Kallt och blåsigt men strålande sol

Nu har jag ägnat mig åt konditionsbefrämjande aktiviteter tillsammans med Cilla, Håkan och Rickard. Cilla och Håkan kom hit onsdag förmiddag, de kom närmast från Laerdal. De hade varit en tur längre norrut, som längst till Åndalsnes.

Onsdag tog vi det lugnt, torsdag gjorde vi en fottur upp på Hardangervidda från Solheimstulen. Vi gick till Ulvelilägret och tillbaka, det tog hela dagen. Har man väl kommit uppför den långa, tunga backen från parkeringsplatsen och är uppe på vidda, så är det lätt terräng där. Vädret var fint, sol och måttlig vind. Ja, det blåser alltid där uppe, mer eller mindre.

Fredag gick vi upp tidigt och körde till Flåm och åkte Flåmsbanan upp till Myrdal och gick sen till Berekvam, där vi hoppade på tåget igen. Vi hade tänkt att gå hela vägen tillbaka, men det blev varmare och varmare ju längre ner i dalen vi kom. När vi var uppe i Myrdal var det nog bara 8-10 plusgrader och rätt hård vind. Som vanligt var det kryssningsfartyg – ett av de stora – och massor av turister i Flåm. Sen var vi uppe vid Stegastein och såg på utsikten, innan vi körde hemåt. Cilla och Håkan hade kört Laerdalstunneln när de kom från Laerdal, så den kunde vi hoppa över den här gången.

Lördag gjorde vi en fottur till. Vi hade tänkt oss att bestiga Hallingskarvet, men det var alldeles för mycket vind för att det skulle vara kul. Den här gången utgick vi från Åan, som ligger lite närmare Geilo än Solheimstulen. Nu vågade vi oss ut på lite mer okända områden på Hardangervidda. Vi gick en omärkt men upptrampad stig upp till en liten sjö, tog oss förbi den, det var riktigt brant men det syntes ändå att vandrare hade gått här före oss, så det gick bra. Vid sjöns västra ände fick vi ta oss över ett rätt sankt område, men vi hade stövlar med oss – Rickard hade varit i det här området en gång tidigare. Sen bytte vi om till kängor och tog oss upp på Falkenuten, 1252 m ö h om man får tro turkartan. Sen var det en bekväm väg (relativt sett) att gå tills vi kom tillbaka till Åan. Det var en riktigt tuff dagsmarsch, men det är ändå kul att testa gränserna.

Söndag var vilodag, men en biltur orkade vi med i alla fall. Vi skulle egentligen bara åka till den högsta punkten på Rv 7 över Hardangervidda där man bl a kan se Hardangerjökulen (eller det som är kvar av den), men hur det nu var så hamnade vi i en av områdets turistfällor, Vöringfossen. Cilla och Håkan hade inte varit där tidigare, trots att de passerat förbi för något år sedan.

För er som undrar vad Vöringfossen är för något, så är det ett 182 meter högt vattenfall. Vattnet tar sig sen ner i en bred och djup kanjon som är början på den branta och dramatiska Måbödalen. Låter namnet bekant, så beror det nog på att det var en hemsk olycka med en svensk buss där på 1980-talet.

Nu på morgonen körde Cilla och Håkan hemåt igen. Håkans pappa fyller 75 på onsdag, så de skulle hem och förbereda en liten fest. Jag tror att de var nöjda, inte minst med vädret. Det har varit soligt och ganska varmt hela förra veckan och även om det ser ut att bli lite mer mulet, så verkar det inte att bli något regn den kommande veckan.

Den här veckan tar vi det nog lugnt, det finns fortfarande fönster att måla och jag skulle nog vilja städa upp lite på tomten också. Vi har lite olika meningar om detta, Rickard menar att det är en naturtomt, men nog vill jag städa undan torrt ris, avblåsta kvistar och annat som vinden fört med sig.

I lördags var det reunion i Alfta. Berit och Maj hade lyckats samla ihop inte mindre än fjorton stycken av deras kamrater. Jag fick ett kort sms igår, Elvy var helt begeistrad över att ha fått träffa så många av sina vänner. Jag kan inte göra annat än förundra mig, och tacka Gud för allt som hänt sedan den 27 april förra året!