God Jul – i flera avseenden.

Vi kom lyckligt och väl fram till Ascona i torsdags. Allt gick enligt planeringen. Sen fick vi ägna oss åt lite julstädning light och åt pepparkaksbak, det blev 68 välformade hälsingebockar och ett par dussin som blev lite handikappade. Men smaken var det inget fel på.

Vi har firat en traditionell jul, enligt våra egna lokala traditioner alltså. Det var öppet hus måndag kväll med Jansson och öl samt svenskt kaffe med de ovan nämnda hälsingebockarna. Det spelar ingen roll hur mycket Jansson som vi lagar till. I år var det två långpannor och en eldfast form. Allt tog slut.

Det är märkligt att denna enkla rätt; strimlad potatis, lök. ansjovis och grädde har blivit så populär.

Julaftonen var vi först hemma hos Lotta och Dwight och åt en nästan vegetarisk julbuffé och när det började mörkna samlades vi uppe i Orselina. Som vanligt såg vi på midnattsmässan från Peterskyrkan och höll utkik efter Marlenes mamma. Som vanligt satt hon på VIP-plats. Den åttiotreårige påven verkar vara ganska trött. Marlene hade hört ryktas att han själv hade talat om ett tioårigt pontifikat. I så fall skulle han sluta 2023. Blir det så, har man förmodligen tagit ett rejält steg mot en ny tradition. Man förväntas inte, som tidigare att ”stupa på sin post”.

Igår var det julgudstjänst i Lugano och på eftermiddagen kalkonmiddag hos Jen och Nigel. Alla tillbehör och desserten bestod av  glace au four. Det är glass som vilar på en bädd av sockerkaka och hackad frukt och är omsluten av maräng. Detta gräddas i ugnen – utan att glassen smälter. Sen flamberades den vid bordet och brandvarnaren började tjuta.

Idag vilar vi oss, i morgon skall vi nog ägna os åt någon fysisk aktivitet, det blir nog promenad uppe på Monte Verita.    

Nu reser vi snart söderut.

Det har varit bråda dagar, mycket att göra. Vi reser till Arlanda onsdag eftermiddag och tar sedan morgonplanet ner till Zürich, så kommer vi till Locarno i rimlig tid.

Mitt bokprojekt har tilldragit sig intresse från oväntade håll. Jag har fått en hel del ny information och även tips om sådant som borde komma med i boken. Nu gäller det att sovra bland informationen för att veta vad som är relevant att jobba vidare med.

En person som jag verkligen vill försöka spåra upp, det är mormors mors bror som reste till Amerika och så småningom försvann spårlöst. Mormor visste vilken båt han reste med och när han kom till New York. Han arbetade en tid i Indianapolis och meddelade på ett vykort att han skulle till Kansas för att arbeta på ett vägbygge. Sedan hördes han inte av mera.

Erik, mormors äldsta bror kom ihåg det där vykortet. Det var spännande med en stad som hette Indianapolis. Kortet är sedan länge försvunnet.

Det är ingen hembygdsbok jag arbetar med utan en släkthistoria, men händelser som på något vis berörde förfädernas liv, det har också påverkat kommande generationer.

Vi missar en del roligheter, förra årets firande av vintersolståndet skall upprepas och så blir det ”lillejul” lördag eftermiddag.  Men det väntar nog en del trevligheter hemma i Ascona också.

Se upp för tjuven!

 Det blev en oväntad tur till Uppsala i  fredags. Torsdag kväll ringde först larmbolaget och sedan polisen. Det hade varit inbrott i Elvys lägenhet. Hon var inte den enda som var drabbad, två till i huset upptäckte  att de hade haft besök när de kom hem på kvällen. Hos dem saknades det en hel del grejor och det hade varit en viss skadegörelse, frysen hade lämnats öppen, man hade kastat runt blomkrukor och en del annat. Det var när de bröt sig in i Elvys lägenhet som larmet hade gått igång, de andra hade inget larm.

När det började tjuta hade tjuvarna tydligen snabbt gett sig av, men hade hunnit ställa till med oreda i hallen, men inget allvarligt. Vi tog tåget ner fredag morgon och inspekterade, inget saknades lyckligtvis. När vi ändå var i Uppsala så stannade vi över helgen. Lördag var vädret ok och vi var ute på stan, söndag var vi först på gudstjänst i domkyrkan och när vi kom ut så möttes vi av snöblandat regn. Vi handlade med oss mat till både lunch och middag och gick sedan hem och ---- städade. Även om ingen har varit i lägenheten på några veckor så blir det ofräscht, så det blev väl ett slags julstädning extra light.

Nu på förmiddagen kom snickare och låssmed och återställde dörren. Låset hade fungerat från insidan, men ute i trappuppgången skyddades den av ett tillfälligt extra lås.

Nu är vi alltså hemma igen och för mig är det nästa på programmet att hoppa in som engelsklärare torsdag-fredag. Livet är fullt av överraskningar. Extra bonus blir förstås skolans luciafirande på fredag.

I morgon är det Nobelfesten. Jag kommer att sitta klistrad vid tv:n hela tiden som sändningarna pågår. Inger har börjat läsa Olga T:s bok Jakobsböckerna, Den skall vara jätteintressant men en aning tungläst i dubbel bemärkelse. (Jag skriver Olga T, kan inte stava hennes efternamn.) 

Elvy säjer att vi skall laga till något extra gott i morgon kväll, ha vår egen Nobelmiddag, Ingen dum idé.

Första advent.

Nu får man väl säja att det är vinterväder, minst en decimeter snö och just nu sex minusgrader. Vi hade hoppats på klart väder i kväll för att ägna oss åt lite astronomistudier, men det mulnade på redan vid femtiden.

Idag är det första söndagen i advent och kyrkan var faktiskt välfylld. Men det var ingen riktig adventsstämning, vi fick visserligen sjunga Bereden väg för Herran, men inte Gå Sion. Kören sjöng Hosianna och barnen sjöng Vi tänder ett ljus i advent, det var allt. Sen var det nyare  lovsånger på skärmen.

Men BG gjorde en kupp. Under kyrkkaffet delade BG ut sångböckerna och talade om att nu skall vi faktiskt sjunga Gå Sion, den hör till första advent för oss.

Skärmen med projicerade lovsånger, den har kommit fram nu och många av de äldre har inte en chans att se vad det står där. Vi får se var det slutar.

Igår eftermiddag hade vi adventsfest i uthuset och då sjöng vi Gå Sion och Ett litet barn av Davids hus plus ett par riktigt gamla adventssånger som jag inte hört tidigare. För övrigt så drack vi kaffe, åt bullar och kakor och hade bibelquiz. Janne fick tillfälle att berätta vad han vet om stjärnan som ledde till Betlehem, en ovanlig stjärnkonstellation som skall ha inträffat vid ungefär rätt tillfälle.

Besöket i Järvsö var givande, Erik har fått kopior av den information som vi har och nu skall han forska vidare. Vi har ju namn på förfäderna men vet inte så mycket om hur det var när  och där de levde.

Det gäller att köra försiktigt nu, det har varit flera olyckor ute på E4 och en svår frontalkollision på vägen mellan Järvsö och Ljusdal. Här i trakten har det varit några avåkningar och någon hade kört ner en rad med brevlådor. Nu går vi alltså in i Kanaans land.

Nu blir det nog vinter.

Nu är jag framme i ett just nu snöfritt Hälsingland. Reste hemifrån halv åtta igår och framme vid sextiden.  Nu har jag haft sovmorgon, vaknade halv nio. Då var det fortfarande ganska mörkt ute. Idag är det vilodag, i morgon skall jag köra till Järvsö och träffa Erik, som kan allt om Färila och Los. Han skall få den information som jag har om mina förfäder och sen får vi se vad han kan finna som relaterar till dem.

Man brukar säja att på järnvägsstationer och flygplatser träffar man på gamla bekanta. Det har hänt mig ett par gånger och igår hände det igen. Jag satt och läste när en man ställde sig framför mig och frågade ”är du möjligtvis Maria från Sale”. Frågan var ju lite lustigt ställd, det är ju många år sedan jag bodde där, men jo, det stämde. Jag kände inte igen honom, han hade anlagt skägg, men så kom hans fru fram och henne kände jag igen med en gång. De berättade att de hade varit och hälsat på sin dotter Sharon, min studiekamrat från universitetet. som nu bor i Zürich, surprise, surprise! Vi läste ekonomi samtidigt och gjorde några uppgifter tillsammans. När jag sedan började läsa i London, förlorade vi kontakten.

Vi hade inte så lång stund på oss, de var på väg att boarda, var på väg till hennes bror, som numera bor i Madrid. Jag fick Sharons mailadress och telefonnummer och nu har jag mailat henne.

Adventsförberedelserna är i full gång här. Det blir adventsfest i uthuset lördag eftermiddag och på söndag är det adventskaffe i kyrkan efter gudstjänsten. Maj och Elvy bakar, Alice och Anne sitter i uterummet och gör bordsdekorationer av sådant som de hämtat ute i naturen. Jag har varit inne i köket och provsmakat.

Jag var tveksam till Elvys idé om att odla sallad och kryddgrönt i uterummet men det fungerar utmärkt. Morötterna har varit tröga att få igång men de börjar växa, åtminstone det som är ovan jordytan. Allt får förstås extra ljus.

Det faller lite blötsnö och termometern håller sig på nollan. I morgon skall det bli något kyligare och komma snö. Då blir det vinterkörning till Järvsö. Tur att Elvy har rejäla dubbdäck.

Kort lägesrapport.

Jag är fullt upptagen med skrivandet, överraskad av att det går så lätt – ibland. Jag är väl medveten om att det kommer att kännas trögt ibland också men hittills har det flutit på bra.

Nu har jag tre spår i min berättelse, ett för morfars bakgrund och ett för mormors och ett tredje spår för de mer allmänna delarna av berättelsen. Sen gäller det att sammanfoga dem, men det är ett senare problem, ett mycket senare problem.

Nu reser jag till Hälsingland på tisdag, kommer att träffa några intressanta och kunniga personer där. Sen reser Elvy och jag hit den 18 december, för att fira jul här. Elvy reser hem efter helgperioden och jag reser till Geilo och sätter mig att skriva där under några veckor. Jag hoppas förstås att det kommer att bli tillfälle till skidåkning också.

Mina vänner här tycker att jag är helt hopplös, ”gått i ide” säjer Lotta. Men i kväll är det födelsedagskalas för Nigel och i morgon sjunger vi i kyrkan och så blir det soppa hemma hos Dianas föräldrar efteråt.

Rapport från skrivarstugan. Eller rättare sagt arbetsrummet.

Nu har jag kommit igång riktigt bra med skrivandet. Jag har skrivit en av de berättelser som jag känner till bäst, jag jobbar förstås inte kronologiskt. Sen får jag troligen justera min berättelse när den skall vävas in i den större historien. Nu skall jag fortsätta med en liknande berättelse, men från en annan tid.

Jag kommer att resa tillbaka till Sverige i slutet av november. Martin har ordnat så att jag får träffa en person som har god koll på förhållandena i nordligaste Hälsingland, min mormors farfars far kom från Los och hans son flyttade först till Färila och sedan till en av de stora hälsingegårdarna där han så småningom blev ”rättare”, förman i jordbruket.

Jag har lite problem med att räkna släktleden bakåt, får göra små partiella släkttavlor så jag inte trasslar in mig i fel generation. Elvy har utförliga släkttavlor, med förklaringar och beskrivningar, på både mormors och morfars sida, jag får ta kopior och studera dem noga. Nu får inget bli fel.

Mina vänner här tycker att jag borde ta fler pauser i skrivandet, men det är svårt att avbryta när jag har kommit in i ett verkligt flow. Söndag skrev jag inget. Då var vi först i kyrkan i Lugano och sedan var det middag och gemenskap hemma hos Jen och Nigel.

Lotta och Dwight har kommit hem från England och de delgav mig en del intressant arméskvaller och några mer seriösa nyheter. Jag undrar hur många internationella rörelser av den storleken som det finns, där man har en sådan god personkännedom och engagerar sig i vad som händer även på andra sidan jordklotet.

Nu skall jag återgå till skrivandet, eller rättare sagt skall jag först läsa en artikel i en hembygdsförenings ”jultidning” 1954. Martin har kopierat och mailat över den till mig. Han kommer att vara en ovärderlig hjälp! ”Du skriver på boken som jag aldrig kom mig för att skriva,” säjer han.

Helgon och själar.

I år blev det ingen ljuständning på alla själars dag, uppe i det lilla ödekapellet. Vägen har rasat under regnovädret för några veckor sedan. Det hade regnat hela dagen och var alltså ingen bra dag för ljusmanifestationer.  Men vi kunde ändå minnas våra bortgångna familjemedlemmar och vänner när det var alla själars dag.

I fredags var det alla helgons dag, men det är en dag som firas i kyrkorna med särskilda mässor, många platser har sina lokala helgon och andra har ”riktiga” helgon, alltså de som är kanoniserade. Jag tycker att det är mest intressant med de lokala helgonen. En del av dem har definitivt levt och uträttat något viktigt, antingen i egen kraft eller genom gudomligt inflytande. Andra får vi nog betrakta som sagofigurer.

En av dessa är Araia, en kvinna som själv var fattig, men som ändå delade med sig till dem som hade det ännu sämre ställt. När hon gick hem till dem med det hon kunde avstå, kom änglarna och lämnade över mer till henne så att hennes gåva blev mycket större. Det finns en väggmålning uppe i bergsbyn, en mager kvinna i grå kappa som tar emot en korg av en ängel. Saga eller inte, det är den vacker tanke bakom berättelsen.

Idag hade kyrkans kör övat in ett program med sånger om himlen. Vi var där och lyssnade och det var ett fint program, kören har verkligen utvecklats. Vi är förstås där och sjunger ibland, men nu vill vi inte inkräkta för mycket, särskilt inte i de ordinarie gudstjänsterna.

Har jag berättat att Yvette har kommit hem till oss? Inga spännande resor uppe i de arktiska farvattnen eller runt Antarktis. Nu skall hon jobba som sjuksköterska i Lugano.  Hon är en tillgång i vår kör, är snudd på professionell solist, en riktigt fin mezzosopran.  Vi har blivit ombedda att sjunga vid kyrkans två julmarknader, den första är den 29 november och nästa är den 16 december. Vid det första tillfället blir det juldekorationer och hantverk, vid det andra blir det mer av ätbart har jag förstått. Snart är det jul. Faktiskt.

I morgon skall jag börja skriva på allvar. Jag har talat med Jenny, en av dem som jobbar på förlaget, hon har arbetat på distans ett par år nu. Hon har sina uppdrag med deadline, det har ju inte jag men jag tror att jag skall ta efter hennes arbetsdisciplin. Nu kräver mitt arbete en större portion inspiration och jag får ta en paus när det går tungt med skrivandet, men ändå. Om jag får göra en paus i skrivandet, har jag en hel del dokumentation att läsa igenom och vissa saker får jag förmodligen försöka kolla via nätet eller ha korrespondens med t ex hembygdsföreningar så att allt blir så korrekt som möjligt. Det här skall bli spännande!

Ingen återvändo.

Igår var vi samlade uppe i Orselina, det var David som ansvarade och temat var förstås vatten, levande vatten. Gruppen var fulltalig så när som på Lotta och Dwight, som bara var hemma och vände innan de reste till England. Jen och Nigel är tillbaka från USA och de berättar om en underlig stämning i landet. Trumps vänner kan inte se något tvivelaktigt i hans handlingar och yttranden, man tror att landets ekonomi är i ordning därför att han påstår det och finns det problem så är det de illegala invandrarnas fel. Jen och Nigel ångrar inte att de lämnade USA.

Jag har inte hört något från förlaget så jag ringde dem nu på förmiddagen. De visste inget men trodde att ett besked om konkurs kan komma inom ett par veckor, alternativt blir det en företagsrekonstruktion. Då sade jag att om jag inte får något besked under veckan – senast den första november, så hoppar jag av. ”Menar du allvar” var svaret jag fick. Ett så snabbt besked om framtiden för projektet var inte att räkna med, fick jag höra och då avslutade jag samtalet med att säja att jag skickar mail om att jag avslutar mitt deltagande omgående. Så nu är det gjort och jag känner mig fri som fågeln.

En anledning till att jag kunde vara så bestämd, är att jag har blivit kontaktad av en förlagsredaktör med rötterna i Hälsingland. Han hade fått höra av Martin att jag funderade på att skriva en bok och då ville han höra vilket geografiskt område och vilken tidsperiod som boken skulle handla om. Vi skall hålla kontakten, det känns bra.

Så nu är det ”bara” att börja jobba. Jag är faktiskt inte orolig för det jag har satt igång, jag har så mycket material.

MEN – nu tar jag ledigt resten av veckan och börjar på allvar måndagen den 4 november.

Torsdag förmiddag i Ascona.

Det har regnat och regnat och regnat. Nu ser det ut att bli mer normalt väder, ganska milt faktiskt. Tidningarna hade kunnat skriva spaltmeter om vad allt regn ställt till med men det har bara varit artiklar om valresultatet. Det har alltså varit val till förbundsdagen och nationalistiska SVP är fortfarande det största partiet men de två gröna partierna gick glädjande nog rejält framåt. Egentligen så bryr jag mig inte om den schweiziska inrikespolitiken, jag får inte rösta och dessutom så är Schweiz en federal stat vilket innebär att kantonerna ändå har en god portion självbestämmande.

Just nu lägger jag min energi på att planera för den eventuella boken. Ju mer jag funderar på projektet, ju mer idéer får jag. Det finns några brev som mormor och morfar skrev till varandra när han var inkallad under beredskapstiden. De speglade mycket av tidsandan. Morfar hade faktiskt tur, han började med att i norra Värmland bevaka gränsen mot Norge. Sedan fick han, fortfarande som inkallad militär komma tillbaka till sågen, där han hade sitt arbete, och vara arbetsledare för sex ”malajer”.  Staten hade ett akut behov av virke, och morfar blev plötsligt befordrad. Han var kvar på sågen i åtta månader, sen blev han inte inkallad mer.. Jag vet inte om det var vanligt att man gjorde så, detta är något som jag måste kolla upp.

När han var på sågen, så kunde han förstås hälsa på hemma ibland. Men ”malajerna” var tydligen inte helt att lita på, så han tog inte ”ledigt” så ofta.  (Malaj, det var ett nedsättande namn på de värnpliktiga vilka betraktades som icke vapenföra.)

Mormor skriver mycket om livet under krigstiden i den omfattande och utförliga levnadsbeskrivning som hon lämnade efter sig, men hon skrev också dagbok och så finns det en hel del information att hämta i breven.

När den första kalla vintern kom, så insåg mormor att hönsen inte skulle kunna överleva i hönshuset, så hon slaktade dem och konserverade köttet. Sånt hade hon lärt sig på hushållsskolan. Mormor var intresseras av att sy och på Westermarks vind fanns det en hel skattkammare med omoderna kläder. Mormor sydde om och hon repade upp garnet i slitna tröjor och stickade nytt. Ellen Westermark fick en fin svart dräkt av sin svärfars bonjour. Gubben hade tydligen varit ganska fet, så det fanns gott om tyg att ta av. Sigurd Westermark hade ett gengasaggregat till sin bil och på söndagarna kom han och hämtade mormor, morfar och Alf-Bertil så de kunde vara med på gudstjänsten i kapellet.

Mormor skriver en hel del om hur man ordnade med maten när allt var ransonerat. Hon tog vara på allt som hon odlade, hon  torkade, gjorde inläggningar eller syrade grönsakerna, skivade och torkade äpplen och torkade även vinbären. Kantarellerna hängdes upp på trådar och fick torka, lingonen lades i flaskor och blev vattenlingon, något som vi faktiskt fortfarande gör. Så enkelt och så gott att ta fram till t ex en stek under vintern.

Det är naturligtvis en fantastisk kunskapsbank som gått förlorad när generationen som var husmödrar på den tiden inte finns med oss längre.

Nej, jag orkar inte skriva något om vare sig Trump eller Johnson, inte heller om Putin och Erdogan. Och så väntar vi på svar om den hemska upptäckten i Grays. Det verkar märkligt om de döda i trailern skulle vara kineser-