Hälsingland, gitarrspel och Geilo.

Nu sitter jag här i Geilo och regnet vräker ner, en högst oväntad åskskur. Annars ser det ut att bli riktigt fint väder de närmaste dagarna, ja kanske hela veckan.

Jag reste från Söderhamn halv tio igår, Elvy körde mig dit och jag var framme här med kvällståget. kvart i åtta. Jag är förvånad över att det gick så smidigt. Rickard reste hit direkt efter kongressen i Oslo och han målar fönster på utsidan – när vädret så tillåter.

Vi fick några riktigt trevliga dagar i Hälsingland, vi var bland annat uppe i Ljusdal och Järvsö en dag, var i Söderhamn och ute vid kusten och så hann vi med ett besök i Dalarna, Orsa, Mora, Leksand och Rättvik på en dag. Vi startade redan klockan åtta och var tillbaka i Bollnäs vid elvatiden på kvällen – det är tur att det är ljust så länge! Vi körde 40 mil den dagen och hade tur med vädret.

Sen blev Elvy via Berit, som vi träffade på Träslottet, kontaktad av Maj, som var en av dem som Elvy hängde ihop med när hon växte upp. Vi blev hembjudna till henne en eftermiddag och det blev en fantastisk eftermiddag och kväll, vi var inte tillbaka i Bollnäs förrän efter midnatt. Elvy och Maj hade inte träffats sedan 1964, det var de helt säkra på för då reste Maj till Halmstad för att arbeta. Hon blev kvar där till för fem år sedan, och vad jag förstod så var hon inte den enda av Elvys kamrater som hade återkommit till hembygden, åtminstone som sommartorpare..

De hade så mycket att prata om – jag sysselsatte mig till att börja med att gå en långpromenad med Majs hund, en charmig historia som (om jag nu minns rätt) hade en spaniel till mamma och en blandning av portugisisk vattenhund och bordercollie till pappa. Men när myggen kom så höll jag mig inne tillsammans med damerna och fick mig en del mycket intressanta historier till livs. Livet i kapellet (eller rättare sagt utanför) hade nog varit rätt livat för ungdomarna. Nej Elvy, jag tänker inte återge något av det här!!!

Men däremot, så måste jag berätta vad som hände vid åttatiden, när smörgåsarna var uppätna och teet var urdrucket. Då hämtade Maj en liten pärm med handskrivna sångtexter. De läste och skrattade och mindes många roliga saker från sin tid som gitarrsysterwannabees. En del sånger var från det att de var riktigt unga och när de bläddrade fram en sång, så skrattade de så tårarna rann och klarade inte av att förklara vad det var som var så roligt. Men då fick jag pärmen och Maj pekade på en vers. Den började ”O hur sällt att i unga åren som lamm få beta med de äldre fåren...” Och då förstod jag ju.

Sen gick Maj och hämtade två gitarrer och gav Elvy den ena. Hon protesterade men Maj sa att spela gitarr, det är precis som när man lärt sig cykla. Det kan man livet ut. Och så fick jag sitta där och se Maj och Elvy traktera gitarrerna och sjunga sin ungdoms sånger. En hel del av dem kunde jag också. Mormor lärde mig en hel del av den traditionella frikyrkliga sångskatten.

”Att vara ung, jag det är stort att vara frälst dock större är, att vara både ung och frälst det störst av allt i livet är.” Men jag hade aldrig hört verserna till den. Det blev faktiskt en oförglömlig kväll, vi sjöng och allt eftersom kvällen led så trillade ackorden på plats för Elvy. ”Du får köra,” sa hon när vi skulle tillbaka till hotellet. Jag har så fruktansvärt ont i fingrarna”.

Elvy följde inte med ner till Uppsala, hon har förlängt sin vistelse i Hälsingland med minst två veckor, men den 25 juli måste hon vara hemma i Toronto igen. Det fanns fler gamla vänner som ville träffa henne och Berit och Maj planerar för en reunion.

Elvy och jag är eniga om att det är många pusselbitar som har fallit på plats, inte minst nu när vi ”lagt pussel” i Hälsingland. Jag vet inte när vi kommer att ses igen, men det finns mail och Skype.

Men åter till Geilo. Jag frågade Rickard vad han tyckte om kongressen och han sa att han hade önskat att det varit lite mer traditionell Frälsningsarmé, det var ju ändå ett 125-årsjubileum och att en del av mötesplaneringen varit rörig. Han tyckte att höjdpunkten var predikan söndag förmiddag. Sen är han lite bekymrad över att uniformsbärandet blir mer och mer slarvigt. Ingen slips och skjortan hängande utanpå byxorna och alldeles för mycket smycken till uniform. I Rickards värld är det ordning och reda som gäller. (Rickard är väldigt stilig i uniform!)

På onsdag kommer Håkan och Cilla hit, och vi skall – om vädret tillåter både ta en tur upp på Hallingskarvet och en dagstur ut på Hardangervidda. Sen får vi se om de har några intressanta saker att berätta om det stundande generalsvalet. Dwight håller oss underrättade via mail om han får reda på något med substans. Rickard hoppas på Clive Adams. Men det gör väl alla i Norge, det är väl det närmaste en norsk general man kan komma.