. Det blev bil, skjuts av Rickard, till Arlanda och sedan byte i Frankfurt och i vanlig ordning tåg från Zürich till Locarno. Ingen vet om de kan ta sig tillbaka till Sverige om ett par veckor.

Från Arlanda fortsatte Rickard hit och var med om vårt coronaanpassade midsommarfirande. Han tänker vara hos oss några dagar innan han kör söderut igen, Rickard säjer att han kommer att stanna i Sverige tills vidare, hur det än går med återresan till Sverige för Lotta och Dwight.

Vi hade tänkt att besöka Järvzoo idag, men det är +30 och vindstilla. Det skall bli ännu varmare de kommande dagarna, kan bli upp mot +35 i värsta fall. Nästa vecka ser ut att ge oss mer normal temperatur. Vi får väl avlägga ett besök hos djuren då.

Mera resekrångel.

Det bör gå att flyga Arlanda – Frankfurt – Zürich, men sedan är det inte klockrent om Lotta och Dwight blir insläppta i Schweiz. De finner svårförståelig information på olika officiella sajter på nätet och när de mailar eller ringer får de inga bra svar. Men om de kommer från Norge skall det inte vara något problem. Så då kan de kanske flyga Arlanda – Gardermoen – Frankfurt – Zürich? Då gäller det bara att skaffa biljetter vilket inte är det enklaste.

Det finns flera sajter på nätet som tipsar om hur man skall bära sig åt för att resa, det är inte enbart svenskar eller de som reser från Sverige som har problem. Fortsättning följer....

Ett svenskt par som reste till Australien på släktbesök strax innan Australien stängde landet och släckte ner flygtrafiken, de sitter nu fast där. Flygbiljetterna hem är inte giltiga längre och deras visum är på väg att löpa ut och ingen i landet kan svara på om de kan få viseringen förlängd p g a situationen eller vad som händer om de befinner sig där utan giltig visering. Och de är säkert inte ensamma om att ha hamnat i en sådan situation.

För min del, så stannar jag här tills vidare. Jag har en hel del att göra, har köpt en sommargarderob och har ännu inte hört om något covid 19-fall här i min omedelbara närhet. Men alla är mycket försiktiga – huvuddelen av Elvys vänner tillhör den åldersmässiga riskgruppen och därav följer att jag också är försiktig, mycket försiktig.

Ute börjar det kännas som sommar, jag har sett både prästkragar och midsommarblomster i dikesrenarna och på ett ställe börjar de mindre populära men vackra lupinerna att slå ut. Uterummet börjar likna en tropisk djungel. Än vågar vi inte bära ut de förkultiverade plantorna. Det kan bli kalla nätter fortfarande.

Fille kom hit torsdag förmiddag, Maj och Benny har fått parkettgolvet slipat och med den förhållandevis öppna planlösning som de har i sitt hus, så var det väl inte optimalt att ha en hund springande där när golvet skulle lackas. Han får stanna här tills i morgon, då är det matte och husse som ansvarar för programmet i vår samling.

Det är riktigt varmt ute, +26 och strålande sol. Jag försökte få med mig Fille på en promenad, men han vägrade. Skugga och vattenskål är vad han föredrar just nu.